stigstrombergsson

När jag fordomdags av ålder och annat fortfarande ansågs funktionellt kompetent för infanteritjänst inom totalförsvaret var jag likt de flesta jämnåriga män krigs placerad någonstans i Sverige. Detta var under det kalla krigets dagar. Under särskilt ett av repmötena i placeringsområdet var det ett synnerligen kallt krig! Svinkallt! Under de två veckor vi var i skogen var det en dag kvicksilvret tog ett vrålskutt upp till -16 och vi upplevde det så varmt att vi frestades att slänga mössor och handskar.

Normaltemperaturen var inte sådan. Jag minns att efter en natts förflyttning i -25 och sedan vi fått upp tälten och fyr i kaminen tog det mig två timmar att tina loss halsduken från skägget. Normaltemperaturen var snarare ned mot 30 och ibland kallare.

Så kom en order att den aktuella Norrlandsskyttebataljonen skulle omgruppera. Vårt repgubbekompaniet vägrade då helt sonika riva sina tält. Man jublade inte alls över att tolka på skidor efter en bandvagn en hel natt i -35. Det blev myteri. Lokaltidningarnas löpsedlar tog fram största möjliga typsnitt. 17 man hamnade inför civil domstol.*

Under detta repmöte gav jag löftet att aldrig så vida jag befinner mig i Sverige klaga över värmen.** Det löftet har jag hållit. När lokala hemorten fram till och med igår i närmare en vecka figurerat bland topp fem i Sverige-temperatur erkänner jag att jag känt impulsen att ångra vad jag lovade i tallskogarna och på myrarna norr om Vittangi. Men jag har inte brutit löftet.

Nu verkar det som om värmeböljan svettats ut.

Midsommarhelgen kommer en massa välbehövligt regn.

* Jag var inte på plats just när detta hände. Kockarna och vi sjukvårdare var skickade för någon sorts dyngsanering i Vittangi badhus. Med det har jag röjt den försvarshemlighet som min dåvarande krigsplacering innebar. Efter en del strul återförenades vi i alla fall dagen efter med kompani Rudolf Johan. När jag då mötte kompanichefen utspann sig denna intressanta dialog.

Med iver yttrade han: Fytusan Strömbergsson! Var var du igår? – han hade själv skickat oss på sanering så han visste. Jag hade behövt din civila kapacitet!

Lungt svarade jag: Jag är glad jag inte var här. Hade jag varit det hade jag varit tvungen att välja. Om jag då med dig jobbat på att övertala gubbarna hade det öppnat för det gamla tugget om ”kyrkan och militarismen”. Hade jag också satt mig skulle rubrikerna bli ”Präst myteriledare”.

Men du – fortsatte jag. Jag har räknat ut att det blir inget krig idag. Jag vill ha en bil för att åka in till Vittangi och gå i kyrkan som en vanlig människa. Vill andra följa med kan jag fylla bilen.

Olofsson! – röt kompanichefen vänd mot en fanjunkare. Ta fram en kronbil! Dom ska till kyrkan! Vad som helst som får uppmoralen på det här gänget!

En generation senare lumpade den äldre av våra söner på I 19 i Boden och det arrangerades Regementets dag som föräldrar, flickvänner och andra kunde besöka. Den där kompanichefen var nu regementschef. Jag gick fram till honom med näven framsträckt och såg att han kände igen mig men – fullt begripligt – inte kunde placera mig. Jag sa: För många år sedan var jag kompanisjukvårdare för ett repförband som gjorde myteri för det var så kallt. Hela ansiktet avslöjade att slanten ramlade ner och han sa: Du! Det var en jävla övning! Alltså vad det inte bara repgubbar som tyckte det var åt pipsvängen – lindrigt uttryckt.

** Är man utomlands dit man valt att resa är det också knäppt att klaga.