stigstrombergsson

Jag ställde lådorna på badrumsvågen. Inte mig själv. Det görjag också ibland men det resultatet missunnar jag dig, noble Bloggläsius, att ta del av. Lådornas innehåll blev inemot 15 kilo. Det är så kallade ”arkivlådor” jag vägt. De innehåller de manus jag haft framför ögonen när jag i gudstjänster och liknandet haft uppdrag att förkunna – ett annat ord är predika – över olika Bibeltexter. På vågen la jag inte de par tre pärmar med innehåll som påminner om det som finns i lådorna – föredrag och andra sorters manus.

15 kilo predikningar. Mer än hälften är skrivna för hand. I tidiga år brukades även en Facit Privat med tip-ex och allt. Datorn med sitt ordbehandlingsprogram kom och, men då bara för några få gånger, ett mind-map-program däri. Det mesta är i fulltext på A5, ofta liggande. Vikta blir det A6 som är dimensionen för arkivlådorna. Ett och annat manus har dykt upp här på bloggen, senast i förra inlägget.

Jag vet inte om man ska mäta min och andra prästers förkunnelse i kilo. Tid är en vanligare måttstock. Idag var det en lååång predikan! kan folk säga men menar lite olika saker beroende på hur välövat sitt- och lyssnarfläsk man har. Det var kort! kan också förekomma som motpol. Vad sa han/hon egentligen? kan dyka upp som en slags kvalitativ måttstock liksom, men tack och lov sällan, ord som Vilket blaj! eller Snacka om skitprat! Förhoppningsvis är värdeord som Bra! eller än bättre Tänkvärt! vanligare. I alla fall borde det vara så.

Det är ett halvt prästlivs förkunnelse som finns i lådorna. En tredjedel är inte insorterat i det system jag började med redan som teologie studerande på praktik. Systemet är Predikningar för sig i Bibelboksordning, Beredelseord på samma vis, sedan Föredrag och så kallade Kasualtal.* Sedan finns Diverse. Var gränsen går mellan Predikan-Beredelseord-Betraktelse-Föredrag kan ibland vara marigt att veta. Kanske gör jag om systemet och sätter allt i Bibelboksordning när jag sorterat in allt det som ännu bara är i buntar.

Att Det är ett halvt prästlivs förkunnelse som finns i lådorna bör man förstå rätt. Jag avser inte att hålla på i drygt 40 år till men inte heller skall man tolka det som att jag nu helt förkunnat färdigt. Det jag syftar på är bara att under de år jag var på Stiftskansliet (1991-1996) och vid Älvsby folkhögskola (1996-2012/13) var arbetsuppgifterna till största delen av annat slag än attförkunna i gudstjänster och liknande. En del av vad som blev då finns i de icke vägda pärmarna, annat bara på hårddisk.

Att sortera är skittrist! Lite varje dag är vad jag fixar. Till vad nytta? är en fråga som växer i omfång. Vem eller vilka ska efter det jag definitivt lagt vantarna på hyllan behålla och ha glädje av mer än 15 kilo förkunnelse? Spara kanske – för en tid. Gå igenom för att ge en bild av Stig Strömbergssons s(kr)amlade tankar vore ett klart självskadebeteende jag inte unnar någon.

Nu till något helt annat. Regering och andra som basar, tenorar, altar och sopranar har lyft Corona-restriktionerna för besprutat folk. Det ny-gamla började gälla igår. Nu gäller – förutom sunt förnuft och säkert en del nya vanor – sådana maxtal som brandfolk satt för offentliga sammankomster i publika lokaler som biografer, arenor, kyrkor mm. Bra!

Bilden är från vapenhuset i Älvsby kyrka.

* Det sista är vad som sägs vid dop, vigslar och begravningar men vad gäller delar av detta har jag fuskat. Jag har inte manus för alla dop och vigslar, bara några tidiga och sedan några lite speciella. Varje Griftetal vid varje begravning har dock ett eget manus och finns i arkivet i kronologisk ordning. Visst påminner flera sådana om varandra men som egen förberedelse och fokusering valde jag redan från start sommaren 1978 att göra ett eget manus för varje begravning. Det har jag hållit fast vid.

Det hade jag inte! Inte Jesus i någon låda.där var en annan sak – somman kan läsaomlitelängre ned i denna bloggning som i huvudsak är en mycket lätt bearbetning av mina fusklappar för predikan – eller vad man vill kalla det – i förrgår den 26 september. Jag hade denna sista söndag innan Corona-restriktionerna lyfts fått förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsbyn (med Mässa) och i Vidsel (av någon anledning utan). I Älvsbyn, inklusive kantor, kyrkvärd, vaktmästare och jag själv, firade 22 personer gudstjänst. I Vidsel blev vi 9.

Det var 17:e söndagen efter Trefaldighet med temat Rik inför Gud. De psalmer visöng var 62:1-2, 266, 553:1-3 och 88 och som Beredelse innan bön omförlåtelse sa jag detta:

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Jesus säger så i slutet av dagens huvudtext. Det är en slutsats och en varning.

Mammon? Vad är det?

Man brukar säga pengar, rikedom – typ. Det är sant. Men inte bara det.

Mammon står för allt annat än Gud.

Givetvis andra gudar typ Jupiter eller Artemis eller Oden men det var inte aktuellt när och där Jesus sa det han sa. Andra gudar att offra till och lita på var inte aktuellt för judarna som hörde honom. De hade sin Gud.

Men annat var aktuellt. Annat som höll folk borta från att helhjärtat följa Gud.

Pengar. Makt. Status. Eller brist på allt sådant. Sådant man kallade sitt och som gjorde att man själv, inte Gud, var i fokus.

Mammon är alltså innerst inne och ytterst ute en själv – om vilken Jesus säger:

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Här finns sånt som Gud vill förlåta. Här finns material för vår bön, detta att vi låter oss bli inkrökta i oss själva, i vad vi/jag vill, känner, anser, tycker. Inte till Gud och den Gud hänvisar oss till – vår medmänniska vem denne än är. Vi ber...

Efter lästa texter – främst Matteus evangelium kapitel 6 verserna 19-24 – kom denna Predikan eller vad man vill kalla det. I alla fall är det ungefär vad jag sa.

Jesus talade om skatter i Bibeltexten.

Det svenska ordet skatt är lite roligt. Kan betyda två saker. Dels en eller flera kistor fulla med guldpengar och annat jox – engelskans treasure. Dels det man betalar till stat, region och kommun – engelskans tax. Men vi har bara ett ord.

Här i kyrkan finns en skattkista. Används mest när det är barn i farten i gudstjänsten.

Men varför bara då? Också nu – om något ”skattigt” lite på sidan om dagens tema Rik inför Gud men värt att nämna i alla fall. [Här tog jag fram ett Bamse-pussel ur kistan]

Ett pussel kan stå som bild för flera skatter, tillgångar. Det består av bitar som hör ihop men är separata från varandra – och kan läggas ihop.

Olika sön- och helgdagar med sina olika teman är pusselbitar – ungefär 60 stycken på ett år. Var för sig ger de inte en hel bild av vad kristen tro innehåller och innebär men tillsammans blir bilden tydligare. Det är en poäng att lägga det pusslet.

En Bibel består innehåller 66 eller 77 böcker om en massa händelser och folk. Det är en massa bitar som hör ihop. Ingen bit ensam visar allt. Det är en poäng att både vända på bitar för att se vad de säger och försöka lägga samman dem. Egen och gemensam läsning är att lägga pussel.

Vi är flera i kyrkan. Vi är en församling – egentligen församlingen. På en söndagsbit har vi lyssnat till tre Bibelbitar och var och en av oss är med sina tankar är en bit som kan bygga ett pussel.

Så: Vad menar Jesus med Samla skatter i himlen? Ordet är fritt. Med varandra? Alla? [...]

[I predikoskrivandets ögonblick kunde jag inte veta vad som skulle ske – men gissa att en och annan kommer att yttra något. Det brukar bli så när jag ”envisas” med att försöka ”dialoga”, åtminstone i Älvsby kyrka. Min gissning slog in]

Är det tax eller treasure vi tänker på? Hursomhelst:

1. Vad är skatten, vad är ”värdet” i himlen?

Faktum är: Inte våra ”inbetalningar” hur fromma, goda och vettiga, stora eller små de än är! Våra skatter – taxes – i betydelse av inbetalningar skapar inte skatten – the treasure – i himlen. Inte ens himlen, tillvaron med Gud, är skatten att se fram emot, att sträva efter. Himlen är bra men den är inte Skatten. Skatten finns i himlen.

När förkunnelsen är färdig, i nästa sak i gudstjänstprogrammet, kommer vi att nämna Skatten, huvudpusselbiten, när vi säger avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida.

Vilket betyder: Skatten är Jesus själv!

Jesus är skatten vi får samla. Samla blir är att samla sig, fokusera på, lita på. Det är något vi får göra – inte som inbetalning utan som tillit.

Att Jesus sitter på Faderns högra sida blir här en detalj.

Nu får jag sätta mig är något vi alla sagt när vi gjort något klart – eller i alla fall gjort något så här långt.

Jesus sitter för att han gjorde klart det som behövde göras för att återskapa förhållandet Gud-människa. Hans sista ord på korset innan han dog var Det är fullbordat – enligt Johannes evangelium. Det är klart! Jag sätter mig.

Din och min skatt i himlen, hos Gud, är alltså Jesus.

Han och bara han gör oss rika inför Gud.

2. Men det där andra i texten – skatter på jorden, ljus i ögat, Mammon?

Det är Jesus varning för felskattningar från vår sida. Ivrigt fokus på materiella tillgångar leder lätt till att man blir beskatt – förlåt: besatt – av dem. Och tappar fokus på skatten med stort S.

Och har man inte för ögonen, är riktad till, honom som säger Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12) blir man skumögd, är i mörker.

Och Mammon – det är det där med rikedom och sig själv – som jag nämnt. Skatta inte fel är vad Jesus menar.

3. En sak till. En viktig: Skatten delas ut.

Skatten i himlen alltså. Jesus och det han står för.

Det är inte en skatte-åter-bäring, inte en belöning, inte en följd av insättning.

Det är skatte-före-bäring eller skatte-ut-bäring – om man leker med orden.

Visst söker människor Gud. Och uppsöker Gud. Så har det alltid varit. Och är. Men det avgörande blev när Gud sökte människor. Den andra riktningen. När Gud blev människan Jesus som är Gud till oss.

Den riktningen är kvar – från Gud till oss.

Dopet som ger förlåtelse, del i Gud själv genom Guds Ande, barnaskap hos Gud.

Förlåtelsen som vi gång på gång får ta emot.

Jesus själv i Mässan där Han inom brödet och vinet ger sig själv. Nattvarden är en skatte-utdelning om man så vill. Från himlen. Av honom. Till oss. En fördelning av den Skatt som gör oss rika inför Gud. Amen.

Nästa söndag är nog skattkistan på tapeten igen. Då är det Äventyrssöndag vilket ungefär innebär Famlijegudstjänst med samvaro efter. En yngre kollega ansvarar. Mellan dessa söndagar följer temat Rik inför Gud med i Veckomässan onsdag 18.30 och kanske i ”Pratkvällen” efteråt. Onsdagkvällen har jag fått förtroendet att hålla i. 

Från mitten av förra veckan till igår var jag bortrest. I förrgår publicerade jag på Facebook ovanstående bild med följande text: Är i Jäkkvik och går i raka funderingar kring mycket som är skruvat i kyrkovalet detta år.

Nu, väl hemma i fastigheten gör jag ett försök till en tjyrkovalsanalys och då blott och allenast en lokal sådan. Jag kommenterar den grundläggande nivån jag lever och befinnermig i – Älvsby församling. Det är ju lokalt, inte i det nationella så kallade Kyrkomötet, de avgörande besluten fattas för att förverkliga syftet som är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Om ”valrörelsen” kan sägas att den präglats av vad olika nomineringsgrupper – politiska partier och andra – främst ville på nationell nivå. Det tycker jag är en skada. Att bara distribuera nationellt format material är svagt. Sådana är oftast spetsiga och slagordsformulerade och skapar polariseringar som på den lokala grundläggande nivån inte är rellevanta. Särskilt ytterlighetsgrupperna Alternativ för Sverige, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna – Jo! I detta avseende är S en ytterlighetsgrupp! – har ägnat sig åt sådant och då främst i slagväxling med varandra.

Jag har också denna gång saknat det lokala. Som kyrkotillhörig tycker jag att jag förtjänar att få reda på vad de som ställer upp avser de närmaste 4-8 åren vad gäller verksamhetsprioriteringar, budget och liknande just på den grundläggande nivån, församlingen. Inte minst blir sådant viktigt när de många, mellan skål och vägg, pratar om ansträngd ekonomi och besparingar. Var svångremmar skall sättas in och vilka arbetsområden i församlingen som skall drabbas och varför just dessa vore om inte kul så i alla fall vettigt att få veta. Men ”valrörelsen” drivs inte så. Tyvärr.

Hur gick det då lokalt? Valdeltagandet var hyfsat konstant. Antal röstberättigade denna gång var 5 055 kyrkotillhöriga fyllda 16 år. Av dessa röstade 976 vilket innebär 19,74%. För fyra år sedan innebar 1015 röstsedlar 19,39%. Om man gör en ekvation av det betyder det att då var 5234/5 personer röstberättigade, alltså runt 180 fler. Det ”tappet” av kyrkotillhöriga med orsaker och tänkbara möjliga åtgärder är en av flera frågor jag inte sett någon diskussion om inför valet.

Hur gick det då? Socialdemokraterna fick 518 röster mot 521för fyra år sedan. Med detta fick man 2 mandat till i Kyrkofullmäktige – 14. Centerpartiet med KD fick 311 – 46 färre – och tappade 1 mandat och landade på 8. Sverigedemokraterna som föll från 72 till 57 röster och tappade 1 av 2 mandat. Vänstern i Svenska kyrkan behöll sina 2 men ökade antalet röster från 65 till 90.

Vad leder detta till? Svar: Egen majoritet för Socialdemokraterna – 14 av 25 mandat. Min gissning blir att Kyrkorådet med detta, förutom Kyrkoherden som är självskriven, kommer att bestå av fyra sossar, tre centerpartister och en vänster eller kanske 5S-3C med V-folk först som ersättare. Det innebär att sossarna nu helt ensamma kan prägla budget och prioriteringar. Nu kan sossarna ensamma anses ha det styrande ansvaret för Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission både om och när det går bra och om och när det inte gör det. Det är i sig inte oroväckande men kan oenkligen bli lite spännande – inte minst för dem själva. Det nya läget kan också i en del frågor skapa möjligheter för käck opposition utan den så självklara ”kohandel för enighet” som ofta präglar hela den så kallade kyrkopolitiken. Det kan bli så men måste inte.

Jag är ganska dålig på namn, har lättare för ansikten. Ser jag till namnen på listorna hittar jag folk jag känner till men också andra. I vilken utsträckning kryssningar och sådant möblerat om ordningen finns idag inga uppgifter om men hur som helst kan jag nog ana ungefär vilka som kommer att hamna i Kyrkorådet, alltså själva styrelsen. Jag bedömer att det blir ett inte totalt men ändå märkbart generationsskifte hos både S och C, de stora aktörerna. I sådant finns både problem och potential. Att erfarenhet försvinner är ett problem. Samtidigt kan nytt folk innebära fräscha ögon och perspektiv. Framtiden får utvisa.

Om jag i skriverier kring det jag kallar tjyrkovalet framstått som kritisk är det helt korrekt uppfattat. Jag tycker systemet skulle kunna vara annorlunda. Vad gäller fysiska personer på lokal nivå har jag dock inga invändningar. Visst tycker jag en del är bättre och har bättre tankar än andra men någon sorts generell misstro ser jag ingen anledning att hysa. Med olika förmågor och förutsättningar tilltror jag de valda vara personer som seriöst vill göra gott – har inga belägg för eller misstankar om något annat. Om deras beslut sedan i mina ögon är tillräckligt goda och rätta är en annan sak. Dock vill jag påminna om en utmanande formulering i Svenska kyrkans regelverk: Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Vill man ha fler uppgifter om hur varet gick överallt finns det här.

Kanske får rubriken någon Bloggläsius att tänka: Nu skriver han (äntligen) något om kyrkovalet som avgörs i morgon! Det måste jag läsa! En annan suckar: Näää! Inte mer om den där saken! Fy så jobbigt! Det här skiter jag i!

Efter denna korta inledning deklarerar jag att bägge dessa Bloggläsiusar blir besvikna. Detta blogginlägg handlar inte om tjyrkovalet: I stället rör det sig om något helt annat och betydligt mer avgörande.

Förra hösten när jag och Primärhustrun for till Jäggelouktta, på svenska Jäkkvik, stannade vi till i Arjeplog. På Silvermuseet köpte jag då en bok om Arjeplogsväckelsen 1905 och läste den när vi var på plats i fjällvärden. Den vidlyftiga titeln var Arjeplogsväckelsen 1905 – I same- och nybyggarland med Svenska kyrkan och EFS i samverkan 1889-1916. Jag skrev om boken här.

I år blev det på samma sätt men nu köptes boken i Arjeplogs kyrka. En bild av den helgedomen är slutvinjett för SVT Norrbottens nyhetssändningar och värd ett stopp på grund av sitt bokbord som jag nog tror är det bästa norr om Katolska bokhandeln i Stockholm. Naturligtvis inte i antalet titlar men vad gäller kvaliteten. Inga blajiga småskrifter för ett par swishade 10or utan kvalitetslitteratur, både skönlittertur och teologi. Till min boksamling lades då ISBN 978-91-7777-033-6 Om den heliga Anden – till den helige Amfilochios, biskop i Ikonium. Författare? Basileios av Cæsarea, även kallad Basileios den store som föddes år 329 eller 330 och blev 50 år gammal.

Hans liv och gärning som man kan läsa om om man googlar var alltså mellan två i den kristna historien viktiga kyrkomöten, det i Nicea 325 och det i Konstantinopel 381. Han fick inte vara med men med tankar grundade i beslut i det första bearbetade han teologiskt, skrev och höll på och blev en om än död auktoritet vid det senare.

Vad gällde saken?

Ja – inte var det småsaker som nuförtiden då energi läggs på att en halv procent av det krympande antalet vigslar i en avlägsen framtid bara måste kunna garanteras få vigselförrättare utan att någon präst byter arbetsuppgift med annan kollega. Sådant 2021-eri pysslade man inte med i Nicea och Konstantinopel och däremellan. Då gällde det i stället hur man efter fattig förmåga skulle försöka beskriva Gud – som en eller tre eller som kombination av Fader-Son-Ande och hur. Folk drabbade av grekisk filosofi och därför i egna ögon listigare än andra ville rangordna inom vad man kallade Treenigheten och argumenterade med sekulära argument för en tripp-trapp-trull-sammansatt Gud. Listiga och kluriga typer av annan uppfattning – Basieios är ett exempel – smulade sönder snacket med hänvisning till vad Gud visat i sin uppenbarelse och vad som är Kyrkans tro.

Boken visar detta. Den är inte så lätt att föstå. Jag skulle ljuga om jag sa att jag helt följer finliret som i stor utsträckning bygger på hur man uppfattar nyanser i grekiska prepositioner som i, med och liknande. Grekiska är med sina nyanse och variationer öppet för många detaljer i teologi och filosofi och de gick förlorade när man översatte till kommando- och juridikspråket latin och sedan germanska skogsspråk. Men saken som dryftades på grekiska är viktig och har bibehållits i den kristna Kyrkan i form av den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna – kursivt nedan. Den används inte överallt men en kyrka som inte ger den sitt OK betraktas inte som en kristen kyrka.

Jag blev nog inte dummare av att läsa boken men kände mig lite dum ibland. Rekommenderas!

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;

som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;

som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;

därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

 

Utegruppen vi köpte som byggsats. Jag behövde inte vara rutinerad timmerman för att få ihop den. Bara lite småhändig. Och det är jag.med betoning på små.

Soffgruppen är lämnad!

Det gjordes igår då vi, Primärhustrun och jag, förtidsröstade i tjyrkovalet. På vad, vem och vilka blev det åtminstone i mitt fall så att det inte blev samma grupps röstsedlar för alla tre nivåerna – lokalt, regionalt och nationellt. För mig är det också så i det "Stora valet". Jag tar inte bara samma parti kommunalt, regionalt och till riksdagen. På olika plan hanteras olika frågor vilket kan innebära att ett parti kan vara bättre på en nivå men inte på ett annat plan. Så är det också med grupperna i kyrkan.

Lokalt i tjyrkovalet fanns fyra röstsedlar att välja mellan.

Två har så många namn att det vittnar om ambitionen att vilja och kunna ta ansvar – S och C+KD. De var på plats för information och samtal efter gudstjänsten i förrgår. De andra två – V och SD – var inte ens där och har inte så många kandidater att de skulle kunna besätta platser i fullmäktige om valet skulle gå bra. Inte speciellt seriöst.

I brevlådorna har det kommit material men bara en – säger och skriver en – grupp har idats ge en lokal touche åt vad de tänker – om än sparsamt. Tre av grupperna prånglade bara ut riksmaterial och visade därmed inte prov på en enda lokal idé. Naturligtvis får sånt folk inte min lokala röst.

Man kan sätta kryss för personer man vill puffa uppåt på röstsedeln. Orsaken till att man vill puffa uppåt är olika men på lokalnivå blev det primärt förtroende som styrde mig. Och kandidaternas ålder. Eller snarare brist på hög ålder.

På regional och nationell nivå röstade jag på folk som inte vill åsiktsregistrera andra och som på sikt vill förändra själva valsystemet. Direktval på tre nivåer är en bra demokratiform om ett år i det ”Stora valet”. Ett system med indirekta val är bättre för idé- och intresseburna sammanhang. Idrottsrörelsen fungerar så liksom fackföreningar och politiska partier. I det lokala får medlemmar välja och sedan nominerar de lokalt valda ”uppåt” i distrikt och till nationella nivåer. Inte ens S som för kyrkan ivrigast försvarar direktval låter ju partimedlemmar med Bank-ID rösta om vem som skall efterträda Stefan Löfven utan tar det demokratiska beslutet genom ombud på kongress. Vilket är helt OK.

Ikväll överlämnar jag Bibelstudiepinnen till en yngre kollega. Det betyder att den verksamheten nu startar upp efter sommaruppehållet och Covid-förändringarna men med annan präst som huvudansvarig. Tid och plats dock (evigt) samma: Tisdagar udda veckor 18.30. Dessutom pratkvällar de flesta onsdagar ca 19.15, efter Veckomässan.

Det är en stafett, detta med pensioneringar och ersättningar. Vad gäller ansvaret för Bibelstudieerna blev växlingssträckan tre år lång innan pinnen kunde tas emot.

Det händer att jag här i skriven form ibland, inte alltid, lägger ut vad jag muntligt sagt när jag haft förtroendet att leda en gudstjänst någonstans. Sådana blogginlägg finns i kategorien Predikan mm. Där har det också hänt att jag bett att få tillgång till och publicera manus någon annan använt när han/hon agerat i gudstjänst jag firat i bänken. Så blir det nu.

Idag var det Mässa i Älvsby kyrka! Egentligen en Högmässa – det vill säga en hel och full gudstjänst utan strykningar och utelämnade delar och enligt denlokala form jag tycker är bäst också rent musikaliskt vad gäller olika alternativ och så. Lite ”extra” folk var där även om jag inte gillar ordet ”extra” i den meningen. Man kan ju tro att ”de extra” inte hör hemma där – vilket de gör. Men det var ett visst pådrag som inte sker varje söndag.

Ett av pådragen var att de olika grupper som har kandidater inför tjyrkovalet bjöd på fika och information efter gudstjänsten. En del som finns på listan C+KD går till val på brukar ofta fira gudstjänst och idag var de några till. De flesta som är och vill bli förtroendevalda för S brukar ytterst sällan fira gudstjänst men idag hade flera bänkat sig. V- och SD-kandidater dök inte upp.

Det andra pådraget var att det efter gudstjänsten var en informationssamling för dem som i förväg anmält sig för att vara konfirmander – ett antal ungdomar med föräldrar.

Jag var som sagt i bänken. En kollega, en av de nya, ledde gudstjänsten. Här kommer vad som sades utifrån dagens huvudtext – Matteus evangelium kapitel 6 verserna 31-34. Läsvärt för dig som inte var där och till repetition för oss som hörde honom.

Fundera för dig själv: Vad är egentligen nödvändigt i livet? Vad har vi i våra liv som vi tycker är helt nödvändigt för att det ska funka?

Många kanske kan känna igen sig i hur jag brukar tänka när jag packar för att resa bort: ”Bara jag får med mig telefonen och bankkortet, då kan jag lösa det mesta på plats även om jag glömt att packa något viktigt”. Telefonen har ju seglat upp till att bli en av våra viktigaste ägodelar – inte för alla, men för många.

Men om vi är vilse i skogen och telefonen får slut batteri och vi inte kan ladda den, då är det inte mycket att ha. Möjligen kan man försöka kasta den för att slå ihjäl en ekorre och få sig lite mat, men inte ens till den uppgiften är telefonen optimal. I sådana extrema situationer börjar vi kanske mer inse att mat, vatten och varma kläder på kroppen hör till det nödvändiga. Har vi inte det så spelar det ingen roll hur fin telefon vi har eller hur mycket pengar vi har på bankkortet.

Men det Jesus säger i dagens evangelietext som jag läste nyss, det är ännu extremare. Det är nästan som att han retas med de som lyssnar på honom. Han säger att vi inte ska fråga oss vad vi ska äta, dricka och ta på oss. ”Men hallå Jesus”, vill vi säga då, ”det där är ju faktiskt tre jätteviktiga saker. Prova att hamna på en öde ö så får vi väl se vad du tycker då”.

Men jag tror inte att Jesus menar att vi ska sluta gå till affären för att handla mat och istället bara sitta hemma och hoppas på att det bara uppstår mat i kylskåpet av sig själv. Det är inte det det handlar om. Nyckelordet här är nog att vi inte ska göra oss bekymmer om de sakerna. Vi ska inte jaga efter det. Det gör hedningarna, säger Jesus. Alltså de som inte tror att Gud bryr sig om oss, utan tror att de alltid måste lösa allt själva, och helst innan någon annan hinner ta alla bra grejer.

Sök först Guds rike, säger Jesus.

”Sök först Guds rike”. Vad är det då? Vad är Guds rike? Vilka länder gränsar det riket mot? Hur kan det vara viktigare än att bekymra sig för mat, dryck och kläder?

Vid ett annat tillfälle får Jesus de här frågorna, och då säger han ungefär: Guds rike är inte sådant att man kan peka och säga ”här är det”. Guds rike är inom oss, säger han. Vad betyder det då?

Ett ”rike” på den tid då Jesus vandrade som människa på jorden, det var inte som vi tänker oss länder och stater idag, att man drar ett streck på marken och kallar det för en riksgräns. En mycket viktigare fråga på den tiden var ”Vilken kung är du lojal mot?”. Är det kejsaren i Rom? Eller kejsaren av Kina? Eller drottningen av Etiopien?

Och att då söka Guds rike, det är att följa en annorlunda kung. För i Guds rike är Jesus kung.

Och han är inte en kung som ruinerar sina undersåtar och ökar på sina egna guldkistor genom hänsynslösa och korrupta skatteindrivningar, som ofta var fallet i romarriket – han är en kung som utmanar de rika att sälja allt och dela ut allt överflöd till de fattiga.

Han är inte en kung som fjäskar för denna världens mäktiga herrar – han är en kung som söker upp de utslagna, de fattiga, de svaga, de sjuka, alla de som inte räknas i världens ögon.

Han är inte en kung som drar in med mäktiga arméer som plundrar och krossar allt motstånd – han är en kung som vandrar runt i skogar och berg och vinner människor genom sin kärlek och visdom.

Han är inte en kung som tvingar soldater i hundratusental att ge sitt liv och sitt blod för att utvidga riket – han är en kung som grundlägger sitt rike genom att ge sig själv, sitt liv och sitt blod på korset för att hela världen ska se att segern över döden och alla ondskans makter inte sker genom svärd och våld, utan genom Guds självuppoffrande kärlek.

Och därför är Jesus så här spetsig och säger att Guds rike är viktigare än att vi ska bekymra oss och jaga efter mat, dryck och kläder. För när Jesus säger så, så tror jag att han vänder sig mot våra egoistiska sidor där jag, mig och mitt är viktigast. Så länge jag har fullt i skafferiet så får väl grannen skylla sig själv om han inte visade framfötterna och roffade åt sig medan det fanns. Men Guds rike innebär att vi vänder blicken utåt från oss själva och ser våra medmänniskor och deras behov med kärlek och omsorg. Om alla följde Jesus och sökte Guds rike skulle ingen behöva bekymra sig eller jaga efter mat, dryck och kläder, eller något annat nödvändigt. För då skulle vi se att det som är bra för min medmänniska är bra för mig, och att vår egoism och girighet i längden fräter sönder våra hjärtan och gör oss till kalla, hårda människor, långt från den Jesus-likhet vi genom dopet är kallade till.

”Aha”, tänker vi då. ”Då är det ju bara att lyssna på Jesus och göra som han säger i evangelierna, så blir allt bra. Varför gör vi inte det då?”. Här kommer haken: Den som försöker följa Jesus, märker snart något märkvärdigt: det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Det räcker inte att tänka att man ska skärpa sig och bara bli en Jesus-lik människa. Vi har ett problem: vi är inkrökta i oss själva. Vi är skapade för att vara riktade utåt mot våra medmänniskor och mot Gud, men vår blick, våra tankar och våra bekymmer hamnar ofta på jag, mig och mitt. Det är det som kallas synd. Då kan Jesus ord upplevas som ett omöjligt krav. Vadå ”bekymra dig inte för morgondagen, sök först Guds rike”? Har du sett nyheterna eller? Självklart är jag oroad för morgondagen! Vi behöver inte fler grejer på vår ”att-göra-lista”. Och det är inte det Jesus vill ge oss heller. För Guds rike handlar inte i första hand om vad vi ska göra eller vad vi kan. Det handlar om vad Jesus har gjort för oss: att allt tar sin början i att Gud älskar oss och hela sin skapelse. Men det är svårt för oss att ta in, syndens inkrökthet gör att vi tenderar att tänka att allt börjar med vad vi kan eller borde göra. Men evangeliet, det glada budskapet, börjar alltid i vad Gud gör.

Lyckligtvis har Gud inrättat det ganska listigt för oss vilsna själar. Vi har fått kanaler för att ta emot Guds rike inom oss. Det liknar ungefär att lära sig en sång. När vi hör den första gången kanske vi tänker att den är bra, men vi kanske bara minns vissa fraser, vissa toner i melodin. Men om vi hör den flera gånger så fastnar den i oss – den tar liksom form inuti oss.

Och lite åt det hållet är det med Jesus. Människans inkrökthet i sig själv, alltså synden, kräver att vi tar emot Jesus och hans kärlek. Det sker när vi gång på gång ”övar på sången” genom att höra evangeliets ord, t ex här i kyrkan, och genom att ta emot Jesus genom både dopet och nattvarden.

Då tar Jesus form i oss – eller kanske ännu hellre: vi blir medvetna om att Jesus har tagit form i oss genom vårt dop. Och det måste vi hela tiden bli påminda om genom Bibelns ord och genom nattvardens bröd och vin, som vi får tro är Jesus själv som ger sig till oss. För det är inget vi egentligen kan förstå endast med våra tankar, av att någon förklarar det för oss. Vi måste vara med om det. Vi klarar oss inte bara med teori – vi behöver erfarenheten. I nattvarden så får vi öppna oss för erfarenheten att verklighetens djupaste sanning och grund är att Gud, skaparen av universum, blivit människa i Jesus och vill att vi och hela skapelsen ska få erfarenhet av Guds kärlek och nåd. Och det tar alltid sin början i oss, i dig och mig. När vi tar emot nattvarden i tro så får vi höra de orden: ”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet”. För dig. Inte bara för människor i största allmänhet. Utan för dig.

Jesus söker dig. Jesus kallar dig att följa honom. Jesus vill att du ska få känna att just du är oändligt älskad och värdefull i Guds ögon. Och då vinner Guds rike kraft inom oss, inom dig och mig. Och det är så Guds rike är tänkt att spridas i världen. Genom dig och mig. Och det sker när vi gång på gång återvänder till det enda nödvändiga: Guds rikes högsta sanning, som vi ibland har så svårt att acceptera: Gud älskar dig, just som du är skapad.

Den 9 september är – förutom det datum 2005 då min pappa dog – The international buy a priest a beer day. Naturligtvis är det en ploj men i alla fall ett fiffigt påhitt som dock inte gav nämnvärda resultat idag – i mitt fall. Det blev ingen back pilsner som nettoresultat. Det var jag som gick back med fyraköpta öl som jag delade ut bland ortens kollegor i aktiv tjänst – kyrkoherden, de två komministrarna samt skolprästen vid Älvsby folkhögskola. En har kommit i retur. Det gör dagen till ett klart fall av pilsnerback.

Vad finns i övrigt att berätta?

Plockepinnet börjar ta form, alltså byggsatsen till vår eld- och grillplats i trädgården. Att kalla det jag gjort för timring är nog lite överdrivet men idag kunde den tas i bruk lagom till lilla Avas mellanmål. Hon kom igår. Personalen på hennes förskola – ve den som säger dagis! – har studiedagar. För att modern och fadern inte skulle behöva få sina jobb tillkrånglade for morfadern och hämtade henne igår. Av grillplatsbrädhögen återstår nu att slå samman de tre bänkarna. Vi nöjde oss med tre, inte fyra. Vind och rök tar ju hur som helst alltid bort en sittsida.

Tjyrkovalet närmar sig. Även om demagogin tilltar känns det hela avslaget. Politik vare sig det är i kyrklig eller vanlig form är ju ofta avslagna historier mellan valen. Mycket av det som skall beslutas är teknikaliteter man inte är oense om och situationer där det råder samsyn och liknande. Mellan valen alltså. Inför val låter det annorlunda. Då kan man tro folk är oense om allt och det helt och fullt hela tiden.

Jag gjorde den ”valkompass” man kan göra på tidningen Dagens hemsida. Tjugo frågor skulle besvaras med ungefär Instämmer, Instämmer inte eller Vet inte/har ingen åsikt. När jag gör sådana tester brukar jag ge svaren snabbt utan att tänka taktisk på vart det kan tänkas bära. Tidningen räknade ut vilken nomineringsgrupp jag var mest lik och gav en diagnos. Den stämmer med hur jag redan innan jag testade mig tänkt rösta på nationell nivå, alltså till Kyrkomötet.*

På lokal nivå (liksom på stiftet) väntar jag fortfarande på substans kring vad de olika grupperna egentligen gjort sedan förra valet och vilka positiva förslag de lagt fram och kanske fått igenom. Jag är också nyfiken på vad de planerar den kommande mandatperioden och vad det i praktiken blir för skillnad om jag tar en röstsedel jämfört med en annan. Kanske får jag mer kött på benen på söndag. Då ska de förtroendevalda samfällt bjuda på kaffe efter gudstjänsten och vara tillgängliga för oss väljare.

Jag har tidigare berättat om INGEN BOKBOK. Ordar inte mer i saken annat än att jag funderar över hur jag ska bli av med de flesta av de böcker jag i ett anfall av övermod lät trycka. Mer och mer börjar INGEN BOKBOK likna pilsnern – en backaffär.

* På skoj körde jag testet en gång till men gav tredje alternativsvaret på alla frågor. Då blev jag folkpartist – Liberaler i Svenska kyrkan tror jag de kallar sig numera. Givetvis flöt ur minnets djupa hav mellansnacket mellan två låtar på en gammal Euskefeurat-skiva upp. Där talades om modet för dagen, vankelmodet, som intro till låten Innerst inne är vi alla Folkpartister – googla det kursiverade.

Jag har många böcker.

Vad som står i många böcker jag läst har jag glömt. J

ag har också böcker jag glömt läsa, till och med glömt att jag hade.

Nu har jag i alla fall halv-läst en bok jag glömt att jag hade. Jag fann den i en kartong i garaget och fann den intressant. Boken alltså, inte kartongen. I ärlighetens namn skall jag erkänna att boken blev halv-läst vilket jag strax skall förklara också för dig,noble Bloggläsius, som säkert inte är intresserad ett dugg.

Boken jag fann var De glömda böckerna – en guide till Apokryferna skriven av LarsOlov Eriksson (ISBN 91-7195-301-9). Jag måste ha skaffat den för sisådär 20 år sedan men tydligen låtit den ligga. Nu är saken i alla fall åtgärdad.

När jag konfirmerades fick jag veta att i en Bibel finns 66 böcker, 39 i Gamla testamentet och 27 i Nya. Sifferantalet stämde med den Bibel jag då fick liksom en Bibel jag ärvde efter min farmor och använde sedan jag lånat ut konfirmationsBibeln till en kompis som aldrig återställde den. Bägge dessa nämnda innehöll 1917 års översättning, av konungen gillad och stadfäst. En Bibel till anlände med tiden med förändringen att Nya testamentet var enligt översättningen som blev klar 1981. Fortfarande rörde det sig om de 66 böckerna som jag också informerade konfirmander och andra om att en Bibel bestod av.

Men det antalet är inte längre sant! Det ska inte vara 66, utan 77 böcker. Ungefär.

I den Bibel som kom vid tusenårsskiftet – Bibel 2000 – finns 77 böcker vilket stämmer bättre med vad som från början fanns i de kristnas samling viktiga och i varierande grad heliga skrifter. I tidens villervalla och av ekonomiska skäl glömdes dock bland annat i Sverige 11 böcker mer eller mindre bort. Det rör sig om de så kallade Apokryferna eller Deuterokanoniska skrifterna som fungerar som något av ett tillägg till Gamla testamentet. Enkelt sagt täcker de ett tidsglapp på ungefär 300 år mellan de sista profeterna och Nya testamentet.

Naturligvis har jag läst dessa 11 tidigare men inte så mycket om dem. Nu är i alla fall en bok om Tobit, Judit, Grekiska Ester, Första Mackabeerboken, Andra Mackabeerboken, Salomos vishet, Jesu Syraks vishet, Baruk, Jeremias brev, Tillägg till Daniel och Manasses bön halvläst.

LarsOlov Eriksson följer samma system för var och en av böckerna. Först ger han ett referat av berättelsen/innehållet följt av en karaktäristik av vilken genre eller typ av litteratur det handlar om. På detta scheman över strukturen och resonemang kring författarskap, tidpunkt, plats och grundspråk samt bokens efterhistoria på främst kristen men också judisk botten. Detta har jag läst noga men kommentarerna där han går igenom böckerna bit för bit har jag hoppat över. Läsningen blev nog därför runt hälften av bokens 300 sidor – den här gången.

Allt i en Bibelär inte lika viktigt. Visst finns det kristna som hävdar det men det hävdandet står inte pall i praktiken ens hos dem själva. Klok tro har alltid sett centrum och saker av vikt och betydelse och annat som mer av ramverk och bakgrund. Därför kunde de 11 böckerna glömmas bort, rentav aktivt utelämnas, när Biblar började mass-spridas på 1800-talet. Dock skall de vara med i en fullständig Bibel och där, utan att tillföra något direkt nytt, ändå vara vad Luther kallar god och nyttig läsning.

Rekommenderas! Och kom ihåg: Susanna i badet hann inte bada!

Ingen har vädjat.

Ingen har frågat.

Ingen har påmint.

Trots detta kommer här i alla fall en fortsättning eller snarare ett komplement till förförförra blogginlägget pedagogisk skiss, det som innehöll den förkunnelse jag levererade förra söndagen. Det var den 29 augusti. Jag nämnde då att textavsnittet i Lukasevangeliet om Den barmhärtige samariern – kapitel 10 verserna 25-37 – samtidigt som de syftar på hur vi ska vara varandras medmänniskor också kan handla om Jesus/Gud som vår medmänniska. Den första betydelsen ägnade jag mig åt just den söndagen men lovade att visa på den andra i Veckomässan på onsdag veckan efter. Det gjorde jag på ungefär detta vis i ett då handskrivet, nu renskrivet, Beredelseord.

Liknelsen om Den barmhärtige samariern, dramatiserad i otaliga konfirmandgrupper, var huvudtext i söndags. Temat – Medmänniskan – följer med in nu veckan efter. Därför läser jag liknelsen igen – Lukas 10:25-37.

Det grekiska ord som ofta översätts med liknelse kan också betyda bild och gåta. I denhär gåtan finns åtminstone två ”plan”. Ett om vår medmäsklighet mot varandra och andra. Det tog jag upp i söndags då jag också utlovad ett ”plan” till för ikväll: Gud som vår medmänniska.

Om Jesus syftade också på det ”planet” när han avfyrade liknelsen ska vara osagt. Om Lukas såg det när han valde att ta med berättelsen i sin skrift vet vi inte heller. Hur som helst har man med tiden i alla fall sett två ”plan”.

Samariern som föredöme i medmänsklighet och ideal att jämföra sig med. Gör man det blir det en självrannsaken som leder till insikten att man är mer lik prästen och leviten, kanske till och med lik rövarna.

Jesus är samariern. Det är det andra ”planet”. Samariern är Jesus, Gud som vår medmänniska. Detaljer i texten kan då få stå för olika saker.

• Resan Jerusalem-Jeriko är Livet, den tid vi har.
• Resenären är varje människa, du och jag. Också människan som sådan. Naken, halvdöd i andligt avseende.
• Rövarna? Naturligtvis djävulen med flera.
• Prästen och leviten står som representanter för religion(er) som inte hjälper på allvar. Det är måste-göra-rätt-religionen och man-får-inte-göra-fel-religionen. två sidor på lagiskhetens mynt.
• Samariern är då Jesus. Som kom ”utifrån”, från Gud och började hela med olja – dopet? – och vin – nattvard. Som förlåter och förbinder individer och mänsklighet. Ger nytt liv.
• Åsnan vet jag inte vad den kan stå för.
• Värdshuset är Kyrkan som ger fortsatt vård.
• För den vården är det betalt. Av Jesus. Med två mynt. Det ena står för att människans skuld är betald genom att Jesus offrade sig själv, led, dog och uppstod. Det andra är människans avgift är erlagd, vår skyldighet att leva perfekt som Gud vill,uppfyllt genom Jesus lydnad.

Där är vi! Av Gud som medmänniskan Jesus inlagda i härbärget med allt betalt och klart. Av hans barmhärtighet. Jag – och du – är patienter i värdshuset där jag också får vara värdshusvärd som sköter om. Skötseln är förlåtelsen från Gud och att Jesus ger sig själv i Nattvarden. Det är mer olja och vin här i kyrkan i denhär gudstjänsten – och andra.

Därför: Låt oss ta emot detta genom att först be och bekänna vår slagna situation.

Här och var slår det igenom att det om två och en halv vecka är tjyrkoval. Än så länge är det nästan helt smala små saker för kyrkans nationella nivå det handlar om. I hus- och livorganet Piteå-Tidningen som är en sosseblaska har man på ledarplats propagerat för att man ska rösta och att de politiska grupperna och då främst S skulle vara pålitligare än de grupper som inte har kopplingar till partier i riksdag, kommun etc. Annars är det tyst förutom någon generell annons från S och SD.

Strikt lokalt har denna fredagskväll bara C och KD hemsökt brevlådan med material i en gemensam folder om hur de tycker det är och hur de tänker sig framtiden. OBS lokalt. Andra jag gissar ställer upp – S, Visk och SD – har inte fått sina arschlen ur vagnarna och fingrarna ur nyss nämnda kroppsdelar för att ge mig substans att välja. Från och med på måndag kan man rösta men utan info om vad de vill blir det ju att köpa grisen i säcken – lokalt.

Vad man vill lokalt är viktigt, faktiskt grundläggande. Vad man gjort och hur man använt sina mandat säg de senaste 4-8 åren är också viktigt – lokalt, regionalt och nationellt. På en annan blogg läste jag några kluriga frågor som jag i urval och i lätt bearbetad form kopierar här och som kyrkopolitiker kan besvarar i kommentarsfältet.

1. Vad har ni lokalt gjort den gångna mandatperioden? Initiativ? Motioner?
2. Har ni åstadkommit någon lokal förändring värd att nämna?
3. Vad är ni särskilt stolta över när det kommer till era lokala insatser?
4. Märker ni något av en inspirationskris i församlingen? Eller annan kris?
5. Hur ser ni på den statistik som levereras och redovisar tillbakagångar?
6. Vilken är medelåldern i kyrkan en alldeles vanlig söndag? Varför?
7. Hur är könsfördelningen i verksamheterna? Vad bör göras för att uppnå en jämställd kyrka?
8. Vilka lokla problem ser ni för den kommande mandatperioden? Hur har ni analyserat dem? Vilka konkreta förslag har ni att lägga fram?
9. Om varje verksamhetsår fortsättningsvis innebär färre i gudstjänsterna, hur vill ni bestämma vilken kyrka, Älvsbyn och Vidsel, som blir övertalig och vad ska göras med den? Vilka nyckeltal har ni stannat för?
10. Till de politiker som är nöjda: Vad och vilka siffror tillfredställer er?
11. Till de missnöjda: Hur hade ni gjort det bättre?
12. Hur menar ni att församlingen hanterat pandemin? Kunde man gjort på annat vis?

Som sagt: Det är det lokala som är intressant! Som väljare tycker jag jag har rätt att få veta vilken skillnad det blir lokalt om jag tar just en grupps röstsedel och inte en annans. Kan man inte visa det är hela valet en dunderbluff.