stigstrombergsson

Det händer att jag här i skriven form ibland, inte alltid, lägger ut vad jag muntligt sagt när jag haft förtroendet att leda en gudstjänst någonstans. Sådana blogginlägg finns i kategorien Predikan mm. Där har det också hänt att jag bett att få tillgång till och publicera manus någon annan använt när han/hon agerat i gudstjänst jag firat i bänken. Så blir det nu.

 

Idag var det Mässa i Älvsby kyrka! Egentligen en Högmässa – det vill säga en hel och full gudstjänst utan strykningar och utelämnade delar och enligt denlokala form jag tycker är bäst också rent musikaliskt vad gäller olika alternativ och så. Lite ”extra” folk var där även om jag inte gillar ordet ”extra” i den meningen. Man kan ju tro att ”de extra” inte hör hemma där – vilket de gör. Men det var ett visst pådrag som inte sker varje söndag.

 

Ett av pådragen var att de olika grupper som har kandidater inför tjyrkovalet bjöd på fika och information efter gudstjänsten. En del som finns på listan C+KD går till val på brukar ofta fira gudstjänst och idag var de några till. De flesta som är och vill bli förtroendevalda för S brukar ytterst sällan fira gudstjänst men idag hade flera bänkat sig. V- och SD-kandidater dök inte upp.

Det andra pådraget var att det efter gudstjänsten var en informationssamling för dem som i förväg anmält sig för att vara konfirmander – ett antal ungdomar med föräldrar.

 

Jag var som sagt i bänken. En kollega, en av de nya, ledde gudstjänsten. Här kommer vad som sades utifrån dagens huvudtext – Matteus evangelium kapitel 6 verserna 31-34. Läsvärt för dig som inte var där och till repetition för oss som hörde honom.

 

 

 

Många kanske kan känna igen sig i hur jag brukar tänka när jag packar för att resa bort: ”Bara jag får med mig telefonen och bankkortet, då kan jag lösa det mesta på plats även om jag glömt att packa något viktigt”. Telefonen har ju seglat upp till att bli en av våra viktigaste ägodelar – inte för alla, men för många.

 

Men om vi är vilse i skogen och telefonen får slut batteri och vi inte kan ladda den, då är det inte mycket att ha. Möjligen kan man försöka kasta den för att slå ihjäl en ekorre och få sig lite mat, men inte ens till den uppgiften är telefonen optimal. I sådana extrema situationer börjar vi kanske mer inse att mat, vatten och varma kläder på kroppen hör till det nödvändiga. Har vi inte det så spelar det ingen roll hur fin telefon vi har eller hur mycket pengar vi har på bankkortet.

 

Men det Jesus säger i dagens evangelietext som jag läste nyss, det är ännu extremare. Det är nästan som att han retas med de som lyssnar på honom. Han säger att vi inte ska fråga oss vad vi ska äta, dricka och ta på oss. ”Men hallå Jesus”, vill vi säga då, ”det där är ju faktiskt tre jätteviktiga saker. Prova att hamna på en öde ö så får vi väl se vad du tycker då”.

 

Men jag tror inte att Jesus menar att vi ska sluta gå till affären för att handla mat och istället bara sitta hemma och hoppas på att det bara uppstår mat i kylskåpet av sig själv. Det är inte det det handlar om. Nyckelordet här är nog att vi inte ska göra oss bekymmer om de sakerna. Vi ska inte jaga efter det. Det gör hedningarna, säger Jesus. Alltså de som inte tror att Gud bryr sig om oss, utan tror att de alltid måste lösa allt själva, och helst innan någon annan hinner ta alla bra grejer.

 

Sök först Guds rike, säger Jesus.

”Sök först Guds rike”. Vad är det då? Vad är Guds rike? Vilka länder gränsar det riket mot? Hur kan det vara viktigare än att bekymra sig för mat, dryck och kläder?

Vid ett annat tillfälle får Jesus de här frågorna, och då säger han ungefär: Guds rike är inte sådant att man kan peka och säga ”här är det”. Guds rike är inom oss, säger han. Vad betyder det då?

Ett ”rike” på den tid då Jesus vandrade som människa på jorden, det var inte som vi tänker oss länder och stater idag, att man drar ett streck på marken och kallar det för en riksgräns. En mycket viktigare fråga på den tiden var ”Vilken kung är du lojal mot?”. Är det kejsaren i Rom? Eller kejsaren av Kina? Eller drottningen av Etiopien?

Och att då söka Guds rike, det är att följa en annorlunda kung. För i Guds rike är Jesus kung.

Och han är inte en kung som ruinerar sina undersåtar och ökar på sina egna guldkistor genom hänsynslösa och korrupta skatteindrivningar, som ofta var fallet i romarriket – han är en kung som utmanar de rika att sälja allt och dela ut allt överflöd till de fattiga.

Han är inte en kung som fjäskar för denna världens mäktiga herrar – han är en kung som söker upp de utslagna, de fattiga, de svaga, de sjuka, alla de som inte räknas i världens ögon.

Han är inte en kung som drar in med mäktiga arméer som plundrar och krossar allt motstånd – han är en kung som vandrar runt i skogar och berg och vinner människor genom sin kärlek och visdom.

Han är inte en kung som tvingar soldater i hundratusental att ge sitt liv och sitt blod för att utvidga riket – han är en kung som grundlägger sitt rike genom att ge sig själv, sitt liv och sitt blod på korset för att hela världen ska se att segern över döden och alla ondskans makter inte sker genom svärd och våld, utan genom Guds självuppoffrande kärlek.

 

Och därför är Jesus så här spetsig och säger att Guds rike är viktigare än att vi ska bekymra oss och jaga efter mat, dryck och kläder. För när Jesus säger så, så tror jag att han vänder sig mot våra egoistiska sidor där jag, mig och mitt är viktigast. Så länge jag har fullt i skafferiet så får väl grannen skylla sig själv om han inte visade framfötterna och roffade åt sig medan det fanns. Men Guds rike innebär att vi vänder blicken utåt från oss själva och ser våra medmänniskor och deras behov med kärlek och omsorg. Om alla följde Jesus och sökte Guds rike skulle ingen behöva bekymra sig eller jaga efter mat, dryck och kläder, eller något annat nödvändigt. För då skulle vi se att det som är bra för min medmänniska är bra för mig, och att vår egoism och girighet i längden fräter sönder våra hjärtan och gör oss till kalla, hårda människor, långt från den Jesus-likhet vi genom dopet är kallade till.

 

”Aha”, tänker vi då. ”Då är det ju bara att lyssna på Jesus och göra som han säger i evangelierna, så blir allt bra. Varför gör vi inte det då?”. Här kommer haken: Den som försöker följa Jesus, märker snart något märkvärdigt: det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Det räcker inte att tänka att man ska skärpa sig och bara bli en Jesus-lik människa. Vi har ett problem: vi är inkrökta i oss själva. Vi är skapade för att vara riktade utåt mot våra medmänniskor och mot Gud, men vår blick, våra tankar och våra bekymmer hamnar ofta på jag, mig och mitt. Det är det som kallas synd. Då kan Jesus ord upplevas som ett omöjligt krav. Vadå ”bekymra dig inte för morgondagen, sök först Guds rike”? Har du sett nyheterna eller? Självklart är jag oroad för morgondagen! Vi behöver inte fler grejer på vår ”att-göra-lista”. Och det är inte det Jesus vill ge oss heller. För Guds rike handlar inte i första hand om vad vi ska göra eller vad vi kan. Det handlar om vad Jesus har gjort för oss: att allt tar sin början i att Gud älskar oss och hela sin skapelse. Men det är svårt för oss att ta in, syndens inkrökthet gör att vi tenderar att tänka att allt börjar med vad vi kan eller borde göra. Men evangeliet, det glada budskapet, börjar alltid i vad Gud gör.

 

Lyckligtvis har Gud inrättat det ganska listigt för oss vilsna själar. Vi har fått kanaler för att ta emot Guds rike inom oss. Det liknar ungefär att lära sig en sång. När vi hör den första gången kanske vi tänker att den är bra, men vi kanske bara minns vissa fraser, vissa toner i melodin. Men om vi hör den flera gånger så fastnar den i oss – den tar liksom form inuti oss.

Och lite åt det hållet är det med Jesus. Människans inkrökthet i sig själv, alltså synden, kräver att vi tar emot Jesus och hans kärlek. Det sker när vi gång på gång ”övar på sången” genom att höra evangeliets ord, t ex här i kyrkan, och genom att ta emot Jesus genom både dopet och nattvarden.

Då tar Jesus form i oss – eller kanske ännu hellre: vi blir medvetna om att Jesus har tagit form i oss genom vårt dop. Och det måste vi hela tiden bli påminda om genom Bibelns ord och genom nattvardens bröd och vin, som vi får tro är Jesus själv som ger sig till oss. För det är inget vi egentligen kan förstå endast med våra tankar, av att någon förklarar det för oss. Vi måste vara med om det. Vi klarar oss inte bara med teori – vi behöver erfarenheten. I nattvarden så får vi öppna oss för erfarenheten att verklighetens djupaste sanning och grund är att Gud, skaparen av universum, blivit människa i Jesus och vill att vi och hela skapelsen ska få erfarenhet av Guds kärlek och nåd. Och det tar alltid sin början i oss, i dig och mig. När vi tar emot nattvarden i tro så får vi höra de orden: ”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet”. För dig. Inte bara för människor i största allmänhet. Utan för dig.

Jesus söker dig. Jesus kallar dig att följa honom. Jesus vill att du ska få känna att just du är oändligt älskad och värdefull i Guds ögon. Och då vinner Guds rike kraft inom oss, inom dig och mig. Och det är så Guds rike är tänkt att spridas i världen. Genom dig och mig. Och det sker när vi gång på gång återvänder till det enda nödvändiga: Guds rikes högsta sanning, som vi ibland har så svårt att acceptera: Gud älskar dig, just som du är skapad.