stigstrombergsson

Redan inledningsvis vill jag göra dig, noble Bloggläsius, besviken. Med affärer menar jag inte skandaler, pinsamma avslöjanden, ekonomiskt fiffel eller (kända) moraliska kollapser. Jag menar rätt och slätt köp och inget annat.

Vad nu gäller köp handlar det främst om två. Minst. Troligen har jag gjort en och annan dålig affär till typ att som ung och naiv köpt ett icke senare använt klädesplagg till hustrun eller en och annan present i bokform som mottagare inte läst. Sådant är dock små saker. Med två dåliga affärer menar jag annat.

För många många år sedan när värmen i fastigheten drevs av direktverkande elektricitet valde vi att falla till föga för önskan hos en försäljare. Vi lät installera ett luftvärmepumpsystem. Funkade bra. Värmen blev bättre. Luftströmmarna i fastigheten tog andra riktningar med bland annat mindre fönsternedisning som följd. Det vi fattat var att apparaturen i princip var en anläggning för luftkonditionerings som kördes baklänges för att ge värme i stället för svalka. Det vi inte tänkte på var att arrangemanget inte fixade när det utomhus var kallare än 20 minus – inte helt ovanligt väder i Norrbottens Pärla. Vid sträng kyla märkte vi att vi behövde stöd-el-elda en smula men att slå av luftvärmen gjorde vi inte utan den våld- och tomkörde med slitage som enda resultat. Utedelen av maskinen kom att låta som om en helikopter landade vid brevlådan och efter en tid av detta buller stannade den. Det reparerades men två-tre år senare hände det igen och då hade firman som låg bakom alltsammans konkat på grund av vad jag gissar mer än två dåliga affärer. Hela joxet är sedan en längre tid tillbaka nedmonterat och fjärrvärme råder.

Min andra omdömeslöst dåliga affär gjorde jag i somras. Det var högmod som gjorde min rejäla missbedömning av sakernas tillstånd. Jag lät mig luras av min egen vanföreställning att en skriven sammanställning av Bibelstudierna under Corona-restriktionerna skulle vara något så när intressant hos fler än en dryg handfull personer. Ack vad jag bedrog mig! Att låta trycka 50 ex av INGEN BOKBOK – som jag skrivit om bland annat här och här – var på tok i överkant. Verkligheten är att till dags dato har två och ett halvt dussin personer – alltså 8 – velat betala 140 kr plus eventuellt porto för vad jag i alla fall fortfarande tror är en någotsånär vettig och lärorik sammanställning av tre saker.

• Människans relationer med det gudomliga.
• Bibelns innehåll och tillkomst.
• Den riktiga Gudstjänstens form och funktion.

Detta är delat i avsnitt och dessutom försett med förslag till tanketrådar och metodtips för att kunna dryfta tingen med en eller ett par tre andra utan prästerlig övervakning.

En massa böcker är kvar i kartongen. Traven i kyrkan sjunker inte. Runt 4000 spänn i sjön.

En av två dåliga affärer.

Jag läste nyss i en bok jag läst förr och nu läser om en sak jag inte minns från läsningen för runt 10år sedan. Det är poängen med att läsa om böcker. Man lägger märke till nya saker på de gamla sidorna.*

Avsnittet jag just kommit igenom handlade om hur budskapet om Jesus uppståndelse spreds och slog rot de första 250 åren. Det betyder tiden efter att ögonvittnena mer eller mindre fantasifullt tagits av daga fram till att kejsar Konstantin förklarade Kyrkan och hennes tro laglig och inte längre som ett samhällsproblem med kolliderande värderingar. Hur budskapet spreds, av vilka och i vilka väderstreck och var det fick fäste redovisas både vad gäller regioner runt Medelhavet där Rom styrde men också östvart i det Partherska/Persiska väldet och sedan ända fram till Indien, Centralasien och Kina. På romersk mark medförde detta att runt år 300 var tionde person var kristen, främst i stadsmiljöer runt östra halvan av Medelhavsområdet. Någon med sinne för matte har gjort beräkningar och kommit fram till att antalet kristna under 100- och 200-talen växte med 40% varje decennium – nästan en fördubbling!

Varför och hur? Fasta tjänsteinnehavares arbete kan inte vara orsaken. Visst växte under tiden organisation fram med biskopar, präster, diakoner och en och annan munk och nunna men inte i den grad att det mer än marginellt kan anses ligga bakom utvecklingen 40% på 10 år. OBServera också att detta är en nettoutveckling. Under en 10-årsperiod dör ju folk, också kristna,och sannolikt fanns även folk som lämnade tro och sammanhang. Om man tänker efter – men detta är mina tankar, inte bokens – borde bruttotillväxten varit minst 50% och under två århundraden två kristna blev tre på varje 10 år.

Vara kristen handlade då inte en kulturgrej, inte heller om vilka åsikter folk hade i sin stilla ensamhet, andeliga tankar i skog och mark eller liknande. Kristen tro och sammanhang yttrade sig och tog konkreta former. Den exakta formuleringen i 1878 års Katekes var givetvis inte känd men saken var det:

Jag kallas kristen, eftersom jag genom dopet har tagits upp i Jesu Kristi kyrka och med Kyrkan tror och bekänner att Jesus är min Frälsare och Saliggörare.

Sug på den kursiva meningen. Först dopet som ingång och bas. Sedan med församlingen, inte ensam, tror och bekänner något för egen del och detta om Jesus. Att med församlingen göra så är att vistas med de andra, be, fira gudstjänst kring Ordet och Bordet och dela varandras livsvillkor.

En 50%-bruttoväxt på 10 år decennium efter decennium skulle omsatt till dagsläget på den lokala ort där jag bor betyda att om vi startar med 40 personer normalt i gudstjänst år 2020 skulle 20 nyaanslutna ge ett netto på 56 år 2030. Halvdubbla det med ytterligare 28 och ta bort några blir det runt 80 år 2040 och så vidare. Liknande räkneövning kan nog göras på fler ställen.

Är det knäpp matte? Kanske. Kanske inte. De exakta talen är inte det viktiga men riktningen blir det. Vad skulle ge den? Kanske samma sak som på 100- och 200-talen i den tidens mångreligiösa sammanhang då man skvallrade om Jesus. Boken jag läser påstår att det var så det gick till. De som anslutits genom dopet skvallrade om Jesus för folk de hade att göra med. Ledares och herdars roll – om man tar den bilden – var att ha vård om fåren som förökade sig själva genom att skvallra om Jesus.

Detta är ju vådan av att läsa böcker. Man börjar fundera inte bara över utan också utifrån innehållet. Frågor börjar mala om strukturer, vanor och atmosfärer inte bara i historien utan också i nutida kyrkolägen. Stimulerar det som sker eller motverkar det aktivt eller passivt ”fåraveln”, alltså att icke officiella företrädare bär tron till andra? Är förväntan så riktad på att präster och andra ”ska göra det” att så kallat lekfolk inte tror sig om eller betros att själva föröka sig? Rustar och riktar gudstjänster och alla möjliga andra sammankomster folk som vill kalla sig kristna till sådant? Är verksamheter personalledda aktiviteter att konsumera om man kommer dit? Hur har jag agerat genom åren som präst i olika tjänstebefattningar eller som nu utan anställning? Har jag stimulerat eller försvårat för fåren att föröka sig?

OBServera att det är frågor som kommer av bokläsandet, inte klockrena svar.

Man kan alltid fundera i kommentarsfältet.

* Efter förra läsningen skrev jag om boken här. Mer om den kommer när jag läst om den färdigt.

I förra inlägget nämnde jag att jag i Järvsö i telefånen skrev ett par utkast till bloggningar. Här kommer ett.

En tidigare arbetskamrat, numera också pensionerad präst, svängde en gång till med ordleken Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja. Jag gissar att alla poänger (om det finns några) försvinner om man översätter det till vilket utomländskt språk som helst. Låt mig ändå filosofera lite kring sakerna.

Is är ett lömskt ting. Man kan ha jättekul. Hur glatt som helst. Åka spark eller skridskor – om man är så lagt och skicklig. Man kan i gassande vårvintersol sitta på is och försöka få fisk genom borrade hål. Man kan också ha små bitar is i saft eller andra drycker. Is är något glatt – typ.

Men bedräglig. Is kan vara tunn. Den kan brista. Då får man problem. Lömsk kan den vara. Svår att se. Exempelvis dold under ett tunt lager kall vacker nysnö eller som botten på en vattenpöl. Bägge varianterna har jag provat. Det sistnämnda vid kurvtagning medelst cykel med följd trasiga byxor, blodvite och ärr på höger knä. Det förstnämnda inträffade vid promenad i lätt nedförslut och yttrade sig så att jag plötsligt såg mina skor i höjd med ögonbrynen och fann mig vara i fritt fall mot jordens medelpunkt. Jag nådde dock inte ända dit. Det blev just isen under snön som stoppade mig. I plånboken som tog smällen fanns ett par enkronor av gammalt format. Av smällen fick jag en spegelvänd instämpling av majestätet i höger skinka. Is är alltså förrädiskt, inte bara något glatt.

När något är glättigt är ännu värre. Nu skriver jag inte om is utan mer om attityder och liknande. Glädje kan jag både känna och dela men hurtfrisk aningslös glättighet gör mig sällan glad. Jag drabbas ofta av impulsen att punktera sådana ballonger – om jag får byta bild. Eller åtminstone få uppblåstheter att pysa. Lika lite som jag uppskattar att någon pyser den ballong jag är gillar andra att jag påtalar lera, gegga och problem jag tycker de borde se. Trots detta varken vill eller kan jag alltid – men ändå ofta – låta bli att sabba saker de glättiga gläds åt.

Ta sistlidna kyrkoval som ett exempel. Glatt redovisas att valdeltagandet i lokalförsamlingen ökat till 19,84% jämfört med 19,39% förra gången. Stilla undrar då glädjedödaren Stig om denna knappa halva procent är något att tindra med ögonen över – särskilt som antalet avgivna röstsedlar var 29 färre än för fyra år sedan. I totala tal var de facto valdeltagande lägre, en nyhet man inte slog an.

Färre röstande men fler procent?

Hur hänger det ihop? Finns lera under isen?

Verklighetens geggamoja är att det i år fanns färre röstberättigade än för fyra årsedan, alltså färre kyrkotillhöriga 16 år och äldre. Det beror på flera saker däribland:

Sådant tycker jag är lera att sörja i och över. Det var bara ett litet lokalt exempel på att man på alla ”nivåer” i kyrkan kan se hur man inte fokuserar på det besvärliga utan i stället glättigt klamrar sig fast vid och hålla fram minsta halmstrå som kan lukta eller vridas till något positivt. Man kan ta detta med utträdena igen – som ett exempel. I den saken har jag sett Kyrkokansliet i Uppsala kabla ut lyckliga rubriker om att takten av ökningar av utträden minskat. Inte minskade utträden utan minskad takt av ökningen av utträden framställs positivt (vilket det i och för sig är) men under den glättiga ytan finns ju en lera av sjunkande siffror vad gäller allt – gudstjänster, dop, konfirmander och det mesta – förutom anställda tjänstemän på Kyrkokansliet och växande byråkrati på alla nivåer.

Kompisens käcka Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja är enligt min mening kul men falskt. Att vara och hålla sig själv och av tongivande företrädare hållas lyckligt omedveten kan kännas bra men är som att pissa i stöveln när man fryser om foten. Det lindrar för stunden men hindrar inte förfrysning på sikt. Bättre ärdå att vara olyckligt medveten, alltså gå i lera och sörja.

Det var igår kväll vi kom hem, Primärhustrun och jag. Torsdag-fredag-lördag var vi i Järvsö hos lilla Lisa. Då blev inget bloggat med datorn som hjäpmedel. Den var ju hemma och lugn-och-ro-tid saknades. I telefånen skrev jag i alla fall då och då när det var uppehåll i annat på utkast till två bloggningar. Det ena är en fundering delvis med bäring på kyrkovalet nyligen. Det andra hänger ihopmed en bok jag läser. Hela det joxet måste dock vila till sig och kompletteras innan det om det hamnar här hamnar här.

Det var inte bara vi två som kom till Älvsbyn igår kväll. Lilla Lisa var med på resan. Den gjordes i hennes mammas och pappas ena bil. Kvart över 9 kom vi iväg. Med två pauser för mat och fika – både vuxna och 4-åringar mår bra av sådant – var vi framme en kvart i 21. Jätteduktig biltjej! Och då menar jag inte främst Lisas mormor utan den lilla själv.

Således är vi nu tre i fastigheten. Mamman pluggar och plockar och pappan plockar för att allt skall kunna flyttlasslastas onsdag morgon. Torsdag är lasset i Älvsbyn och lossas i lägenheten under den lägenhet som var vår första gemensamma bostad sommaren 1978. Innan julblir det en flytt till och familjen landar i hus.

Höstkylan verkar dröja men till slutet av veckan profeteras det om snö. Den kommer näppeligen att bli liggande. Mark och terräng bör och behöver kylas ner innan snötäcke kan bli liggande. Dock skall vinterdäck på senare i veckan.

Jag har berättat om den förr – den skylt jag lämnade på min förförra arbetsplats när jag avrundade min anställning där. Om du, noble Bloggläsius, skriver rubrikens pray for snow i bloggens sökfunktion får du träff på runt dussinet inlägg jag inte ids direktlänka till nu. I en del av dem kan du läsa om skyltens historia och verkan.

Det är alltså en ovanligt varm höst – så här långt. Och grå. Grå-grå-grå. Just de grå lågt liggande molnen leder till att det grånar i humöret en liten smula. Inte totaldepp, givetvis. Jag brukar ytterst sällan låta mig allvarligt nedslås av väder och vind. Liksom ingen idé. Jag kan ju inte göra något åt just dagens väder. Det finns inte heller någon speciell person – eller några – som jag kan utse som syndabock. Det är alltså ingen idé att bli sur över vädret även om vädret är surt.*

Vi skall åka tåg natten som kommer. Till Gävle till att börja med. Hålls tiderna är vi där jättetidigt i morgon bitti och får vänta nästan två timmar på tåg till Järvsö där lilla Lisa bor. Det är dit vi ska, hennes mormor och morfar. Preliminärt satt söndag kör vi sedan norrut med Lisas i hennes mammas och pappas bil. Väl framme här ska hon vara hos oss några dagar. Barnbarns-rummet i vårt hus är tillfixat och avpysslat efter storkusinernas besök hos farmor och farfar sistlidna veckoslut. Senare under nästa vecka kommer så Lisas mamma och pappa och resten av flyttlasset för inflytt ilägenheten under den jag och Primärhustrun hade som primärbostad när vi kom till Älvsbyn i juni 1978.

Inför tockena rese- och omlokaliseringseskapader är en mild oktober en bra uppfinning. Tågen funkar troligen i tid. Bilkörningen blir utan halka. Ett par orosmoment borta.

Sedan får det bli kallt i 10 dagar!

Och snö till första november!

Följ skyltningen!

' Vad gäller klimatet, den globala uppvärmningen med trädgränsens avancemang uppför fjällsidorna och annat är det en annan sak. Det är saker att både bli sur över och engagerad i.

Inför jubileer av sådana slag köps presenter. För att köpa sådana behöver man beväpnad med betalkort besöka allehanda butiker och handelsbodar. I detalj ämnar jag inte för dig, noble Bloggläsius, redovisa alla detaljer i detta sökande utan nöja mig med att nämna Akademibokhandeln i stiftshuvudstaden Luleå. Där köptes en bok till gossen och en till gossens pappa. Den har han nu läst. Pappan alltså.

Kontrafaktisk historia är intressant. I allt väsentligt bygger sådant på tanken Tänk om...? och att man drar upp möjliga händelsekedjor utifrån att något annat hänt än vad som verkligen hände. Givetvis måste sakerna för att vara historia hållas inom rimligheternas gränser och inte totalt balla ur till ren fiction i vilda spekulationer. Boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier håller sig i sina drygt 300 sidor i rimligheternas rum. Frågeställningar som Tänk om fransmännen hade satt in ett allmänt anfall för att hjälpa polacerna? – vi snackar hösten 1939 – är ett exempel. Tänk om de allierade slagits tillbaka på D-dagen? är ett annat. Tänk om Sverige dragits in i finska vinterkriget? är ett tredje. De andra 50 frågorna lämnar jag till eventuella läsare att själv snoka i sedan du som jag köpt boken i pocket.

Författare och redaktörer är historiker av facket, inte hitte-på-are av enkela fatasier. De scenarier de beskriver ligger alla inom rimligheternas gränser som altenativa val möjliga när de som valde valde. Slutklämmen blir dock i stort samma: Andra världskriget hade gått som det gick i alla fall. Kanske slutat lite tidigare eller senare, kanske med Röda armén vid Rehn eller Engelska kanalen i stället för en bit väster om Berlin.Men hur som helst skulle det gå som det gick och hur som helst är ISBN 978-91-7903-526-6 en intressant bok.

Sonen då? Den yngste, han som när han var liten här hemma kallades Heffaklumpen. Vad fick han av föräldrar, syskon och andra?

En helt annan bok och andra saker. Dessutom – men inte som present – börjar han på nytt jobb på sin födelsedag. Han disputerade vid Luleå Tekniska Universitet för snart ett år sedan och nu, efter Coronan, skall företaget Skellefteåkraft bli hans arbetsgivare och Staaan platsen att lokalisera om sig till. På frågan om han nu skulle byta hockeysympatier blev svaret dock bestämt nekande.

Grattis i alla fall till alltsammans!

En sak till med egen rubrik: kontrafakticitet 2.

Att läsa kontrafaktiska historiefunderingar skevar lätt tankarna från hur saker blev till om de blivit på annat vis. Frågan Tänk om…? skapar fantasier och fabuleringar kring allt möjligt både globalt och privat. Till detta kan, men måste inte, funderingar gå till kontrafaktiska historier för egen del.

Tänk om Primärhustrun, generalissan i mitt liv, valt en annan man än mig?

Tänk om jag i början av 1990-talet efter tre år som stiftsadjunkt sökt kyrkoherdetjänsten i Älvsbyn och fått uppdraget?

Tänk om jag/vi sökt oss till någon annan plats än Älvsbyn?

Tänk om...?

Hur skulle då saker ha blivit? Hur skulle jag blivit?