stigstrombergsson

Denna bloggpost handlar inte om vad jag stoppar i filmjölken eller annars äter till frukost.* Det handlar inte ens om att det börjat snöa igen – om än nu mycket lätt.** nu gäller det några andra tankeflarn utan nämnvärd fördjupning.

Överklagandenämnden slog till igen!

Den kyrkopolitiskt tillsatta Stiftsstyrelsen i Härnösand har försökt focka sin biskop. Visst har genom historien kungar, kejsare och andra överheter både fockat, landsförvisat och halshuggit folkmed mitra och kräkla men att ett i demokratisk ordning tillsatt sammanhang som stiftsstyrelsen i Härnösand försökt saknar motstycke. Svenska kyrkans Överklagandenämnd har att se om beslut tagits i rätt ordning – inte om det var rätt beslut – har ogiltigförklarat tilltaget. Bra.***

Facebookgruppen Prästkollegor.

Den gruppen är stundom en märklig historia där några kollegor i långa diskussionstrådar kan fördjupa sig i vad jag ofta tycker är rena pinsamheter. Många är med i gruppen men bara några få skriver men dessa skriver desto mer. Jag har där sett långa tankebyten kring om präst, musiker och dopbarn skall räknas in i de 8 som får samlas eller om de skall räknas som ”arrangörer” av evenemang. Likaså travar sig synpunkterna på om man inför en begravning kan möta en anhörig till någon som avlidit med Covid och vilka skyddsdräkter som då är lämpliga, om man skall ha plasthandskar när man döpet och liknande. Min stilla undran är om detta uttrycker att man är rädd om folk eller rädd för folk – typ.

Jag försökte för en tid sedan öppna en annan tanketråd och skrev:

• Nu öppnar regeringen för fritidsaktiviteter av olika slag för ungdomar och barn, ute och inne. TV visar att bland annat idrottens organisationer och representanter är glada.
  Hur är attityden i församlingarna? Hur planerar man att ”öppna upp”?

Ytterst få svar! I praktiken inget!

På Kyrkans Tidnings Facebook gav jag en mer utvecklad tankegång apropå denna artikel:

• Möjligheter! Livesända ”små” gudstjänster med barn och unga där allt kan hända och händer. Om tre månader när ”etablerat kyrkfolk” fått sina sprutor och – som många prognoserar/hoppas – kommer tillbaks är det ett helt nytt gudstjänstliv veteranerna – jag är en – måste lära sig, gå in i och underordna sig. Jag hoppas man slutar längta till att få återgå till hur det var innan Coronan och i stället vågar sig på ett sådant försök till paradigmskifte.

Ingen har kommenterat vare sig artikeln eller min kommentar. Det får mig att stilla undra: Är ingen i den moderna kyrkan intresserad av vad som förr brukade kallas ”evangelisation”?

Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 – en öppen grupp.

Då den 27 januari är en speciell dag skrev jag där igår om följande programändring:

• Trångt om ”utbudet”. Facebookgruppen ”Bibelstudium läsåret 20/22” flyttar sig 24 timmar denna vecka. Det var tänkt att jag onsdag 27 januari kl 19.00 – efter den digitalt sända gudstjänsten som börjar 18.30 – skulle öppna ”Rum” för samtal om vad de som kopplar in sig vill prata om. Så blir det inte. Gudstjänsten blir och kan följas på församlingens Facebook men jag har krasst och själv valt att skjuta på ”Rum-mötet” till torsdag kväll på samma tid.
  Varför?
  Det är ”Förintelsens minnesdag”, med andra inslag jag tänker värda att försöka ta del av och inte vill ”konkurrera” med. SVT2 sänder ett program kl 18.00 och i SVT1 börjar ett annat 18.45. TV är lätt att ta del av. Samtidigt kl 19.00-20.30 ger Älvsby folkhögskola genom verktyget Zoom en digital kurskväll i regi av läraren Matilda Wiklund som varit i Auschwitz. Zoom-kvällen är öppen och kostnadsfri. Det som behövs är att man skaffar gratisappen Zoom och loggar in på den med denna länk:
  https://us02web.zoom.us/j/7255204765.
  24 timmar efteråt, på torsdag 19.00, öppnar jag ”Rum”!

Jag byter Bibelfokus. Lukas får vila ett tag.

Jag har de sista månaderna tampats med en mycket tråkig och fruktansvärt innehållsrik Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliets grekiska text. Kommentaren är på engelska och nu när jag tuggat mig genom volym 1 kommer volym 2 om drygt andra halvan av evangeliet att få vänta ett tag. Jag skall bita i och kanske bräka kring något annat nördigt exe-get-iskt.

* För den faktahungrige nämner jag dock att på vardagar blir det nästan alltid havregrynsgröt med hemkörd lingonsylt och äppelmos. Givetvis russin i gröten. Helgerna kan det bli annat.

** Såg i någon sorts media – Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen eller Facebook – att det för någon dag sedan var det datum om vilken Bondepraktikan visste att förtälja att den dagens snömängd var hälften av vad vintern skulle bjuda. Tänkvärt.

*** Egentligen är det intressant att se hur kyrkliga överheter tagit beslut utifrån ”regler” de och vissa lobbyister önskar tillämpa och inte vad som faktiskt gäller. Luleå Domkapitel fick samma pisk på fingrarna för något år sedan när det gått utöver gällande regelverk och och avkragat ett präst. Bakslag för ”utöverheten”!

Vem rår för det?

Vem har spelat falskt?

Vem har gjort fel?

Rop av den typen hörs hela tiden. I dessa Covid-tider syns det jättetydligt och i efterspelet till valet i USA blev det SÅ extremt. På vad man kallar ”sociala medier” skallar ropen men inte bara där. De man anser vara ”vanliga” reportrar i ”vanliga” mediakanaler och ”vanliga” politiker kvittrar ofta i liknande tonarter.

Naturligtvis får och skall frågor ställas! Självklart! Finns folk som borde och kunnat göra något de inte gjorde eller handlade uppenbart fel skall de givetvis rökas fram. Att hänga folk i närmaste lyktstolpe är att gå till överdrift men det är viktigt att man (med tiden) utkräver ansvar. På något vis skall folk som agerat mot bättre vetande eller valt att vara passiva när de borde agerat flås med en slö skridsko – bildligt talat. Det är inte syndabocksjakt.

Att skylla ifrån sig är inget nytt fenomen. Redan i Bibelns första boks tredje kapitel beskriver denna mänskliga egenskap. Mannen skyller där sitt fruktätandet på kvinnan (och på Gud som gett henne till honom). Hon i sin tur skyller på ormen som inte väser alls.

När det gäller att skuldbelägga andra behöver man först och främst vara sann. Ärlighet vara längst är en gammal devis liksom Det är fult att ljuga. Både överdrifter och undanflykter skall skippas. Hela tiden behöver man dock ha koll på tonläget i ansvarsjakten liksom på den räddhågade dövhet som yttrar sig i generande tystnad. Tvärs igenom allt måste man skilja på sak och person och inse att effekt och avsikt inte är samma sak.

Med detta sagt ser du, noble Bloggläsius, att jag ogillar osakliga piruetter både vad gäller språk och attityd och i sak. Jag ogillar också den duckande tystnaden som råder på många håll och den räddhågade attityd som avslöjar sig i att vi måste få besked av andra långt bort hur vi skall göra. Det jag efterlyser är svåra balansakter där man öppet prövar situationer, är lojal mot påbud men samtidigt kreativt aktiv. Att inte göra något är ju också något man gör – typ.

Handeln verkar i stor utsträckning vara påhittig när det gäller att smittsäkert möta sina kunder. Skojiga och praktiska saker för att det inte skall bli trångt och att personalen skall vara skyddad mot flödet – mer än 8 under en dag. Att skolor sprider ut sin verksamhet över tid är också bra. Att laga efter läge är bättre än drakoniska åtgärder f”ör säkerhets skull” när sådana inte behövs. Många är konstruktiva och formar samtiden utifrån både samtidens och framtidens behov och avstår från att gräva efter detaljer för att beskylla andra för något de sa då eller då när läget var ett helt annat än nu.

Nu skall jag strax gå en promenad och besöka kooperativabutiken för inköp av nödvändig ost och en del annat smått och gott. Klockan 2 ämnar jag likt de flesta tis- och torsdagar på TV se presskonferensen från Folkhälsomyndigheten. Den ger mycket bättre information än ”artiklar” i Expressen med vidhängande kommentarsfält på Facebook.

Apropå Facebook: 8-personersregeln har nu undantaget att barn och ungdomar upp till och med högstadieåldern kan vara fler i olika aktiviteter. Jag försökte i ett par trådar kicka igång ett samtal på Fäjjan om hur kyrkans gudstjänster kan formas de närmaste tre månaderna innan alla ”veteraner” fått sina sprutor och kommer tillbaka med tanken att nu blir det som förr. Inga napp.

Vad gäller mitt bloggande finns klara risker för serier, genomförda och ibland avbrutna. I listan över senaste månadens inlägg kan du, noble Bloggläsius, se rubriker som pilot-markus 2 som var en fortsättning på ett tidigare pilot-markus. Siffrorna i vilken kyrka 1 och kritiskt läge 1 tyder på att jag redan i de skrivögonblicken såg att mina funderingar i sakerna sprängde ramarna för bloggposter av anständigt format och att det därför vad det lider skulle kunna komma mer. Nu är rubriken pilot-markus 3. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att det hör ihop med de två pilot-markus-inlägg jag skrivit tidigare. Det är en fortsättning och – ta i trä! – avslutning.

Först en generell synpunkt.

Jag tycker inte att det NU behövs av en ny översättning till svenska av Gamla och Nya testamentets böcker. OBServera det fetstilta NU.

Att man regelbundet behöver nyöversätta är självklart men kunskapsläget kring Bibelns hebreiska och grekiska texter har inte ändrats radikalt de sista 40 åren. Texterna med alla sina varianter är väl kända. Visst ökar kunskapen om tiden, sammanhangen och grammatiska krumelurer men inte till den grad att själva grundtextens betydelse förändras.

Svenska språket har inte heller förändrats nämnvärt i de saker Bibeln handlar om – trots årliga nyord och smitta framför allt från engelska. Bibeln kan vara svår att förstå och ta till sig men problemet är inte språket. Svenskan i Bibel 2000 är helt OK. Det är sakerna som är mariga. Det som behövs NU i församlingarna och från Bibelsällskapet är inte en ny översättning utan i stället en massa pedagogiska insatser för den Bibel vi har skall brukas och begripas.

Till sist en detalj ur Markus första kapitel – noga sagt Jesus-repliken i vers 15 - och jag påminner om det jag då och då nämnt om en del på min blogg: Nördfaktorn är hög!

• I Bibel 2000 säger Jesus: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.
• Pilot-översättningen lyder: Tiden är inne och Guds rike är nära. Ändra ert sätt att tänka och var trogna evangeliet.
• För någon slags fullständighet nämner jag 1917 års översättming: Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium.
• Folkbibeln lyder: Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet.

Funderingar kring budskp och evangelium gav jag i pilot-markus 2. Samma petimeterfunderingar kan man ha till fler ord, till exempel de två ord i grekiskan som vi översätter med tid. Det ena är – med våra bokstäver – kronos och vi hittar det i ord som kronologisk och kronometer. Det ordet avser tiden som ett flöde, som något som tickar på.* Det andra grekiska ordet är kairos. Betydelserna överlappar i viss mån varandra men kairos handlar mer om tidpunkt, ögonblick, tillfälle, läge, att klockan är slagen – typ.*

Den tid som ovan är inne, inne, inne eller fullbordad är kairos. Ordet pekar på tidpunkt-ögonblick-tillfälle, inte en situation lik den igår eller imorgon. Det är alltså läge för beslut och omvändelse. Det grekiska ord som vi översätter så går tillbaka på en arameisk glosa – Jesus modersmål – med klangen gör bot, vilket innebär radikal helomvändning mer än modifierad tankejustering.

Ett ord till: Tro. Det grekiska ordet betyder lita på, ta till sig, anförtro sig. Det har en klang av ögonblick och beslut men kan också betyda vara trogen.

Mina resonemang såhär långt återger vad översättare behöver väga in – vad som står i grundtexten och hur målspråket bäst skall återge det. När jag ser översättningarna ovan finner jag att de olika aspekterna är representerade och uppfattar Bibel 2000, 1917 och Folkbibeln som mer snärtiga och radikala. Pilot-översättningen tycker jag är mildare och mer försiktig. Min nördiga slutsats blir att Bibel 2000 bäst återger vers 15.

* En fotnot för två stjärnor: Nutidssvenska uttryck som tickar på eller klockan är slagen skulle i och för sig kunna vara bra tolkningar av de två grekiska orden men givetvis alldeles för långt borta från vad Jesus faktiskt sa eller när Markus skrev. Klockor som tickar och slår fanns inte då.

Det finns många olika samband mellan mängd och plats. Ett är enkelt och självklart: Ju mer man har av något desto större plats tar det. Det gäller böcker i hyllor (och kartonger), mat i kylskåp, bråte i garage och en massa annat. Sedan finns det minst ett knepigare och mer paradoxalt samband: Ju mindre man har av något desto större plats tar det. Det kan också gälla olika saker. Oro är ett exempel. För många – men inte alla – blir det lätt att ju mindre man har att oro sig för desto oroligare blir man. På ett liknande sätt kan det vara med kunskapoch insikter. Ju mindre man vet och ju mindre information man tar in desto hårdare framhärdar man i de åsikter man har.

Efter denna lilla allmänna filosofiska inledning påstår jag att det också kan vara likadant med uppgifter man har att utföra. I alla fall blir det (lätt) så för mig. Tidigare år när jag var yrkesverksam hade jag massor med uppdrag och uppgifter vare sig det var i församling, på stiftet, på folkhögskolan eller i församlingen igen. Olika saker trängdes i tidsutrymmet. Nu har jag nästan ingenting sådant, bara ansvar för Bibelstudier och samtal tillsammans ”värda” ungefär en kväll i veckan. Det lilla får stor plats, i alla fall mycket tid i funderingar och ältande över vägar att gå, saker att göra, vad som kan vara möjligt och vad som kanske är omöjligt. Hopp och inspiration finns i en intressant växelverkan med missmod och nederlagskänsla både rent generellt och i dessa Corona-tider.

Denna vecka – faktiskt ikväll – hade det om allt funkat varit Bibelstudiesamling i Älvsby församlingsgård kl 18.30. Någon i tjänst varande prästfigur hade haft nöjet och ansvaret. Men nu funkar det inte så. Coronan stökar till dessa fysiska möten liksom en massa annat. Att församlingen just nu har präster som inte är anställda tills vidare är en annan faktor.* Resultatet blir att jag, som när jag var i tjänst bland mycket annat hade att verka i studie- och samtalsverksamheten bland vuxna, fortfarande 2½ år efter pensioneringen harvar vidare med just de sakerna men nu bara en kväll i veckan och något litet får stor plats.

Vad har jag då gjort senaste tiden, i helgen och så här långt i veckan?

• Jag har funderat på VAD studieverksamheterna kan tänka innehålla och HUR den skall se ut under våren som helhet, tiden fram till Påsk och speciellt fram till Askonsdagen. Svar på det har jag inte och skall inte ha själv. De som drabbas måste ges chansen att ha ett ord med i laget.
• Igår SMSade jag till dem jag har telefon-nummer till om denna vecka.
• Igår skrev jag både på församlingens Facebook-sida och i den öppna Facebook-gruppen Bibelstudium läsår 20/21 om den digitala samlingen tisdag kväll. Jag nämnde också saken på min egen Facebook.
• Idag pratade jag in en ca 15 minuter lång film och publicerade den för gruppen – som nu har ca 30 medlemmar – samt nämnde saken på församlingens och på min egen Facebook-sida.
• Som du ser, noble Bloggläsius, bloggar jag också i saken så att, tillsammans med det övrigt nämnda något litet får stor plats.

* Det finns präster och de som finns är förträffligt folk! Ingen skugga skall falla över dem! Dock är ett par ganska nyligen prästvigda och har då enligt alla regelböcker tidsbegränsade villkor för sin anställning. Fokus blir därför lätt på insatser som är för handen mer än funderingar om utvecklingen på lång sikt.

Det förförförra blogginlägget pilot-markus förorsakade inte någon storm i kommentarsfältet. Det kom endast en liten vindpust kring något jag i förbigående nämnde men inte skrev om.

Jag ”annonserar” på Facebook att jag bloggat. Där såg jag igår den 14 januari att 41 personer sett "annonsen" att jag bloggat den 7:e. Jag kunde också se vilka dessa är och kan på rak arm säga att jag misstänker att inte alla har läst själva blogginlägget. Man skall inte döma hunden efter håren men när jag ser namnen anar jag att inte var och en utan kanske bara någon eller några grottat in sig i just det inlägget.*

Jag vet att det är lite – rentav inte så lite – nördigt att ägna läs- och skrivenergi åt Bibelsällskapets pilotöversättning av de fyra första kapitlen i Markus berättelse om Jesus. Jag erkänner glatt att huvudskalleknoppens inre nördiga tankekörtel går igång och låter sig roas kungligt av att se likheter och skillnader mellan texter och försöka förstå varför. Att jag delar med mig av sådant på min blogg kan en del tycka nästan är elakt men vi lever ju i ett fritt land. Jag uppviglar i alla fall inte till våld och upplopp.

Jag gräver alltså vidare och finner bland annat att pilotöversättningen av Markus kapitel 1-4 består av ungefär 100 fler ord än motsvarande avsnitt i NT81/Bibel2000.** Naturligtvis undrar då jag och en kanske en och annan rumpnisse: Vaffördådå? Det står ju inte mer, bara fler ord. Det skapar ingen bärande skillnad i betydelsen. Vaffördådå?

Att i skriven svensk text börja meningar med Och anses inte snyggt, i alla fall inte när jag gick i skolan. Det är inte fult men blir lite pratigt och ”lågt”. Att Markus´ grekiska text låter mening efter mening börja med Kαὶ – som vi översätter med Och – var det under det första århundradet inte på något vis stilmässigt högtravande inte heller speciellt ”lågt”. Han kunde strö ut en massa Kαὶ utan att hans samtid uppfattade det genant eller dålig.

Hur skall översättare göra när det finns nyansskillnader av detta slag mellan det språk man utgår från och det man landar i? Ska man översätta ordagrant och låta de flesta grekiska Kαὶ bli svenska Och? eller skall man vara mer helhetstrogen mot orginalet och hoppa över just det som på svenska skapar ett annat intryck? Detta är inte världens viktigaste fråga men ett exempel på sådant översättare behöver fundera över vad det än är man översätter från vilket språk som helst till vilket annat språk som helst. Nördigt? Ja! Men nödvändigt!

På samma petimetersätt kan man fundera över enskilda glosor – till exempel εὐαγγέλιον, med våra bokstäver evangelion och med en liten slutändring lånordet evangelium. Piloten har – vers 1 – evangelium där NT81/Bibel2000 har budskap. Rumpnissen är tillbaka: Vaffördådå? Hur kan man ha tänkt?

Under första århundradet betydde – jag använder vårt ord – evangelium nyheter eller budskap av positivt slag om vad som helst. Ordet hade inte en speciell religiös eller kristen betydelse utan var en god nyhet eller gott budskap om vad som helst. Naturligtvis använde de kristna då den glosan också om de goda nyheterna om Jesus.*** I vår tid hör ordet hemma främst i den religiösa tankevärlden även om det också har en viss användning i det profana. När det proklameras Pandemin är över! Kramas! kan man även från statsministerhåll kalla beskedet evangelium.

Alltså samma fråga som ovan: Hur skall översättare göra? Låta εὐαγγέλιον i en grekisk text från mitten av 60-talet återges med dagens mer speciella evangelium eller behålla sin allmänna betydelse budskap? Inte heller detta är världens viktigaste fråga utan ännu ett exempel på sådant översättare behöver fundera över och som man om man är tillräckligt nördig kan skriva (och läsa om) på en blogg.

Det kommer att komma ett pilot-markus 3 med funderingar om det faktiskt blir någon skillnad i betydelse mellan Piloten och NT81/Bibel2000 vad gäller Jesus-repliken i vers 15, den jag återgav i förförförra inlägget. Fundera på!

* Jag är naturligtvis inte säkert men ändå på gränsen till helt viss om att den person som sett att jag bloggat men inte bor i Sverige och inte heller kan svenska har lämnat blogginlägget oläst – såvida inte Googel Translate eller liknande använts.

** Se det förförförra inlägget om vad de beteckningarna står för.

*** I det slutna men växande sammanhanget kom ordet med tiden att få en mer och dominerande religiös och speciell klang, till och med bli beteckning för böcker om Jesus.

För din kännedom, noble Bloggläsius, och av den simpla anledningen att ge dig ett blogginlägg att läsa, ställer jag frågan i rubriken. Den är rellevant men svaren blir kluvna. Naturligtvis är det inte vår när det är januari fast vi passerat vintersolståndet. Dessutom snöar det riktigt duktigt. Vintern rasar än bland våra fjällar skulle man kunna sjunga men ingen gnolar så.

I skolor och i olika andra verksamheter pratar man i alla fall om vårtermin som något som sträcker sig från januari in i juni trots att det vad gäller årstider under perioden är vinter, vårvinter och på mina breddgrader väldigt kort vår.

På detta sätt SMS-ade jag för en stund sedan till folk som brukat vara med i vissa verksamhets-sammanhang i Älvsby församling:

Nu är det nytt år. Alla storhelger är över – men inte pandemi-stängningarna.

För ett år sedan, innan Coronan, fanns i församlingen två forum på 14-dagars-nivå för samtal kring tro, liv och Bibel. Tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer samlades Bibelstudiet. Onsdagar jämna veckor ca 19.15 efter Veckomässan var det Ovangelie-träff.

I slutet av 2020 samlades varken eller rent fysiskt. I stället försökte vi oss på en Facebookgrupp - "Bibelstudium läsåret 20/21" – öppen för vem som helst att gå med i. Det försöket fortsätter nu.

Nu är det "jämn vecka". Det innebär att jag 19.00 öppnar Facebookgruppens rum för samtal. Var fri att ansluta. Ta gärna med en tanke, åsikt eller en fråga.

Min pensionerade plan – men än så länge bara min – är att på de bägge sammanslagna vuxensammanhangens olika tider och rytmer spela vidare åtminstone början av första kvartalet. Den 17 februari är det Askonsdag som inleder Fastan före Påsk och det kanske innebär förändringar av upplägg, gudstjänster och annat – vad vet jag.

Det är visst och sant att en del smittar. Det är också tur att inte gör det. Men en del drabbar. Man kan drabbas och det hände mig i slutet av förra året då det på TV – kanal 1? – gick en serie om svenska drottningar.

Jag såg serien. Monarkistiska romanser och relationer intresserar mig inte alls men historia tycker jag är kul. Serien var väl – enligt experter – lite sisådär rent faktamässigt men som tittare blev jag hur som helst i alla fall lite mer allmänbildad vilket inte gör ont någonstans. Lite nyfiken blev jag också och drogmig till minnes att jag bland böcker jag sparat efter pappa har en tjock rackare av Sven Stolpe om drottning Kristina – hon som lämnade sin tron och sitt land med dess torftiga kulturliv och stelbenta protestantism för att konvertera till den mer öppna katolska kyrkan och ansluta sig till bildningen på kontinenten och i Rom.

Naturligtvis var de drygt 500 sidorna intressanta på flera sätt, till detta inte i ringa utsträckning ganska obegripliga. Stolpe hade arbetat med saken på 1950-talet* och jag frågar mig för vilka han skrev. Själv var han konverterad katolik, inte helt ovanligt då bland så kallade kulturpersoner. Han var väldigt lärd och jag får intrycket att han skrev för andra lärda. Citat på latin och franska översätts inte och boken nämner och hänvisar friskt till 15-1600-talsförfattare, helgon och allt möjligt utan att berätta vilka dessa egentligen var. Boken har också spetsiga formuleringen och är ett inlägg i en ”debatt” som i mitten av förra århundradet pågick bland historiker och teologer med de forskningsverktyg – inte minst psykologiska – som då var aktuella. Således ett bedårande barn av sin tid men ändå värd att läsa, smittad av TV. Vill du,noble Bloggläsius, veta mer om innehållet kan du klicka här.

På SVT har jag sett och sett om viss avsnitt av serien Rosens namn. Den bygger på en roman av Umberto Eco och har filmatiserats förr med Sean Connery i huvudrollen. Nu var alltsammans 8 avsnitt om vardera en timme och ledde till återbesök vid hyllan med ärvda böcker. Den läser jag nu.

TV smittar men som tur är inte alltid. Den sevärda treavsnittsserien om George Washington leder inte till mer läsning. Serien The Queens Gambit har inte inneburit att jag rensat hyllorna på kommunala bibblan på alla schackböcker. Men om drottning Kristina och hennes tid har jag läst smittad av TV.

* Boken i första upplaga publicerades 1960 och 1961. Pappas variant med de två delarna i en volym trycktes 1982.

Först en såkallad brask-lapp: För min egen och eventuella läsares skull tänker jag att bästa rytmen är att inte publicera mer än ett blogginlägg per dag – särskilt då jag har en tendens att bli ganska mångordig. Detta hindrar givetvis mig inte från att skriva mer än ett inlägg, bara att lägga ut det. Det som nu följer skrev jag igår kväll innan jag fick nys om de Trumpiga händelserna i USA.

En ny Bibel – behövs det?

Jag menar då naturligtvis inte en helt ny samling skrifter med annat innehåll att ha som norm rättesnöre för kristen lära och kristet liv. Den nuvarande Bibeln med sina 39+11 böcker i Gamla testamentet och 27 böcker i det Nya räcker perfekt. Nya eller andra Bibel-böcker behövs inte!

Om det behövs en ny översättning är en helt annan fråga. Med ny översättning menar jag inte en omskrivning eller variant på det vi har utan ett grundarbete med att flytta betydelsen av hebreiska och grekiska skrifter till en svenska som idag ger ger en betydelse texten hade då den formades. Helt klart finns det anldningar då och då till sådant arbete. Forskningen går framåt. Handskriftsfynd görs och kunskaper kring Bibelns texter och situationer ökar. Dessutom förändras det svenska målspråket. Det kan finnas anledningar och inom Svenska Bibelsällskapet funderar man i alla fall över saken – och vill nog.

På svenska har vi tillgång till flera Bibelöversättningar, både gamla som gått ur tiden och några som fortfarande används. Bibel 2000 innehåller Nya testamentet färdigöversatt 1981, de böcker i Gamla testamentet som bara finns på grekiska översatta i mitten av 80-talet och den sista stora biten – Gamla testamentet från hebreiska klart 1999. 1917 års Bibel används fortfarande liksom den så kallade Folkbibeln. Hur de – och andra svenska varianter – är i förhållande till varandra hoppar jag nu över med hänvisning till ett par längre blogginlägg jag skrev jag för sisådär 10 år sedan – detta och detta.

Bibelsällskapet funderar i saken och har publicerat en pilotöversättning av de fyra första kapitlen av Markus berättelse om Jesus. I pdf-format kan man hitta dem här. Naturligtvis dök jag nyfiket ner i det hela för att se likheter och olikheter med texten i Bibel 2000 och kanske kunna se om en nyöversättning är befogad. Jag väntar i skrivande ögonblick med att ge mitt omdöme. I stället grottar jag in mig på ett exempel hur översättare kan behöva resonera.

Först den grekiska texten till Markus kapitel 1 verserna 14 och 15:

Kαὶ μετὰ δὲ τὸ παραδοθῆναι τὸν Ἰωάννην ἦλθεν ὁ Ἰησοῦς εἰς τὴν Γαλιλαίαν κηρύσσων τὸ εὐαγγέλιον τοῦ θεοῦ καὶ λέγων, ὅτι πεπλήρωται ὁ καιρὸς καὶ ἤγγικεν ἡ βασιλεία τοῦ θεοῦ; μετανοεῖτε καὶ πιστεύετε ἐν τῷ εὐαγγελίῳ.

Då jag gissar att krumelurerna ovan är svårtydda för många ger jag texten ur Bibel 2000:

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«

Pilot-översättningen återger den grekiska texten på detta sätt:

När Johannes hade utlämnats och fängslats kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sa: »Tiden är inne och Guds rike är nära. Ändra ert sätt att tänka och var trogna evangeliet.«

Jag kommer att återkomma i saken men lämnar nu med detta dig, noble Bloggläsius, att själv stöta och blöta saken. Är det skillnad mellan de två svenska varianterna? Om så – vilka betydelser får de? Resonera gärna i kommentarsfältet.

Så har året skiftat och fastigheten tömts på folk – förtom vi själva. Yngste sonen drog hem till sitt i förrgår kväll och idag på Trettondagens morgon for lilla Lisa med föräldrar hem mot Järvsö. Stillhet råder, tyst det är i huset som det står i visan. Nu efter en påvvernapp efter att ha hört nätsänd gudstjänst från Älvsby kyrka efter lite hopplock efter de avresta för vilkas avvinkning innebar tidig uppstigning är det rentav läge att blogga innan damernas 10 km klassisk stil jaktstart.

Hela helgsystemets anhopning av ”stora” och ”extra” dagar – Julafton, Juldagen, Annandagen, Nyårsdagen – är förbi. Bara Trettondagen finns kvar just nu idag. På måndag om en halv vecka börjar blå-veckor på nytt.

Hela detta helgeri blev kyrk-löst! Det har inte hänt för mig i historisk tid.

Hela december blev Mäss-tomt! Så brukar det inte heller vara.

Nästan allt är Covidens fel. Nästan allt. Lite kan vara min egen förskyllan men inte mycket. Jag skulle teoretiskt kunna köra 7 mil enkel väg för att hitta en live-gudstjänst som släpper in folk men det gör jag bara inte. En annan möjlighet hade kunnat vara att ha tagit saken i egna tassar och en eller flera gånger själv dukat nattvardsmöjlighet för mig och max 7 till. Teoretiskt hade det varit möjligt då jag är präst, har nycklar till Kyrkan och kan använda Facebook och annat för att meddela saken till omvärlden. Du kan se, noble Bloggläsius, att den tanken slagit mig och faktiskt inte i detta efterkloka nu utan redan på väg in i helgerna funderade jag över saken – men avstod. Om mitt beslut att göra så var rätt och bäst är jag faktiskt inte helt säker på.

Det sänds ju gudstjänster på nätet! ropar kanske någon. Är inte det bra och nog?

Jo, det sänds och det som jag sett av det sända är inte dåligt. Ibland sker det när det händer och ibland är gudstjänsten-andakten något man spelat in i förväg för att förmedla.* Naturligtvis är detta bättre än inget, i alla fall det som kablas ut lokalt.

Ändå gnager tanken: Varför ett så totalt närvaro-stopp? Varför – egentligen?

Och vidare: Hur länge kan präster i tjänst se sig som sakramentsförvaltare utan att ge folk möjlighet att fira Mässa? Jag som är är en pensionerad så kallad emeritus med rätt och rentav skyldighet att låta sanden rinna ut i mitt engagemangs timglas undrar i alla fall så. Ingenstans i officiella ukaser och direktiv har jag sett resonemang om ”smärtgränser” eller liknande, om det som nu sker är det bästa just nu och om det är bra på sikt och på vilken sikt. På sociala medier som till exempel Facebookgruppen Prästkollegor problematiseras inte heller sakernas tillstånd. Där råder den dominerande attityden Vi kan inte tänka själva utan måste följa anvisningar från Kyrko- och Stiftskanslier – tämligen främmande förmig som är stöpt i 70-80-talens prästform Det är långt till Luleå och Det biskop och Domkapitel inte vet kan de inte förbjuda.

Och en sak till just om (oss) präster: Vad händer när man på vardagar på dagtid i förväg spelar in saker som skall förmedlas och passivt betittas av folk? Vad händer med prästens känsla för och syn på insatser och arbete på helg- och kvällstid?

Det är nu ett nytt år – som dessutom på många håll utifrån kansliernas idé och behov att märkas kyrk-klocks-bing-bångades in 10 minuter extra – och nya vardagsveckor väntar. Jag tror att man nu  skall sätta sig ned och tänka efter vart de nuvarande åtgärderna faktiskt leder. Jag menar inte att man skall söka vägar runt Folkhälsomyndighetens expertråd – tro inte det! Det är vägar i och genom jag grubblar över. En kyrk-lock-down med låsta eller obemannade kyrkor håller inte! Att inte driva möjligheten att ta emot Kristi kropp och blod enskilt i hemmen eller kyrorummen håller inte heller!

Ska jag ta initiativ själv? Göra något typ en lock-up?

Eller (som det är tänkt med pensioneringar) låta min sand bli utrunnen?

* Se gärna det tidigare inlägget vilken kyrka 1 kring funderingar om det sista ordet.

Jag slets mellan rubriken kanske bakom med tre punkter eller listade listigt med utropstecken. Du ser, noble Bloggläsius, vad det blev. Hur som helst var det den 28:e, sista måndagen i årets sista månad, som jag publicerade mig senast. Nu är det den 1:a i första månaden året därpå. Det kan låta som ett långt uppehåll men är egentligen inte så länge sedan.

På måndagskvällen den 28:e ökades fastighetens nattvileantal med tre personer. Yngste sonen var redan här sedan några dagar men den yngre av hans systrar anlände med vårt barnbarn Lisa och den lillas pappa. Det blir fart i fastigheten när en 3½-åring är i farten. I det rådande tumultet har både Jesus och en av Trettondagens tre stjärntydare försvunnit men vi gissar att de kommer fram när städning och hopplockning seriöst går igång om en vecka eller så.

När jag kommit så här långt i mitt skriveri äntrade jag trappan upp för att ta en bild av just det ryska-docks-system från vilket lille Jesus och den gröne Balthasar fösvunnit. Givetvis funderade jag då en gång till vart Lisa – eller kanske hennes ett år yngre kusin Ava som var här på Nyårsafton – medvetet eller omedvet kan ha placerat dem. Naturligtvis hade vi tittat under soffor, hyllor, bänkar och annat. Lyst med ficklampor och kikat men utan resultat.

Tanken slog mig: kanske bakom...

Ficklampa fram! Dra fram TV-bänken något! Och där – listade listigt på golvlisten och därmed osynliga vid under-sökningen fanns de bägge förlorade figurerna. Den bilden jag tänkte ta av bristen kunde bli en bild av det kompletta.

Jag nämnde att också lilla Ava var här. Hon och hennes föräldrar – som bor i Unbyn utanför Boden – kom på Nyårsaftonens dag för att åka bob, fika och träffas några timmar. Vi undviker att tränga ihop oss alltför många övernattare även om inga i sammanhanget visar några tecken på att ha smittats av något. Jag nyser då och då men antar att det beror på julgranen.

Umgängesglesningen yttrar sig idag på det viset att lilla Lisa med föräldrar åkt till storkusinerna Tyra och Adrian i Luleå. Det betyder stillhet i vår stuga den första januari och att vi ska äta rester. Vi gissar att stillheten råder också sedan resenärerna kommit tillbaka ikväll. Det är planerat att barnet då skall vara ett sovande barn lindat i en filt och stilla kunna läggas om inte i en krubba så i alla fall i sin säng.

Med denna uppdatering blir det tydligt för dig, noble Bloggläsius, att jag överlevt 2020 och vid full vigör kan önska dig ett

GOTT NYTT ÅR!