stigstrombergsson

Så har året skiftat och fastigheten tömts på folk – förtom vi själva. Yngste sonen drog hem till sitt i förrgår kväll och idag på Trettondagens morgon for lilla Lisa med föräldrar hem mot Järvsö. Stillhet råder, tyst det är i huset som det står i visan. Nu efter en påvvernapp efter att ha hört nätsänd gudstjänst från Älvsby kyrka efter lite hopplock efter de avresta för vilkas avvinkning innebar tidig uppstigning är det rentav läge att blogga innan damernas 10 km klassisk stil jaktstart.

Hela helgsystemets anhopning av ”stora” och ”extra” dagar – Julafton, Juldagen, Annandagen, Nyårsdagen – är förbi. Bara Trettondagen finns kvar just nu idag. På måndag om en halv vecka börjar blå-veckor på nytt.

Hela detta helgeri blev kyrk-löst! Det har inte hänt för mig i historisk tid.

Hela december blev Mäss-tomt! Så brukar det inte heller vara.

Nästan allt är Covidens fel. Nästan allt. Lite kan vara min egen förskyllan men inte mycket. Jag skulle teoretiskt kunna köra 7 mil enkel väg för att hitta en live-gudstjänst som släpper in folk men det gör jag bara inte. En annan möjlighet hade kunnat vara att ha tagit saken i egna tassar och en eller flera gånger själv dukat nattvardsmöjlighet för mig och max 7 till. Teoretiskt hade det varit möjligt då jag är präst, har nycklar till Kyrkan och kan använda Facebook och annat för att meddela saken till omvärlden. Du kan se, noble Bloggläsius, att den tanken slagit mig och faktiskt inte i detta efterkloka nu utan redan på väg in i helgerna funderade jag över saken – men avstod. Om mitt beslut att göra så var rätt och bäst är jag faktiskt inte helt säker på.

Det sänds ju gudstjänster på nätet! ropar kanske någon. Är inte det bra och nog?

Jo, det sänds och det som jag sett av det sända är inte dåligt. Ibland sker det när det händer och ibland är gudstjänsten-andakten något man spelat in i förväg för att förmedla.* Naturligtvis är detta bättre än inget, i alla fall det som kablas ut lokalt.

Ändå gnager tanken: Varför ett så totalt närvaro-stopp? Varför – egentligen?

Och vidare: Hur länge kan präster i tjänst se sig som sakramentsförvaltare utan att ge folk möjlighet att fira Mässa? Jag som är är en pensionerad så kallad emeritus med rätt och rentav skyldighet att låta sanden rinna ut i mitt engagemangs timglas undrar i alla fall så. Ingenstans i officiella ukaser och direktiv har jag sett resonemang om ”smärtgränser” eller liknande, om det som nu sker är det bästa just nu och om det är bra på sikt och på vilken sikt. På sociala medier som till exempel Facebookgruppen Prästkollegor problematiseras inte heller sakernas tillstånd. Där råder den dominerande attityden Vi kan inte tänka själva utan måste följa anvisningar från Kyrko- och Stiftskanslier – tämligen främmande förmig som är stöpt i 70-80-talens prästform Det är långt till Luleå och Det biskop och Domkapitel inte vet kan de inte förbjuda.

Och en sak till just om (oss) präster: Vad händer när man på vardagar på dagtid i förväg spelar in saker som skall förmedlas och passivt betittas av folk? Vad händer med prästens känsla för och syn på insatser och arbete på helg- och kvällstid?

Det är nu ett nytt år – som dessutom på många håll utifrån kansliernas idé och behov att märkas kyrk-klocks-bing-bångades in 10 minuter extra – och nya vardagsveckor väntar. Jag tror att man nu  skall sätta sig ned och tänka efter vart de nuvarande åtgärderna faktiskt leder. Jag menar inte att man skall söka vägar runt Folkhälsomyndighetens expertråd – tro inte det! Det är vägar i och genom jag grubblar över. En kyrk-lock-down med låsta eller obemannade kyrkor håller inte! Att inte driva möjligheten att ta emot Kristi kropp och blod enskilt i hemmen eller kyrorummen håller inte heller!

Ska jag ta initiativ själv? Göra något typ en lock-up?

Eller (som det är tänkt med pensioneringar) låta min sand bli utrunnen?

* Se gärna det tidigare inlägget vilken kyrka 1 kring funderingar om det sista ordet.