stigstrombergsson

Jag vill inte klaga!

Definitivt inte!

Barnbarn är en fröjd!

Sådana på besök är skoj!

Men ändå...

Det har varit några veckors barnbarnskontakt. Tre av de fyra bor hyfsat nära så dem träffar vi och har i fastigheten då och då ett par tre dygn, max en vecka i stöten. Med Lisa 4 år blir det lite annorlunda. Hon är hälsingetös och har så långt till morfar och mormor att när vi möts blir det längre tidsperiod än med Tyra, Adrian och Ava som är fyrkantingar i närområdet.

De kom upp från Järvsö, Lisa med mor och far. Förutom ”normal” semestervisit snokade föräldrarna på husmarknaden i Älvsbyn. Omlokalisering hit är att vänta. Efter några dagar här, födelsedagsfest för mormor och annat bar det av till fjälls. Sedan här igen. Det blev några veckor med henne och folk i kåken. Trivsamt.

Så for de onsdag i förra veckan. På morgonen. Lilla Ava 3 år med mamma kom på kvällen. Däremellan, i orkanens öga, städades fastigheten. Ava for hem på fredagen.*

Småbarnen har farit men masken gräver vidare. Jag gissar att alla någon gång drabbats av maskangreppet att en morgon vakna med en melodi på hjärnan och att trudilutten vägrar släppa taget. Det är en så kallad öronmask. För mig är det nu Arne Alligator två uppvaknanden av fyra. Plågan Rosa helikopter har landat på bara ett par dagar i veckan. Vill du, noble Bloggläsius, utsätta dig för min situation rekommenderar jag att du lyssnar till denna länk och denna säg tre gånger i timmen minst en hel dag – det påminner om bilresa Älvsbyn-Björkliden – och sedan minst en gång per dag i ytterligare två veckors tid. Känn hjärntvättskänslan!

Nu är alla anhöriga som inte är pensionerade tillbaka i sina normalsysslor som skola, arbete, förskola och annan vardagsverksamhet. Jag och min primärhustru ställer inte om för sådant utan följer bara årets och vädrets växlingar med påt i trädgården och bärsafaris i skog och mark. Lingonen rodnar!

* Om fredagskvällen kom yngste sonen som bor på Porsön i Luleå. Han var evinnerligt trött på att få nattsömnen störd av nollande studenter och behövde en lugn-och-roare miljö ett par dagar. Ett vuxet barn i kåken är stillsammare än småbarn, tro inte annat.

Om adjektivet lugn-och-roare kan nämnas att det myntades för fem-sex år sedan år sedan av det äldsta barnbarnet Tyra när hon ville undfly honom som hon ungefär samtidigt diagnostiserade med orden Du är den värsta lillebror jag någonsin haft.

Sista söndagen i augusti fick jag förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka. För var och en som inte var där och de som var där men gillar repetition kommer här mitt ”predikomanus” i lätt bearbetad form. Vill man läsa om gudstjänsten på en annan blogg kan man göra det här.

I början av gudstjänsten, som intro inför Syndabekännelse och bön om förlåtelse är det vanligt med vad som kallas Beredelseord. Det blev detta:

Vi sjöng psalm 28, en tonsatt återgivning av den Episteltext vi skall höra om en stund (1 Joh 4:7-10). Handlar om vad Gud gjort för oss genom att bli vår medmänniska Jesus och att vi därför ska vara medmänniskor för varandra och andra. Och Medmänniskan är temat för idag. I ett längre Beredelseord och kanske en kortare Predikan.

Med två saker blir det ibland lite knepigt.

Sätter vi en ovanför den andra – bilden – blir det lätt så att den undre uppfattas mindre viktig. Vi kan vända den ett halvt varv och den andra grejen blir viktigare än den första. Inte helt men till en del försvagas rangordningen och frestelsen att tappa det ena om man sätter dem vid varandra, på samma plan. Så är det med dagens tema. Guds kärlek som blir vår medmänniska Jesus och vår kärlek till våra medmänniskor.

Kain, vi kommer att höra om honom i texten ur Gamla testamentet (1 Mos 4:8-12) hade problem i förhållande till sina medmänniskor. De var inte så många – pappa Adam, mamma Eva och lillebror Abel om man läser texten bokstavligt. Poängen är mer än så, mer än ett familjedrama. Berättelsen beskriver förhållandet mellan människor och mellan människor och Gud.

Kain slår ihjäl Abel. Det är misslyckad medmänsklighet.

Allt som dödar andra, skapar lidande och låter lidande fortgå är misslyckad medmänsklighet – hur prydligt det än förpackas och motiveras. Att spränga människor i Kabul är misslyckad medmänsklighet – inget snack om saken. Men är inte stängda gränser så att folk drunknar i Medelhavet eller utanför Kanarieöarna också misslyckad medmänsklighet. Kanske skulle det, som är EU:s och vårt eget lands hållning, också kallas terrorism. Oskyldiga människor lider ju och dör på grund av bristen på medmänsklighet – delar Abels öde.

Gud, larmad av Abels blod, söker upp Kain. Att oskyldigt blod, offrens situation, ropar till Gud om rättvisa är en tanke på flera ställen i Bibeln. Att Gud ställer sig på offrens sida är också en genomgående Bibeltanke.

Så Gud frågar Kain om var Abel är. Och möts av lögn och nonchalans: Det vet jag inte. Ska jag ta hand om min bror? (valla herden ordagrant).

Kains gärning och attityd förargar Gud, utmanar Gud. Följderna – att världen blir besvärlig – får vi höra när texten läses.

Vad gäller Kains gärning – att aktivt ha slagit ihjäl någon – håller jag det inte troligt att många av oss i kyrkan är skyldiga.

Men – att leva så att andra lider gör vi. Systemen är sådana- Vi är fast i de systemen om än passivt. Finns i Syndabekännelsen: ...och genom min synd är jag skyödig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från Dig.

Och Kains attityd kommer. Ska jag...? Och oviljan.

Gud har inte ändrat sig! Alla Ablars och Ablors blod ropar på rättvisa. Och i rättvisan ligger straff, till och med hämnd från Guds sida över den misslyckade medmänskligheten. Hos var och en.

Ett annat blod ropar starkare!

Hebreebrevet säger att vi är inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.

Jesus blod, hans offer är starkare! Inte för att vi skall slippa vara medmänskliga men för att vi ska få förlåtelse för att vi inte är det. På grund av det bekänner vi vår Kainism.

Senare i gudstjänsten kom så det som kallas Predikan, baserad på Lukasevangeliet kapitel 10 verserna 23-37. Läs den texten!

Vem är min medmänniska?

Det var frågan från den som ville testa Jesus, kolla vad han stod för.

Han hade ställt en fråga. Och fått svaret ungefär Du vet det själv – budet att älska Gud över allt och medmänniskan som sig själv.

Och Jesus drar en story som svar.

Inte svårt att fatta innebörden? Vem är min medmänniska? Har två svar?

Den som behöver hjälp är det ena. Där har du din medmänniska.

Eller kanske rättare sagt: Den du får syn på.

Det stod att prästen – offerpräst i templet – och leviten – en annan sorts präst – såg den slagne men valde – faktiskt helt enligt dåtida regler och rimlighet – att inte göra något.

Det är Kains attityd – igen! Vi anar att Jesus tycker den är dålig. Och att han vill fästa vår uppmärksamhet på Den som behöver hjälp, den vi får syn på.

I en annan liknelse säger Jesus att det vi gjort – eller inte gjort – för den som är hungrig, naken, utblottad har vi gjort – eller inte gjort – mot Honom, alltså Jesus själv.

Det innebär att Jesus är i medmänniskan som behöver! Medmänniskan som behöver är i denna mån Jesus! Där ser vi Jesus – eller inte. Och väljer.

Hur vara medmänsklig?

Din tid, dina resurser, dina vägval, ditt privata agerande, hur du verkar i samhället, vilken politik du väljer, allt möjligt och totala livet. Psalm 591 som vi strax skall sjunga ger tips.

Mindre är inte betinget för den som behöver hjälp, som vi får syn på.

En sak till

Vem var medmänniskan i berättelsen? Jesus ställde frågan, Den laglärde gav svaret:

Den som var barmhärtig, den som gjorde något, visade medmänsklighet.

I början av gudstjänsten sa jag ungefär:  ...Guds kärlek som blir vår medmänniska Jesus.

Det är ett annat plan i den enkla livsstilsvisande liknelsen. Samariern, han som ingrep, är en bild av Jesus, medmänniskan som tog sig an oss alla genom att komma utifrån – samarierna kom utifrån – och göra det som var nödvändigt för att rädda och befria. Till det återkommer jag i Veckomässan på onsdag kväll 18.30 – med möjligt ”eftersnack” för dem som vill. Nu nöjer jag mig med att sammanfatta:

Vår/din medmänniska är den som behöver oss/dig!

Vår/din medmänniska är den vi/du behöver!

Vår/din medmänniska är Jesus, Gud som människa!

Det är inte besökstalet i lokal-kyrkan som jag främst tänker på även om det är lite kalt. 14 var vi förra söndagen varav hälften var ”kyrkobetjäning” dvs vaktmästare, musiker, sångare, två kyrkvärdar, diakon och präst. Idag var vi 24 där 4 var ”i tjänst” och 5 tillhörde två sorgehus. Lite kalt i ett rum som i fullpackat skick enligt brandsynen får svälja 300.*

Öppningen efter det dryga halvårets totala Coronastängning medgav för en månad sedan 50 personer i helgedomen. Församlingen slog inte till då utan nöjde sig med 30 fram till förra helgen. Då orten haft 0 i Covidstatistiken de sista veckorna anser jag denna extra försiktighet onödig. Naturligtvis kan man arrangera detman får arrangeraoch om smittan ökar igen på nytt dra i bromsen. Att för säkerhets skull skjuta upp öppnandet ”utifall det blir sämre” tyder enligt min mening mer på rädsla än ansvar och skapar mer oro än lugn.

Samtidigt undrar jag om de som kom innan Coronan kommer att att komma igen, fullvaccinerade och skyddade? Några? Ja! Alla? Nej! Dels tror jag att en del vant sig att inte fira gudstjänst. Dels sitter rädslor för människor i allmänhet kvar hos en del liksom inbillningen att Nattvard i synnerhet skulle vara något farligt. Det är värt att församlingar självkritiskt funderar kring balansen i sina reaktioner, restriktioner, uttalanden, tystnader och allt möjligt annat agerande och icke agerande de sista 1½ åren. Varför gjorde man som man gjorde? Var det rätt när det gjordes? Var det rätt på lång sikt? Vad är rätt att göra nu? Ska man fortsätta med starkare åtstramningar än vad experter råder och verkligheten tillåter? Vilka olika åtgärder behövs för att gasa, starta om och starta nytt?**

Det är alltså (fortfarande) lite kalt i kyrkan. Möjligheten att läsa kallt i rubriken kommer sig av en bok jag läst ett varv till – Inomkyrklig sekularisering. Framsidan är något sorts isblått bildmontage av ett kyrkorum med en stor isbit som sänker sig ner från taket. I alla fall tolkar jag bilden så.

Jag berättade tidigare om boken – här – men inte så mycket om innehållet i sig. Nu när jag läst om den står jag för vad jag skrev men lägger till: Jag känner en isande kyla. Innehållet visar på en massa punkter där kyrkan tappat stinget under de dryga 40 år som gått sedan jag prästvigdes. En långsamt krypande istid av tilltagande tystnad, växande åsiktskontroller, räddhågad trendkänslighet och borttappade fokus, mer eller mindre fruktlösa försök att vara trovärdig mot någon sorts folkkänsla på bekostnad av trovärdigheten mot ursprunget, ett konstant nedrustat gudstjänstliv utan desperation, präster som också överger att fira gudstjänst om de inte ”jobbar”, ändringar av utbildningar och rekryteringar för kyrkliga uppdrag så att tysta stillsamma med-jamare prioriteras – och en massa annat.

Varför utsatte jag för denna kyl-behandling? Svar: Ett kontraktskonvent imorgon, alltså en samling för prästerna i regionen. Jag fick nys om det av en slump – pensionärer inbjuds inte aktivt – och tänkte snåla mig med när det lokala kollegiet samlade i ett rum skulle delta via Zoom. En av författarna i Inomkyrklig sekularisering skulle medverka och boken var rekommenderad för deltagarna. Då jag alltid tyckt det är kul att till kursledningars förvåning och meddeltagares harm komma påläst i material man rekommenderats ta del av på förhand läste jag på. Dock hoppar jag att delta då de när-samlade skulle mötas i Piteå, inte i lokala församlingsgården.

Inomkyrklig sekularisering är enligt min mening en allvarlig vidräkning vad gäller många tendenser i kyrkan – avvecklingar, uppluckringar, centralisering, byråkratisering, politisering och alla möjliga andra seringar. Bokens innehåll borde diskuteras lokalt av arbetslag, förtroendevalda och andra som bryr sig – sådana som jag.

* En sak man kan fundera över är att när vi var 14 var det Gudstjänst utan Nattvard men med Nattvard nästan dubbelt så många. Uppenbarligen är det så att de man gett efter för så att man inte dukar inte kommer i alla fall och att man de facto utan Mässa missar om inte en massa så i alla fall en del gudstlänstfirare.

** Här skall sägas att lokalförsamlingen jag finns i ingalunda varit värst. Det finns sammanhang där det varit tok- och totalstängt ända sedan mars 2020.

…har jag sålt. Nästan ingen om det skall vara exakt. Två har jag skickat iväg och fått 140 kronor plus porto. En har jag behållit själv. Det betyder att 47 stycken finns kvar i en kartong här hemma.

INGEN BOKBOK har jag berättat om här, här, här och här samt nämt i förbigående däremellan. Orsaken till att jag valde att i bokform sammanställa Corona-förändrade Bibelstudier plus lite till samt duplicera det hela i 50 ex var en mix av ambition, leklynne, fåfänga, högmod och ren dumhet. Sedan slog blyghet och liknande till. Jag har inte riktigt vågat till-salu-agera den. Känns som att agera plumpt i egen sak. Resultatet så här långt är att jag sitter med en massa betalda böcker och skägget i det bildliga blå skåpet – eller var det brevlådan?

Mina frågor kryper i sinnet.

• Vilket intresse kan finnas av skrivna former av försök att ha Bibelstudier med begränsad eller ingen fysisk samvaro i Coronans tid?
• Vilken nytta kan en muntlig mångsidig text ha eller få, en text som handlar om Bibelns innehåll och dess tillkomst med fokus på hur det repeteras och ”spelas upp” i en riktig gudstjänst, alltså i en Högmässa?
• Vilken nytta har några ganska detaljerade utkast för själv-Bibelstudier av delar av två brev i Nya testamentet?
• Vilken nytta är det med en annan författares ganska noggranna redogörelse av hur Gud successivt lotsar en människa från icke-tro till en mogen tro?
• Vilken nytta? Var kan intresse finnas? Vem? Vilka? De som under pandemin lokalt missat Bibelstudierna? Någon eller några på annat håll som vill förkovra sig? Annan anledning.

Kanske vågar jag försöka kränga den via min blogg och då också Facebook. Eller när Bibelstudieverksamheten startar den 14 september. Eller på annat vis. Hur som helst betingar den 140 kr. Via posten blir det summa 188 kr då den kräver dubbelt brevporto men det räcker för en-två, kanske tre ex.

I ett tidigare inlägg med snarlik rubrik skrev jag att ”valrörelsen” börjat tuffa igång så smått – på nationell nivå. I allmänna, inte specifikt kyrkliga media kan två frågor skönjas och S framstår som huvudaktör. Tajmingen man valt för detta är ur S-synpunkt genial. Man är först ut med att pinka in vad man söker framställa som problem och anger med det ton och innehåll. Någon anledning att klandra S för tillvägagångs-sättet finns inte. Alla intressenter har ju kunnat ta första initiativ men har avstått från att göra det (eller saknar idéer att lansera).

Den ena saken man tagit upp är ett påstått hot från Sverigedemokraterna och från den om möjligt ännu mer obskyra gruppen Alternativ för Sverige. S varnar för högervridning och att kyrkan stängs om dessa kommer in i beslutande församlingar.

I denns S-agitation finns flerfaldigt nys! Det ena är hotbilden man söker framkalla, samma men omvänt vad borgerliga krafter sökte hetsa fram vid andrakammarvalet 1928 – se bilden. Kraftfullt inbillad. SD och AFS kan inte göra vad de visserligen innerligt önskar – högervrida prästers förkunnelse och strypa engagemanget i kyrkan för invandrare och de impulser kristna från andra traditioner för med sig. De kan inte och på plats försöker de inte ens. I lokala Kyrkofullmäktige i Älvsbyn finns om jag är rätt underrättad 2 SD av 25 mandat och de bägge har senaste mandatperioden varken gjort ett piss eller visat sig i kyrkan förutom när de passivt suttit på sina stolar när fullmäktige samlas en och en halv timme två gånger om året. SD och AFS hotar kyrkans hållning lika mycket som Luxemburg är ett militärt hot mot USA. Att ta avstånd från dem är i och för sig helt OK men göra deras nationalistiska höger-stolleri till en samlande huvudfråga för S tyder mer på att man saknar egna idéer och initiativ.

Den andra frågan handlar om den rätt enskilda vigselförrättare – alltså präster – har att avstå när det gäller att viga samkönat. Den rätten vill man ta bort men bara för dem som skall bli präster, 23 år gamla eller något äldre. Redan prästvigda med uppfattningen att kyrkligt sett äktenskapet är en tvåkönshistoria tänker man inte ge sig på. Dem ska man låta vara kvar.

Naturligtvis är detta lika fegt som listigt. Fegt att säga att dagssituationen är ohållbar, diskriminerande och på alla sätt galen men inte på allvar åtgärda det problem man tycker är gräsligt. Menade man allvar och om dagens läge verkligen var knas skulle man väl rotrycka ”ogräset” på en gång och verka för att alla präster som inte vill viga alla skulle skiljas från prästämbetet. Men det är listigt att bara vilja strypa nytillförseln. Under lång tid kommer det att finnas folk som avstår och man kommer att kunna i valrörelser vart fjärde år fortsätta att inbilla människor att den situation som råder innebär ett stort problem och ett hot mot allas möjlighet att vigas.

Denna sak har en dimension till – minst en. Det är rätt och lätt hänt att i en demokrati politiker tror de styr och bestämmer regler som ”tjänstemän” ska att lyda. Samhällsdemokratin funkar så. Men kyrkan är inte bara demokratisk utan också episkopal. Det betyder bland annat att biskoparna ensamma prövar, ratar eller antar folk de skall prästviga. Det är deras speciella ämbetsansvar politiken inte skall lägga sig i. När och om den nu uttalade politik-viljan i denna fråga skall förverkligas – motion om det finns redan nu inför höstens Kyrkomöte – behöver den passera Läronämnden som består av de 14 biskoparna och lika många till. Förhoppningsvis formerar dessa sig mot politikens sätt att ”tjänstemannafiera” kyrkan och göra den icke-episkopal i strid mot både lag och Kyrkoordning. Stiftsstyrelsen i Härnösand försökte sig nyligen på att köra över och focka sin biskop (utifrån en annan fråga) men fick då däng. Önskvärt är att det dryga dussinet tar den händelsen som ett varningens tecken och nu spottar upp sig till försvarar för kyrkans episkopala identitet. Skulle mitra-gänget ducka vore det fanflykt och att desertera.

Jag har berört S – inget mer. Än så länge. Särskilt den andra saken är en fråga för nationell nivå, absolut inte lokal. Vad S, C och andra vill lokalt på den grundläggande nivån vet jag fortfarande inte. Jag ser fram emot att få reda på sådant för att kunna avgöra vad det blir för skillnad beroende på vilken grupp som får majoritet i lokalförsamlingens högsta beslutande organ. Den 40-års-period jag kan överblicka har S haft knapp majoritet de flesta mandatperioder men ett par tre gånger har det varit C. Blev det skillnad? Näpp!

Det är nu knappt en månad kvar till kyrkovalet – ett ord jag medvetet stavat fel i rubriken. Redan inför rubriken stod jag inför ett val. Skulle det bli tjurkoval som beteckning för den tjurighet man vart fjärde år kan se hos en del sekulära partier då det gäller att besätta mandat lokalt, regionalt och nationellt? Eller skulle tjuvkoval stämma bättre in på deras lust och iver att stjäla sig platser i sammanhang de inte bryr sig om att agera i mellan valen? Det fick bli en kompromiss med y så det påminner om verkligheten.

Den 19 september skall man rösta! Från den 6:e kan man rösta i förväg om man har röstkort och valsedlar. Det förstnämnda skickas genom kyrkans försorg till alla kyrkotillhöriga som är 16 år och äldre men valsedlarna är det de som kandiderar som skall se till att man får tillgång till. Ännu – den 21 augusti – har inget av det hänt. Lite smått har dock ”valrörelsen” börjat. Lite smått.

Man väljer på tre nivåer. Lokalt i sin egen församling till ett Kyrkofullmäktige som utser Kyrkoråd som styrelse. På den lokala nivån avgörs vissa frågor som budget, prioriteringar och annat knutet till verksamheten.* Regionalt – det är stiftsvis – finns de liknande sammanslutningarna Stiftsfullmäktige och Stiftsstyrelse som hanterar andra frågor. Faktum är att vad som där tilldrar sig är för mig numera ganska okänt.** Nationellt, till sist, finns Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen med ytterligare andra frågor på bordet.***. Hela systemet är likt det som händer nästa år då vi går till Kommun-, Region- och Riksdagsval.

Som i allmänpolitiken blir det lätt de nationella tingen som dominerar och lokala frågor kommer i skymundan. Kanske är det OK i samhället i stort men för kyrkan är det avigt. Den grundläggande nivån i kyrkan är enligt hennes regelverk lokalförsamlingen, därefter stiftet och först i tredje hand den nationella nivån. Detta är viktigt men ”valrörelsen” tippar alltid åt andra hållet.

Så långt som idag är är det just en nationell fråga som debuterat – eller två – och ett par nomineringsgrupper – partier och andra kallas så i kyrkan – har börjat tuffa igång. Lokalt har ännu inget hänt mer än att S på Facebook har publicerat sin ålderstigna lista för den nationella nivån och efter påstötning (från mig) också förteckningen över de 18 namn som kandiderar lokalt – 14 kvinnor och fyra män. Vad de avser att förverkliga om de blir valda är dock än så länge dolt liksom vad andra grupper som ställer upp egentligen vill.

Naturligtvis kommer jag här på min blogg framöver att nagelfara och kanske ironisera över vad grupperna snackar om och hur de inte brukar leva upp till vad de sagt inför valen. Kom ihåg att jag har mer än 40 års närerfarenhet av så kallad ”kyrkopolitik” och kan häckla var och en på ett rästvist sätt.

Ska man rösta? Givetvis!

Men man skall också kräva av alla som finns på listan man röstar på att de talar klarspråk om vad de vill och varför samt att de också genom motioner och konkreta förslag gör något mellan valen.

Bilden?

Jag tog en bild av TextTV för några dagar sedan. Dopet är en stor fråga i kyrkan, nödvändigt för relationen till Gud. Trist är att domprosten i Stockholm inte tar upp den aspekten utan i stället väljer att babbla ekonomi.

* Vill man ta del av vad som där hänt kan man begära protokoll, verksamhetsberättelser, budgetar och annat i sin församling. På en del ställen gör man sådant tillgängligt på församlingens hemsida men andra -min hemförsamling – väljer av någon anledning att inte göra så.

** När det gäller tillgängligheten för material därifrån har jag inte forskat.

*** Vill man se vad riksrepresentanterna väljer att pyssla med kan man läsa deras motioner inför höstens Kyrkomöte – här.

Meningen The Option for the poor tycker jag är lite svår att översätta, i vart fall början. Alternativ eller Möjlighet kan fungera. Kanske Roll eller Plats.

Hur som helst är synen på och för människor som är fattiga det bärande temat i en bok jag just tagit mig igenom för andra gången. Jag har berättat om den här. Den blev inte lättare nu, antologin med olika avsnitt skrivna av olika författare som på lite olika sätt söker tackla situationen att stora grupper av människor på grund av fattigdom inte har någon plats i samhällsliv och kyrkoliv.

Materialets ålder och inriktning är Latinamerika för 30 år sedan där de fattigas situation av medellöshet, utsatthet och osynlighet var en sannskyldig verklighet att tänka kring både ekonomiskt, socialt och teologiskt. Författarna är alla romersk-katolska teologer. Inläggen finns i debatten – om jag fattat rätt – då latinamerikansk Befrielseteologi som vuxit fram under motstånd från både samhällelig och kyrkligt etabissemang men rönt en tid av acceptans i kyrkan ändå sedan provocerade fram ett returmotstånd från etablissemanget i Rom.*

Naturligtvis är detta intressanta tankegångar som man kan se som historiska och idéhistoriska fakta att veta eller inte veta och inget mer med det. Man också fundera över tonvikter, betoningar och tankesystem och kanske se paralleller in i annan tid och andra lägen. Risken då blir att paralleller kan bli både petitessiga och patetiska. När jag under studietiden skrev en uppsats om EFS reaktioner på de storpolitiska världshändelserna 1918-1939 mötte jag i källmaterialet exempel på vad jag tycket var en sådan patetisk parallell. I årsberättelser fanns alltid skrivningar om det nyligen avslutade Världkrigets fasor och följder, ekonomisk kris på kontinenten i allmänhet och i Tyskland i synnerhet, den stora depressionen på 30-talet och annat av liknande slag. Sedan dylika svarta ting målats upp kom konstaterandet att Sverige skonats från en hel del men att vi i ställe drabbats av vårt stora problem – den liberala Bibelkritiken.

På samma sätt kan jag känna nu när jag läser om misär, förtryck, dödsskvadroner, fattigdom och annat i The option for the poor och funderar över paralleller i dagens svenska samhälle och kyrka. Blir tankesökandet patetiskt? Välfärdsstaten finns ju, om än naggad i kanten. Ser man till kyrkan – som jag nu fortsätter att göra – finns Barnkonsekvensanalyser, handlings-planer och policydokument i de flesta församlingar åtminstone som dokument i pärmar eller som pdf-filer men jag undrar i alla fall över om det finnskategorier och grupper som inte räknas och som upplever att de inte räknas med. Finns mitt i det hela några poor som inte ges säteoch stämma när det kommer till kritan? Finns de som inte räknas? Om så – vilka är de?

När vatten däms upp letar det nya egna vägar! Kanske inte allt vatten men i alla fall en del. När människor för 150-100 år sedan upplevde att de som räknades i kyrkan – präster, sockenstyre, välmående bönder – inte såg dem som annat än möjligen personer som man från sin upphöjda trygga position möjligen kunde vara välgörande mot så rann det vattnet ut i frikyrkorörelse och arbetarrörelse – ett exempel. När människor idag i kontakt med kyrkan erfar att arbetslag, styrelser och andra ”som räknas” inte räknar med dem sker samma sak. Konfirmander och ungdomar – ett exempel – attraheras inte. Barnen – kan vara ett annat exempel – får i gudstjänsten finns med på de vuxnas villkor, inte tvärt om. Nyinsläntrare – sådana finns alltid! – med idéer och engagemangslust tas inte in om de inte redan på grund av släkt- eller vänskap har någon på ”insidan”. Fler exempel kan naturligtvis listas upp.

Nu är Primärhustrun, lilla Lisa, hennes föräldrar och hennes morbror och jag hemma igen. Vi har varit  i Björkliden.Jag hade boken med mig men det blev inte ro att skriva där. Funderingarna mellan varven späddes på av ett par trådar kommentarer i Facebookgruppen Prästkollegor. Där kom igår och idag ett par frågor.**

• 2005 hade vi 77  % av svenska befolkningen  med oss. Nu, 15 år senare är endast 55 % medlemmar i Svenska kyrkan. Vad beror detta på? Intressanta kommentarer.

En annan fråga anknyter till mitt ämne:

• Jesus finns i våra minsta och mest utsatta syskon i världen. Varför ägnar vi oss då mest åt det inre och ledarskapsfrågor och organisationsfrågor? Eller gör vi inte det? Också en del intressanta reflexioner.

* Har jag fatta saken rätt – jag är inte helt säker på sakernas förhållande till varandra – växte returmotståndet när kardinal Ratzinger blev påven Benedictus. Om ordet när skall uppfattas kausalt som orsak eller temporärt som tidsangivelse kan jag inte bedöma.

** Trådarna kanske kan nås här.

Att vända och vrida på och leka med ord är en kronisk åkomma hos mig. Förra inlägget om Urkyrkan utmanar blev därför under naturströvande i Björkliden till detta inläggs måttligt fyndiga rubrik – kyrkuren inmanar.

På många kyrkor, dock inte den lokala i Älvsbyn, finns klockor som visar tid. Inte bara de klockor som på bestämda tider bing-bångar så att folk skall fatta att det nu är dags att fira gudstjänst utan klockor med urtavla, vidare och siffror. Dessa kyrkur fanns/finns till glädje och fromma för folk inom synhåll för att bistå dem med tider här i tiden.

Just tid har varit och är Kyrkans grej eftersom hon har sin rot i och syfte mot evigheten. Låter nästan paradoxalt. Evigheten tänker man lätt är oändlig men den är egentligen tidlös med en väg dit kantad av tider och punkter.

Redan för länge sedan var det så. I Jerusalems tempel långt före Jesus tid fanns särskilda tider för olika offer och annat – om jag minns rätt sju sådana per dygn. I folkfromheten bland judar utanför centrat i Jerusalem fungerade det på liknande vis privat och gemensamt. Vill man ha exempel kan man läsa i Daniels bok om situationen för honom i exil i Persien. Han bad sju gånger om dagen och hamnade både i lejongropen och i en brinnande ugn – men räddades givetvis.

Jesus och de första kristna ändrade inte i detta. På fasta tider och dagar behöll man former för kontakten med Den Evige. Genom hela den kristna kyrkans historia har man på olika sätt behållit så mycket som möjligt av systemet fasta tider för gudstjänster så att kyrkuren inmanar människor.

I de flesta församlingar och kyrkor är det så i den tid som nu är.

Söndagar 11.00 är i Sverige den vanligaste tiden för gemensam tillbedjan. Klockorna – de som bong-bångar – slamrar av hävd en halvtimme innan och på själva klockslaget som ett mer eller mindre högljutt inslag i livsmiljön. Min känsla är dock att man väsnades mer förr, i alla fall där jag bor. Luckorna i det lokala tornet är tunga rackare men på 1980-talet öppnades de i alla fall så att klangen hördes nästan hur långt som helst beroende på temperatur och vindriktning. Numera är luckorna stängda så det låter inte alls lika mycket. Dock finns en mikrofon i tornet som sänder klämtandet genom högtalarsystemet inne i kyrkan till dem som redan är där. Ibland undrar jag om man ska se det som ett exempel på att man (otänkt) blivit mer inåtfokuserad än utåtriktad?

Lördagar 18.00 var en annan ringtid – 5 minuter för fulla spjäll som start på helgen. Länge fanns seden med kort gudstjänst då – Helgmålsbön – men nu är ringningen borta eller automatiserad. Men det är faktiskt en tidpunkt kyrkuren inmanar.

Andra fasta tider är lokala men viktiga. 18.30 på onsdagar firas i Älvsby församling Veckomässa och jag tycker att just det klockslaget är det en poäng om man använder också för andra kvällsaktiviteter i församlingen – Bibelstudier på tisdagar och eventuella Musik-gudstjänster på vardagar som exempel.

Kom detta inlägg att röra sig om petitesser? Troligen. Det började med en liten ordlek sprungen ur en vandring knutet till en boktitel – och berättar bara att i tiden kyrkuren inmanar människor till Gud i evigheten.

Jag befinner mig i fjällvärlden, noga sagt i en stuga i Björkliden och tillsammans med lilla Lisa 4 år och hennes mormor alias Primärhustrun i mitt liv. Lisas mamma, pappa och morbror är på vandring, bor i tält och saknar mobiltäckning. Ganska lugnt, alltså.

Vi gick en sväng idag, Lisa med mormor och morfar. Det är ingen lång tripp till vad som på kartan kallas Badsjön en kilometer bort. Det var dock tillräckligt för att jag än en gång skulle se sambandet vy vid vandring. När man om än lugnt och föga strävsamt – lite mer mödosamt för den kortbenta lillgumman – går uppåt ser man mycket kort vart man går. Uppmärksamheten är så mark- och steginriktad och man är helt upptagen med det man har för händerna – eller rättare sagt fötterna. Det krävs att man stannar upp och vänder sig om för att man ska se hur man gått och få rätt vy vid vandring.

I stugan har samma sak slagit till – eller i alla fall gjort sig påmind – men i ett helt annat avseende, detta genom en bok jag ägt länge men tyvärr inte läst tidigare: Urkyrkan utmanar av Stig Hellsten.

Hellsten var biskop i Luleå 1966-1980. Innan var han under 8 år domprost i samma stad. Jag prästvigdes sommaren 1978 och man behöver inte vara raketforskare för att fatta att Hellsten förutom att vara en kyrkgestalt i min hemstad, besökare vid olika ungdomsläger och annat också var min vigningsbiskop. Han är därmed i någon mån ansvarig för att jag kunnat härja som präst – om man nu ser det jag försökt verka för som att härja.

När dte gått 10 år efter pensioneringen måste han ha knåpat på boken Urkyrkan utmanar som kom ut 1992. De som prästvigts av honom fick ett dedicerat ex, i mitt fall med ett extra ”lycka till” till det uppdrag som stiftsadjunkt jag just då fått.

I boken resonerar han med sin mångåriga erfarenhet om den kyrkliga situationen runt tio år innan millennieskiftet och ställer sakerna i relation till de första kristnas situation. Intressant. För mig som läst den nu blir den en 30-års-tillbakablick på den vy vid vandring som kyrkan genomgått. En ganska otäck vy vill jag påstå.

Hellstens tankar och tid innebar en helt annorlunda offensiv och engagerad hållning än vad jag numera ser. Öppenhet för människors delaktighet och Jesus i fokus i stället för en genombyråkratiserad organisation fylld av sidofokus som vi ser idag. Att verka energiskt med vad som kan göras i stället för att bara göra vad man måste var hållningen. Ordentligt dop-arbete och fokus på konfirmander kan vara exempel – helt annorlunda än drop-in och snabbvarianter som många numera med ohöljd stolthet skyltar med i tron att man är framåt. Och fler exempel kan ges.

Väl värd att försöka få tag i. Googla! Naturligtvis finns ett och annat som inte stämmer med hur det blev men boken är faktiskt en avslöjande profetisk skrift som gett ytterligare vy vid vandring.

Kategori för detta blogginlägg?

Predikaren 12:12 eftersom inlägget handlar om en bok?

Församling då det är kyrkligt?

Speciella resor som jag brukar använda för skrivande i fjällmiljö?

Farfar/morfar funderar på grund av lilla Lisas närvaro?

N' Birger Löf ler ha sagt "vom ha ein't opplevd faderskapsglädjens hemska kvaal"

I Facebookgruppen Bondska för alla dök den sanna texten upp. Faderskapsglädje skall inte underskattas. Jag har fyra anledningar och fyra anledningar till i eftergeneration. Ändå ligger det något i N’ Birger yttrade ovan. Glädje och kval sitter ihop som delarna i en sax och detta har gjort att jag under mer än en vecka inte kunnat klippa till med ett skriveri här på min blogg.

Förra veckan fanns en treåring och en fyraåring i huset – tillsammans med tre föräldrar. Full rulle. Samtidigt skulle åtminstone viss uppmärksamhet riktas mot Tokyo och en längre hjortronsafari. Bärturen blev inte lyckad jämfört med de tidigare ombebloggade tripparna utan blev mer normal – många mil, tid i bil, tre kilo på tre personer.

I förrgår mojnade tillvaron. Regn har kommit (och kommer) och det var dax för riktig fotboll. OS-finalen var då sedan ett dygn en passerad historia. Nu gällde det match i Gammelstad för Tyras lag, tjejer 11 år. I regn och på lerig plan. Barnbarnet har och trivs i lagets mest utsatta position men hade inte mycket att göra. Hennes lagkamrater lyckades med både offensiv, presspel och kontringar och såg till att det blev 7-1. Det blev bara två målvaktsingripande och det kan noteras att även det insläppta målet gjordes av en lagkamrat.

Vi lämnade Luleå efter fotbollen och kom hem till ett öde hus. Lilla Ava med mamma hade åkt hem till Unbyn och Lisa med föräldrar stannade i Luleå hos storkusinerna. Öronbedövande tystnad i kåken!

Om måndagen – det var igår – kom yngste sonen och sedan Lisas föräldrar men Lisa var kvar hos kusinerna. Fjällförberedelser vidtog och de tre for tisdag förmiddag mot Björklidenfjällen. Primärhustrun och jag for samtidigt till Luleå för en del inköp och för att hämta Lisa. Vi fjällförbereder oss också och kör efter till Björkliden i morgon för att med stuga som bas få oss fjälluft medans de andra tältvandrar. Kanske tältar vi också någon natt. Vädret avgör.

Vad händer utanför detta familjära hank och stör?

OS är över men det har jag redan nämnt.

Veckotidskriften Kyrkans Tidning berättar att en del kyrkopolitiska krafter nu lanserar idén att antagningsvillkor skall ändras vad gäller vilka som skall få bli präster. I tidningens kommentarsfält på Facebook och i Facebookgruppen Prästkollegor redovisas tankar och argument (samtidigt som tidningen på ledarplats hävdar att ett sådant förslag innebär ett angrepp på kyrkans episkopala struktur med biskopar som prövar lämplighet). Över huvudtaget deprimerande att läsa kommentarer där präster som viger samkönat offentligt önskar att kollegor som avstår vissa vigslar inte skall kunna påkragas och om de reddan finns i kåren egentligen borde avkragas. Vemodigt funderar jag över hur kollegialitet och kåranda (i positiv mening) förändrats under de dryga 40 år jag varit präst och att det numera är mycket lägre i tak och betydligt smalare accepterade åsiktskorridorer än säg runt 1980 – och detta i en kyrka som alltmer styrs från toppen av den kyrkopolitiska pyramiden med säte i Uppsala.

Men i morgon far vi till fjälls. Hus och egendom står under uppsikt av granne med två husdjur.

Eller ska rubriken vara bytande bär? Fast då i passiv form bytandes bär? Samtidigt var jag/vi i förrgår klart bärandes byte.

Kanske muttrar nu irriterade Bloggläsiusar och Bloggläsiusor: Vad är detta för svammel? Att bolla med att både ”bär-bära” och ”byte-byta” kan vara verb och substantiv som i olika böjningsformer flätar i varandra? Vad är poängen?

Det finns ingen poäng alls – naturligtvis. Bara att onödigt krångla till början av berättelsen om att vi i förrgår for till skogs och plockade blåbär, inte hjortron. Vi bytte alltså bär för våra byttor. Bytet bär att bära blev runt 30 liter som igår eftermiddag till sist var rensat färdigt och lagt i frysen. Problemet vi nu har är att förra året åxå var ett bärår då det bar sig att bära hem en massa som ännu inte blivit byte för vår glupande aptit. Frysen är därför full nu och det innan hallon och lingon burit frukt denna sommar. Kanske är det fruktlöst att säga att det är fruktansvärt att ha så mycket frukt men lite fruktar jag att mitt snåla och hamstrande jag kommer att gå miste om fler fruktbärande turer i skog och mark.

Lilla Lisa, 4 år, är på plats med sina föräldrar. Likaså den yngre av hennes morbröder. Under bärutflykten bar det sig så att hon inte var alldeles kurant. Hon med mor och far for därför hem men vi två gamlingar och morbrodern var kvar och stod för bärgningen av de nämnda bären. Senare på dagen var tösen pigg som en mört.

Vi var i övrigt ensamma i skogen. Inga andra inom syn- och hörhåll. Det lokala skogsmulleriet har fått ett extra samtals-innehåll utöver var, vad, volym och vikt. En stor grupp thailändska plockare inkvarterade i en av småbyarna har visat sig ha covid i deltavariant och delar av den smittfria och i stor utsträckning vaccinerade lokalbefolkningen har därmed gått i spinn – i vart fall om man dömer efter (den ibland lustiga och olustiga) Facebookgruppen Älvsbydebatten. Lite höjd beredskap med visir och sådant bland personal på affärer och mackar kan jag gå med på men att folk håller sig inne för att undvika asiater tycker jag är osakligt fånigt – för att inte tala om tveksamheten inför bären de lindrigt krassliga drar ihop och bär till de arbetsköpande bärköparna.

Just att man är skraj för bären är ett exempel som visar vanföreställningens makt och inbillningarnas styrka. Redan i pandemins början gavs informationen att Covid 19 smittar inandningsvägen, inte matintagsvägen. Ändå figurerar tanken i samhället, ofta motiverad med ”man kan inte veta”. Fast man kan! Veta alltså!

I kyrkliga sammanhang, på många håll och under längre eller kortare tid, har man och har haft samma faktaförvirring och då särskilt kopplat tokerierna till Nattvarden. Det skall jag skriva om i nästa inlägg – om inte något annat tränger sig mellan.