stigstrombergsson

Inlägget intressant bevisläge som innehöll den förkunnelse jag avfyrade förra söndagen är på lite drygt 1000 ord eller 5½ tusen tecken. Tankarna jag serverat i Piteå-Tidningen var på 1500 tecken vardera ungefär. Viss skillnad.

Imorgon blir det 3000 ord i gudstjänsten. I alla fall om man skall tro talesättet En bild säger mer än tusen ord. Jag skall rita tre bilder i Familjemässan i Älvsby kyrka kl 11.00. Just det. Familjemässa! Nattvard med barnfamiljer med lite enklare gång, lite enklare språk men i allt väsentligt ändå med samma innehåll som en Högmässa – Ordet och Bordet. Lika men eljest.

Jag sätter inte samman ett skrivet mening-för-mening-manus med de 3000 orden. Har bara gjort skisser till mina tre bilder som kommer att whiteboardas i samspråk med dem som är där. Sådana samspråk är spännande. Det går ju inte att veta exakt vad barn säger. Om de två första bilderna. Eller vad de större under vuxnas minuter yttrar om den tredje.

Men en sak gäller: Jag vet ju vad jag vill ha sagt. Alltså saken. Och håller man fast vid saken kommer orden. Det sa redan en retoriklärare i det gamla Rom. Det är enligt min erfarenhet alldeles sant.

Tidigare idag traskade primärhustrun och jag i det soliga men svala vädret upp Hundberget mitt emot på andra sidan älven. Ett möjligt vårtecken brukar vara att älven går upp, alltså att isen släpper, såhär runt Valborg. Det vårtecknet ser jag som panoramabilden över samhället visar som omöjligt detta år hur skön solen än var.

Sedan blev HV71 svenska mästare. Ganska onödigt!

Nu tar serien slut – den serie blogginlägg som sent samma dag eller dagen efter publicerat de betraktelser eller andakter eller texter jag författat och som införts i Paltposten fredagarna i april månad. Det handlar om fem veckor men jag föreslog två stycken i Stilla veckan. Redaktionen gick på den linjen.

Bakgrundstankar finns här. Sedan kom vecka 13, vecka 14, vecka 15 (Skärtorsdag), vecka 15 (Påskalfton) och vecka 16. Nedanstående text är dagens – vecka 17.

Jag har läst dig i tidningen! har en del, ibland lite oväntade personer, sagt mig på COOP eller vid andra slumpmässiga möten. Jag har läst vad Stig skriver! har primärhustrun fått höra från en del hon möter. Och det är ju kul.

Vilken inverkan dylika rutor har kan jag inte uttala mig om. Men det var kul att ha fått uppgiften. Här kommer nu vad som stod att läsa i tidningen i morse.

Tredje söndagen i Påsktiden – Den gode herden

Det finns bilder på Jesus som Den gode herden. De kan ibland ge ett nästan idylliska intryck – förutom missuppfattningen att Jesus sysslade med fårskötsel vilket han ju inte gjorde.

Att vara herde på Jesus tid var ingen idyll eller högstatusmarkör. Tvärtom! Herde var ett besvärligt, tungt, kallt skitgöra de flesta undvek, i alla fall de som kunde ha vad som nu ibland kallas ”riktiga jobb”. Uteliggare som ändå sov utomhus kunde mot ersättning vakta får. Folk som av olika anledningar inte fick fason på sina liv kunde i alla fall vara herdar.

Då är det tänkvärt att de som först får höra att Gud låtit sig födas som människa är herdarna utanför Betlehem, och att Jesus talar om sig själv som herde. Att Jesus är herde innebär att Gud går längst ner för människornas skull och agerar på samhällets botten. Främst.

Är Jesus Herden blir den som vill tro och följa ett får. Så fungerar bilden. Det känns inte alltid smickrande. Särskilt om man tror att får innebär fårskalle. Då blir det inte kul alls – men utmanar ens högmod.

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Så beskriver Jesus sig själv (Joh 10). Långfredagen och Påsken fokuserade på det.

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Så fortsätter Jesus. Det beskriver varje människa som vill låta sig vallas.

Jag har problem med med 50. Det är ett viktigt nummer. Särskilt om man tänker på %. Skulle till exempel Mp-S-V-sidan av riksdagspartierna samla mer än 50% av partisympatisörerna vore det ju ganska eljest än om C-L-M-KD skulle göra det.* I bägge fallen annorlunda än nu då ingen sida når hälften och högervingen därför öppnar dörren på glänt för det högraste SD.

När folk fyller 50 är det oftast någon form av rajtantajtan med sjungna önskningar om att antalet skall dubblas. Samma sak händer inte när man viktmässigt når samma siffra.

Går man tillbaka till det politiska fältet skulle man allmänt i Sverige anse att demokratin kollapsat om 50% av de röstberättigade inte i valde att rösta. Utom då i kyrkovalet förstås där etablerade politiska partier – S-C-SD – menar att de under namn av nomineringsgrupper med ett sammanlagt 15%igt valdeltagande har det hela full demokratisk legitimitet. Så kallade opolitiska grupper förhöjer med sin närvaro bara chimären.

Tittar vi utomlands – fortfarande politiskt – så anses Trump vara vald men av färre än de som röstade på Hillary bara utifrån hur det låga valdeltagandet fördelade sig geografiskt. Och bara lite fler än hälften av engelsmännen ville lämna EU – men alla måste. Likt i Turkiet där nästan hälften inte ville få den autokratiska utveckling de nu drabbas av.

Så nog kan man skriva om 50-problemen.

Men det är ändå inte de sakerna som placerat mig vid tangentbordet. Det är inte min vikt heller. Både vad gäller den och ålder har jag för länge sedan underifrån brutit igenom 50-linjen. Nämnas skall dock att då jag är yngre än jag väger har sakerna olika långt till 100.

Nej! Det är bloggläsningen det handlar om!

Jag har ju tillgång till statistik så jag kan varje dag se hur många enskilda IP-adresser – inte vilka – som tittat in på min blogg och vänt utan att lämna spår efter sig i kommentarsfält eller på annat sätt. Jag har aldrig haft en massa  läsare. Besöksfrekvensen har varit så att det lönat sig att på en lista notera de datum då det var 50 eller fler. Numera behöver jag nästan aldrig anteckna.

Vad gör jag för fel? Jag tillhör ju den tysta majoriteten som ibland kallad Svensson och är med de flesta manliga av den sorten till förvillelse lik sagofiguren Karlsson på taket: en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år. Då borde jag väl vara läsvärd. Särskilt av dem som undviker sådan litteratur som kan bli aktuell för ett Nobelpris.

Kan det vara ämnena det är fel på. Jag skriver ju en del kyrkligt. Att kyrkotillhörigheten sjunker i riktning mot 50% gör att den presumtiva läsekretsen krymper. Är det en faktor blir det inte bättre framöver. De som föddes förra året är inte läskunniga än så det påverkar inte bloggläsandet men att färre av hälften av dem bars till dopet inverkar på kyrkokopplingarna – på sikt.

Vädret är ett ämne som angår alla men som jag jag sällan skriver om. Kanske vore det en nisch. Särskilt som jag såg i tidningen i morse att meteorologen som var avbildad invid väderkartan heter Frost i efternamn. Sådant är ju lite småroligt – men vädret är det inte. Molnigt, någon enstaka plusgrad, kall nordan som får grannens flaggstångsvimpel att stå som ett streck. Och att det snöade måndag denna vecka när vi hade tid för byte till sommarhjul är väl inget att skriva om.

Och till vädret hörande Vårtecken sådana som det tjatas om och ältas i public-service-medias nyhetsprograms påannonseringar av just Vädret. De finns det ju inga tecken på! Förutom att vi förra helgen såg ett par troligen fastfrusna tranor ute på ett fält, att någon annan sett en och annan huttrande svan och att hackspetten slamrar på – jag gissar bara för att hålla värmen.

Nää! Jag får nog tampas vidare om 50-problemen.

*  Den observante ser här att jag rent politiskt radat den första bokstavsserien från mitten till vänster. Den andra serien startar också i mitten men går högerut. Fiffigt.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag innerst inne tycker att man skall fira Mässa, alltså duka Nattvardsbordet , varje söndag och helgdag. Varför man inte skulle göra så förstår jag mindre och mindre ju äldre jag blir. Ställer man fram silvret och ger inbjudan Kom, nu är allt tillrett blir det upp till var och som är på plats att själv fritt ta sitt eget beslut om hur han eller hon skall göra. Inget tvång föreligger. Men hålls Nattvarden borta ur en gudstjänst försvinner den friheten och alla tvingas till nattvardslöshet.

Vill du, noble Bloggläsius, ha en liten Bibelteologisk motivering för Mässa varje söndag är det bara att läsa mitt förra inlägg. Där driver jag tanken att Jesus är i Mässan och att den är att ”känna i Jesus sår” likt det lärjungen Tomas fick göra. Bibeln är ju ett sätt till att göra samma sak. På samma sätt som vi, oberoende av vad folk tycker, inte tar bort texter och förkunnelse på söndagarna menar jag att Mässan skall ha samma självklara plats.

Ikväll gick mina tankar ett steg till – duka varje dag?

Bibelstudiegruppen samlades. Vi blev 21 personer som dök ner i ökenvandringen i Andra Mosebok kapitel 16 och 17. Tidigare i år har vi läst och samtalat om Moses, farao, plågorna över Egypten. Precis till Fastetidens start gick vi ut ur Egypten genom Röda havet. Vi landade då i Judarnas Påsk som ju är att fira just de händelserna och blev med tiden sammanhanget där Jesus dog och uppstod och den kristna Påsken föddes.

Under Fastan bytte vi fokus till evangelisten Markus berättelse om Jesus lidande och död plus några botpsalmer ur Psaltaren. Vi växlade upp till samlingar varje tisdagskväll, inte bara de i udda veckor. Så höll vi på fram till Påsk. Nu är vi tillbaka på udda-vecko-rytmen och Andra Mosebok.

Kapitel 16 alltså. Med mannat i öknen på tapeten. Och småfåglar till mat. Alltså om den försörjning Gud formligen vräkte över sitt knotande folk – brödet från himlen. Som de åt dagligen av. Samlade in det sex dagar av sju. Den sjätte dagen dubbel dos, det dagliga och morgondagliga brödet.

Vi tittade på Herrens bön – Vår Fader eller Fader vår. Där ber vi om det bröd vi behöver alternativt vårt dagliga bröd – när den grekiska grundtexten egentligen säger morgondagliga, alltså sabbatsvilans, himlens, paradisets bröd. Och vi undrade: Är inte brödbönen i Herrens bön innerst inne och egentligen en bön om nattvardsväckelse?

Vi kikade på Johannes evangelium kapitel 6 där Jesus säger som kontrast till mannat i öknen att han är brödet från himlen, att vi ska äta honom och så få liv. Med stort L. Att tänka så konkret om Johannes 6 är inte att övertolka! Det kapitlet är den evangelistens nattvardstext.

Och så gluttade vi i Apostlagärningarna kapitel 3 om den nystartade församlingen i Jerusalem. Det står att de samlades dagligen i hemmen – då: var annars? – och bröt brödet, det bröd om vilket Jesus säger: Detta är min kropp.

Äta varje dag det gamla brödet från himmelen – som man ändå dog om inte av så i alla fall trots. Äta varje dag det Levande brödet från himmelen – som är Jesus som ger Liv.

Om inte äta varje dag så i alla fall duka varje dag? Blir inte det en tänkbar slutsats?

Att då göra det på Herrens dag – söndagen – blir väl då ett självklart minimum?

Är mina Bibelassociationer fel?

Ska man koppla ihop berättelserna på något annat sätt?

Visa i så fall det genom att kommentera!

Sammanhang är kul. Igår var Bibeltexten som förkunnelsen – det många kallar predikan – skulle utgå från en direkt fortsättning på vad som stod i centrum på Annandagen. Liksom på Annandagen hade jag hade fått förtroendet igår både i Älvsbyn och Vidsel. I Älvsbyn var det Högmässa, i Vidsel en nattvardsborttagen gudstjänst.

Sedan vi samlat barnen i koret, bett för dem och de gått en trappa ned till sin Skatten-samling sa jag följande Beredelseord:

Idag är det val i Frankrike. Fransmännen skall bestämma sig. Hur skall Frankrike bli? Vara?

Hur de väljer kommer att påverka. Dem själva. Och andra. Oss.

Så är det med alla val. Mer eller mindre.

Vi ställs också inför att välja. Igen. Inte president i Frankrike. Annat.

Vi får välja mellan att vara knutna eller slutna, mellan att gömma eller visa.

I syndabekännelsen/bönen om förlåtelse får du visa dig själv och Gud det Gud i och för sig redan vet – dina brister, din självupptagenhet, dina tvivel, din otro, det i dig som är mot vad Gud vill, ditt kallsinne mot andra. Det är ett val. Som Gud, tack vare att Jesus lever väljer att möta med förlåtelse.

Varje söndag erbjuds förlåtelsens valmöjlighet.

Annat vore att gömma Jesus och det han gjort för oss.

Det vore upprörande fel.

Längre fram Evangelieläsningen: Johannes 20:24-31. Till den sa jag ungefär:

Vi vill gärna ha bevis. Verkliga fakta som utan tvekan visar hur det är.

 inte

• Bevis för att det finns eller inte finns vatten på Mars. Vi skickar dit en rymdsond. TV-programmet Vetenskapens värld visar på det intresset.
• Bevis för att någon gjort det eller det. Vi samlar fingeravtryck, kollar DNA, hör vittnen, förhör. TV-programmet Veckans brott/GW:s mord visar på det intresset.
• Bevis på att någon annan än Columbus, eller Columbus, upptäckte Amerika. Vi läser det som skrevs, gräver i arkiv, bökar i jorden. Vetenskapens värld igen.
• Bevis på att … vadsomhelst. Vi undersöker. Eftersom vi vill veta!

Vad var bevisläget i texten?

På Påskdagen (år 33?) hade det hänt – det några berättade.

Då kom beskedet: Jesus lever igen!

Det var en oväntad nyhet.

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade.

Att en död och begraven börjar leva igen är ju – lindrigt uttryckt – oväntat.

Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare att greppa.

De märkte att Jesus var likadan. Gick att känna igen.

Kunde äta, prata, lyssna. Hade sår på händer, fötter, sida.

Men samtidigt annorlunda. Stod plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

Hela den saken blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. De som var där ansåg sig ju ha bevis – men andra?

Texten handlade om en som inte var där.

Tomas – som vi ofta orättvist kallar tvivlaren. Han var inte med.

För honom tog det en vecka innan han kunde tro.

Och han behövde bevis. En egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida. Det jag läste.

Jesus gav Tomas hans bevis. Tillgång till såren.

Och en nypa klander. Han säger:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Man kan formulera om det:

Du tror därför att du har fått bevis. Saliga de som litar på mig, ändå tror, utan bevis.

Vad är bevisläget – nu?

Den andra meningen i klandret mot Tomas är vårt läge nu långt senare.

Vi har samma besked: Jesus lever.

Men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom även Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De var speciella och blev under en dryg månad och vid ett och annat senare tillfälle Påskens vittnen för oss.

Vi är alltså inte helt lottlösa. Vi är inte ovetande.

Att någon vittnar, att de vittnar, ger besked, är ju också bevis.

Och deras besked har vi tillgång till.

I Bibeln. I Nya Testamentet.

Men är det bevis? Är det som står om Jesus i Bibeln i stort trovärdigt?

Den frågan är rimlig. Och då kommer följande fakta att OBServera:

Ingen litteratur från antiken – vi pratar om perioden 300 före till 300 enligt vår tideräkning – är så grundligt genomforskad som Nya Testamentet.

Vetenskapsmän, språkexperter, historiker och arkeologer har vridit, vänt, ifrågasatt materialet på ett sätt som man inte gjort med andra skrifter från den tiden – och funnit dem trovärdiga. Minst lika trovärdiga som det som berättas att grekiska filosofer och romerska kejsare har gjort och sagt.

Ingen person från antiken finns det så mycket skrivet om som Jesus!

Och då menar jag skrivet hyfsat nära i tiden – inom ett par hundra år.

Bibeln blir Jesus sätt att idag, för oss, göra sig synlig.

Bibeln innehåller Jesus och berättelserna om hans liv, lidande, död och uppståndelse.

Den är ett sätt han idag ger oss chansen att känna på hans sår.

Därför läser vi ur den varje i varje Gudstjänst.

Allt annat vore att gömma Jesus och upprörande fel.

Känn såren!

Den möjligheten, uppmaningen, får Tomas. Han inbjuds att ta på Jesus kropp, känna blodet.

Om Tomas kände i såren står det inget om. Men han inbjöds!

Den ”sårkontakten” ger Jesus också oss. I Nattvarden, Mässan.

Han säger ju: Detta är min kropp. Detta är mitt blod.

Nattvarden är Jesus sätt att idag erbjuda oss att känna efter.

Nattvarden innehåller Jesus. Därför är det rätt och rimligt att den dukas och erbjuds varje söndag. Annat är att gömma Jesus – och upprörande fel.

Det Tomas – och vi – till syvende och sist gör är att värdera bevisläget, att ta ett eget beslut.

I hans fall blev det tro – på de andras besked och vittnesmål. Och på såren.

I vårt fall får vi – du – också tro. På beskedet att Jesus lever.

Och du får ta emot honom i Nattvarden – och säga med Tomas: Min Herre och min Gud.

Amen.

Bokklubbar är om inte livsfarliga så i alla fall riskfylla ting. Jag är med i en, den historiska bokklubben Clio. Det är en bra klubb! Jag har köpt och haft glädje av mycket via den.

Men ibland är det mystiskt. Det kommer en bok jag inte minns jag beställt. Jag gissar att glömska är orsaken. Jag kan ha beställt den men glömt att jag gjorde så. Jag kan också glömt avbeställa den bok de skickar om jag inte aktivt säger annat.

På något av de sätten var det med 370 sidor Korstågen – européer i heligt krig under 500 år skriven av den danske historikern Kurt Villards Jensen. Den bara kom. Men nu är den också läst.

Med också menar jag att det minsann inte är den första boken jag läst – och har – om korstågstiden. Jag har ju Jan Guillos böcker om Arn. Det är lite fusk då det är romaner men ändå. Jag tror jag har nåt – eller är det dotterns? – om Tempelriddarna och en annan om främst svenska korståg. En mer eller mindre spelar ingen roll tänkte jag, öppnade boken och har nu läst ut den.

Den var intressant!

Naturligtvis gör den likt all seriös litteratur i ämnet upp med vanföreställningen att korsfararna drog iväg för att i sus och dus och omoraliskt umgänge med orientaliska skönheter plundra och göra sig stormrika. Så var det inte. Ett korståg hade som ambition att vara näst intill ett rörligt kloster och de som inte dog av strapatser eller strider kom i de flesta fall hem fattiga som kyrkråttor. Den nu aktuella boken innebar inget nytt i den vägen.

Men en ny aspekt kom in: en trefrontstanke.

Vi tänker ju oftast att korstågen gick från väst till Palestina med eventuella avstickare till Egypten och Konstantinopel. Det är rätt. Mellanösternfronten var huvudriktningen. Det var den påvar propagerade för och kungar och baroner mest slog i på.

Men det fanns två fronter till: Den Iberiska och den Baltiska. Alltså (åter)erövringen av vad som idag är Spanien och Portugal nere i sydväst och mestadels dansk svärdmission längs Östersjökusten upp till Estland. Att allt detta berättas parallellt och sammanvävt gav en ny bild – faktiskt.

Vill man läsa en större presentation av verket är det bara att klicka här. Man kan också nöja sig med baksidestexten som lyder:

Korstågen är den största militära aktionen i Västeuropas historia. De inleddes för nära tusen år sedan med den blodiga erövringen av Jerusalem, varade i över fem hundra år och samlade européerna kring idén om det nödvändiga och rättfärdiga kriget, en föreställning som lever kvar än idag.

De religiöst sanktionerade fälttågen gav upphov till den oförsonliga bilden av islam som kättersk och våldsam, men också till de första vetenskapliga studierna i Europa av islam som religion.

Korstågen – européer i heligt krig under 500 år är den första skandinaviska boken som ger en samlad översikt över alla medeltida korståg i Mellanöstern, på Iberiska halvön och i områdena kring Östersjön. De svenska korstågen mot Finland och Estland sätts därmed i ett vidare sammanhang. De var en del av ett större händelseförlopp som fick avgörande betydelse för vår moderna värld.

Naturligtvis kan man fråga sig:

Var det rätt att kriga för sin tro? Nej! Vi tycker inte det. Inte jag heller.

Är det då rätt att kriga för sin nation? Sin ekonomi? Oljan man behöver?

Det är liknande viktiga frågor.

Sen – de som säger Jag tror inte det finns någon Gud! Kolla bara på korstågen! är ju inte speciellt smarta. De resonerar ju helt i klass med Folk krigar om olja! Då kan det inte finnas nån!

Igår kväll strax innan ½22 skrev jag detta på Facebook:

Nu fusklapparna skrivna och utskrivna för morgondagens Högmässa 11.00 i Älvsby kyrka och Gudstjänst 16.00 i Vidsel.

En förtroendevald tillika kyrkvärd kommenterade:

Förstår inte att du skulle behöva fusklappar. Med den erfarenheten?

Jag svarade:

Jag är nog ganska rutinerad. Vore fel att förneka det.

Men rutinen har sin risk – att hamna i att "köra skåpmat". För att vara på alerten behöver jag skriva ner mening för mening när det gäller Huvudgudstjänster. Det gör att jag fokuserar och kan om det behövs läsa innantill om "formen" sviker.

Om jag i morgon följer lapparna är en annan sak.

Kommenteraren kommenterade:

Point taken. Vet själv hur det kan vara. Men den fria fågeln flyger bäst. Bred dina vida vingar och sväva fritt!!!!

Så vad blir det för utsvävningar i kyrkan kl 11? Och i Vidsel i eftermiddag?

I skrivande stund kan sägas att innehållet i förra blogginlägget finns i mina fusklappar. Plus en hel del till. Om att som Tomas men på annat vis känna på/i Jesus sår.

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. I dagens Piteå-Tidning kunde detta läsas.

Andra söndagen i Påsktiden – Påskens vittnen

Beskedet hade kommit på Påskdagen: Jesus lever igen!

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade. Att en död och begraven börjar leva igen är – lindrigt uttryckt – oväntat. Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare.

Han – Jesus alltså – var likadan. Gick att känna igen. Kunde äta, prata, lyssna. Men var annorlunda. Stod där plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

Så beskedet blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. En sådan känner vi namnet på: Tomas – som vi ofta kallar ”tvivlaren”. För honom tog det en vecka innan han kunde tro och det behövdes en egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida.

Det är en vecka efter Uppståndelsedagen som Jesus visar sig igen och ger Tomas tillgång till såren. Tillsammans med en aning klander. Han säger: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Den andra meningen är vårt läge nu långt senare. Vi har beskedet att Jesus lever men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom också Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De blev Påskens vittnen för oss och deras besked blir synliga i det vi har tillgång till: Bibelns Ord och Nattvardens kropp och blod där vi får ta emot Sanningen och Livet med Gud.

För en knapp vecka sedan skrev jag inlägget jag slog´n på käftn. En kompis kommenterade mina tankar med att han tyckte det var intressant att jag psykologiserade på min blogg. Kompisen är väldigt intresserad av dylika ting, Sankt-Lukas-utbildad åtminstone steg ett och så. Jag har inte lika stort intresse av pyskologi och brukar därför sällan fundera över dolda ting bakom saker och känslor. Det betyder inte att det inte skulle finnas sådant eller att det är oviktigt i terapi och själavård. Det betyder bara att jag inte går igång i de sektorerna.

Jag har alltså inte funderat över vad i mitt undermedvetna som kan ha gett upphov till den dröm jag skrev om, om det beror på att jag en bit över 60 upplever mig mer och mer off side eller om orsaken till är att jag inte fick leka med mitt bajs när jag var 1½ – eller något annat där emellan. Jag är mer handfast utåtagerande än så. De tankar som malt hos mig är Vem? Vilka? Vem eller Vilka vill jag innerst inne slå på käften?

När vi för ett par veckor var i Björkliden jobbade vid ett tillfälle primärhustrun intensivt på projektet fallande droppar från istapp. Det blev en massa bilder att radera, bilder utan droppar. Två av de lyckade har jag monterat samman till en sekvens – som man kan se ovan. Kanske säger det montaget mer än 1000 ord vad jag känner. Det var droppen! brukar vi ju ryta till när någon mindre sak i en serie små saker bara får det att rinna över – som vi ju också säger.

En sak som håller på att få det att rinna över för mig är det kyrkopolitiska svamlet både hittan och dittan och här och där. Det drar ihop sig till kyrkoval lokalt, regionalt och nationellt. Än en gång ska vi få bevittna hur olika nomineringsgrupper vaskar fram i många men inte alla fall ganska ointresserade personer som skall ta beslut de sedan själva ofta glömmer eller struntar i att följa och inte ser konsekvenserna av.

Jag har ju så många vart-fjärde-år mött politikertankar typ Folkkyrkan behöver en bred folklig förankring så ni ska rösta på oss. Här lokalt är det S och C/KD som sjunger den duetten och V gnolar med lite. 10-15% har röstat och med det som bas menar man sig företräda församlingsborna, ibland sägs kommuninnevånarna, samtidigt som man då och då aktivt använder sina taburetter till förmån för sina egna intressen – eller passivt tillåter en del att göra så. Jag kan känna att irritationen över sådant mer och mer kryper in under skinnet.

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det hela. Slå någon på käften tänker jag naturligtvis inte göra men jag frestas att låta min egen käft bli mer spetsig än vanligt. Fast som anställd är jag – och detta är helt rätt – till en del munkavlad när jag brottas med hur jag skall verkställa beslut de förtroendevalda redan tagit samtidigt som de tar eller pressar fram nya beslut som enligt min enkla mening mitt mellan försvårar eller saboterar de tidigare.

Större kyrkliga själar än jag, en del biskopar, överraskar när de gått i pension. Helt plötsligt kliver de fram i debatter och liknande på ett sätt de inte gjorde när de var vad som kallas i selen – som tydligen då i viss mån innefattat en munkorg. Jag är i selen och bör väl därför, åtminstone här på min blogg, nöja mig med att gläfsa på max den nivå jag nu lagt mig på – säga A men inte B. Sommaren 2018, kanske 2019, går jag i pension. Kanske tas då munkorgen i viss mån bort. Kanske.

Till sist: Ett tydligt tecken på att den så kallade folkkyrkotanken skramlar ihåligt är vad jag såg här i tidningen Dagen. Jag fastnade för artikeln eftersom den pryddes av en bild på Natanaelskyrkan i Tierp. I den har vi då och då firat gudstjänst, där vigdes vi den 3 juni 1978 och där har jag fått förtroendet att leda mina svärföräldrars Begravningsgudstjänster.

Att ”kyrkopolitiken” kollapsat där förvånar mig inte ett ögonblick.

Jag är arbetsuppgiftsfri idag torsdagen den 20 april. Egentligen skulle jag inte vara det det blev så i alla fall. Orsakerna är tvägge: Inga så kallade bokningar – begravningar eller annat – och regler om arbetstid. Då blir en tom torsdag ledig torsdag utan att aktivt söka arbetsuppgifter.

För att få struktur på verksamheten, göra vettiga prioriteringar samt ta ansvar för personalen är jag och mina arbetskamrater ålagda att göra en arbets- och timplanering för fyra kommande veckor. Summan i den kardemumman skall bli 160 timmar, alla värda – för prästerna i alla fall – 60 minuter oberoende av veckodag eller tidpunkt. När fyraveckorsperioden är tilländalupen redovisas utfallet som naturligtvis kan ha blivit annat än det tänkta. Något hände som innebar att det blev fler uppgifter än vad som kunde förutses. Att det inte fanns någon avliden för ”min” begravningstid slår åt andra hållet.

Jag tycker systemet är OK. I grunden. Är noga då jag absolut inte vill få ”undertid”. Måhända är det lite gammaldags men min moral säger att man skall arbeta de timmar man har betalt så ”undertid” får jag inte. Snarare tvärtom. Det finns anhopningar av uppgifter – ett ungdomsläger är ett praktexempel – för med sig en massa timmar plus. På något sätt ska de ändå till sist hyvlas ner till 160 på 4 veckor eller 800 på 20. Därför är denna torsdag en hyveldag – liksom veckan i övrigt.

Vi är numera 3½ präster i församlingen. Det har tidigare funnits 4 tjänster men mestadels är någon av dem vakant. Nu är en tjänst till hälften väck också på papperet. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen på orten har inte råd med en heltidsEFSpräst så församlingen leasar på ½tid honom de anställt, en man av yngre modell. Här på min blogg kallar jag honom för Den halve. Vår relativt nytillträdda kyrkoherde brukade jag tidigare år när hon var komminister kalla Brunetten. Numera blir det Herdinnan. Mig själv kallar jag för Jag. Så finns den andra komministern på heltid. Han är jämnårig med mina numera vuxna barn och kallas därför Den yngre.

Vad hände då offentligt annonserat den sista tiden rent prästerligt i lilla Älvsby församling på gränsen mellan Norra Norrlands Kustland och Inland? Till ytan är församlingen lika som Älvsby kommun eller som två tredjedelar av Blekinge. Ungefär 8300 bor här, 77% av dem är kyrkotillhöriga. Fler intressanta uppgifter finns här.

• På Palmsöndagen firades i Älvsby kyrka 11.00 Gudstjänst utan nattvard med söndagsskola. Herdinnan var ansvarig och 43 personer på plats. På eftermiddagen for hon till Vidsels kyrka för Gudstjänst med nattvard och sedan sedan middag 16.00. Där mötte 23 personer upp varav 17 valde att vara Nattvardsgäster.
• Måndag i Stilla Veckan var det i Älvsby kyrka 18.30 en Passionsandakt – i viss anslutning till Café mötesplats*. Jag var ansvarig och vi var 51 personer, mest utlandsfödda.
• Varje Tisdag kväll under Fastan har Bibelstudiegruppen samlats i Församlingsgården 18.30. Denna kväll inledde vi med en Passionsandakt och var 15 stycken. I att jag skriver vi ligger att Jag var ansvarig.
• Onsdag på Älvsby EFS 18.30 var det Ekumenisk bön i Påskveckan. Den halve var där men jag har inget antal i övrigt. Gissar ca 20. Det var även Stilla-veckan-gudstjänst på Vidsels EFS 18.30 med Den unge. Jag saknar exakt uppgift om antalet gudstjänstfirare. Sedan gick han till Vidsels kyrka för en Stilla-veckan-samling på Café mötesplats där. Okänt antal.
• Skärtorsdag är en aktiv dag. På vår ort finns fortfarande seden att söka fira Nattvard på olika äldreboenden. Det ger följande lista: Björkbacken 10.30, Den halve. 14 närvarande, 12 nattvardsgäster; Svalan 11.30, Den halve, 11-5; Violen (Vidsel) 13.00, Jag, 9-9.; Fluxen 13.30, Den unge, ingen uppgift; Nyberga 13.30, Herdinnan, ingen uppgift. Efter dessa dag-gudstjänster sedan i Älvsby kyrka 18.30 Skärtorsdagsmässa med Herdinnan, 35-30 och samma tid i Vidsels kyrka med Jag, en emeritus och Vidsels kyrkokör, 38-29.
• Långfredag 11.00 firades i bägge kyrkorna, 3½ mil från varandra, Långfredags-gudstjänst. I Älvsbyn var Kyrkokören med och Den unge förkunnade ännu bättre än vanligt**. 79 i kyrkan. I Vidsels kyrka leddes gudstjänsten av Herdinnan, 16 på plats.
• Påskafton var kyrkligt en stilla dag fram till 23.30 då Den unge m fl i Älvsby kyrka firade Påsknattsmässa. 75-33***.
• Påskdagen hade alla gudstjänstfirande gemenskaper i tätorten gemensam Påskdagsmässa med söndagsskola i Älvsby kyrka 11.00. Kyrkokören sjöng och Jag förkunnade innehållet i förra inlägget. 105 på plats, 79 nattvardsgäster. Samtidigt firades också  Påskdagsmässa i Vidsels kyrka med Kyrkokören och Den halve. 28-23.
• Annandag Påsk var det 11.00 Älvsby kyrka Temagudstjänst, ingen söndagsskola. Jag. 22.

PS: Tisdag förmiddag denna vecka var Jag på två Sångstunder/Andakter på äldreboenden och igår kväll ledde Jag Veckomässan i Älvsby kyrka.

*  Cafe Mötesplats besöks främst av asylsökande och andra utlandsfödda som nyligen kommit till landet. Många, troligen majoriteten är troende och/eller sekulariserade muslimer. De flesta kan väldigt lite svenska.

**  Som veteran i prästeribranschen säger jag att Den unge i sin förkunnelse har mycket hög lägstanivå vad gäller innehåll, framförande, kvalitet och angelägenhetsutstrålning – vad det sista då kan sägas vara. Denna Långfredag var han rejält ovanför lägstanivån. Rejält.

***  Den stora skillnaden mellan ”bruttoantalet” och antalet nattvardsgäster beror på att många nattfirare i kyrkan är och ser sig som muslimer samt att flera ortodoxa kristna väl är med avstår från att (utan bikt?) ta emot sakramentet. Också en del svenskfödda har hittat denna gudstjänst.

När allt var hopplockat och klart hade jag några minuter över innan det var dags att gå över till kyrkan för de sista närförberedelserna. Då Påskaftonens gästeri omöjliggjort seriöst nyhetsintag gick jag denna korta paus ut på Sveriges Televisions hemsida för att se om något hänt i stora världen. Bilden ovan är en skärmdump av vad som visades. Kanske inte den mest aktuella nyheten rent medialt men ändå vad SVT valde att ha som head-line – Jesus!

Vad sa jag i predikan då? Detta – som gör inlägget väldigt långt:

Efter Vad ljus över griften två verser (nr146), Skattensången och bönen för barnen kom detta Beredelseord innan Syndabekännelsen.

Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Så står det i den Episteltext som blir läst längre fram i gudstjänsten.

Uppståndelsen – dagens stora anledning.

Och Synd – det många inte vill kännas vid, till och med säger inte finns. Samtidigt som man menar att den gör det – åtminstone hos andra.

Uppståndelse och Synd – tätt kopplade saker.

Då Jesus Uppstått börjar gudstjänsten med Synd. Syndabekännelse, bön om förlåtelse och befrielse. Vi vågar göra så eftersom Jesus lever.

För en hel del år sedan fick jag vara med på en resa till Centralamerika. Vi besökte och bodde i en by. Indianby. Och firade gudstjänst med dem där – med dem som mestadels var analfabeter.

Efter att man allra först sjungit, alltså ungefär här i gudstjänsten, frågade prästen: Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

Det var ju ingen dum fråga – så jag ställer den nu. Till er. Som får göra som de analfabetiska mayaindianerna gjorde. Ge exempel. Alltså svara. Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

Ordet är fritt! [… Inga svar kom – men det tänktes nog...]

Jesus gav sitt liv och uppstod från de döda för att vi inte skall behöva vara kvar i just de synderna. Därför bekänner vi dem, får dem förlåtna och blir fria att med full kraft bekämpa dem – i och omkring oss. Vi ber.

Gudstjänsten gick vidare i brukliga banor. Som Gradualpsalm sjöngs 147 och sedan blev det Evangelieläsning Markus 16:1-14 – och predikan.

Idag blir det tre U. Först Uppståndelsen.

Markus är bara SÅ tråkig! I sitt sätt att berätta. Ibland.

Jag vill inte varna er för att läsa Markusevangeliet. Långt därifrån.

Kanske är det rentav en bra sak hos honom, detta att han är så kortfattad.

Han berättar bara vad som hände. Inga utflykter till Då tänkte den si eller Då kände den så. Bara fakta:

Kvinnorna till graven. Problem med stenen? Öppen grav? Ängel (=ung man). Besked. Order. Och att de teg...?

Det är alltså fakta kvinnorna och vi ställs inför! Inte människors reaktioner.

Fakta att ta ställning till. Alltså besked → sanna eller falska!

På grund av de nämnda kvinnornas tidiga morgon säger sedan dess den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, först och främst:

• Det är sant att Jesus blev levande.
• Det är sant att graven var tom!
• Det är sant att döden är dödad!

Den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, säger också annat.

Vi skall älska varandra. Vi är värdefulla, unika. Vi ska vara nyttiga för andra. Och mycket annat. Som att vårda traditioner, kultur, ta socialt ansvar.

Men allt sånt är faktiskt andra-hands-saker. Många andra säger ju också sånt. De är inte oviktiga. De är bara inte det viktigaste. Den viktigaste är: Det är sant att Jesus blev levande.

Det andra U-et: Utmaningen

Sanningar är besvärliga saker – egentligen. Det vore bättre om det var sannolikt. Eller möjligt. Tänkbart. Kanske.

Inför sånt, när folk säger kanske, kan man ju vara lite fram-och-tillbaka, lite obestämd, ha alla dörrar öppna, hålla ½-distans.

Men inför klockrena besked måste det bli Japp eller Näpp. Då handlar det om att tro det eller inte.

Det var kvinnornas situation – och är vår.

Det var två U – Uppståndelsen och Utmaningen.

Det tog en stund för kvinnorna att smälta saken. Också männen de berättade det för blev förvirrade. Till att börja med. Och det säger lite om vad Tro är – deras och vår.

Utvecklingen – tredje U-et.

Jag kommer nu att leka lite med ord. Har gjort det förr så någon kan ha hört det tidigare. Eller från någon annan. Eller kommit på det själv.

Tro handlar om Åsikt.

Det är ju ganska självklart. Åsikten att Jesus grav var tom, att han lever. Och så är det ju med tro. Det är en åsikt. Men det är inte det första. Eller det största. Detta att anse, tycka, något.

Men! Fundera gärna över dina åsikter om till exempel det som uttalas i Trosbekännelsen. Men gräv inte ner dig i tveksamheter. Se inte snett på folk som har andra åsikter än dina. Men prata gärna om det. Helt ofarligt.

Tro handlar om Insikt.

Det är också självklart. Insikt, alltså att man riktigt förstår vad saker riktigt innebär eller betyder. Men det måste ha varit väldigt tunt hos kvinnorna den där morgonen. Kom med tiden. Och olika. Och inte Så avgörande.

Deppa inte över att du kanske inte inser så mycket - än. Se inte ner på troende som inser mindre än du. Men dela gärna dina insikter. Och sök fler. Det är helt ofarligt!

Tro handlar om Avsikt.

Den fanns hos kvinnorna innan de fick åsikten att Jesus levde! De hade avsikten att vara nära Jesus. I vått och torrt.

Och egentligen är det vad som din tro – din avsikt. Det du vill, önskar, längtar efter. Mer än vad du vet eller fattar om Jesus.

Han lever! Han är i Galileen.

Galileen är beskedet att han lever, Ordet.

Galileen är Nattvarden där han ger sig till dig.

Galileen är här där du som vill, avser, att vara hos honom också är hos honom.

Amen.

Nu är det eftermiddag – jag menar efter middag – Annandag Påsk. Primärhustrun har just satt sig i bilens passagerarsäte. Föraren är yngste sonen som genom att köra ena vägen på tur och returresan till Luleå återbördar sig själv till Stifts-, Residens- och Universitetsstaden där han lever och verkar.

Påskhelgerna är alltså i princip över med allt vad de inneburit – tänkbart stoff för flera blogginlägg. Ämnet för just detta är dock att det nu slutligen smalnat bort.

Som bilden visar står alla fyra volymerna av Finlands svenska historia inparkerade i bokhyllan. Den sista som fått plats bland sina kumpaner är Henrik Meinanders Nationalstaten – Finlands svenskhet 1922-2015. Den har följande baksidestext:

I Nationalstaten skildrar Henrik Meinander hur den svenska kulturen fortlevt och en särskild svensk identitet byggts upp i det självständiga Finland. Frigörelsen från det ryska imperiet 1917 innebar en vändpunkt också för landets svenska kulturarv och befolkning. Åren därpå tillkom de lagar som skapade grunden för landets tvåspråkiga offentlighet fram till våra dagar.

Mellankrigstidens skärpta ideologiska motsättningar mellan finsk- och svensk-sinnade avlöstes under andra världskriget av en språkfred som blev bestående. I efterkrigstidens och kalla krigets Finland ställdes de svensktalande inför nya utmaningar. Tiden präglades av ekonomiska och sociala omvandlingar, en stärkt nationell enhetskultur och en minskning av den svenska språkgruppen. Utvecklingen sedan 1980-talet har fört med sig en återhämtning för det svenska och en förnyad insikt om tvåspråkighetens betydelse, men också nya politiska angrepp från finsksinnat håll.

Boken är en fängslande, brett upplagd skildring av nationalstaten Finland och dess svenska historia. Relationerna till Sverige och det svenska kulturarvet betonas starkt, men ett bredare internationellt perspektiv är också ständigt närvarande.

Äntligen och slutligen har jag tuggat i mig alla volymerna och kan förnöjt konstatera att volym två och tre kommer det aldrig att falla mig in att läsa om. De var trots (eller på grund av) sin detaljrikedom erbarmligt trista. I inlägget det smalnar av av den 25 mars beskrev jag volym tre. Då gav jag också länkar till mina inlägg om de två första banden – inlägg som alla fick finurliga sammanhörande titlar.

Som jag nämnde i förrförra inlägget verkar det som om Piteå-Tidningen gick på mitt förslag om två betraktelser denna vecka. I dagens avisa fanns därmed följande text.

Påskdagen – Kristus är uppstånden

Då vände historien…

Kvinnor var på väg. Till en grav. De var medtagna. Och mättgråtna. De var på väg att göra färdigt.

I skymningen på fredagen hade andra gjort en snabbegravning. Det hade gått fort innan också. Någon gång under torsdagseftermiddagen hade kvinnorna skiljts från Jesus och hans innersta krets som skulle fira helgen tillsammans för sig. På natten mot fredagen hade nyheten kommit att Jesus arresterats. Under dagen följde de sedan händelserna på håll – rättegången, dödsvandringen, avrättningen, döden, snabb-begravningen.

Natten blev nog tung. Lördagen i gråt, chock, ilska, vanmakt. Kanske fick nästa natt några sovtimmar innan gryningen då de med mobiliserade krafter gick för att göra begravningen rätt. Och färdig.

Då vände historien! Kvinnornas och världens.

För kvinnorna blev det till att börja med kaos. Plötsliga förändringar skapar förvirring. Det mötte ju oåterkalleliga fakta: Graven är tom och kroppen borta! Bara svepningen är kvar! Och de fick ett besked: Han har uppstått! Han lever! Berätta det!

För världen – och oss – blev det från den tidpunkten andra villkor. Döden är dödad, vägen med Gud är röjd, förlåtelse och liv en möjlighet.

På Påskdagen sjungs Livet vann, dess namn är Jesus!

Och vi minns det han sagt innan sin största insats:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

(Johannes 11:25)

I natt, natten mot Påskafton, blev vad jag kallar en bra-natt. Detinnebar en återställare. För mig blir det ungefär en sådan i veckan, fylld av drömmar av märkliga slag. Nu är jag inte en sådan som aktivt söker mening eller prognoser i drömmeriet – det skulle bara bli alltför absurt – men jag är nog ändå inne på tanken att drömmar på sina kluriga sätt ändå relaterar till vakenlivets olika eskapader.

Jag slog´n på käftn!

I min dröm. Ingen person jag kände igen så alla bekanta slipper oroa sig. Men när en hop krånglare, alltså folk som bara ursäktade sig, bortförklarade, nonchalerade, inte gav svar och var allmänt ohörsamma inför mitt behov av att få veta var jag skulle parkera den hyrbil jag ville återställa toppades av en som sa att den ansvarige som lovat mig besked gått på after-work för att dricka ett par glas rött – då flimrade vinfärgen för mina ögon och jag slog´n på käftn! Och det kändes SÅ skönt!

Jag är ingen slagskämpe. Tror inte jag klippt till någon sedan jag var 10 år och fick in en pärla på Jan som bodde i huset mitt emot. Därför inställer sig tanken: Har min dröm samband med företeelser i det vakna livet? Den senaste tiden?

Kan det vara att barnbarnen med föräldrar kom igår och deras farbror redan på Skärtorsdagen? Näppeligen! Visst höjs tempot och ljudnivån men det är på ett positivt sätt, inte ett gnagande.

Så vad kan det vara? Något kyrk- och arbetsrelaterat? Typ...

• Den kommande höstens förändringar? Kanske med sina osäkerheter, dock inte misshälligheter. Förändringar i arbetsstyrkan, modifierade ansvarsområden och andra fullt vettiga faktorer pockar på strategi, planering och vägval och sådant fyller mina tankar. Vad blir bäst att göra? Skall något ”offras”? Egentligen gillar jag att söka svar på den typen av problem och den anspänning det innebär – och som ibland kan bidra till att det kliar i fingrarna.
• På samma sätt med de två gudstjänster jag fått förtroendet att ha ansvar för framöver helgen – Påskdagens Högmässa med söndagsskola, Annandagens Temagudstjänst med eventuellt söndagsskoleri uppe i själva kyrkan. Det är stimulerande uppgifter! Roliga! Vettiga! Med tankar och planering som tar mental plats i huvudet.
• Eller är det kyrkliga statistikbesked kring 2016, lokala och nationella? Att ansvariga kyrkopolitruker oberoende av vilka bokstavskombinationer de kommer att stoltsera med i det kommande kyrkovalet inte fattar eller väljer att blunda för vad siffrorna faktiskt visar – och i stället konservativt fokuserar på helt fel saker? Vad gäller sånt skall jag säga att jag senaste tiden både bitit mig i tungan och knutit näven i fickan – i vaket tillstånd.
• Kan det rentav vara gamla frustrationer som spökar? Ibland tror jag det kan vara så. I Tolkiens Sagan-om-ringen-trilogi blir Frodo i första boken huggen med en Morgul-dolk och även om han klarar och återhämtar sig så värker det i ärret varje årsdag också långt senare. Visst – det är litteratur men jag undrar i alla fall om det inte i verkliga livet också kan finnas någon sorts kroppsminne som kan spöka årtidsvis efter besvärliga och deprimerande skeenden. I tankarna tenderar sådant i alla fall att dyka upp – månne också när man drömmer.

Nu denna Påskafton kommer mer folk till fastigheten för middag. Äldsta dottern med make, svärföräldrar, svåger och svägerska anländer om några timmar. Definitivt ingen slå-på-käften-anledning men att vi blir 13 vid bordet är ju ett skäl till att skäl till att laga mat, något jag strax skall börja göra.

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Inför Stilla Veckans stora kontraster mellan Långfredag och Påskhelg föreslog jag att tidningen skulle publicera två andakter, en på Skärtorsdag 13 april och en på Påskafton 15 april. Eftersom denna text fanns i bladet i morse har bladet av allt att döma valt att göra som jag föreslog.

Långfredag – Korset

Gud och människa hör ihop. Det självklart! Gud har, som Martin Luther säger i Lilla katekesen, ”skapat mig och alla varelser”. Det är enkelt. Eller?

Fast krångligare. Många tycker att Gud inte passar för dem. En del tycker Gud verkar för krävande och petig. Vill att Gud skulle vara mer tolerant och överseende. Eller tvärt om.  Vara rättvisare för folk som har det svårt och barskare mot de elaka. Om jag nu inte själv är den elake, förstås.

Så – hur är det?

En sak är säker: Gud vill ha det perfekt! Eller rättfärdigt om man tar ett klassiskt kristet ord. Godhet skall råda! Överallt, hos alla, från alla och i alla.

Men vill Gud ha det så kan väl Gud ordna det. Gud kan väl rensa upp. Eller inte vara så noga. Förlåta allt – typ. Det vore ju enkelt – för Gud.

Ibland är det som verkar enkelt ganska marigt. Det gäller trasiga motorer såväl som kärva relationer. Vägar till lösning blir svårare än man ofta tänkt sig.

Så är det också mellan Gud och människor. Vägen Gud valde visar det. Korsets väg var ju ingen enkel väg för honom som gick den. Jesus. Han är sättet Gud valde för att nyskapa förhållandet mellan sig och oss, det som var skadat så att människor tycker att Gud inte passar dem – och så i olag att människan inte passar in på Gud som vill att allt skall vara perfekt gott.

Långfredag är en stilla lågmäld dag med Jesus och korset i centrum, att han gav sitt liv, blödde för mänskligheten och på så sätt älskade världen tillbaka till Gud.

När vi i söndags reste hemifrån hit upp till Björkliden sände P4 oavbrutet om bussolyckan i Härjedalen – om nu någon missat den. Väl framme i vår stuga fann vi att TV sysselsatte sig flitigt och ihärdigt. Folk från sjukvård, räddningstjänst, ungdomarnas skola, hemkommunen och dito församling figurerade både en, två och tre gånger. Till detta även en del privatpersoner journalisterna lyckades hitta och använde – enligt mitt tycke – som massmedial utfyllnad när redaktionerna inte hade någon ny information att komma med.

Igår skedde i Stockholm det som man förmodar var ett terrorangrepp. Samma sak sker men starkare. Mycket starkare. Vilket är begripligt. Här fanns ju ett uppsåt till skillnad från olyckan förra helgen. Kanske också en hotbild. Och mitt i huvudstaden med alla medier på plats.

I bägge fallen tycker jag att krishanteringen av olika myndigheter och instanser fungerat väl. Till och med mycket väl. Den stora olyckan i glesbygd hanterades sakligt och professionellt av dem som hade att agera. Möjligen tycker jag att media kanske skulle loggat ut en del i stället för att tugga om.

I Stockholm agerade Polis, SÄPO, räddningstjänst, sjukvårds, politiker på samma professionella vis genom att hålla sig till fakta, inte spekulationer. Riktigt berömvärt! En liten känsla har jag dock vad gäller media – och nu talar jag inte om sociala sådana utan om Public Service dvs SVT och SR. Kanske skulle de pausat när de inte hade något nytt att berätta. Kanske. Jag förstår att man vill uppdatera ”nytillkomna tittare” men kan mena att viss ytterligare moderation inte gjort skada. Man kunde ges intrycket att angreppet pågick timme efter timme, inte att den akuta delen var över.

Men det är proffs i kris som agerat! Heder åt dem alla!

Och heder åt alla som öppnar upp både hjärtan och hem, som vägrar att låta syndabocksjakt och rädsla ta överhanden.

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Jag har inte kunnat kontrollera hur det blev igår, om tidningen valt att göra några strykningar eller annat . Det är mitt ursprungliga manus som publiceras här.  

Palmsöndag – Vägen till korset

Hosianna, Davids son…

Det är som till Första Advent. Samma sak är i centrum. Jesus rider på en lånad åsna in i Jerusalem. Folk sjunger och vinkar med avskurna palmblad. Fast nu har samma händelse också gett namn åt söndagen – Palmsöndag.

Advent betyder ankomst. Första Advent syftar in mot julen som sätter Guds ankomst i världen i centrum. Jesus föds och Gud blir med oss. Han kallas också Immanuel som betyder just det – Gud med oss.

Nu drar det mot Långfredag och Påsk i kyrkorna. Samma berättelse om åsneritten finns där och klangen blir lite annorlunda. Jesus, Gud med oss, är på väg mot sitt lidande och sin död för oss. Nu går vägen till korset.

Jesus vet vad som skall hända! Och låter det ske! Och det är väldigt viktigt.

Jesus är inget offer drabbat av nyckfulla personers dåliga sidor just då. Han är inte heller någon att främst tycka synd om. Inte ens främst en martyr som dör för sin övertygelse – typ.

Jesus är Gud med oss på väg att reparera skadan mellan oss och Gud. Inte bara polera relationen utan reparera det trasiga.

Med Palmsöndag börjar Stora veckan. Stilla veckan kallas den också men är egentligen inte alls stilla. I Bibelns berättelser – evangelierna – följer vi Jesus dag för dag i de olika händelser, samtal och konflikter som leder till korsfästelsedagen, Guds mest bastanta insats i att vara Gud med oss.

Det är lördag förmiddag och efter en dags bloggtystnad en hel del möjligt att beblogga. Tre saker – minst – inställer sig: gårdagen händelse i Stockholm, skidturen samma dag samt vad som igår enligt plan borde kunna läsas i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Att tränga in allt i en och samma bloggpost låter sig inte göras utan det blir nog minst ett par.

Det rubriken angav hände igår. Praktiskt taget stillastående och på absolut plant underlag och därför extra rejält pinsamt. Trots att jag med åren blivit i viss mån framtung drabbades jag av en så kallad ”bakvikt” som satte mig med ett dånande pladask rätt ner i på det hårdfrusna underlaget. Rumpsmällen transporterade sig likt fallande dominobrickor genom hela kotpelaren ända upp till kräkreflexen som dock inte utlöstes. Men stjärnor såg jag. Två Karlavagnar. Orion med både bälte och hängslen.

Skadad? Nää! Inte på allvar. Ryggen hel men ändalykten öm. Vad jag förstår ingen oordning på skelettet men av allt att döma en så kallad mjukdelsskada som absolut gör mig helt obenägen att ta risken att drutta igen. Därför blir det ute och promenad idag, inte tillvaro på glid.

I övrigt var dagen riktigt bra. Vi tog bilen till Abisko och på turskidor därifrån till Abiskojaures norra spets. Lite drygt en mil enkel väg med summa 100 ekvihöjdmetrar. Fint väder med termosar och hela utebaletten. Fjällvärlden när den är som bäst.

Vid apelsinpaus på tillbakavägen till bilen ringde telefonen. Kungsleden strax söder om Abisko innebär inte optimal hörbarhet men innan samtalet bröts erfor primärhustrun att hennes lillasyster i mycket upprört skick sprungit från området kring Drottninggatan i Stockholm. Vad som hänt visste vi inget om. Telefonerna var utanför all 4G-kontakt så det var först nere i Abisko som vi kunde uppdatera oss ordentligt kring vad som sedan dominerade kvällen medialt.

Inför mina speciella resor brukar jag alltid våndas över vad jag skall ta med mig att läsa. Som regel packar jag med alldeles för mycket i den vägen. Det betyder att det i bokhögarna finns sådant som rest både till Turkiet, Grekland två-tre gånger, Fjällen ett par tre vårar, Norge, England – men aldrig blivit ordentligt genomtröskat. Först på senaste tiden har jag stålsatt mig och begränsat antalet böcker i packningen.

Jag fann den ½läst och tog med den!

Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället.

Nu har jag läst hela och rekommenderar den å det allra hetaste. Lite konstig är den men intressant. Patrik Hagman som verkar vid Åbo akademi i Finland beskriver bra och spetsigt de nordiska så kallade folkkyrkornas situation och dilemman. Infallsvinklingarna blir sedan inte riktigt de traditionella och det gjorde att jag nog stannade upp i läsningen första gången. Nu tycker jag de gör boken extra intressant – om än lite främmande.

På baksidan presenteras ISBN 978-91-7580-643-3 på detta sätt:

Efter folkkyrkan är en hybrid mellan en teologisk studie och ett debattinlägg, ett försök att greppa de lutherska folkkyrkornas nuvarande situation och söka en väg framåt. Patrik Hagman argumenterar för att folkkyrkornas kris i grunden är teologisk till sin natur och därför måste mötas med teologiskt arbete. De röster som han för in i diskussionen – Dietrich Bonhoeffer, Stanley Hauerwas, John Howard Yoder och William T. Cavanaugh – har sällan lyfts fram som relevanta i den nordiska kontexten, men här förs deras teologier i kontakt med konkreta problem och bekymmer i de lutherska kyrkornas vardag. Fram träder bilden av en möjlig kyrka där den gudstjänstfirande gemenskapen står i centrum, men på ett sätt som för vidare de nordiska lutherska kyrkornas höga ambitioner att vara en kyrka för hela samhället. Hagman visar att en sådan kyrka inte bara är möjlig utan redan är i vardande.

Hemma mitt i dagens spring och skubb jonglerar man med många järn i elden. Arbetsuppgifter, mat, TV-kanaler, handla, sortera ditt från datt, flera rum att vistas i och samtal om vädret – gårdagens, dagens, och framtidens – och alla möjliga människor. På speciell resa här i Björkliden krymper tillvaron markant till liten stuga, en bekant person i närheten, inget Internet och ett begränsat antal (mediokra) TV-kanaler. Förutom det alltid intressanta vädret som alltid går att ha åsikter om och diskutera närmar sig funderingarna den basala yta som anges i Paulus första brev till Timotheos kapitel 6 vers 8: Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. Det är ungefär vad de dagliga funderingarna inskränker sig till – lämplig klädsel beroende på väder och aktivitet samt middag. Inget mer.

Bilden ovan som pryder denna serie blogginlägg – Lapporten 2017 – är inte helt rättvis. Bergsformationen såg ut så om söndagen när vi kom hit men inte sedan. Igår och idag har det varit mulet, grått och nederbördigt. Naturligtvis hindrar det inte åtminstone ett par timmars friluftsliv varje dag men längre pass blir det inte. I alla fall inte för mig. Men samtidigt är tiden här oändligt skön. Längre nattsömn. Inga krav. Vettig litteratur att läsa.

Inte minst det senast nämnda!

Jag har just färdigläst en bok som jag hade ½läst långt tidigare men tog med hit för att trycka mig igenom från pärm till pärm. Intressant. Återkommer om Patrik Hagmans Efter folkkyrkan -  en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället i ett senare inlägg.

Idag – tisdag – åkte jag i alla fall på mina turskidor nästan samma sträcka som vi åkte igår. Inte riktigt. I höjd med Tornehamns kyrkogård kan man gina lite och inte åka hela slingan förbi Tornehamns kyrka. Det gjorde vi igår. Idag stack primärhustrun till backarna men jag backade ur och valde ny skidtur där föret var så tungt med ½-1 cm tung blötsnö i spåret. Just blötsnö och plusgrader är jag emot. Av principiella, politiska och teologiska skäl. För att inte tala om eftermiddagens och den tidiga kvällens regn. Sådant hör liksom inte hemma i april här uppe.

Men det är bara att som det hette på infanterisvenska: Gilla läget!