drutt på arschlet
Det är lördag förmiddag och efter en dags bloggtystnad en hel del möjligt att beblogga. Tre saker – minst – inställer sig: gårdagen händelse i Stockholm, skidturen samma dag samt vad som igår enligt plan borde kunna läsas i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Att tränga in allt i en och samma bloggpost låter sig inte göras utan det blir nog minst ett par.
Det rubriken angav hände igår. Praktiskt taget stillastående och på absolut plant underlag och därför extra rejält pinsamt. Trots att jag med åren blivit i viss mån framtung drabbades jag av en så kallad ”bakvikt” som satte mig med ett dånande pladask rätt ner i på det hårdfrusna underlaget. Rumpsmällen transporterade sig likt fallande dominobrickor genom hela kotpelaren ända upp till kräkreflexen som dock inte utlöstes. Men stjärnor såg jag. Två Karlavagnar. Orion med både bälte och hängslen.
Skadad? Nää! Inte på allvar. Ryggen hel men ändalykten öm. Vad jag förstår ingen oordning på skelettet men av allt att döma en så kallad mjukdelsskada som absolut gör mig helt obenägen att ta risken att drutta igen. Därför blir det ute och promenad idag, inte tillvaro på glid.
I övrigt var dagen riktigt bra. Vi tog bilen till Abisko och på turskidor därifrån till Abiskojaures norra spets. Lite drygt en mil enkel väg med summa 100 ekvihöjdmetrar. Fint väder med termosar och hela utebaletten. Fjällvärlden när den är som bäst.
Vid apelsinpaus på tillbakavägen till bilen ringde telefonen. Kungsleden strax söder om Abisko innebär inte optimal hörbarhet men innan samtalet bröts erfor primärhustrun att hennes lillasyster i mycket upprört skick sprungit från området kring Drottninggatan i Stockholm. Vad som hänt visste vi inget om. Telefonerna var utanför all 4G-kontakt så det var först nere i Abisko som vi kunde uppdatera oss ordentligt kring vad som sedan dominerade kvällen medialt.
