stigstrombergsson

Jag har problem med med 50. Det är ett viktigt nummer. Särskilt om man tänker på %. Skulle till exempel Mp-S-V-sidan av riksdagspartierna samla mer än 50% av partisympatisörerna vore det ju ganska eljest än om C-L-M-KD skulle göra det.* I bägge fallen annorlunda än nu då ingen sida når hälften och högervingen därför öppnar dörren på glänt för det högraste SD.

När folk fyller 50 är det oftast någon form av rajtantajtan med sjungna önskningar om att antalet skall dubblas. Samma sak händer inte när man viktmässigt når samma siffra.

Går man tillbaka till det politiska fältet skulle man allmänt i Sverige anse att demokratin kollapsat om 50% av de röstberättigade inte i valde att rösta. Utom då i kyrkovalet förstås där etablerade politiska partier – S-C-SD – menar att de under namn av nomineringsgrupper med ett sammanlagt 15%igt valdeltagande har det hela full demokratisk legitimitet. Så kallade opolitiska grupper förhöjer med sin närvaro bara chimären.

Tittar vi utomlands – fortfarande politiskt – så anses Trump vara vald men av färre än de som röstade på Hillary bara utifrån hur det låga valdeltagandet fördelade sig geografiskt. Och bara lite fler än hälften av engelsmännen ville lämna EU – men alla måste. Likt i Turkiet där nästan hälften inte ville få den autokratiska utveckling de nu drabbas av.

Så nog kan man skriva om 50-problemen.

Men det är ändå inte de sakerna som placerat mig vid tangentbordet. Det är inte min vikt heller. Både vad gäller den och ålder har jag för länge sedan underifrån brutit igenom 50-linjen. Nämnas skall dock att då jag är yngre än jag väger har sakerna olika långt till 100.

Nej! Det är bloggläsningen det handlar om!

Jag har ju tillgång till statistik så jag kan varje dag se hur många enskilda IP-adresser – inte vilka – som tittat in på min blogg och vänt utan att lämna spår efter sig i kommentarsfält eller på annat sätt. Jag har aldrig haft en massa  läsare. Besöksfrekvensen har varit så att det lönat sig att på en lista notera de datum då det var 50 eller fler. Numera behöver jag nästan aldrig anteckna.

Vad gör jag för fel? Jag tillhör ju den tysta majoriteten som ibland kallad Svensson och är med de flesta manliga av den sorten till förvillelse lik sagofiguren Karlsson på taket: en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år. Då borde jag väl vara läsvärd. Särskilt av dem som undviker sådan litteratur som kan bli aktuell för ett Nobelpris.

Kan det vara ämnena det är fel på. Jag skriver ju en del kyrkligt. Att kyrkotillhörigheten sjunker i riktning mot 50% gör att den presumtiva läsekretsen krymper. Är det en faktor blir det inte bättre framöver. De som föddes förra året är inte läskunniga än så det påverkar inte bloggläsandet men att färre av hälften av dem bars till dopet inverkar på kyrkokopplingarna – på sikt.

Vädret är ett ämne som angår alla men som jag jag sällan skriver om. Kanske vore det en nisch. Särskilt som jag såg i tidningen i morse att meteorologen som var avbildad invid väderkartan heter Frost i efternamn. Sådant är ju lite småroligt – men vädret är det inte. Molnigt, någon enstaka plusgrad, kall nordan som får grannens flaggstångsvimpel att stå som ett streck. Och att det snöade måndag denna vecka när vi hade tid för byte till sommarhjul är väl inget att skriva om.

Och till vädret hörande Vårtecken sådana som det tjatas om och ältas i public-service-medias nyhetsprograms påannonseringar av just Vädret. De finns det ju inga tecken på! Förutom att vi förra helgen såg ett par troligen fastfrusna tranor ute på ett fält, att någon annan sett en och annan huttrande svan och att hackspetten slamrar på – jag gissar bara för att hålla värmen.

Nää! Jag får nog tampas vidare om 50-problemen.

*  Den observante ser här att jag rent politiskt radat den första bokstavsserien från mitten till vänster. Den andra serien startar också i mitten men går högerut. Fiffigt.