lavinfara i kyrkan


Via en annan blogg jag dag-ligen läser – som synes maskerar jag den försiktigt – har jag sett att Sverigedemokraterna vid kyrkovalet till hösten på allvar tänker sig bryta in i Svenska kyrkans styrorgan. Naturligtvis är det i sig inte ett avgörande hot, bara ett symptom på en hotfull situation och en konsekvens av hur det sedan många år varit och är. På samma sätt som med en lavin här i fjällen. Att en sådan går är en dramatisk sak men egentligen en lätt förutsedd följd av mer grundläggande förhållanden som nederbörd, temperaturer, sluttning, vind, skiktning och annat.

 

När jag började som präst styrdes och leddes Svenska kyrkan i mångt och mycket från den lokala basen. I församlingarna valdes lokala styrfunktioner med vissa ansvars- och kompetensområden. Ett sådant var att utse elektorer till stift och nationell nivå. Systemet var tryggt men lite tråkigt och hade den uppenbara fördelen att en så kallad kyrkopolitisk kraft inte kunde komma någonstans på regional och nationell nivå utan att vara lokalt förankrad på bredden. Risken att "de där uppe" med framgång skulle kunna driva igenom egna frågor var liten. Kyrkan snömassor hängde ihop på vertikalen rejält infrusna i varandra.

 

Nu är systemet ett annat. Den kyrkliga demokratin har kopierat sig på samhällets. Till hösten blir det ännu ett val där ett lågt valdeltagande skall välja direkt på tre nivåer – lokalt (där det behövs radikalt färre kandidater på grund av att församlingsregleringar har urholkat och centraliserat demokratin), regionalt och nationellt.

 

Här och var finns lokala grupper som ställer upp i det lokala sammanhanget utan ambitioner att ”nå högre”. Det är helt OK. Församlingen är ju enligt alla regelverk den grundläggande nivån. Ingen lavinrisk.

På regional och nationell nivå finns nomineringsgrupper som bara är lokalt företrädda lite här och var. Exempel på sådana är förutom SD också Liberaler i Svenska kyrkan och Frimodig kyrka. Måttlig lavinfara

De nomineringsgrupper – och nu kommer som jag ser det ett stort problem – som förmår finnas i alla skikten – enkannerligen Socialdemokraterna och Centern – dammar på nationell nivå fram kandidater av ganska annorlunda slag än vad man lokalt ställer upp med. Lokalt förefaller nomineringsgrupperna jobba efter någon sorts trotjänarprincip samtidigt som de nämnda partierna låter sitt politrukvälde blir starkare på nationell nivå, något som också påverkar valplattformarna man från centrala håll går ut med. Höjd lavinrisk!*

 

I skrivande stund tror jag inte att SD avser ställa upp lokalt i Älvsbyn. Jag trodde ett tag så men vad det verkar har sammanhanget totalt imploderat sedan de allmänna valen för tre år sedan. SD med 5-7 mandat i Kyrkofullmäktige ter sig därför inte längre troligt. Men från och med 1 januari 2018 kan det mycket väl bli så att SD på grund av det låga valdeltagandet förstärkt sig rejält i Kyrkomötet – som redan nu präglas av kyrkopolitik på den nationella med basen oförankrade nivån.** De olika skikten fäster allt sämre vid varandra. Lavinfaran ökar än mer.

 


*  Jag tycker också att det är ett problem i det sekulära samhället att valen till Kommun, Landsting och Riksdag sker samtidigt. Där tror jag dock att det skall vara direktval på alla plan men när valen sker samtidigt drunknar kommunala frågor i de nationella och länen kommer helt bort. Det är inte bra. Då kyrkan är betydligt mindre än samhället och valdeltagandet mycket lågt är systemen inte jämförbara och det blir bara löjligt med kyrkliga direktval på tre nivåer. Det äldre systemet var bättre.

**  Att den nationella nivån med sitt Kyrkokansli lever och verkar i sin egen värld på en med basen oförankrad nivå blev under 2016 bara SÅ tydligt. Resor, Handboksarbete mm gav syn för sägen.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0