stigstrombergsson

Sammanhang är kul. Igår var Bibeltexten som förkunnelsen – det många kallar predikan – skulle utgå från en direkt fortsättning på vad som stod i centrum på Annandagen. Liksom på Annandagen hade jag hade fått förtroendet igår både i Älvsbyn och Vidsel. I Älvsbyn var det Högmässa, i Vidsel en nattvardsborttagen gudstjänst.

 

Sedan vi samlat barnen i koret, bett för dem och de gått en trappa ned till sin Skatten-samling sa jag följande Beredelseord:

 

Idag är det val i Frankrike. Fransmännen skall bestämma sig. Hur skall Frankrike bli? Vara?

Hur de väljer kommer att påverka. Dem själva. Och andra. Oss.

Så är det med alla val. Mer eller mindre.

 

Vi ställs också inför att välja. Igen. Inte president i Frankrike. Annat.

Vi får välja mellan att vara knutna eller slutna, mellan att gömma eller visa.

 

I syndabekännelsen/bönen om förlåtelse får du visa dig själv och Gud det Gud i och för sig redan vet – dina brister, din självupptagenhet, dina tvivel, din otro, det i dig som är mot vad Gud vill, ditt kallsinne mot andra. Det är ett val. Som Gud, tack vare att Jesus lever väljer att möta med förlåtelse.

 

Varje söndag erbjuds förlåtelsens valmöjlighet.

Annat vore att gömma Jesus och det han gjort för oss.

Det vore upprörande fel.

 

Längre fram Evangelieläsningen: Johannes 20:24-31. Till den sa jag ungefär:

 

Vi vill gärna ha bevis. Verkliga fakta som utan tvekan visar hur det är.

 inte

• Bevis för att det finns eller inte finns vatten på Mars. Vi skickar dit en rymdsond. TV-programmet Vetenskapens värld visar på det intresset.
• Bevis för att någon gjort det eller det. Vi samlar fingeravtryck, kollar DNA, hör vittnen, förhör. TV-programmet Veckans brott/GW:s mord visar på det intresset.
• Bevis på att någon annan än Columbus, eller Columbus, upptäckte Amerika. Vi läser det som skrevs, gräver i arkiv, bökar i jorden. Vetenskapens värld igen.
• Bevis på att … vadsomhelst. Vi undersöker. Eftersom vi vill veta!

 

Vad var bevisläget i texten?

 

På Påskdagen (år 33?) hade det hänt – det några berättade.

Då kom beskedet: Jesus lever igen!

 

Det var en oväntad nyhet.

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade.

Att en död och begraven börjar leva igen är ju – lindrigt uttryckt – oväntat.

Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare att greppa.

 

De märkte att Jesus var likadan. Gick att känna igen.

Kunde äta, prata, lyssna. Hade sår på händer, fötter, sida.

Men samtidigt annorlunda. Stod plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

 

Hela den saken blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. De som var där ansåg sig ju ha bevis – men andra?

 

Texten handlade om en som inte var där.

Tomas – som vi ofta orättvist kallar tvivlaren. Han var inte med.

För honom tog det en vecka innan han kunde tro.

Och han behövde bevis. En egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida. Det jag läste.

 

Jesus gav Tomas hans bevis. Tillgång till såren.

Och en nypa klander. Han säger:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Man kan formulera om det:

Du tror därför att du har fått bevis. Saliga de som litar på mig, ändå tror, utan bevis.

 

Vad är bevisläget – nu?

 

Den andra meningen i klandret mot Tomas är vårt läge nu långt senare.

 

Vi har samma besked: Jesus lever.

 

Men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom även Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De var speciella och blev under en dryg månad och vid ett och annat senare tillfälle Påskens vittnen för oss.

 

Vi är alltså inte helt lottlösa. Vi är inte ovetande.

Att någon vittnar, att de vittnar, ger besked, är ju också bevis.

Och deras besked har vi tillgång till.

 

I Bibeln. I Nya Testamentet.

 

Men är det bevis? Är det som står om Jesus i Bibeln i stort trovärdigt?

Den frågan är rimlig. Och då kommer följande fakta att OBServera:

 

Ingen litteratur från antiken – vi pratar om perioden 300 före till 300 enligt vår tideräkning – är så grundligt genomforskad som Nya Testamentet.

Vetenskapsmän, språkexperter, historiker och arkeologer har vridit, vänt, ifrågasatt materialet på ett sätt som man inte gjort med andra skrifter från den tiden – och funnit dem trovärdiga. Minst lika trovärdiga som det som berättas att grekiska filosofer och romerska kejsare har gjort och sagt.

 

Ingen person från antiken finns det så mycket skrivet om som Jesus!

Och då menar jag skrivet hyfsat nära i tiden – inom ett par hundra år.

 

Bibeln blir Jesus sätt att idag, för oss, göra sig synlig.

Bibeln innehåller Jesus och berättelserna om hans liv, lidande, död och uppståndelse.

Den är ett sätt han idag ger oss chansen att känna på hans sår.

Därför läser vi ur den varje i varje Gudstjänst.

Allt annat vore att gömma Jesus och upprörande fel.

 

Känn såren!

Den möjligheten, uppmaningen, får Tomas. Han inbjuds att ta på Jesus kropp, känna blodet.

Om Tomas kände i såren står det inget om. Men han inbjöds!

 

Den ”sårkontakten” ger Jesus också oss. I Nattvarden, Mässan.

Han säger ju: Detta är min kropp. Detta är mitt blod.

 

Nattvarden är Jesus sätt att idag erbjuda oss att känna efter.

Nattvarden innehåller Jesus. Därför är det rätt och rimligt att den dukas och erbjuds varje söndag. Annat är att gömma Jesus – och upprörande fel.

 

Det Tomas – och vi – till syvende och sist gör är att värdera bevisläget, att ta ett eget beslut.

I hans fall blev det tro – på de andras besked och vittnesmål. Och på såren.

 

I vårt fall får vi – du – också tro. På beskedet att Jesus lever.

Och du får ta emot honom i Nattvarden – och säga med Tomas: Min Herre och min Gud.

 

Amen.