stigstrombergsson

För en knapp vecka sedan skrev jag inlägget jag slog´n på käftn. En kompis kommenterade mina tankar med att han tyckte det var intressant att jag psykologiserade på min blogg. Kompisen är väldigt intresserad av dylika ting, Sankt-Lukas-utbildad åtminstone steg ett och så. Jag har inte lika stort intresse av pyskologi och brukar därför sällan fundera över dolda ting bakom saker och känslor. Det betyder inte att det inte skulle finnas sådant eller att det är oviktigt i terapi och själavård. Det betyder bara att jag inte går igång i de sektorerna.

Jag har alltså inte funderat över vad i mitt undermedvetna som kan ha gett upphov till den dröm jag skrev om, om det beror på att jag en bit över 60 upplever mig mer och mer off side eller om orsaken till är att jag inte fick leka med mitt bajs när jag var 1½ – eller något annat där emellan. Jag är mer handfast utåtagerande än så. De tankar som malt hos mig är Vem? Vilka? Vem eller Vilka vill jag innerst inne slå på käften?

När vi för ett par veckor var i Björkliden jobbade vid ett tillfälle primärhustrun intensivt på projektet fallande droppar från istapp. Det blev en massa bilder att radera, bilder utan droppar. Två av de lyckade har jag monterat samman till en sekvens – som man kan se ovan. Kanske säger det montaget mer än 1000 ord vad jag känner. Det var droppen! brukar vi ju ryta till när någon mindre sak i en serie små saker bara får det att rinna över – som vi ju också säger.

En sak som håller på att få det att rinna över för mig är det kyrkopolitiska svamlet både hittan och dittan och här och där. Det drar ihop sig till kyrkoval lokalt, regionalt och nationellt. Än en gång ska vi få bevittna hur olika nomineringsgrupper vaskar fram i många men inte alla fall ganska ointresserade personer som skall ta beslut de sedan själva ofta glömmer eller struntar i att följa och inte ser konsekvenserna av.

Jag har ju så många vart-fjärde-år mött politikertankar typ Folkkyrkan behöver en bred folklig förankring så ni ska rösta på oss. Här lokalt är det S och C/KD som sjunger den duetten och V gnolar med lite. 10-15% har röstat och med det som bas menar man sig företräda församlingsborna, ibland sägs kommuninnevånarna, samtidigt som man då och då aktivt använder sina taburetter till förmån för sina egna intressen – eller passivt tillåter en del att göra så. Jag kan känna att irritationen över sådant mer och mer kryper in under skinnet.

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det hela. Slå någon på käften tänker jag naturligtvis inte göra men jag frestas att låta min egen käft bli mer spetsig än vanligt. Fast som anställd är jag – och detta är helt rätt – till en del munkavlad när jag brottas med hur jag skall verkställa beslut de förtroendevalda redan tagit samtidigt som de tar eller pressar fram nya beslut som enligt min enkla mening mitt mellan försvårar eller saboterar de tidigare.

Större kyrkliga själar än jag, en del biskopar, överraskar när de gått i pension. Helt plötsligt kliver de fram i debatter och liknande på ett sätt de inte gjorde när de var vad som kallas i selen – som tydligen då i viss mån innefattat en munkorg. Jag är i selen och bör väl därför, åtminstone här på min blogg, nöja mig med att gläfsa på max den nivå jag nu lagt mig på – säga A men inte B. Sommaren 2018, kanske 2019, går jag i pension. Kanske tas då munkorgen i viss mån bort. Kanske.

Till sist: Ett tydligt tecken på att den så kallade folkkyrkotanken skramlar ihåligt är vad jag såg här i tidningen Dagen. Jag fastnade för artikeln eftersom den pryddes av en bild på Natanaelskyrkan i Tierp. I den har vi då och då firat gudstjänst, där vigdes vi den 3 juni 1978 och där har jag fått förtroendet att leda mina svärföräldrars Begravningsgudstjänster.

Att ”kyrkopolitiken” kollapsat där förvånar mig inte ett ögonblick.