stigstrombergsson

Ibland behöver jag påminna mig själv om att min blogg egentligen är en alltigenom privat och personlig blogg så som jag har beskrivit den i blogghuvudet ovan. Från och till kommer jag på mig själv med att hysa mer seriösa ambitioner med funderingar typ: Ska jag debattera inomkyrkliga frågor eller meddela något lärorikt eller reta åtminstone vissa kretsar med något kontroversiellt eller skriva en smart kommentar om någon nördig bok eller nåt?

Kanske bidrar sällskapet till dessa tankar. Till exempel beskriver bloggportalen Dagens kyrka – länk långt ner till höger – sig själv som en ingång till svenskkyrkliga skribenter vid sidan av ledarsidor och opinionsbildare. Jag finns med i detta till-max-ambitiösa sällskap där resten av dessa di aderton – förlåt: di tolv – är väldigt seriöst folk som skriver klurigt och tänkvärt om nästan bara kyrkligheter av olika slag. Att söka leva upp till det i den läsekrets som där kanske finns är inte lätt.

Bloggkompisen minstabröder – också länk där nere till höger – har hängivet dedicerat sitt bloggande till att handla om de palestinska kristnas situation och gör för ändamålet en massa research för att ge information. Jag är också intresserad av den regionen och kan ibland känna mina egna krav på mig själv komma krypande.

Mitt bloggsällskap är delvis alltså både smittande och lite knäckande. Varande så är det bra att påminna mig själv om vad jag skrivit i självaste blogghuvudet – en alltigenom privat och personlig blogg. Dessutom står det ju just på Dagens kyrka om mig att jag skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat. Just detta personligt och allt möjligt annat kan sägas få en manifestation när jag nu efter detta inledande tugg övergår till att beskriva ämnet för dagen: torn och zebraff.

Barnbarnen har varit här i helgen! Det är redan omberättat men kan berättas om om och om igen. Tyra är två och ett halvt år och pratar sju stugor full. Mycket vilja och mycket aktivitet. Adrian som snart är sex månader är den gladaste lilla propp som tänkas kan och blir på vrålhumör endast om man drar flaskan ur munnen på honom innan buteljen är tom. Den medresande föräldern fick sovmornar, hemmamodern kunde tentamensläsa och farmor och farfar fick positivt fullt upp. Kommen till bloggeriet är de två grynens närvaro en rejäl knäck på alla ambitioner att i lugn och ro vika tid till seriöst klurigt bloggande eller läsande av intellektuella alster på svenskt eller utomländskt tungomål. Alldeles för skojigt stimmigt – typ.

Egentligen är det märkligt att man kan bli så till sig i trasorna kring två så små ganska improduktiva gestalter och hur gott man skrattar åt tjattrade småprat och tandlösa garv. Tyvärr kom inte filmkameran med när tösen åkte bob och härjade i snön men hennes tornbyggande inomhusaktiviteter kom i alla fall med samt lillebroderns hamrande med en svartvitrandig mjukisleksak. Knappa tre minuter kan betittas här på ANDRA BLOGGEN.

Jag är alltså präst.

Det är min bestämda övertygelse att det normala och rätta för en präst är att ansvara för och leda gudstjänstliv i församling. I det uppdraget är jag sammankopplad med vad som innerst inne och ytterst ute är vad Gud sänt den kristna kyrkans att göra – fira gudstjänst, vittna/ndervisa om Befriaren Jesus samt utöva diakoni till förmån för dem som behöver stöd och bistånd. Det är vad Kyrkan är sänd att göra, det är hennes mission.

Jag är präst – men en dålig sådan.

Det är ytterst sällan som jag fungerar i det centrala uppdraget. Jag är ju inte församlingspräst, alltså ”riktig” utan har tjänst på en folkhögskola. Visst är jag fortfarande präst men de facto lite på sidan om huvuduppdraget, det vigningen gällde. Viljen I visa församlingarna trogen och beredvillig tjänst? var en av frågorna biskop Hellsten ställde 11 juni 1978 och som jag lovade med att svara Ja!

Men följer jag det löftet? De första 12 åren var i det avseende OK då jag var församlingspräst. Men sedan? I början av 1990-talet blev jag Stiftsadjunkt och kom då att fundera om det egentligen var att visa församlingarna trogen och beredvillig tjänst. Och då jag nu som skolpräst väldigt sällan ställs i det uppdraget – hur är det då? Skolan med dess gudstjänst- och andaktsliv är ju inte församling, i vart fall inte direkt.

Jag är präst – på söndag!

Eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs har fått förtroendet att förbereda och agera i Högmässan i Älvsby kyrka kommande söndag. Jag har förmånen att fungera som lagets coach. Utifrån tanken att det Gud har på hjärtat skall ges till människorna och människornas situation skall presenteras för Gud har gruppen arbetat med texter, förkunnelse, böner, sånger och allt. Och det jobbet har utgått från scratch. Kanske ändå inte riktigt scratch. Kyrkorummet sådant det är liksom den gudstjänstfirande församlingen samt att det skall vara en mässa med – inte för – församlingen är förutsättningarna.

Gruppen har som del av den gudstjänstfirande församlingen jobbat, diskuterat, tänkt och format. När nu det hela i veckans sista lektionspass var i det närmaste färdigtänkt är mitt uppdrag jämfört med många gudstjänster reducerat rättplacerat. Jag skall göra det man måste ha en präst till – leda Nattvardsbönen – och det man åtminstone bör ha en präst till – ge Förlåtelse och Välsignelsen. Allt annat i gudstjänsten ansvarar församlingen för, alltså den gudstjänstfirande församling gruppen är en del av.

Jag är präst – till tjänst

Naturligtvis hade jag kunnat användas till mer. Predikan till exempel. Och Förbönen. Jag hade dessutom i tjänsten kunnat ta kommandot och dela ut olika ”gudstjänstmoment” – vad jag ogillar det ordet! – till olika personer. Jag hade i tjänsten kunnat agera – ganska vanligt – som om jag ägde hela härligheten men var en öppen och generös typ som gärna delade med mig till andra eller rentav var angelägen att lekmännen skulle få känna delaktighet genom att ”hjälpa till”. Mitt synsätt är det omvända. Folk skall inte hjälpa prästen med gudstjänsten han eller hon håller. Prästen skall hjälpa folk att fira gudstjänst. Prästen skall vara till tjänst, inte betjänas. Punkt slut!.

Hur gudstjänsten blir söndag 11 har jag därför inte full koll på. Var och en som finns inom syn-, hör- och körhåll från Älvsby kyrka kan dock möta upp och vara den församling som firar gudstjänst.

Jag har just läst ut en bok som jag skall ge en ny chans. Jag skall läsa den en gång till ännu mer noga för att se om mina intryck stämmer. Kanske har jag misstolkat vad den säger – eller rättare sagt vad författaren säger.

Författaren är Cristina Grenholm och hon är inte vem som helst. Teologie doktor och direktor i Svenska kyrkan, kallas ibland av andra för chefsteolog placerad centralt (eller långt bort) på Kyrkokansliet i Uppsala. I det avsnitt i boken där hon riktar tack åt olika håll talar hon om sina medarbetare vid Sekretariatet för teologi och ekumenik vilket i mina öron låter nästan som en motsvarighet till Katolska kyrkans Troskongregation eller nåt liknande.

Boken är en liten nätt sak om ca 120 små sidor i formatet är 145x180 mm – typ pamflett alltså – med titeln levande teologi. Jag och övriga lärare på Grundkursen har fått den som någon form av bakgrundsmaterial att läsa inför en kurs- och temadag biskopen inbjuder till med henne som medverkande och bland annat våra elever som deltagare.

Jag har alltså läst den lite snabbeligen under bussresor, pauser och strax innan jag skall sova. Jag har blivit lite brydd av läsningen. Den är pratsamt och personligt lättläst. Har jag fattat den rätt är somt i den bra och ganska självklart medan en del är genomskinligt, egendomligt ensidigt och påfallande inkonsekvent. Något är rentav falskt – faktiskt. Trots att mitt första intryck inte är speciellt positivt skall jag läsa om boken mer fokuserat för att se om jag fattat rätt. Hygglig som jag är ska jag ge den chansen – fast det kanske är för en bok som det är för en människa: man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Det var när jag läst ungefär tre fjärdedelar som detta blogginläggs titel flöt upp i min hjärna – jäst efter bakning. Kvarstår min nuvarande känsla efter andra läsningen skall jag bli mer mångordig.

Ibland när jag är lite halvsovande rinner tankarna iväg i allsköns konstiga riktningar. Idag kom jag när jag vaknat efter en påvvernapp att fundera över en del arbetstidsrelaterade frågor. Då det är min allvarliga mening att den som lyfter lön skall arbeta för lönen och den som köper arbetstid skall betala för all arbetstid som ges blir det en om ganska oviktig lista av problem och tankar jag nu ställer upp. Tur att jag inte är chef och tur att jag inte är facklig förhandlare.

• När jag jobbar på jobbet jobbar jag. Det är en självklar sak men...

• jobbar jag om jag på jobbet gör något annat typ ringer privata samtal eller så? Jag är ju på plats till jobbets förfogande.

• När jag jobbar med hemmet som bas jobbar jag också om jag hemma jobbar med något som specifikt hör till jobbet. Förekommer titt som ofta på udda ofta sena tider när saker skall läsas in eller förberedas.

• Jobbar jag på annan plats än på jobbet kan det också vara jobb och tjänsteärenden av olika slag typ som idag ett sammanträde i Luleå.

• Timmen i bil till Luleå innan sammanträdet anser jag också vara arbetstid fast jag bara rattade fordonet. Eller...

• var det privat tid eftersom samtalade med febersjuk dotter som inte dög till förare och alltså de facto körde ner fordonet till de vuxna barnen samtidigt som en arbetskamrat körde bakom i sin bil redo att plocka upp mig när jag lämnat av bil och dotter?

• Bussresan hem – jag hade ju lämnat min bil och kollegan for i sin bil åt annat håll – anser jag också vara en timmes arbetstid. Men...

• var väntetiden till dess att bussen skulle gå – två timmar – arbetstid? Och...

• blev bussresetiden dubbel arbetstid då jag fri från rattandets mödor läste sådant jag av jobbet är ålagd att läsa? Och...

• hade jag, om jag slumrat till på bussen, sovit på jobbet? Och får man det – på jobbet?

Som läsaren märker är det ibland inte speciellt viktiga ting jag tänker fast de ibland kan tänkas vara viktiga.

Rubriken borde vara dopkonvent 6 – sista rycket!

Jag har nu slutligen och äntligen nått sista delen av denna bloggåtergivning av presentationen jag fick förtroendet att stå för när Pite kontrakts präster var samlade till konvent den första oktober.  Som stöd för mitt pratande hade jag då blott och allenast en påvverpåjnt-presentation så det är i efterskott jag söker i skrift formulera vad jag då sa. Vilken mening och vilket värde ett sådant efterberättande har kan det råda delade meningar om. För egen del känns det ändå lite småmeningsfullt att skriva eftersom det sorterar tankarna i saken. Om det nu blir exakt det jag då sade – alltså det som då hände – eller om skrivandet innebär en mix av vad som hände då och vad jag tänker nu kvittar egentligen ingen roll. Jag tror dock att det en betoning på då men med infärgning av nu*.

Hela presentationen handlade om vad jag som den gamle i kontraktet sett sedan prästvigningen 1978. Med start i 1942 Kyrkohandbok arbetade jag mig igenom en hop ”nedslagspunkter” och är nu framme vid presentationens tre sista: 2011 Biskopsbrev, 2012 Förslag, 201x Framtid.

LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar heter den skrift som kom förra året och vars framsida bildbepryder mina blogginlägg i stigande antal. Innehållet i biskopsbrevet är klassisk allmänkyrklig evangelisk-luthersk dopteologi när det gäller VAD! dopet är. Givetvis uttrycks saken mycket mer pratigt än i till exempel 1942 års Kyrkohandboks koncentrerade text men i sak är det samma VAD!: Dopet bygger på Jesus död och uppståndelse och förenar den som döps med detta.

När det gäller dopets HUR är biskoparna 2011 också ganska klassiska med tal om dopförberedelse i samtal och på andra sätt och dopgudstjänster i kyrkorummet. Inget nytt alltså. Snarare funderingar och goda råd och anvisningar kring hur det kända skall kunna tillämpas i en ny mer mångkulturell och i än högre grad sekulariserad tid.  

Genomgående fanns i min påvverpåjnt en naivistisk egenproducerad liten skiss med en brun kyrka som förmedlare mellan den röda uppenbarelsen/teologin/sanningen och den gröna allmänheten. Med fråge- och utropstecken mellan kyrkan och de andra delarna i bilden angav jag vad som präglade de olika ”nedslagspunkterna”. För 2011 Biskopsbrev var det utropstecken i bägge relationerma. Alltså förra året och från ”högsta ort”.

2012 Förslag var min nästa punkt – alltså Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 och Förklaringar till Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1. Via Svenska kyrkans hemsida kan man ladda ner dessa skrifter som alltså kommit i år. Förslaget kom på senvåren och Förklaringarna så sent som veckan innan konventet.

Jag ordade inte mycket i detta och gav ingen djuplodande analys. Konventets präster skulle ju sedan de ätit lunch samtala i grupper just om den saken. Jag nämnde dock att i den föreslagna dopgudstjänstens inledning betonas inte Frälsningen utan Skapelsen och genom hela gudstjänsten är detta att dopet gör något med den som döps just när han eller hon döps nedtonat jämfört med nu gällande Kyrkohandbok. Utifrån detta och annat tycker jag mig uppfatta en glidning i VAD som är dopets primära teologiska fokus och att förslaget innebär att det röda utropstecknet i bilden kanske skall ändras till ett fråge-dito. Drop-in-dop och annat kan ge vid handen att kanske också det skall vara ett grönt frågetecken.

I framtiden – min punkt 201x Framtid – tror jag att vi står inför två debatter, precis som när jag började för snart 35 år sedan. HUR skall dop förberedas och genomföras kommer man naturligtvis som alltid att behöva prata om. VAD dopet innerst inne är kan bli en ny fråga som seglar upp – och som jag tycker vi skall vara på alerten inför. Är dopets primära teologiska fokus Frälsning eller Skapelse?

Med detta avslutades min presentation och vi åt lunch. Jag gick till lektion med Svenska kyrkans grundkurs som varit med under konventet såhär långt. Kollegorna pratade i grupper i en dryg timme och som material hade de det nya förslaget till dopordning samt dessa frågeställningar:

Nu när doptalen viker och i ett mångreligiöst sammanhang…

VAD är enligt er mening dopets primära teologiska fokus – frälsning eller skapelse?

HUR bör en rimlig doppraxis se ut vad gäller förberedelse och genomförande av dop av barn i olika åldrar, konfirmander, cirka-18-åringar, vuxna, människor ur en annan tro?

Sedan ett avslutande snack i storgrupp.

*  Exakt samma teoretiska funderingar finns ju – inga jämförelser i övrigt – när man försöker förstå det Nya testamentets evangelieförfattare skriver. Handlar det bara och exakt om vad Jesus gjorde och sa eller finns skrivarens situation också med? Och i så fall i vilken mån? För evangelisterna handlar det om 30-60 år mellan händelsens då och skrivandets nu, för mig bara två veckor i morgon.

**  I nummer 2 av denna serie hade jag en fotnot som hänvisar till vad jag i ett ännu tidigare blogginlägg skrivit om skriften i fråga.

Jag fortsätter!

Om dopets klassiska VAD! var intakt och sakramentets HUR! hade nått en lösning i mitten av 1980-talet – se dopkonvent 4 – skulle utvecklingen gå vidare knappa decenniet senare. Med gå vidare menar jag här fördjupas, stadfästas, fokuseras.

I mitten av 1990-talet kröntes åratals arbete med framgång när Svenska kyrkan äntligen anslöt sig till allmän kristen ordning och gjorde dopet till grund för kyrkotillhörigheten. Det dop som förenar med Kristus blev alltså också det som förenar den som döptes med Svenska kyrkan som en del av Kyrkan med stort K, den kropp som Jesus är huvudet för.

Innan dess var det inte så – i alla fall inte det sista knappa halvseklet. På Karl XI:s enhets-kulturella 1600-talsgrund var döpt och vara konungens undersåte intimt hopknippat. Varje levande fött barn skulle döpas senast den åttonde levnadsdagen stadgades i 1686 års kyrkolag och att vara svensk och vara döpt blev i praktiken samma sak.

Åren rullade på. Under främst andra halvan av 1900-talet gled dopet och svenskheten isär. Alla döptes inte men kyrkotillhörig blev man när man föddes om modern var ogift och tillhörde kyrkan eller om någon av föräldrarna gjorde det om de var gifta – detta vare sig det blev dop av eller inte*. Både Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet hade under lång tid med förvåning åsett Svenska kyrkans egendomlighet i detta avseende och förmanat henne att börja bära sig kristet åt – vilket alltså skedde i mitten av 90-talet.

På något sätt har jag på känn att man i kyrkans ledning då hade på känn att det nog inne i församlingarna kunde vara lite si och så med dopets HUR? – alltså om de förutsättningar som Kyrkohandboken stadgade fungerade. Med anledning av ändringarna vad gäller reglerna för kyrkotillhörigheten drog man då igång något som kan beskrivas som en kampanj för skärpning: Varje församling skulle utarbeta ett strategiskt program för dopet. Det kallades Doppastoral och skulle utifrån vissa givna kriterier utarbetas lokalt och sändas till Domkapitlet för att godkännas där.

Dåförtiden arbetade jag på Stiftskansliet i Luleå och blev den tjänsteslav som för Domkapitlets räkning hade att gå igenom det församlingarna skickade in samt uttrycka min mening om det var OK eller inte. Jag refuserade en del – skickade tillbaka alstren för kompletteringar och förtydliganden – och fann en del vara frukten av vad jag bedömde vara ett seriöst arbete med dopets HUR? För det var vad det var frågan om – HUR? VAD! dopet är var i alla diskussioner och i hela arbetet och i allt material som var i svang det klassiska i enlighet med 1986 års Kyrkohandbok.

En fullständig Doppastoral skulle ta upp HUR? man lokalt tänkte och planerade och beskriva:

1.     åtgärder för hur information om kyrkotillhörighet och inbjudan till dop skall gå till

2.     åtgärder för information om dopet och inbjudan till undervisning inför 18-årsdagen

3.     åtgärder för vuxnas väg till dop och kyrkotillhörighet

4.     åtgärder för hur förberedelse till dop skall gå till

5.     församlingens dopgudstjänst

6.     åtgärder för dopuppföljning

7.     relationen mellan dopet och församlingens verksamhet

8.     regler för årlig utvärdering av dop och kyrkotillhörighet samt församlingens doppraxis

Nästan alla stiftets då 80 församlingar fick till dokument av en halt Domkapitlet kunde fastställa. Läget nu vet jag inte. Gissar att i många fall har Doppastoralen införlivats helt eller delvis i Församlingsinstruktionen eller kanske ingår där som separat bilaga – så Älvsby församling.

Samtidigt som Svenska kyrkans relation till staten förändrades år 2000 kom ett förslag till ny Kyrkohandbok. Det förslaget ratades! Papperskorg! Åtminstone malpåse! Redan då anade jag det senare fast jag önskade det förstnämnda.

Intressant är dock att i förslaget tyckte jag mig kunna ana en förändring av VAD! dopet är. VAD med utropstecken fick frågetecken då inledningstexten anknöt till Skapelsen, alltså Första trosartikeln, mer än till Frälsningen, den Andra. Inte så att det var borttaget men förskjutet – typ. Men 2000-förslaget ratades som sagt.

2003 ger Karl-Gunnar Ellversson ut sin Handbok i liturgik. En bra bok. Den har ingen officiell status och det hade inte han heller. Han var liturgiklärare vid prästutbildningen i Uppsala och satte samman ett läromedel för blivande präster och därmed har boken fått en betydelse och är värd att nämnas. Vad gäller dopets VAD! är den klassisk och bra. I frågan om HUR? har den mycket att bidra med.

Till var och en som läst denna blogginläggsserie såhär långt bringar jag nu det tröstens ord som säger att det bara är en bloggpost kvar – dopkonvent 6.

*  Faktiskt var det så att dop var nästan det enda sättet det inte gick att bli kyrkotillhörig på. Lustiga saker kunde hända. Om lilla Lisa föddes av med pappan sammanboende icke kyrkotillhörig moder blev Lisa inte kyrkotillhörig vare sig vid födelsen eller vid det dop pappan ändå fick till. Två år senare föds lillebror Sluggo och de två barnens föräldrar gifter sig i samband med hans dop. Vigseln först mellan klockan femton nollnoll och femton och tjugo och sedan en psalm varvid alla förflyttar sig till dopfunten där Sluggo förenas med Kristus och hans församling. Dock – den lille pilten hade faktiskt blivit kyrkotillhörig tolv över tre då mamsen och pappsen sade sitt ja. Pappsens kyrkotillhörig och att mamsen då förgiftades matrikelförde Sluggo. Liksom Lisa döpt sedan två år tillbaka och för dagen iklädd söt klänning och rosett i håret.

Va! Fortsätter han!? Varför?!

Kommentarer här på bloggen är svårtolkade. Särskilt marigt blir det när de inte skrivs. Betyder det att ingen läst? Att alla läsare läst? Och förstummats? Eller taktfullt inte uttalar att allt är ointressant? Eller?

Ändå, noble Bloggläsius, fortsätter jag min skildring ända in i onödigheten när jag nu tar mig före att skriva det fjärde inlägget under rubriken dopkonvent*. Om det intresserar någon eller inte struntar jag i. Jag skriver i alla fall då jag störs av det ½-färdiga vare sig det är böcker jag läser eller berättelser jag på mitt mångordiga sätt själv författar.

I dopkonvent 2 nämnde jag en del ”nedslagspunkter” som jag behandlade då jag i cirka en timme och femton minuter fick hålla en presentation inför Pite kontrakts samlade prälleri – 1942 Kyrkohandbok, 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, 1982 BEM, 1986 Kyrkohandbok, 1996 Doppastoral, 2000 Ett ratat förslag, 2003 Ellverson, 2011 Biskopsbrev, 2012 Förslag, 201x Framtid. Jag nämnde också att det runt 1980 var två HUR?-debatter som fördes. Kring VAD! dopet är rådde samsyn.

I dopkonvent 3 visade jag på detta VAD! med hjälp av 1942 års Kyrkohandbok som då uttryckte Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse i frågan. Jag sammanfattade: Dess synsätt att dopet vilar på det Jesus gjort och infogar den som döps i detta hölls som en självklarhet som dopets VAD!

Nu går jag vidare och berättar en del om vad som för trettio år sedan var på gång och som därefter – den ovan kursiverade kedjan 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, … osv.

Att jag de första av mina prästår döpte med 1942 års Kyrkohandbok betydde inte att den handboken var allenarådande. Insikten och känslan att språket – åtminstone – från 1942 var föråldrat hade inneburit att man från 1976 kunde följa en försöksordning för Svensak kyrkans gudstjänst. Försök alltså. Och i tio år. Och med möjlighet för varje församling** som så önskade att hoppa på tåget.

Ganska listigt faktiskt. Ett försök på tio år med fri anslutning innebär ju att man de facto genomför en reform man inte riktigt (ännu) beslutat men som om många deltar länge innebär en oåterkallelig utveckling. Samtidigt var det ju ett försök så möjligheten eller risken för återgång fanns där. Detta innebar en viss återhållsamhet i reformarbetet. I dåvarande Pite kontrakt – alltså inte med Arvidsjaurs och Arjeplogs församlingar – hoppade alla på reformtåget strax efter 1976. Piteå Landsförsamling (naturligtvis!) var traditionalismens fyrbåk och höll fast vid 1942 års ordningar för den allmänna gudstjänsten – det var ju vad 76-an gällde.

1982 kom motsvarande Försöksordningar för förrättningarna eller de Kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, bikt, vigsel och begravning. De församlingar som reformerat gudstjänsterna 1976 hakade på – möjligen med undantag för begravningarna – och följde de nya förslagen vars exakta utseende jag inte minns. Boken med 1982 års Försöksordningar finns i botten av en kartong böcker längst ner under en massa andra bokkartonger uppe under taket på vår kallvinda och jag har inte idats snoka rätt på materialet som jag kom att använda bara under tre år. Minns jag rätt vad gäller dopet var dock inledningstexten i sak lik 42-an men inte så ålderdomlig. Fanns en sakskillnad var den liten och doldes av att jag när jag använt 42-an i fem år hursomhelst mellan raderna läste in vad som kanske inte uttryckligen stod. En befrielsebön var dock införd liksom frågor till föräldrarna om att leva med församlingen eller nåt liknande – det minns jag.

Året därpå – 1983 – hände något i princip viktigt men i det dåtida vardagsarbetet ganska betydelselöst. Kyrkornas Världsråd hade stort pep-talk i Lima i Peru och därifrån kom det så kallade Lima- eller BEM-dokumentet Svenska kyrkan uttryckligen anslöt sig till. Det gällde ekumenisk samsyn kring Batptism, Eucharist och Ministry – Dop, Nattvard och Ämbete. Inne i församlingarna var detta kanske inte så märkvärdigt men teologiskt var saken viktig. Dopets VAD! uttrycktes tydligt som något som kommer ur och hör samman med Frälsningen, alltså det Jesus gjort när han genom sin ställföreträdande offerdöd och uppståndelse försonade värld och Gud med varandra,

Så kom 1986 års Kyrkohandbok för hela Svenska kyrkan som ett uttryck för hennes tro, bekännelse och lära. Den gäller den dag som idag är. VAD! dopet är formulerades tydligt om än inte så kargt som 1942 och då på detta sätt:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.

Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda. Genom dopet föder han oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom. Detta gör han nu med de barn, som skall döpas.

Jämfört med 1942 – se dopkonvent 3 – är inledningsformuleringen mer kortfattad. Viktigt att veta är dock att alla som brukade ordningen likt jag själv läste in 42-an mellan raderna, något som de som utarbetat ordningen även gjort.

Längre fram i dopordningen kom den nu även i Pite lands införda Befrielsebönen som uttalar att dopet primärt hör till frälsningen – annorlunda uttryckt: Andra trosartikeln. Befrielsebönen lyder: Gud du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid. Amen.

VAD! dopet är således fortfarande detsamma som drygt 40 år tidigare.

HUR?-debatterna tas på något sätt till sitt slut i och med 86-an.

Som förutsättningar för dop talas nämligen i Kyrkohandboken om både förberedelse inför och placering av dopen på detta sätt:

Dopordningen förutsätter:

att de som döps (barn, unga, vuxna) och deras närmaste i församlingen på olika sätt (information, dopsamtal etc) får hjälp att förbereda sig för dopet och leva vidare i trons gemenskap.

att dopet normalt firas som församlings-gudstjänst, antingen i form av fristående dopgudstjänst eller infogat i annan församlingsgudstjänst.

VAD! med utropstecken är kvar.

HUR! har också fått utropstecken.

Långt inlägg! Skriver inte mer. Ett dopkonvent 5 kommer.

*  Eller tredje. Det första handlade ju mest om barnbarnen.

**  Vad enskilda präster tyckte och tänkte var (dåförtiden) ganska ointressant. Det var det gemensamma, hur man skulle göra i församlingen, som var avgörande.

Sådär strax efter 14 idag om fredagen tog skallen slut. Inuti alltså. Lektioner, kursutvecklingsarbete, mailtrafik, läsning och en massa annat hade tagit ut sin rätt. Inte en sammanhängande tanke mer avancerad än daggmaskar är avlånga fanns det IQ-kapacitet till. Jag går hem och skriver nåt på min blogg tänkte jag och lämnade arbetsplatsen helt tom i bollen*.

Väl hemma nickade jag till i vardagsrumssoffan så det är nu först om kvällskulan jag hamnar framför datorn för att blogga. En kommentar till förra inlägget efterlyser fortsättning på berättelsen om dopdiskussionernas historia men det kommer vad det lider. I stället kommer nu något annat som börjar med kepan.

Kepan? Jo! Kepan!

Då jag inför hemgången tryckte fast min kepa på skallen såg jag i spegeln mitt silvergrå hårsvall peka åt alla håll på ett långt och rufsigt sätt. Borde bli klippt tänkte jag. Så jag blir fin till jul. Fast frisöreri nu i oktober kommer inte av omgivningen att anses förslå fram till jul. Två gånger innan nyår ser jag som onödigt kalufspysslande. Manen får växa en tum till innan saxen släpps lös. Typ.

För många med mig jämnunga män är det nu så att de blir långa i ansiktet inte bara av förvåning över hur fort tiden går och hur saker och ting utvecklas. En helt annan avveckling gör att ansikten växer märkbart på höjden och för en del når de nästan ända ner i nackarna. Jag är inte en flintis som har det så utan för mitt vidkommande gäller åt dem som har skola varda givet – i vart fall vad frisyren anbelangar. 

Nuförtiden märker jag att flera av dem som intet hava när det gäller hår aktivt tar bort också det de menar sig hava. Flintisarna löser flintisheten med att klippa ner resterande testar till tre millimeter. Många kalavverkar helt och få skallar med ansikte runt om. Så var det inte förr.  När jag på allvar var ung förekom det i stället att äldre tunnhåriga lät de kvarvarande stråna växa så att de rätt riktade skulle kunna maskera flinten – som bilden visar. Några få långa strån fick täcka bristen och det gällde bara att stå rätt i vinden.

Kyrkan är flint? Eller åtminstone tunnhårig. Svenska kyrkan alltså.

Under en tid har man i Kyrkans Tidning – till exempel här – kunnat läsa om den så kallade Strukturutredningen som enligt alla spådomar kommer att godkännas i höst. Det finns väl både plus och minus i sammanhanget men en bärande idé är att antalet folkvalda kyrkopolitiker kommer att minska genom att församlingar slås samman. Det färre kyrkofullmäktige som de vanliga politiska partierna behöver trumma fram folk till. Fiffigt ur deras vinkel sett. Antalet sossar, centerpartister och moderater som är villiga att låta sig väljas i alla församlingar glesnar likt hårstrån på ett åldrande huvud. Slår man samman kommer färre politiker att räcka till. Överkammad storskallighet alltså. Givetvis måste sedan de politikerstrån som bli kvar alltid vara jättenoga med att ligga rätt och inte komma i motvind till opinionen i de sekulära partierna – om så far ju frillan direkt.

Likaledes i Kyrkans tidning – här – kan man läsa om bantningar och koncentrationer av utbildningar till tjänst i kyrkan. Samma sak där. Antalet intresserade av att bli präster, musiker, diakoner och pedagoger är lägre än det sammanlagda antalet studieplatser. I stället för att söka utröna varför folk inte vill jobba i kyrkan och åtgärda de komplicerade sakerna låter man en del av systemet växa så att man kan kamma det så att bristen döljs. Ytterligare ett exempel på storskallighet.

Nya klutar skall sättas in för att rusta kyrkans folk att stå för och prata om sin tro – kan läsas här. Men det luriga är att det folk man lätt tänker på är personal och förtroendevalda, inte den gudstjänstfirande församlingen eller de kyrkotillhöriga i gemen. Fokusering på några stackars kyrkliga strån, inte hela lurvet. Ännu ett exempel på att storskalligheten satt sig i tanken också när det gäller vem som räknas som ”kyrklig”.

Jag är en tvättäkta kyrkligt lurvig typ som utöver tjock kraftigt långt hår också har skägg och mustasch. Analogt med det vill jag ha en kyrka som vågar räkna med, ge inflytande åt och sporra många människor att vara med – som folk, som valda och som personal. Proggen är inte död!

*  Här kan man anse att det brister i arbetsmoral – om man vill. Arbetsdagen slutar väl för kissemissen inte förrän 17! På något vis är det väl sant men å andra sidan hade dagar tidigare under veckan blivit längre och fyllts med extralektioner i andra ämnen och saker än vad som hör samman med Svenska kyrkans Grundkurs. En av skolans språklärarinnor var på tjänsteresa och speciallärarinnan på sjukan och mattefröken likaså och detta gjorde att jag fick både svenska och engelska på halsen. Eller rättare sagt: elever fick mig på halsen när de skulle ha svenska och engelska på lite olika nivåer. Mattefröken kom dock tillbaka vilket gjorde att jag drog lättnades suckar i ett imaginärt tal det är svårt att beräkna.  Jag tyckte således att jag gjort rätt för mig – tidrapporten säger samma sak – och då pusten var slut traskade jag hem vetandes att för att allt jag ligger efter med skall hinnas måste jag ta helgtid i anspråk i alla fall.

I mitt förra inlägg, noble Bloggläsius, skrev jag om hur man i Pite kontrakt och Luleå stift kunde debattera kring dopet för drygt 30 år sedan. Inlägget var ett delreferat av en presentation på ett konvent för präster för snart en vecka sedan och beskrev att debatterna då gällde HUR? man skulle förbereda och forma dopets sakrament. VAD! dopet är var man överens om och jag lullar nu vidare kring detta VAD!

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära uttrycks bland annat i hennes ordningar för hur man skall fira gudstjänster av olika slag. Sådana ordningar finns i den Kyrkohandbok som gäller. Så var det runt 1980 och så är det än. När präster i sin vigning lovar att – som det hette på min tid – troget efterleva kyrkans lag och ordning är det bland annat Kyrkohandboken som åsyftas*.

Kyrkohandboken uttrycker Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära – i detta sammanhang dopets VAD! – och det ifrågasattes inte när jag blev präst 1978. Den Kyrkohandbok som gällde var från 1942 och den följdes vilket betydde att när jag i början av min prästgärning döpte inledde jag barndopen med 42ans lite kärva, ålderdomliga och höglidliga formulering av VAD! dopet är:**

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.

Gud vill att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. I sin kärlek söker han oss, som utan hans hjälp äro hemfallna åt synd och död. Han vill icke i det ondas våld lämna dem han har skapat till sin avbild. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, i världen, att frälsa syndare, och bland oss upprättat sin kyrka och församling, där han upptager oss till sina barn, renar oss från synden och giver oss arvslott med de heliga i ljuset.

Av denna nåd och kallelse vill han göra också detta (dessa) barn delaktigt (delaktiga) genom det heliga dopet.

Jättetydligt ju!

Dopet grundar sig Jesus och det Jesus gjort! Det hänger (primärt) ihop med Frälsningen och med vad man kallar Andra Trosartikeln, och då inte bara som ett högtidlighållande av saken utan som sakramentalt, något som flyttar den som döps in i det Guds- och Jesussammanhang han eller hon inte tillhörde innan och automatiskt.

Vill man ha ännu mer kött på benen när det gäller dopets VAD! ger ordningen för vuxendop en del ledtrådar. Där stod följande ord som prästen skulle använda som avslutning på sitt tal till den som skulle döpas:

Genom sitt evangelium har Gud i nåd kallat dig att lära känna honom, den ende sanne Guden, och den han har sänt, Jesus Kristus. Han har låtit dig mottaga undervisning i den tro som inom Kristi församling förkunnas och bekännes. Och nu har du givit din åstundan till känna att varda delaktig av det heliga dopet och så bliva upptagen i den kristna kyrkan. Av allt hjärta bedja vi, med dig, att Gud ville göra dig beredd att med botfärdighet och tro mottaga dopets gåva.

Orden den tro som inom Kristi församling förkunnas och bekännes är intressanta. De återkommer i 1942 års Kyrkohandbok vid Ungdomens konfirmation där prästen efter förhöret (som enligt instruktion inte må räcka längre än en timme) säger:

Kära konfirmander. I haven nu korteligen redogjort för eder insikt i den tro vilken vår Herre Jesus Kristus i sitt heliga ord har oss uppenbarat, och som i hans församling förkunnas och bekännes….

Den tro som inom Kristi församling förkunnas och bekännes 1942 och som alltså är en vuxens dopundervisning och innehållet i konfirmationsundervisningen är och förutsätts vara Luthers lilla katekes, möjligen upphottad i Bo Giertz konfirmandbok Grunden, en bok som är så torr att den riskerar självantändning.

Runt 1980 användes givetvis inte längre varken Katekesen eller Grunden rakt av men synsättet hade i princip inte ändrats. Alla konfirmandmaterial var egentligen inget annat än mer eller mindre glatt kolorerade katekeser med samtalsfrågor.

När jag – den gamle – började som präst i kontraktet var det alltså 1942 års Kyrkohandbok som gällde och användes. Dess synsätt att dopet vilar på det Jesus gjort och infogar den som döps i detta hölls som en självklarhet som dopets VAD!

Det som för trettio år sedan var på gång och vad som därefter hände återkommer jag till. Nu dags att titta lite på de lektioner som de arma folkhögskoleeleverna skall drabbas av i morgon.

*  Detta kan vara viktigt att påpeka i en tid då lojalitet mot kyrkans ordningar mest verkar handla om att man inte får avsäga sig vigselrätten. Samtidigt kan enskilda präster uppenbarligen tänka sig att fira gudstjänster lite huller om bladder. En del stiftsbiskopar och en del församlingar agerar självsvåldigt både i en och i en annan fråga utöver och i strid mot vad Kyrkomötet beslutat skall vara kyrkans ordning. Märkligt.

**  Visst var jag och många andra lite wajldandkräjsi och ändrade en del åderdomliga former när man sa det Handboken angav. Men i sak följde man den när man döpte. Fattas bara annat! Man hade ju lovat att följa kyrkans ordningar.

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle.

(3 Mos 19:31b)

Så inledde jag den presentation jag fått i uppdrag att hålla måndagen den 1 oktober då Pite kontrakts präster var samlade till kontraktskonvent. Med de orden började också förra inlägget innan alltsammans tog barnbarnsriktning. Nu är det dags att fortsätta referatet.

Konventets ämne hade sin utgångspunkt i LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar*. Då prosten ville lägga konventet på folkhögskolan** och dessutom att det skulle vara en så kallad samverkanskurs*** kom vi strax före sommaren att spåna en del i telefon kring både ämnet och möjligt upplägg. När vi pratat en stund sa Charlotte – prosten alltså – ungefär: Jamen det där du sa vill jag skall komma med. Det är ju viktigt. Du kan väl ta hand om konventet!

Jag fick alltså uppdraget och inledde min påvverpåjnt med det förbryllande bibelordet ovan. Varför? Jo – orsaken är denna: Bara något fåtal av prästkollegorna i Piteå älvdal är äldre än jag, ingen av dem är kyrkprästvigd före mig och ingen har prästbott i kontraktet lika länge som jag, sedan 1978. Ålder + tjänsteår + kontraktsår gör mig därför till den gamle i kontraktet. Faktiskt. Mitt uppdrag blev därför att som bakgrund till samtal om dopet nu och framledes ge en tillbakablick över hur vägen gått och hur samtal förts de senaste 30 åren, ungefär den tid som gått sedan de yngsta kollegorna döptes.

Hela perioden jag kan överblicka kan ges rubriken Två debatter! & Två debatter?****. I det finns några ”nedslagspunkter” som under cirka en timme och femton minuter betades enskilt eller i block, mångordigt eller kortfattat: 1942 Kyrkohandbok, 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, 1982 BEM, 1986 Kyrkohandbok, 1996 Doppastoral, 2000 Ett ratat förslag, 2003 Ellverson, 2011 Biskopsbrev, 2012 Förslag, 201x Framtid. Givetvis illustrerades detta i påvverpåjnten på ett pedagogiskt sätt med en naivistisk bild men det hoppar jag över här.

Två debatter!

Två debatter pågick när jag prästvigdes strax före 1980. En var under avklingande, den andra på uppgång. Orsaken var att många gjort erfarenheten att barnfödande 40- och 50-talister i stor utsträckning var främmande för vad kyrkans dop egentligen är och har för betydelse. För att möta detta glapp diskuterade präster HUR? man på lämpliga sätt skulle kunna visa på VAD! dopet är. Observera här de feta kursiverna och skiljetecknen i texten. Det var HUR?-debatter om dopsamtal och dopplats. Inte riktigt samma sak men i viss mån invävda i varandra.

I den runt 1980 avklingande samtalet om hur dopen skulle förberedas – dopsamtalet – var det nog de yngre prästerna som själva var i barnproducerande ålder som såg sina jämnårigas ”kyrkoavstånd” klarare än äldre kollegor gjorde och yrkade på ett obligatorium. Äldre kollegor såg inte saken riktigt på samma sätt och vid ett konvent sa en äldre kontraktist ungefär: Ja… Kanske kan ett samtal ändå ofta vara på sin plats när de kommer med första barnet. Men när de kommer med sitt andra och tredje är det onödigt. De vet ju då vad det är frågan om.

Min bedömning är dock att runt 1980 var saken slutdiskuterad och dopsamtal skedde inför varje dop i Pite kontrakt – som dåförtiden inte innefattade Arvidsjaurs och Arjeplogs församlingar. När jag 1978 på sommaren kom till Älvsbyn var det i alla fall självklart här.

Samtidigt växte debatten kring var dopen skulle ske – debatten om dopplatsen. Flera ville, med prosten Rune Klingert i Malmberget som banbrytare, dra in dopen från hemmen till kyrkorna och helst i gemensam gudstjänst, inte enbart som enskilda dop till exempel lördag klockan 16. Kyrkorummet och gudstjänsten skulle tydligare visa VAD! kyrkan menar med dopet – typ.

Andra såg risker i detta. Risken att familjer skulle uppleva prestationstvång och att barn då inte skulle bli döpta. På ett prästmöte debatterades saken i plenum med ca 250 prällar på plats och en prost – inte från Pite kontrakt – argumenterade med hög röst mot dem han menade satte upp hinder för människorna. Han uttalade att för dem vore det bättre om en kvarnsten hängdes om deras halsar och de sänktes i havets djup. Vid samma prästmöte agiterade en yngre präst så vårdslöst att han såg sig nödsakad att dagen efter – fortfarande i plenum – be hela mötet om ursäkt över inte sin åsikt men väl det burdusa sätt han framfört sin sak på. Och han ursäktades med en applåd*****.

Det var alltså högt i tak på den tiden. Debatternas tak på konvent, prästmöten och i kollegier. I debatterna kring HUR? dopets sakrament skulle förberedas och utformas kunde tonen vara både uppriktig och frän. Och det var två HUR?-debatter som fördes. Kring VAD! dopet är rådde samsyn och till detta VAD! återkommer jag i nästa konventsrefererande blogginlägg – dopkonvent 3.

*  Om denna skrift skrev jag den 15 december förra året i inlägget glad underhuggare bland annat detta: ”Som en sådan lättmisstrogen individ var det med viss bävan jag började en kvickläsning av LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Hundra snabbskummade sidor senare tvingas jag med glädje konstatera att innehållet är riktigt bra. God allmänkyrklig evangelisk-luthersk dopteologi. Tydliga markeringar mot en del ny-idéer som här och var i Svenska kyrkan sticker upp sina heretiska trynen.”

**  Fiffigt då lokalisering till Älvsbyn sprider resvägar och restider någotsånär rättvist och att kapell för Mässa, kurslokaler och mat- och kaffeutrymmen finns under samma tak.

***  Även detta är fiffigt då samverkan med folkhögskolan innebär att statsbidrag för folkbildning kan användas till att täcka en del kostnader för gästföreläsare eller annat - denna gång jag och min arbetstid.

****  Observera utrops- respektive frågetecknet.

*****  Blev påmind om saken när jag för några år sedan städade bland mina avlidna föräldrars pryttlar och pinaler. Fann då en sparad förstasida från jag tror det var NSD – prästmöten var dåförtiden så intressanta att pressen följde överläggningarna – med rubriken Offentlig ursäkt på prästmöte! Mamma och pappa brukade spara artiklar och annat som hade att göra med deras ende sons framfart i kyrkliga och idrottsliga sammanhang. Samlingsmappens idrottsdel är tom.

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle.

(3 Mos 19:31b)

Så inledde jag den presentation jag fått i uppdrag att hålla måndagen den 1 oktober då Pite kontrakts präster var samlade till kontraktskonvent. I ett par eller tre blogginlägg skall jag söka ge ett referat av vad jag då sade samt en del funderingar kring och utifrån det. Först dock något helt annat.

Sonsonen surrar skulle ävenledes kunna vara rubriken på åtminstone detta första inlägg. Jag börjar skriva det samtidigt som jag genomför det hedersamma uppdraget att vara barnbarnsvakt åt Adrian, fem månader. Hans hulda moder och hulde fader hade idag krockande seminarier eller vad det nu var på högskolan där de bägge är flit stud. Farfar barnvaktar alltså. Om en stund kommer de hem och har då med sig storasystern Tyra. I kväll får den gamle ha dubbelpass enär föräldrarna skall på dagisföräldramöte – typ.

Huruvida denna exposé över miljön och sammanhanget när blogginläggsskrivandet påbörjas egentligen är nödvändigt kan det råda delade meningar om. Innerst inne är det bara frågan om att ta ett tillfälle i akt att skryta lite över att jag är farfar.

(…)

I det nyss lästa fick du, kär Bloggläsius, del av vad jag hann knappra ned i eftermiddags innan det inträffade barnbarnshygieniska ting som avbröt skrivandet. Ganska omedelbums eftåt anlände så storasystern och vidare skriveri om dopet blev inte möjligt. Nu efter 23 är det för sent för sådant. Jag får ta tag i saken framåt helgen men låter rubriken dopkonvent 1 stå kvar för det seriösa intryckets skull. Inlägget sorteras dock in i kategorin Farfar funderar.

Barnbarnsumgänge brukar innebära en kort filmsnutt med lite text på ANDRA BLOGGEN – här. Klicka titta och njut!