dopkonvent 4
Va! Fortsätter han!? Varför?!
Kommentarer här på bloggen är svårtolkade. Särskilt marigt blir det när de inte skrivs. Betyder det att ingen läst? Att alla läsare läst? Och förstummats? Eller taktfullt inte uttalar att allt är ointressant? Eller?
Ändå, noble Bloggläsius, fortsätter jag min skildring ända in i onödigheten när jag nu tar mig före att skriva det fjärde inlägget under rubriken dopkonvent*. Om det intresserar någon eller inte struntar jag i. Jag skriver i alla fall då jag störs av det ½-färdiga vare sig det är böcker jag läser eller berättelser jag på mitt mångordiga sätt själv författar.
I dopkonvent 2 nämnde jag en del ”nedslagspunkter” som jag behandlade då jag i cirka en timme och femton minuter fick hålla en presentation inför Pite kontrakts samlade prälleri – 1942 Kyrkohandbok, 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, 1982 BEM, 1986 Kyrkohandbok, 1996 Doppastoral, 2000 Ett ratat förslag, 2003 Ellverson, 2011 Biskopsbrev, 2012 Förslag, 201x Framtid. Jag nämnde också att det runt 1980 var två HUR?-debatter som fördes. Kring VAD! dopet är rådde samsyn.
I dopkonvent 3 visade jag på detta VAD! med hjälp av 1942 års Kyrkohandbok som då uttryckte Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse i frågan. Jag sammanfattade: Dess synsätt att dopet vilar på det Jesus gjort och infogar den som döps i detta hölls som en självklarhet som dopets VAD!
Nu går jag vidare och berättar en del om vad som för trettio år sedan var på gång och som därefter – den ovan kursiverade kedjan 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, … osv.
Att jag de första av mina prästår döpte med 1942 års Kyrkohandbok betydde inte att den handboken var allenarådande. Insikten och känslan att språket – åtminstone – från 1942 var föråldrat hade inneburit att man från 1976 kunde följa en försöksordning för Svensak kyrkans gudstjänst. Försök alltså. Och i tio år. Och med möjlighet för varje församling** som så önskade att hoppa på tåget.
Ganska listigt faktiskt. Ett försök på tio år med fri anslutning innebär ju att man de facto genomför en reform man inte riktigt (ännu) beslutat men som om många deltar länge innebär en oåterkallelig utveckling. Samtidigt var det ju ett försök så möjligheten eller risken för återgång fanns där. Detta innebar en viss återhållsamhet i reformarbetet. I dåvarande Pite kontrakt – alltså inte med Arvidsjaurs och Arjeplogs församlingar – hoppade alla på reformtåget strax efter 1976. Piteå Landsförsamling (naturligtvis!) var traditionalismens fyrbåk och höll fast vid 1942 års ordningar för den allmänna gudstjänsten – det var ju vad 76-an gällde.
1982 kom motsvarande Försöksordningar för förrättningarna eller de Kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, bikt, vigsel och begravning. De församlingar som reformerat gudstjänsterna 1976 hakade på – möjligen med undantag för begravningarna – och följde de nya förslagen vars exakta utseende jag inte minns. Boken med 1982 års Försöksordningar finns i botten av en kartong böcker längst ner under en massa andra bokkartonger uppe under taket på vår kallvinda och jag har inte idats snoka rätt på materialet som jag kom att använda bara under tre år. Minns jag rätt vad gäller dopet var dock inledningstexten i sak lik 42-an men inte så ålderdomlig. Fanns en sakskillnad var den liten och doldes av att jag när jag använt 42-an i fem år hursomhelst mellan raderna läste in vad som kanske inte uttryckligen stod. En befrielsebön var dock införd liksom frågor till föräldrarna om att leva med församlingen eller nåt liknande – det minns jag.
Året därpå – 1983 – hände något i princip viktigt men i det dåtida vardagsarbetet ganska betydelselöst. Kyrkornas Världsråd hade stort pep-talk i Lima i Peru och därifrån kom det så kallade Lima- eller BEM-dokumentet Svenska kyrkan uttryckligen anslöt sig till. Det gällde ekumenisk samsyn kring Batptism, Eucharist och Ministry – Dop, Nattvard och Ämbete. Inne i församlingarna var detta kanske inte så märkvärdigt men teologiskt var saken viktig. Dopets VAD! uttrycktes tydligt som något som kommer ur och hör samman med Frälsningen, alltså det Jesus gjort när han genom sin ställföreträdande offerdöd och uppståndelse försonade värld och Gud med varandra,
Så kom 1986 års Kyrkohandbok för hela Svenska kyrkan som ett uttryck för hennes tro, bekännelse och lära. Den gäller den dag som idag är. VAD! dopet är formulerades tydligt om än inte så kargt som 1942 och då på detta sätt:
I Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.
Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda. Genom dopet föder han oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom. Detta gör han nu med de barn, som skall döpas.
Jämfört med 1942 – se dopkonvent 3 – är inledningsformuleringen mer kortfattad. Viktigt att veta är dock att alla som brukade ordningen likt jag själv läste in 42-an mellan raderna, något som de som utarbetat ordningen även gjort.
Längre fram i dopordningen kom den nu även i Pite lands införda Befrielsebönen som uttalar att dopet primärt hör till frälsningen – annorlunda uttryckt: Andra trosartikeln. Befrielsebönen lyder: Gud du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid. Amen.
VAD! dopet är således fortfarande detsamma som drygt 40 år tidigare.
HUR?-debatterna tas på något sätt till sitt slut i och med 86-an.
Som förutsättningar för dop talas nämligen i Kyrkohandboken om både förberedelse inför och placering av dopen på detta sätt:
Dopordningen förutsätter:
att de som döps (barn, unga, vuxna) och deras närmaste i församlingen på olika sätt (information, dopsamtal etc) får hjälp att förbereda sig för dopet och leva vidare i trons gemenskap.
att dopet normalt firas som församlings-gudstjänst, antingen i form av fristående dopgudstjänst eller infogat i annan församlingsgudstjänst.
VAD! med utropstecken är kvar.
HUR! har också fått utropstecken.
Långt inlägg! Skriver inte mer. Ett dopkonvent 5 kommer.
* Eller tredje. Det första handlade ju mest om barnbarnen.
** Vad enskilda präster tyckte och tänkte var (dåförtiden) ganska ointressant. Det var det gemensamma, hur man skulle göra i församlingen, som var avgörande.
