stigstrombergsson

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle.

(3 Mos 19:31b)

Så inledde jag den presentation jag fått i uppdrag att hålla måndagen den 1 oktober då Pite kontrakts präster var samlade till kontraktskonvent. Med de orden började också förra inlägget innan alltsammans tog barnbarnsriktning. Nu är det dags att fortsätta referatet.

Konventets ämne hade sin utgångspunkt i LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar*. Då prosten ville lägga konventet på folkhögskolan** och dessutom att det skulle vara en så kallad samverkanskurs*** kom vi strax före sommaren att spåna en del i telefon kring både ämnet och möjligt upplägg. När vi pratat en stund sa Charlotte – prosten alltså – ungefär: Jamen det där du sa vill jag skall komma med. Det är ju viktigt. Du kan väl ta hand om konventet!

Jag fick alltså uppdraget och inledde min påvverpåjnt med det förbryllande bibelordet ovan. Varför? Jo – orsaken är denna: Bara något fåtal av prästkollegorna i Piteå älvdal är äldre än jag, ingen av dem är kyrkprästvigd före mig och ingen har prästbott i kontraktet lika länge som jag, sedan 1978. Ålder + tjänsteår + kontraktsår gör mig därför till den gamle i kontraktet. Faktiskt. Mitt uppdrag blev därför att som bakgrund till samtal om dopet nu och framledes ge en tillbakablick över hur vägen gått och hur samtal förts de senaste 30 åren, ungefär den tid som gått sedan de yngsta kollegorna döptes.

Hela perioden jag kan överblicka kan ges rubriken Två debatter! & Två debatter?****. I det finns några ”nedslagspunkter” som under cirka en timme och femton minuter betades enskilt eller i block, mångordigt eller kortfattat: 1942 Kyrkohandbok, 1976 Försök gudstjänst, 1982 Försök handlingar, 1982 BEM, 1986 Kyrkohandbok, 1996 Doppastoral, 2000 Ett ratat förslag, 2003 Ellverson, 2011 Biskopsbrev, 2012 Förslag, 201x Framtid. Givetvis illustrerades detta i påvverpåjnten på ett pedagogiskt sätt med en naivistisk bild men det hoppar jag över här.

Två debatter!

Två debatter pågick när jag prästvigdes strax före 1980. En var under avklingande, den andra på uppgång. Orsaken var att många gjort erfarenheten att barnfödande 40- och 50-talister i stor utsträckning var främmande för vad kyrkans dop egentligen är och har för betydelse. För att möta detta glapp diskuterade präster HUR? man på lämpliga sätt skulle kunna visa på VAD! dopet är. Observera här de feta kursiverna och skiljetecknen i texten. Det var HUR?-debatter om dopsamtal och dopplats. Inte riktigt samma sak men i viss mån invävda i varandra.

I den runt 1980 avklingande samtalet om hur dopen skulle förberedas – dopsamtalet – var det nog de yngre prästerna som själva var i barnproducerande ålder som såg sina jämnårigas ”kyrkoavstånd” klarare än äldre kollegor gjorde och yrkade på ett obligatorium. Äldre kollegor såg inte saken riktigt på samma sätt och vid ett konvent sa en äldre kontraktist ungefär: Ja… Kanske kan ett samtal ändå ofta vara på sin plats när de kommer med första barnet. Men när de kommer med sitt andra och tredje är det onödigt. De vet ju då vad det är frågan om.

Min bedömning är dock att runt 1980 var saken slutdiskuterad och dopsamtal skedde inför varje dop i Pite kontrakt – som dåförtiden inte innefattade Arvidsjaurs och Arjeplogs församlingar. När jag 1978 på sommaren kom till Älvsbyn var det i alla fall självklart här.

Samtidigt växte debatten kring var dopen skulle ske – debatten om dopplatsen. Flera ville, med prosten Rune Klingert i Malmberget som banbrytare, dra in dopen från hemmen till kyrkorna och helst i gemensam gudstjänst, inte enbart som enskilda dop till exempel lördag klockan 16. Kyrkorummet och gudstjänsten skulle tydligare visa VAD! kyrkan menar med dopet – typ.

Andra såg risker i detta. Risken att familjer skulle uppleva prestationstvång och att barn då inte skulle bli döpta. På ett prästmöte debatterades saken i plenum med ca 250 prällar på plats och en prost – inte från Pite kontrakt – argumenterade med hög röst mot dem han menade satte upp hinder för människorna. Han uttalade att för dem vore det bättre om en kvarnsten hängdes om deras halsar och de sänktes i havets djup. Vid samma prästmöte agiterade en yngre präst så vårdslöst att han såg sig nödsakad att dagen efter – fortfarande i plenum – be hela mötet om ursäkt över inte sin åsikt men väl det burdusa sätt han framfört sin sak på. Och han ursäktades med en applåd*****.

Det var alltså högt i tak på den tiden. Debatternas tak på konvent, prästmöten och i kollegier. I debatterna kring HUR? dopets sakrament skulle förberedas och utformas kunde tonen vara både uppriktig och frän. Och det var två HUR?-debatter som fördes. Kring VAD! dopet är rådde samsyn och till detta VAD! återkommer jag i nästa konventsrefererande blogginlägg – dopkonvent 3.

*  Om denna skrift skrev jag den 15 december förra året i inlägget glad underhuggare bland annat detta: ”Som en sådan lättmisstrogen individ var det med viss bävan jag började en kvickläsning av LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Hundra snabbskummade sidor senare tvingas jag med glädje konstatera att innehållet är riktigt bra. God allmänkyrklig evangelisk-luthersk dopteologi. Tydliga markeringar mot en del ny-idéer som här och var i Svenska kyrkan sticker upp sina heretiska trynen.”

**  Fiffigt då lokalisering till Älvsbyn sprider resvägar och restider någotsånär rättvist och att kapell för Mässa, kurslokaler och mat- och kaffeutrymmen finns under samma tak.

***  Även detta är fiffigt då samverkan med folkhögskolan innebär att statsbidrag för folkbildning kan användas till att täcka en del kostnader för gästföreläsare eller annat - denna gång jag och min arbetstid.

****  Observera utrops- respektive frågetecknet.

*****  Blev påmind om saken när jag för några år sedan städade bland mina avlidna föräldrars pryttlar och pinaler. Fann då en sparad förstasida från jag tror det var NSD – prästmöten var dåförtiden så intressanta att pressen följde överläggningarna – med rubriken Offentlig ursäkt på prästmöte! Mamma och pappa brukade spara artiklar och annat som hade att göra med deras ende sons framfart i kyrkliga och idrottsliga sammanhang. Samlingsmappens idrottsdel är tom.