stigstrombergsson

Sitter i Kulturens hus i Luleå och väntar på bussen hem till Älvsbyn och tittar på utsikten. Lindrigt uttryckt är det höstruskigt ute. Jag är ganska glad över att inte vara långt nere i Västernorrland. Jo, det var rätt läst – Västernorrland. Hade allt gått som planerat skulle jag och en arbetskamrat igår om eftermiddagen rattat en hyrbil förbi det söder om oss men ändå nordligt belägna Västerbotten ner till Västernorrland. Väl i Ångermanland hade vi då sannolikt idag ångrat vårt tilltag. Tanken var nämligen den att vi skulle övernatta på hotellet vid Högakustenbron för att idag i Sandö delta i en så kallad work-shop som har att göra med trauma-healing-arbete med personer som upplevt krig eller andra övergrepp. I kväll skulle vi så kört norrut för att landa hemma i byn förhoppningsvis innan midnatt.

 

Av olika akuta skäl blev den resan blev inte av igår. därför kunde det i stället bli Luleå i morse, något som var lätt fixat då vi bägge gjorts lektionsfria idag. Vi har träffat AFFI – Arbetsgruppen för flykting och invandrarfrågor i Luleå stift som folkhögskolan har en hel del samarbete med. Efter en lätt lunch styrde så kollegan mot Piteå för andra aktiviteter under resten av dagen. Jag valde att bli kvar i Luleå för att ta bussen hem. Och tillbringar tiden i Kulturens hus.

 

Och det är ruskigt. Vädret alltså. Riktigt höstruskigt. Det är första snön som kommer. Av ganska blöt art. Och jag undrar om det är skylten som verkar eller vad...

Skylten?

Jo – skylten!

 

För några år sedan när vintern var slut kunde vi konstatera att den hade varit näst intill otillåtet snöfattig. Skidtränarna för skolans idrottselever tyckte (vänligen) att skolprästen då inte på ett nöjaktigt sätt skött sina kontakter till förmån för deras verksamhet – som om jag förfogar över förbindelser som skulle vara stängda för andra. Madammen i mitt liv – mycket skidglad – tyckte också att vintern varit dålig men klandrade inte mig i saken utan agerade. I födelsedagspresent runt midsommar fick jag av henne den plåtskylt som är avbildad här på sidan med den uttalade tanken att den skull hängas på korridorväggen mellan mitt och skidtränarnas arbetsrum.

 

Den hösten hängde jag skylten måndagen första hela veckan i oktober. På onsdagen vräkte det ner och sedan var det tågkaos i hela landet ända till arbetskamraterna i mitten av April krävde att plåtbiten skulle tas ner från väggen.

 

Förra hösten hängde jag upp den måndagen andra hela veckan i oktober. Tre fyra dagar senare var världen vit och vinterns järnvägsstrul ledde till regeringsinsatta utredningar. Efter kollegors påtryckningar tog jag ner den efter det att jag låtit den garantera kvaliteten på min och madammens vårvintersemester i Björkliden.

 

Måndag i tredje hela veckan i oktober detta år var skylten placerad på sin spik som egentligen är en skruv. Och det var igår. Och det snöar idag.

 

Jag anar ett mönster vilket bekräftas av gårdagens Lokala Världsblad alias Piteåtidningen som på första sidan och i en artikel skrev om att vi går mot ett blötare klimat och varmare tider - här. Det är självklart att det bror på att jag längre och längre in i oktober dröjer med att hänga upp min skylt! Eller? Läsaren må tycka till i frågan men för säkerhets skull säger jag innan så sker att det inte är alldeles säkert jag alltid är helt seriös i allt mitt skrivande.

 

 

Såhär långt hade jag skrivit när det var dags att gå till bussen samtidigt som läpp-tippen alldeles strax skulle bli utan ström. Nu är jag hemma i bostaden och funderar redan över nästa blogginlägg. Och då nästa. Men jag skriver inte mer nu. Nöjer mig med att publicera det jag tidigare idag skrev. Så mycket kan jag dock säga att det ena kommer att handla om vad är arbetstid? och det andra om jäst efter bakning – inch´allah. Det sistnämnda löper dock risken att vara seriöst – om Gud vill och jag får leva som min farmor brukade säga.