storskallighet

Sådär strax efter 14 idag om fredagen tog skallen slut. Inuti alltså. Lektioner, kursutvecklingsarbete, mailtrafik, läsning och en massa annat hade tagit ut sin rätt. Inte en sammanhängande tanke mer avancerad än daggmaskar är avlånga fanns det IQ-kapacitet till. Jag går hem och skriver nåt på min blogg tänkte jag och lämnade arbetsplatsen helt tom i bollen*.

Väl hemma nickade jag till i vardagsrumssoffan så det är nu först om kvällskulan jag hamnar framför datorn för att blogga. En kommentar till förra inlägget efterlyser fortsättning på berättelsen om dopdiskussionernas historia men det kommer vad det lider. I stället kommer nu något annat som börjar med kepan.

 

Kepan? Jo! Kepan!

 

Då jag inför hemgången tryckte fast min kepa på skallen såg jag i spegeln mitt silvergrå hårsvall peka åt alla håll på ett långt och rufsigt sätt. Borde bli klippt tänkte jag. Så jag blir fin till jul. Fast frisöreri nu i oktober kommer inte av omgivningen att anses förslå fram till jul. Två gånger innan nyår ser jag som onödigt kalufspysslande. Manen får växa en tum till innan saxen släpps lös. Typ.

 

För många med mig jämnunga män är det nu så att de blir långa i ansiktet inte bara av förvåning över hur fort tiden går och hur saker och ting utvecklas. En helt annan avveckling gör att ansikten växer märkbart på höjden och för en del når de nästan ända ner i nackarna. Jag är inte en flintis som har det så utan för mitt vidkommande gäller åt dem som har skola varda givet – i vart fall vad frisyren anbelangar. 

 

Nuförtiden märker jag att flera av dem som intet hava när det gäller hår aktivt tar bort också det de menar sig hava. Flintisarna löser flintisheten med att klippa ner resterande testar till tre millimeter. Många kalavverkar helt och få skallar med ansikte runt om. Så var det inte förr.  När jag på allvar var ung förekom det i stället att äldre tunnhåriga lät de kvarvarande stråna växa så att de rätt riktade skulle kunna maskera flinten – som bilden visar. Några få långa strån fick täcka bristen och det gällde bara att stå rätt i vinden.

 

Kyrkan är flint? Eller åtminstone tunnhårig. Svenska kyrkan alltså.

 

Under en tid har man i Kyrkans Tidning – till exempel här – kunnat läsa om den så kallade Strukturutredningen som enligt alla spådomar kommer att godkännas i höst. Det finns väl både plus och minus i sammanhanget men en bärande idé är att antalet folkvalda kyrkopolitiker kommer att minska genom att församlingar slås samman. Det färre kyrkofullmäktige som de vanliga politiska partierna behöver trumma fram folk till. Fiffigt ur deras vinkel sett. Antalet sossar, centerpartister och moderater som är villiga att låta sig väljas i alla församlingar glesnar likt hårstrån på ett åldrande huvud. Slår man samman kommer färre politiker att räcka till. Överkammad storskallighet alltså. Givetvis måste sedan de politikerstrån som bli kvar alltid vara jättenoga med att ligga rätt och inte komma i motvind till opinionen i de sekulära partierna – om så far ju frillan direkt.

 

Likaledes i Kyrkans tidning – här – kan man läsa om bantningar och koncentrationer av utbildningar till tjänst i kyrkan. Samma sak där. Antalet intresserade av att bli präster, musiker, diakoner och pedagoger är lägre än det sammanlagda antalet studieplatser. I stället för att söka utröna varför folk inte vill jobba i kyrkan och åtgärda de komplicerade sakerna låter man en del av systemet växa så att man kan kamma det så att bristen döljs. Ytterligare ett exempel på storskallighet.

 

Nya klutar skall sättas in för att rusta kyrkans folk att stå för och prata om sin tro – kan läsas här. Men det luriga är att det folk man lätt tänker på är personal och förtroendevalda, inte den gudstjänstfirande församlingen eller de kyrkotillhöriga i gemen. Fokusering på några stackars kyrkliga strån, inte hela lurvet. Ännu ett exempel på att storskalligheten satt sig i tanken också när det gäller vem som räknas som ”kyrklig”.

 

Jag är en tvättäkta kyrkligt lurvig typ som utöver tjock kraftigt långt hår också har skägg och mustasch. Analogt med det vill jag ha en kyrka som vågar räkna med, ge inflytande åt och sporra många människor att vara med – som folk, som valda och som personal. Proggen är inte död!

 


*  Här kan man anse att det brister i arbetsmoral – om man vill. Arbetsdagen slutar väl för kissemissen inte förrän 17! På något vis är det väl sant men å andra sidan hade dagar tidigare under veckan blivit längre och fyllts med extralektioner i andra ämnen och saker än vad som hör samman med Svenska kyrkans Grundkurs. En av skolans språklärarinnor var på tjänsteresa och speciallärarinnan på sjukan och mattefröken likaså och detta gjorde att jag fick både svenska och engelska på halsen. Eller rättare sagt: elever fick mig på halsen när de skulle ha svenska och engelska på lite olika nivåer. Mattefröken kom dock tillbaka vilket gjorde att jag drog lättnades suckar i ett imaginärt tal det är svårt att beräkna.  Jag tyckte således att jag gjort rätt för mig – tidrapporten säger samma sak – och då pusten var slut traskade jag hem vetandes att för att allt jag ligger efter med skall hinnas måste jag ta helgtid i anspråk i alla fall.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0