stigstrombergsson

Jag är alltså präst.

Det är min bestämda övertygelse att det normala och rätta för en präst är att ansvara för och leda gudstjänstliv i församling. I det uppdraget är jag sammankopplad med vad som innerst inne och ytterst ute är vad Gud sänt den kristna kyrkans att göra – fira gudstjänst, vittna/ndervisa om Befriaren Jesus samt utöva diakoni till förmån för dem som behöver stöd och bistånd. Det är vad Kyrkan är sänd att göra, det är hennes mission.

Jag är präst – men en dålig sådan.

Det är ytterst sällan som jag fungerar i det centrala uppdraget. Jag är ju inte församlingspräst, alltså ”riktig” utan har tjänst på en folkhögskola. Visst är jag fortfarande präst men de facto lite på sidan om huvuduppdraget, det vigningen gällde. Viljen I visa församlingarna trogen och beredvillig tjänst? var en av frågorna biskop Hellsten ställde 11 juni 1978 och som jag lovade med att svara Ja!

Men följer jag det löftet? De första 12 åren var i det avseende OK då jag var församlingspräst. Men sedan? I början av 1990-talet blev jag Stiftsadjunkt och kom då att fundera om det egentligen var att visa församlingarna trogen och beredvillig tjänst. Och då jag nu som skolpräst väldigt sällan ställs i det uppdraget – hur är det då? Skolan med dess gudstjänst- och andaktsliv är ju inte församling, i vart fall inte direkt.

Jag är präst – på söndag!

Eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs har fått förtroendet att förbereda och agera i Högmässan i Älvsby kyrka kommande söndag. Jag har förmånen att fungera som lagets coach. Utifrån tanken att det Gud har på hjärtat skall ges till människorna och människornas situation skall presenteras för Gud har gruppen arbetat med texter, förkunnelse, böner, sånger och allt. Och det jobbet har utgått från scratch. Kanske ändå inte riktigt scratch. Kyrkorummet sådant det är liksom den gudstjänstfirande församlingen samt att det skall vara en mässa med – inte för – församlingen är förutsättningarna.

Gruppen har som del av den gudstjänstfirande församlingen jobbat, diskuterat, tänkt och format. När nu det hela i veckans sista lektionspass var i det närmaste färdigtänkt är mitt uppdrag jämfört med många gudstjänster reducerat rättplacerat. Jag skall göra det man måste ha en präst till – leda Nattvardsbönen – och det man åtminstone bör ha en präst till – ge Förlåtelse och Välsignelsen. Allt annat i gudstjänsten ansvarar församlingen för, alltså den gudstjänstfirande församling gruppen är en del av.

Jag är präst – till tjänst

Naturligtvis hade jag kunnat användas till mer. Predikan till exempel. Och Förbönen. Jag hade dessutom i tjänsten kunnat ta kommandot och dela ut olika ”gudstjänstmoment” – vad jag ogillar det ordet! – till olika personer. Jag hade i tjänsten kunnat agera – ganska vanligt – som om jag ägde hela härligheten men var en öppen och generös typ som gärna delade med mig till andra eller rentav var angelägen att lekmännen skulle få känna delaktighet genom att ”hjälpa till”. Mitt synsätt är det omvända. Folk skall inte hjälpa prästen med gudstjänsten han eller hon håller. Prästen skall hjälpa folk att fira gudstjänst. Prästen skall vara till tjänst, inte betjänas. Punkt slut!.

Hur gudstjänsten blir söndag 11 har jag därför inte full koll på. Var och en som finns inom syn-, hör- och körhåll från Älvsby kyrka kan dock möta upp och vara den församling som firar gudstjänst.