livskraft kväll 2
Beredelseord kväll 29/12
Jag vill ta med er på en resa till en plats med ett hål. Eller två. Med bilder jag tog i oktober.
Den första är ett runt hål täckt av ett kloaklock – i Betlehem där man låter stjärnan finnas till och med på kloaklocken. Jag valde den för att med den bilden berätta något om hur Gud arbetar. Gud verkar under ytan, inifrån. Det är under ytan Gud genom sin förlåtelse transporterar bort skiten. Dolt för insyn.
Den andra bilden är ett hål till – ett fyrkantigt. Också i Betlehem. Ingången till födelsekyrkan. Alla vi i rummet kapellet behöver nog böja oss lite när vi går genom den gluggen – så liten är den. Väl därinne är man i en ortodox kyrka. På ett sätt är den ganska ful. Eller i vart fall kitschig. Där finns ikonostasen – en vägg med ikoner – mellan kyrkorummet och altaret. Och så är det ljus och oljelampor och oljelampor och ljus och ännu mer ljus överallt vid ikonostasen och längs väggarna och hängande från taket. Och så röda julgransbollar överallt. Märkligt.
Till höger om ikonostasen går man inunder altaret. Där är födelsegrottan. Med mer oljelampor och ljus i en nisch där marken är täckt med plattor. I plattläggningen finns ett hål och stoppar man ner handen där kan man känna markytan där Jesusbarnet legat.
Är platsen äkta? Var det där? Inte vet jag. Dessutom spelar det ingen roll om det är på rätt ställe eller 200 meter fel. Platsen blir viktig, helig, eftersom folk håller den helig. För det såg jag att folk gjorde. Hängivet. Där i grottan trängdes ortodoxer som korsade sig, böjde sig till marken, kysste plattorna och bad. där var katoliker som korsade sig katolskt, böjde knä och bad i vördnad för det som hänt på platsen. Och där fann jag mig själv och andra protestanter på evangeliskt vis jagande bra kameravinkel. Och lite skämdes jag kring hängivenheten – eller snarare bristen på.
Två hål – i samverkan. Det är bilderna i samverkan jag vill åt.
Gud lät sin son födas i en grotta. Under ytan. Inte uppe på ett berg, inte som kejsar Augustus son i Rom högt upp i maktens korridorer. Gud kommer i stället nedifrån. Inifrån. Det är under ytan Jesus föds – han som blir kraft till frälsning om vi tar fasta på temat i gudstjänsten tidigare ikväll. Och det är inifrån det slutna som kraft får verkan. Dynamit i ett borrhål smular berg. Sprängs den på toppen ar det bara fyrverkeri.
Och så – för att sent på kvällen blanda alla metaforer och bilder – kan det sammanfattas:
Jesus föds under, kommer nerifrån, inifrån för att Guds kraft skall få störst verkan. Han kom och ordnade det så att all skit i världen, all skuld, all synd kan transporteras bort i förlåtelsens kloaksystem – om man får ha en sådan bild. Och i Nattvarden kommer Han också underifrån genom att låta bröd och vin vara hans kropp och blod. Och så verka i oss – inifrån.
Vi ansluter till detta genom att be och bekänna….
livskraft fm dag 2
Livskraftlägret rullar på. Detta långa inlägg är det föredrag ungefär halva lägret plågades med förmiddagen den andra dagen.Bibelförklaring förmiddag 29/12 2009
Först lite om mig: Jag är präst – fattade ni igår om inte tidigare. Jag är också lärare här på skolan. Och man har bett mig – i och för sig efter en medverkandeändring – att undervisa idag och imorgon förmiddag. Jag är alltså präst och lärare. 57 år ung. Gift och pappa till 4 någotsånär vuxna barn.
Jag är inte rolig. Snarare orolig. Tvetydigt. Och jag skall berätta en del. Undervisa. Och det kan vara en poäng att anteckna. Sedan blir det smågruppsprat. Finns det i grupperna saker ni vill jag ska ta upp i morgon så säg det och låt smågruppsledarna passa bollen till mig. Inför imorgon alltså.
Dessutom kommer jag att ha ett seminarium i morgon eftermiddag men vad det kommer att innehålla avgör idag eller i morgon. Just nu lutar det åt Bibelsyn eller nåt sånt. Men det kan lika väl bli något ni eller några av er önskar. Det kan låta kaxigt det här Ni får bestämma vad jag ska prata om så pratar jag om det. Låter som jag kan allt – vilket jag naturligtvis inte gör. Men jag kan samtala om allt. Fundera tillsammans, tänka fram och tillbaka.
Nu får ni dock inte välja eller ha möjlighet att påverka vad det skall handla om. Det är spikat av planeringsgänget. Egentligen tjuvstartade jag igår kväll och nämnde det i förväg när jag pratade om ribban Gud satt. Kommer ni ihåg? Vad sa jag? Vad var Guds ribba?
Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ,
av hela ditt förstånd och av hela din kraft.
Du skall älska din nästa – din medmänniska – som dig själv.
Detta är plockat ur sammanhang – givetvis. Dels finns ett sammanhang i Gamla testamentet (5 Mos 6:5) men det hoppar vi nu eftersom det är i samtal mellan Jesus och någon som tre av Nya testamentets Jesus-berättare – evangelister – ger det vidare som citat och det blir därifrån jag tar det.
Markus var då den som först berättade om den dialog där ribb-ordet förekommer och den texten skall jag snart läsa. Markus själv var inte med då när det hände – på 30-talet – utan har hört det av någon – kanske lärjungen Petrus – och väljer att ta med det när han skriver – 30 år senare. Matteus, som känner till Markus, skriver i princip av men kortar ned dialogen lite. Lukas har också Markus berättelse som mall men behandlar den lösare. Han flyttar den från slutet av Jesusberättelsen till ganska tidigt och lägger ihop dialogen som jag strax skall läsa med en så kallad liknelse, alltså en sorts exempelhistoria. Men det finliret får ni möjlighet att titta på i smågrupperna. Nu läser jag texten från Markus 12:28-34. Observera att ribbordet som faktiskt kommer två gånger.
Textläsning Markus 12:28-34.
Det handlar alltså om det viktigaste av alla buden. Kallat Det dubbla kärleksbudet.
Men precis innan så var det något annat. Noterade ni det? I så fall vad? […]*
Hör Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren. (lästes upp på hebreiska)
Det är den judiska trosbekännelsen. Motsvarar ungefär Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare som är början på den kristna trosbekännelsen. Eller Det finns ingen Gud utom Gud som är halva muslimernas bekännelse.
Att trosbekännelsen står precis före är viktigt. Det visar att budet är ett bud för dem som tror, något de troende skall hålla. Inte alla människor. Utan de troende. På samma sätt är det med andra bud typ de tio – kan ni dem? Vi spånar: […]
De är också bud riktade till dem som tror på Bibelns Gud. Buden är LAGEN, Guds lag. För Guds folk. Inte andra. De har sina lagar. Bibliskt sett.
Här är det dags för en rejäl utvikning. Kanske kommer jag inte ens tillbaka till själva Bibelavsnittet idag utan först i morgon. Utvikningen gäller nämligen orden LAG och EVANGELIUM – två skitviktiga begrepp.
Men innan dess en bensträckare med en sång eller annat.
Guds bud, regler osv är LAGEN – en del av Guds Ord.
EVANGELIUM är också Guds Ord men en annan del.
Det är inte så att Gamla Testamentet är lagen och Nya evangeliet. Så enkelt är det inte. Lag och evangelium går genom varje Bibelbok.
Lagen säger vad Gud vill, önskar, befaller, hur Gud vill ha det, hur Gud vill det skall vara. Eller inte skall vara. Och hur vi skall respektive inte skall vara och göra. Krav och förväntan.
Evangelium säger vad Gud gör, gjort och ger. Alltså om gåva och möjlighet.
Viktigt att hålla isär och hålla ihop på rätt vis. Blandas ofta så det blir varken eller.
Du skall inte dräpa är Lag – odiskutabelt. Du skall läsa Bibeln, du skall tro, skall be är likaså lag.
Det betyder att det faktiskt ofta blir ganska lagiskt. Om till exempel en människa klagar över att lovsången inte berör mig som förr, Bibeln har blivit tråkig och bönen når bara till taket och vi då säger Du måste lägga in mer glöd i din sång, ta mer tid till Ordet och be ivrigare så så blir det lagiskt. Och är dessutom stenar i stället för bröd. Å andra sidan fungerar tankar som Då får du klaga i stället, nöja dig med de Ord du nu har och veta att Gud hör din bön fast den fastnar under taket olika former av evangelium.
Här kan det vara hårfint och det gäller att söka utveckla sin klarsyn så att lag och evangelium hålls isär i förkunnelse och själavård men också hålls samman eftersom de båda är Guds Ord.
Ibland avskaffas lagen/buden. Det är en annan marighet. Det är ju inte av gärningar man blir frälst brukar man säga. Och det är sant. Men ibland sägs det som om det betydde att vi kan strunta i gärningar, i buden. Och då blir det helt osant.
Skilja på Lag / krav och Evangelium / gåva är därför viktigt.
Nu fortsätter jag om Lagen – eftersom Dubbla kärleksbudet är Lag.
Lagen/buden/reglerna har två uppgifter – kanske tre.
Den första är att reglera umgänget mellan oss.
Du skall inte stjäla går att lyda och skall åtlydas – typ.
I detta avseende är Lagen mer än och inte samma sak som Bibelns regler.
Dels är det så att folk utan Bibeln har samma regler men ur andra sammanhang. Att inte dräpa (oreglerat) är ju regel i alla kulturer utifrån en naturlig mänsklig rättskänsla – kallad den naturliga lagen och Bibeln bekräftar bara detta mänskliga.
Dels finns det sedan en massa lagar och regler som inte finns i Bibeln – typ betala TV-avgift eller hålla fartgränserna. Att de inte finns i Bibeln får oss ibland att tro att de inte är viktiga, inte är gudomliga. En sådan slutsats är fel eftersom de faktiskt också är Lag i Bibelns mening. Lagar som skall följas. Samhällets lagar blir så gudomliga lagar såvida de inte kräver av oss något Gud förbjuder. Om detta skriver Paulus i Romarbrevet.
Vilka av er har körkort? [drygt halva styrkan räckte upp handen]
Vilka brukar då köra för fort? [några händer togs ner, de flesta kvar i höjdläge]
Och ni kallar er kristna!! Dåååligt! Riktigt dåååligt! Faktiskt.
Eftersom samhällets lagar är gudomliga lagar – såvida de inte kräver av oss något Gud förbjuder eller förbjuder något Gud tydligt sagt vi ska göra eller vara.
Här avbröts framställningen av tidsskäl. Föredraget fortsätter i morgon. Dock förannonserades att Lagens andra uppgift är att genom ouppnåelighet visa oss att vi inte kommer över ribban. Men mer om det i morgon.
* [...] betyder att jag inväntade svar ur folkhavet. Och fick svar.
livskraft kväll 1
Blogguppehåll har det varit ett tag – men nu är jag nog snart på gång igen. Peppar, peppar. Julen firades alltså i dagarna några med till hemmet inresta släktingar. Kul och stimulerande. Gästerna hann inte mer än fara så var det dags att gripa sig jobbverket an och ta tag på nytt i och med att lägret Livskraft med knappt 100 deltagare startade igår eftermiddag. I det sammanhanget har jag betrotts med uppdraget att leda tre mässor, hålla två Bibelförklaringar samt leda ett seminarium. För vad det kan vara värt publicerar jag här, till läsarnas förskräckelse och fasa, glädje och båtnad, ungefär vad som blev mina bidrag in i helheten.
Beredelseord på kvällen den 28/12 2009
Nu säger jag på uppdrag från Jesus Kristus:
”Dina synder är förlåtna! I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen!
Får man göra så? Bara ge förlåtelse? Sådär pang på? Utan varning?
Stig upp, ta din bädd och gå. var vad Jesus sa till den lame vid Bethesda – vi hörde om det i gudstjänsten kl 19. Mitt barn, dina synder är förlåtna. sa Jesus vid ett annat tillfälle till en lam som inte hunnit säga något.
Men det var ju Jesus det! Inte jag! Eller…
Jesus sa också: ”Så som min Fader har sänt mig sänder jag er. Om ni förlåter någon hans – hennes – synder, så är de förlåtna, …”
Och därför var det OK att öppna denhär mässan med Förlåtelsen – Evangeliet.
För det är ju vad Evangelium innerst inne är: Syndernas förlåtelse, gemenskap med Gud, del i Gud. Där för erbjuds dopet åt alla för att alla är tänkta att få, nå och ha gemenskapen med Gud, Guds rike. Därför dukas Mässan – Nattvarden – för att vi skall få del av Jesus kropp och blod. Honom själv – som är Gud. Det är Evangelium – Guds gåva!
Ibland får vi något oförtjänt. Vi vet att det bara är för mycket. Fin julklapp av någon man bråkat med – typ. En såndär present som provocerar fram att man ångrar sig, ber om förlåtelse, vill det skall bli bra.
Så arbetar också Gud. Inte så att du nu skall be om förlåtelse så att Gud kan förlåta. I stället så att vi ber om förlåtelse för att Gud förlåter.
Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ,
av hela ditt förstånd och av hela din kraft.
Du skall älska din nästa – din medmänniska – som dig själv.
Där lägger Gud ribban! Den Gud som förlåter. Den Gud som ger.
Fundera nu över vad hos dig som inte når Guds ribba! Fundera tyst en liten stund.
Baka så in det i Syndabekännelsen och bönen om förlåtelse.
Så att jag i förlåtelseorden – avlösningen – får ge Guds förlåtelse en gång till.
PS: Bilden är foldern till ett tidigare års Livskraftsläger. DS
fred på jorden
Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred
åt dem han har utvalt!
Det var änglarnas sång den stora natten i Betlehem.
När Gud själv lät sig födas som en människa som vi.
Fred är - eller borde i alla fall vara - grundtonen i vårt julfirande.
Både att hålla fred och skapa fred.
Bloggpaus blir det i alla fall nu ett par tre dagar.
Stor-saken - alltså Guds människoblivande - skall begrundas i uppmärksamhetens mitt.
Och familj och släkt skall finnas i uppmärksamhetens mitts omedelbara närhet.
God Jul!! önskar jag alla som under helgen tittar in på bloggen.
Bilden? Det är text målad på separationsmuren i dagens Betlehem.
julstrul 2
Två dagar är det kvar. Eller tre, beroende på vad under julen som kan anses mest viktigt. Skall rätt vara rätt är det ju tre dagar kvar till den 25:e – Juldagen – som är helgens viktigaste och grundläggande dag. Två dagar dock till Julafton som väldigt mycket står i fokus och förberedelser mm inför den dagen är detta blogginläggs huvudsakliga innehåll.
Förfest
Då förstfödde sonen med fästmö ämnar fira Julaftonen hos hennes föräldrar och inte anländer till oss förrän på Juldagen och att den yngre av hans storasystrar idag om morgonen skulle resa för att arbeta i Björkliden och att den äldre av syrrorna kunde komma med tåget från Umeå redan måndag kväll beslöts att träffas och byta ett och annat paket i förtid. Liten Julafton i Luleå igår kväll, alltså. Snörök och elände på vägen dit men kul – fast det blev sent.
Julbord
Äta julbord är egentligen en korkad beskrivning! Så lite gnagbart på bordet att man måste knapra på själva möbeln blir det ju aldrig*. Äta julmat bör det väl rimligen heta!
Nu är i alla fall julmaten under preparation – alltså det som på trä konstruktionen i skålar, bunkar, grytor, karotter, folieformar, burkar och på fat av olika sorter och dimensioner skall läggas upp för att avnjutas i repeterande former flera dagar på raken. Idag har madammen pysslat med sillar tänkta att smaka på olika sätt. Lax finns rökt och snart färdiggravad. Rävbensspjällen är fixade och prins- och julkorven inhandlad. Renstek inrullad i bröd med pepparrotssmojs finns i frysen liksom köttbullar fabricerade av malda muskler från i skogen fritt stövande säsongsvis jagad stor ätare av tallskott.
Just köttbullarna är faktiskt mitt ansvarsområde. Liksom knäcken. Redan har det gått 10 dagar sedan 1,5 kg älgfärs trillades till bullar av angenäm styrka och smak. Allteftersom tiden gått tilltog dock desperationen då det inte gick att frambringa de krossade likdelar av sameagda klövdjur vi också brukar köttbullsskämma bort oss med i signad juletid. Kooperativabutiken hade ingen renfärs och när ett motvilligt ICA-besök inte heller medförde något frysdisksfynd påbörjades en långsam sorgeprocess för att ställa in familjen på att detta år enbart ha älgköttbullar.
Men så i förrgår – fjärde söndagen i Adventstiden – löste sig saken! Under trivsamt kyrkkaffeprat vittnade jag om vår upplevda bristsituation varvid kyrkvärd med färs** talade om att de hade massor av varan ifråga och gärna delade med sig till behövande.
Kvickt och raskt kört och köpt! Och idag anrättats samtidigt som skinkan genomgår en långsam upptiningsprocess för att imorgon anrättas så buljongen till dopp-i-grytan – julmatens Rolls Royce – kan erhållas som sidoprodukt.
Plast
I somras var alla granar gula, angripna av någon sorts läbbig svampsjukdom. Effekten av detta är att fina naturgranar näppeligen inte går att upphitta – just kravet fina gör det marigt nog vanliga år – och därför har plastgran inhandlats. Lite vemodigt tycker jag onekligen att det är men nöden har ingen lag. Mitt förslag att medelst projektor på duk projicera bild av förra årets gran med underliggande klappar gjorde att varenda kotte i familjen ansåg att jag inte fattat ett barr.
Nu tillbaka till förberedelserna!!
Städning med traditionsenligt dån ur ljudanläggningshögtalarna.
Händels Messias skall överrösta dammsugaren!
* Tanken att käka möbler ger en helt ny innebörd åt ordet stolpiller.
** Första gången denne kyrkkamrat nämndes på denna blogg var med anledning av att han blåst förbi mig i ett skidspår – något som i och för sig inte kräver många meter per sekund. Omnämnande detta använde jag då beteckningen kyrkvärd på glid. Själv har han på denna blogg – och tobbe lindahls – stundom lämnat kommentarer och då identifierat sig som kyrkvärd i bärskogen, kyrkvärd utan cykel osv. Och nu blev han kyrkvärd med färs – även om jag faktiskt funderade på att dra ihop det till kyrkfärs.
julstrul 1
Nu börjar det dra ihop sig till julfirande – fjärde Advent som det är. Förberedandet med allt vad det tillhör och avslutandet med allt vad det tillhör överlappar varandra i några intensiva dygn från och med Lucia och framåt. Visst vet jag att en del människor verkar vara knäckkokta, pepparkakade, i övrigt julpyntade och helt julklara redan i höjd med natten går tunga fjät men så är inte fallet för mig. Hos mig/oss blandas det minsann.
Sistlidna vecka gick i avslutandets tecken. Att Svenska kyrkans grundkurs å Älvsby folkhögskola utvärderade sina 16 veckor och förberedde sig för muck präglade veckan. Sammanställningar av vad terminen i övrigt inneburit skulle också göras liksom en viss planering inför vad som komma skall efter den 11 januari då skolan börjar om på nytt. Att jag dessutom fem dagar runt årsskiftet skall arbeta med ungdomslägret Livskraft och på Trettondagen (6/1) skall förkunna i Älvsby kyrka läggs som lök på jullaxen.
Dessutom blev det fel. Riktigt fel. Upprörande fel.
Detta mest beroende på att min arabiska är så rostig – något som (inom parantes sagt) är rent ljug då jag ju inte har någon som helst kunskap i arabiska som skulle kunna rosta. I alla fall var det såhär:
Sista skoldagen före jul – liksom fredagen före första Advent* – brukar det i folkhögskolans kapell firas gudstjänst med** alla skolans elever och personal. Denna gång var det givetvis också gemensamma sånger, lilla kören sjöng, julevangeliet lästes osv och alltsammans fanns på ett blad alla gudstjänstfirare försetts med. Dessutom pratade jag mellan sånger och annat och förhoppningsvis blev det en röd tråd med centralt kristet innehåll - förutom den mindre viktiga stämningen.
I det sammanhanget visade jag på denna också på bladet införda bild och berättade att den var tagen i en kyrka i Betlehem där vi var på gudstjänst under resan tidigare under terminen. Tavlan med den snidade arabiska texten satt på väggen snett bakom altaret och jag berättade att det som står på tavlan är Guds svar på vårt knocking on heavens door, alltså Guds svar på vårt sökande. Jag fortsatte ungefär:
Det står Så älskade Gud världen att han gav den sin egen son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Den meningen är en viktig sammanfattningsmening som summerar vad det innerst inne och ytterst ute är frågan om. Och när Jesus föddes i Betlehem var det ett avgörande led i det, alltså i det att Gud gav sitt svar på vårt "knocking om heavens door". Han gav sin Son – sig själv – för att ge oss evigt liv.
Till detta uppmanade jag till och med alla att klippa ut bilden och sätta den på kylskåpet under julen så att man där skulle ha en påminnelse om vad helgen handlar om***.
Fiffigt va? Bara så bra tänkt! Eller hur? Men strul blev det!
Efter gudstjänstens slut kom en liten kille med ursprung i Irak fram och sa att jag hade fel. Det stod inte alls så som jag sagt. När han som kan läsa arabiska gav sin översättning slog minnet ned som en blixt! Då kom jag ihåg vad familjen jag och en annan av resedeltagarna besökte efter gudstjänsten i Betlehem sa när jag visade bilden och bad om en översättning. Det var inte alls Johannes 3:16 utan i stället 14:6:
Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Alltså ett annat välkänt sammanfattande och utmanande Bibelord som också givetvis kunnat fungera i julavslutningsgudstjänsten.
Nu får jag i nästa skolgemensamma gudstjänst på Askonsdagens morgon bekänna mitt misstag för hela skolan. Då får jag söka presentera Guds kärlek utifrån det Bibelordet i stället.
Kul att ha manus klart i så god tid.
De arabisktalande eleverna går på skolan för att lära sig svenska. Jag har bett den arbetskamrat som främst undervisar dem att (med glimten i ögat) beklaga att skolprästen tar fel för att han är korkad och västerländskt okunnig men inte medvetet ljuger i heliga ting.
* Detta års Adventsgudstjänst är omberättad i inlägget äntligen vitt!!
** Jag skriver med, inte för. Gudstjänster kan nämligen inte firas eller hållas för några, bara med och tillsammans med. It´s a matter of definition – typ.
*** Tyckte dessutom det var extra fiffigt med arabisk Bibeltext på kylskåp i dessa anti-minaretiska tider.
från kan till måste
En tendens jag tycker mig se på bredden i den kära Svenska kyrkan* är en utveckling jag skulle vilja beskriva med orden från kan till måste. Att närmare precisera exakt är svårt och att definiera orsakerna bakom är om möjligt ännu marigare då det just är en tendens jag tycker mig se. Har jag fel blir jag glad.Dock vill jag som exempel på det jag menar ta en några dagar gammal artikel i Lokala Världsbladet: Pite havsbad tar över havsbadskyrkan. Till att börja med vill jag då ikläda mig både hängslen, livrem, säkerhetsbälte, flytväst, krockkudde och hjälm och påstå att jag inte på något vis motsätter mig att Havsbadets ägare tar över ägandet och omsorgen över det kyrkorum han genom åren frikostigt sponsrat. Heder åt Hilding! Han är både klar- och vidsynt och vet att till en god miljö för de människor som besöker hans anläggningar hör tillfällen till eftertanke, reflexion och tro. Att förse hotellet vid Storforsen med en kyrka är en annan del av det livskvalitetstänkande som finns i hans i och för sig kommersiella anläggningar. Och givetvis är det också för Svenska kyrkan rent ekonomiskt bra om hans företagsimperium tar på sig kostnader för drift och underhåll av kyrkorum som kristna församlingar inbjuds att verka i. Och jag tror inte företagandet går back på saken. Tvärtom!
Det som stör mig – eller åtminstone gnager – är att kyrkans styrelser och beslutsfattare inte på samma sätt (längre) ser samma betydelser. Att de inte (längre) värnar kyrkligt (extra)arbete för utsocknes på det sätt Hilding gör.
Lite annorlunda tycker jag att det var förr. Visst fanns det när man en bit in i 1990-talet ville bygga en kyrka på Havsbadet både eftertanke och ibland motstånd utifrån ren snålhet men Pite-församlingarna och andra valde ändå att satsa både ekonomiskt och personellt på tanken att skapa en andlig miljö som med rummet och personer som medel möta semestergästande människor med evangelium. Långa öppettider, närvaro och aftonbön varje kväll ansågs i sammanhanget dessutom viktigare för de havsbadsboende än speciella ”publikdragande” programpunkter.
I samma anda fanns på fler håll än idag sommartid också Vägkyrkor – en idé buren av samma grundtanke: möta människor med ett kyrkorum som i sig har ett innehåll av bilder, symboler och annat; bemanna rummet med personer beredda att möta intittare med vänlighet, en enkel guidning och samtal; kanske en enkel servering och givetvis daglig andakt. Detta var något man ansåg sig sommartid kunna rigga för att möta kategorin icke egna församlingsbor, det vill säga förbipasserande semestrande resenärer eller kanske före detta ortsbor som nu kom som hem-vändare – alla dock kyrkoavgiftsbetalare på annat håll. Egentligen måste man inte göra något för sådana! Men på många håll ansåg man sig kunna.
Nu tar alltså Havsbadet över huset och en ekumenisk – alltså samfundsmässigt breddad – förening tänks ansvara för verksamheten. Som sagt är icke detta fel. Kanske är det till och med en utveckling till något positivt. Dock kan det i detta också ligga något av en kyrklig kräftgång och tillbakadragande från något man kan göra men inte måste. Ekonomiska skäl kan ligga bakom men möjligen också attityden ”det är ju inte våra församlingsbor”, ”det är egentligen inte vårt ansvar”, ”det är ju inget man måste göra” – typ. Den hållningen – att församlingarna inte ser det naturligt att göra något för andra än sig själva – har onekligen förstärkts de senaste 10 åren. Det kan bero på ekonomin men det kan också bero den starka ibland egensinniga lokalpatriotiska grundhållningen hos många förtroendevalda – en hållning som genom åren efter hand stärkts också hos kyrkans anställda.
Dock skall till sist om detta sägas att några belägg för att det speciellt skulle vara så bland förtroendevalda och/eller anställda i Piteå har jag inte. Snarare tog jag Pite-händelsen som skäl att skriva något om en tendens jag annars ibland ser. Dessutom vet jag att jag kan ha fel. Och hoppas faktiskt det.
En liten sak till:
Madammen i mitt liv var andraAdventshelgen på besök i Umeå. Strosandes omkring på Gamlia-området besöktes kyrkan Helena Elisabet och där norpade hon en karta över Vägkyrkor på Nordkalotten* för att vid hemkomsten ge den till sin hulde make – alltså mig. Kul att se den foldern eftersom jag under tiden jag på 90-talet var stiftsadjunkt fick vara med att utveckla Vägkyrko-konceptet. Då kom dessutom norrmän och finländare med i arbetet här uppe i norr för att sedemera ”smitta” sina länder söderöver. Ser jag på kartan nu – 15 år efteråt – märker jag dock att färre församlingar än förr väljer att bedriva Vägkyrkoverksamhet. I Sverige alltså. I norra Norge och norra Finland är det många fler församlingar som väljer att kunna göra detta man inte måste. Och finska och norska kyrkan har betydligt sämre ekonomi än den svenska....
* Finns också på nätet - här.
palestina VIII – motbilder
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett inlägg som till sin avsikt var direkta reflexioner utifrån resan till Palestina-Israel i oktober. Lite kopplat till ämnet kan väl i och för sig inläggen antisemit? samt pengar, sex och sprit – slutet – sägas ha men i reseintrycksredovisandet har jag haft ett uppehåll. Till nu. Här kommer alltså det åttonde inlägget i serien.
Besöket vid museet Yad Vashem (omberättat och kommentardiskuterat i palestina VII - tankebilder) följdes av en kort busstur och sedan promenad i ett regnigt och efterregnigt Jerusalem. Bussen tog oss inledningsvis till ett speciellt gathörn där en speciell verksamhet pågått i ungefär 20 år med bland annat den lilla tanten på bilden aktiv hela tiden.
Vi besökte – och en del i vår grupp deltog i – den demonstration Women in black på veckobasis genomför sedan 1988. Women in black - här är Wikipedias beskrivning - är en organisation eller snarare en rörelse som startade i Israel som protest mot den egna arméns brutalitet under den så kallade första Intifadan*. Rörelsen har avknoppningar över hela världen i många olika konflikter och kärnpunkten i deras aktivitet är att granska landets egna soldater och vid behov protestera mot övergrepp dessa begår.
Stoppa ockupationen!
Häv belägringen!
Fred nu!
är demonstrationens enda tillåtna plakattexter. De finns på hebreiska, arabiska och engelska och det är fritt fram för vem som helst att greppa ett plakat och delta.
Ibland kan man på svenska bloggar läsa att det inte finns någon ockupation av Västbanken och att ingen belägring av Gaza pågår. Tanterna i svart har alltså en annan uppfattning och ger en god motbild till den sortens svammel!
En annan organisation som ger hopp och motbild är Parents Circle. Vi kom – inte samma dag utan senare – att få möjlighet att haka på när en amerikansk grupp skulle träffa representanter för dem. Det var nog det allra mest gripande av alla de möten vi fick vara med om under hela resan. Det ägde alltså inte rum samma dag men jag väljer att återberätta det här eftersom jag tycker att Parents Cirkle och Women in black tematiskt hör samman.
Jag tillhör inte de lättrördas skara men de två samarbetande männens berättelser vid Parentas Circle-träffen väckte starka känslor. Och vilja att stödja det som de valt att stå för. Och i olika sammanhang i de – snacka om obetydliga – konflikter jag själv kan stå i söka ha dem som föredöme.
Mannen till höger är – enligt egen beskrivning – israelisk patriot som kommenderade en grupp stridsvagnar under Yom Kippur-kriget 1973 där han under striderna fick se sin enhet minska från 11 till 3 stridsvagnar. Desillusionerad återvände han från kriget för att leva sitt eget liv och bygga en familj som kom att bestå av fru, två söner och en dotter. Dottern - som han kallade familjens juvel - föll 14 år gammal tillsammans med fyra andra ungdomar offer för en palestinsk självmordsbombare. Det var under den så kallade andra Intifadan**.
Lidandets kraft är enorm! sa han.
Som nukleär energi. Kan göras till bomber – eller el. Man måste välja.
Han gjorde efter en tid det medvetna valet att tillsammans med resterna av sin familj vända sin sorg och sitt lidande till arbete för försoning och fred.
Den enkla vägen är hämnd! sa han också. Samt tillade som en självklarhet:
Är du villig att lyssna till den andres lidande kommer han att bli villig att lyssna till ditt.
Den andre – han till vänster – är palestinsk muslim och lever i det flyktinglägrer i Betlehem jag tidigare berättat om. Hans berättelse gick tillbaka till vad som hände hans familj när israeliska armén som motdrag under andra Intifadan ånyo hade gått in i Betlehem och proklamerat ute-gångsförbud nattetid. Då fick familjen en kväll meddelande om att mannens pappa förts till sjukhus. Trots vädjan till israeliska armébefäl tilläts de inte att fara till sjukhuset. Först morgonen efteråt kom familjen till lasarettet och då hade fadern dött av de skottskador han fått. Israeliska soldater hade skjutit den gamle mannen i ryggen.
Det blev samma sak för honom. Han sa:
Vad göra av sorgen? Vad göra av vreden? Hatet?
Efter en tid blev hans val att lyssna. Lyssna på den andres berättelser. Och få berätta sin egen för att åstadkomma – som han sade – fred och försoning från folket, inte ledarna.
Dessutom tillade han:
Betongmurar kan rivas! Men hur river man murar i människors tankar och hjärtan?
När de två männen tillsammans besöker en israelisk skolklass är det ofta första gången klassen får möta en livs levande palestinier och lyssna till dennes berättelse om flykten 1948, livet under ockupationen, hoten och trakasserierna. I palestinska skolor blir det första gången barnen och ungdomarna får tala med en israel som inte bär uniform utan har civila kläder. Och i stället för en soldat får de höra en pappa med hans smärta och sorg.
Många gånger anses vi av "de våra" som förrädare.
Men ofta är det någon - kanske bara en eller två - i klassen som lyssnar. Och ser ut att börja tänka. Därför fortsätter vi.
Kyrkoledarnas Kairosdokument jag i förra inlägget hänvisade till är i samma anda.
* Den första Intifadan innebar fem år av palestinska först spontana, sedan samordnade, demonstrationer, strejker, stenkastning och andra protester mot den israeliska ockupationen. Den pågick fram till Osloavtalet undertecknades 1993 och att en palestinsk myndighet för visst självstyre började formas med egen polis mm. Röda korset uppskattar första Intifadans offer till 50 israeler och mer än 800 palestinier i direkta konfrontationer mellan parterna. Till detta mördades kanske 400 araber av andra araber – anklagade för angiveri eller av andra skäl. 16000 palestinier sattes i israeliska fängelser.
** Den andra Intifadan startade 2000 efter Ariel Sharons besök på tempelberget. Den blev mycket våldsam med palestinska självmordsbombare, förstärkt israelisk ockupation av områden man ”lämnat” till den palestinska myndigheten, utegångsförbud och förstörelse.
pengar, sex och sprit
Jag brukar läsa tidningen Dagen – på nätet. Finner den om inte ovärderligt bra så i alla fall vettig att nyttja för att få nyheter från den så kallade ”kristna världen” – eller snarare olika slags kyrkliga världar. Eller kristliga.Det kan vara en poäng att fundera över sambanden kristet – kyrkligt – kristligt. Tänker dock inte göra det här eller nu utan bara stillsamt nämna att många rubriker – dock inte alla – på Dagens webbsajt kan sorterar in under någon av de kategorier rubriken angav.
Penningen som tema representeras av att församlingar av ekonomiska skäl måste sälja lokaler eller förändra sin verksamhet. Sex är ett evigt tema och denna höst främst fokuserat på sexualitet mellan människor av samma kön eller rapporter utifrån an och annan skandal.* Spritfrågor är inte lika välbevakade men läses, om man skall tro redovisningen av vilka artiklar som haft flest läsare, i stor omfattning.
Pengar, sex och sprit är vad man brukar kalla privatetiska frågor som handlar om hur individer relaterar till olika moraliska och etiska dilemman. I dessa privata frågor är Dagen tämligen värdekonservativ vilket inte stör mig i någon nämnvärd uppfattning även om jag kan tycka att bevakningen blir lite ensidig.
Socialetiskt finns man givetvis också med men inte alls med samma frekvens. Här borde man öka trycket. Ändå var det en socialmoraliskt inriktad notis som igår fick mig att börja surfa runt på nätet för att få mer information. Palestinska kyrkoledare uppmanar till bojkott av Israel löd rubriken som fick mig att klicka runt för att läsa mer om vad jag tidigare under vistelsen i Betlehem och Jerusalem fick veta var på gång.
Dagens referat är bra men jag rekommenderar verkligen läsaren av denna blogg att följa den länk som jag ger nedan och läsa dokumentet i sin helhet. Det är på ungefär 12 sidor engelsk text och preciserar hur de kristna i regionen – ortodoxa, katolska, lutherska, anglikanska, baptistiska – ser på sin situation och på vägen framåt.
Ett oerhört viktigt dokument!!
A word of faith, hope and love from the heart of Palestinian suffering
* Vad gäller detta temas behandling i tidningen sett över tid tycker jag mig ana en större journalistisk nit när skandalerna sker i Svenskkyrklig miljö än i en frikyrklig. Varför det är så vet jag inte men kan inte fria mig från den gnälliga misstanken att det beror på att Dagens läsekrets till största delen är just kyrklig – fri- alltså.
tankepropp
När bloggare bloggar bloggar bloggare ibland bara om ett eller ett par ämnen i alla sina inlägg. Det kan förefalla som om det är det enda de snöar in på och nördfaktorn blir därför hög. Så finns det bloggar vars innehåll till sin helhet rör sig i fält som (dam)skor, kattavel, politik, fotboll, religion, schack, frisyrer eller omåttlig spritförtäring med minnes-luckor bakefter. Det sista är i sig en paradox eftersom jag inte begriper hur de som onsdag-fredag-lördag super skallen av sig kan komma ihåg något att skriva om – men företeelsen mångordighet om det jag inte minns finns onekligen. planlöst surfande har hittat fyllebloggar av det slaget men jag läser den givetvis inte.
Nu behöver inte tockenadäringa enfrågebloggar i sig vara något dumt. Så menar jag inte! Tar jag bland mina länkar långt ner till höger har ju till exempel andreas dedicerat sina skriverier till att på ett förundransvärt filosofiskt och intellektuellt sätt ta upp tankar, åsikter, argument. Bloggen minstabröder har gjort på liknande vis och vikt hela sitt bloggande till att berätta om palestiniernas och speciellt de kristna palestiniernas situation som av många västerländska kristna är bortglömda och ge tips om nyhets och debattartiklar som ger läsare en djupare insikt i den komplicerade situationen i det heliga landet – allt enligt egen undertext. Dessutom känner jag ju något personerna bakom dessa nämnda bloggar och vet att de inte är enfrågemänniskor utan har flera strängar på sin lyra.
Andra bloggar jag läser men inte har länkat till – mina barns till exempel – är mer av dagböcker utifrån vad som händer och sker i deras liv. Där handlar det alltså om jobb, för årstiden aktuella julförberedelser som får en gammal julfixarveteran att bara sucka, samt i ett av fallen – eftersom jag skall bli farfar – värdefulla skriverier om hur barnbarnets moder mår.
Vad gäller mitt eget bloggande är jag ju en stor tänkare av enkla och egensinniga tankar av alla olika slag. Trots detta – eller på grund av detta – hamnar jag understundom i total skrivtorka. Så är det till exempel nu då skrivprojekten kopplade till min resa till Palestina-Israel och till Norwich så att säga kommit i bakvattnet. Glädjande erfarenheter på arbetsplatsen skulle kunna skapa inläggskilometrar och företeelser i både kyrka och samhälle skulle förutom böcker jag sporadiskt läser i också kunna medföra inlägg. Men så blir det inte – märkligt nog. Och tidsbristen är inte den primära orsaken utan – phuh (alltså en suck) – tankepropp måste ligga bakom.
Idag skolkar jag i alla fall från jobbet! Kompar skulle det heta om jag inte arbetade på en skola. Jag är alltså ledig och skulle kunna göra sådant som borde göras – julfixa typ. Eller kanske är det en sådan dag då jag, eftersom jag inte har några schemalagda lektioner, flyttat jobbet för att som vi brukar säga arbeta hemma eller läsa in sådant som ligger efter. Eller så blir det en kombination av alltsammans. Eller inget av det.
Ett inlägg om egentligen ingenting blev det i alla fall.
Ikväll får jag väl skriva vad det blev.
PS: Ser att denna dag redan innan jag vid 10tiden publicerar detta inlägg så har 15 personer förutom jag själv betittat bloggen och funnit att inget nytt hänt. Denna trofasthet gör mig rörd. God morgon på er! DS.
antisemit?
Vid ett par tillfällen har jag den senaste tiden blivit kallad antisemit – inte här utan i ett kommentarsamtal på en annan blogg. Måndag kväll har antalet kommentarer i det samtalet vuxit till över 40 och ändå har bloggägaren meddelat att han sparkat en del kommenterare då de varit både osakliga och anonyma. Här refererar jag nu de delar som berör mig men vill någon gå igenom resonemanget i sin helhet är det bara att gå till inlägget Både moskéer och kyrkor i Nasaret på bloggen minstabröder som jag har länk till nere till höger.
Den 3/12 skrev en signaturen Yesiah orden:Till den antisemitiske prästen Stig Strömbergsson och gav så en länk till en hemsida med mot judendom och kristendom militanta Koran-citat (som jag frågat en annan kommenterare om). Jag gick i svaromål mot bland annat skällsordet antisemit.
Samma signatur återkom dagen efter med en allmän hänvisning till sådant jag och ett par andra skriver och hävdar: Tämligen lätt läser man mellan raderna i deras inlägg att de gärna såge en apokalyptisk allians mellan kristenheten och den islamska världen mot det judiska folkets nationalhem, Israel.
Som tur är finns det en annan kristen värld än den som ovannämnda personer representerar.
Denna andra kristna värld ingår inga allianser med socialism och islamism och den är mångdubbelt mer talrik än – här räknades vi upp igen – "befrielseteologi".
Jag besvarade detta med en tanke att man i ett samtal nog inte skall gå in för att läsa mellan rader när man uppenbarligen har svårt att se vad som står på raderna ifråga.
Den 5/12 på kvällen gav sig så en Bengt R in i leken med: Man kan väl utgå från att Stig Strömbergsson var en av initiativtagarna till den inställda Förintelsemanifestationen i Luleå, senast. Det säger allt om honom.
Ungefär en timme senare lade han till: Präster som Stig Strömbergsson skall givetvis brännmärkas som antisemiter i samtliga judiska församlingar i Sverige och i utlandet. Hans åsikter om judar som delas av miljontals muslimer, märks av hakkorset.
Signaturen Yesiahs skriverier tog jag med som exempel på den atmosfär som delvis fanns i bloggsamtalet. Jag berör nu inte vidare hans/hennes inlägg eftersom jag svarade i det aktuella samtalet på den andra bloggen.
Påhoppen från Bengt R lät jag passera då jag inte ville ta mer utrymme på en annans bloggares blogg – även om den ägaren kanske välkomnat det. Jag vill inte heller här besvara hans grundlösa oförskämdheter utan vill sätta fokus på den argumentationsteknik Bengt R är ett exempel på.
Särskåda påståendet: Man kan väl utgå från att Stig Strömbergsson var en av initiativtagarna till den inställda Förintelsemanifestationen i Luleå, senast. Det säger allt om honom.
Vad betyder detta?
Att jag var initiativtagare till den inställda Förintelsemanifestationen i Luleå januari i år?
Eller att jag skulle tagit initiativ till att ställa in den?
Men den blev ju inte inställd! Inställningen kom ju att ställas in, så att säga.
Totalt fel på alla punkter, alltså!!
Orden Man kan väl utgå från... syftar därför bara på ett fantasifoster.
Likaså givetvis då också slutsatsen Det säger allt om honom.
Ett fantasifoster säger väl rimligen inte allt om mig – eller?
På samma inbillning vilar självfallet snacket om nazistämplad antisemitism i det andra ”inlägget”. Parat med den trivsamma önskningen att jag skall brännmärkas - därav bilden*.
Att jag med så många ord berör detta beror inte på att jag personligen skulle vara kränkt eller sårad. Långt därifrån! Men jag blir brydd över detta inte helt ovanliga sätt att i bloggerivärlden argumentera i olika frågor. Alltså metoden att personer efter egen fantasi tillskriver och pådyvlar andra människor åsikter, motiv och drivfjädrar som de människorna inte har, och sedan ofta hätskt argumenterar mot den karikatyr som pådyvlingen skapat. Det är verkligen att göra det lätt för sig! Det är väl ingen konst att diskutera med eller skälla ut sina egna fantasifoster.
Men är det hederligt?
I många frågor i debatter och bloggar jag inte följer kan man med all sannolikt se detta. Här var det i sammanhanget Palestina-Israel-Islam-Kristendom som unkligheterna** jäste upp.
* Min verkliga och inte påhittade uppfattning om Förintelsen och manifestationen i Luleå står att finna i inlägget Auschwitz 61 år skrivet i denna blogg den 27/1 detta år. Dessutom ledde jag samma vecka tillsammans med en annan kollega som tidigare också besökt lägret ifråga ett två timmar lång samling för hela folkhögskolan med information om förintelsen och hedrande av dess offer.
** Unkligheter är givetvis inget tryckfel utan ett nybildat ord för unket och ynkligt.
konfafotboll
I och med gudstjänsten idag på andra söndagen i Advent startade det. Det stora och viktiga projektet. Arbetet som innan det är färdigt om knappt ett år under vissa tider i någon mån och under andra tider mycket intensivt kommer att fylla tider i mitt liv. Det det handlar om är konfafotboll – länken kan följas.Initiativet till det hela kom från eldsjäl inom Norrbottens fotbollsförbund som kontaktade Älvsby folkhögskola med en idé om kombinerad konfaläsning och fotbollsträning för den årsklass som går i årskurs åtta. Då skolan har en enhet med ett arbetslag om 2½ tjänst som har att arbeta med kurser och utbildningar kopplade till idrott och en ungefär lika stor enhet för kyrkliga kurser blev det dubbelnapp direkt. Idén är i och för sig inte ny utan finns på många håll och kanter men av olika skäl – inte minst mina tidigare tveksamheter – har skolan inte tidigare valt denna väg. Nu var det dock dags och planer utarbetades för start redan för ett år sedan med konfirmation sommaren 2009. Då bara några få anmälde sig förra hösten kom alltsammans att skjutas fram ett år och idag var det så dags. Ett 20tal ungdomar med vidhängande familjer kom åkandes från Luleå, Piteå och Boden till gudstjänsten i Älvsby kyrka – starten på konfastarten. Efter gudstjänsten – som var i form av församlingens ordinarie högmässa – drog så alla berörda till skolan för lunch och lärakännaträff med information och annat.
Jättekul!
Kul ungdomar!
Positiva föräldrar!
Inspirerande att börja!!
Innan första veckoslutssamlingen i slutet av mars skall ungdomarna via e-post, den speciella hemsidan samt SMS ges olika uppdrag att utföra inom ramen för att de har att gå i gudstjänster och sysselsätta sina tankar med själva konferiet. På samma sätt blir det också inom ramen för fotbollandet. En del av uppdragen kommer nog också att innefatta ungdomarnas föräldrar och andra anhöriga – fast det vet inte dessa om än.
Så blir det som sagt veckoslutssamling i mars och sedan fler uppdrag innan ett veckoslut i maj och så samma procedur innan två veckors intensivt arbete i helinternat på folkhögskolan i början av augusti. Konfirmation planeras till den 15:e augusti.
Skall bli kul att (försöka) arbete tillsammans med så unga ungdomar på nytt. Fram till 1990 deltog jag som församlingspräst i konfirmandverksamheten varje år men det tog (tyvärr) slut när jag 1991 fick tjänst på Stiftskansliet i Luleå. En hösttermins inhopp i Älvsby församling då man där en bit in på 90-talet hade total-vakans på alla fyra prästtjänsterna och en vikarierande tvåveckorsläsning med cykling på Gotland för ett par tre år sedan var då jag senast fick tillfälle att vara med konfirmander under en längre tid. För mig skall det i vart fall bli kul. Hoppas det blir så för ungdomarna också.
SEX i familjen
Min gode vän och trätobroder tobbe lindahl filosoferar i ett inlägg på sin blogg om hur läsarfrekvensen förhåller sig till inläggs-skrivnings-frekvensen. Genom att ge ett inlägg en slagkraftig rubrik vill han testa om sådan innebär fler läsare eller inte just dagen eller dagarna efter rubriceringen. Så kallat laddade ord i texten kanske också skapar toppar i besökarantalet*. En kunskapsgirig allmänhet med mig själv inblandad väntar ihärdigt på resultaten.Rubriken på detta inlägg kan kanske fungera som ett led i samma forskning. Tre ord varav ett versalt skrivet kanske via Google eller annat leder till ökad lösläsning på samma sätt som kvällstidningars och andra publikationers mer eller mindre slagkraftiga löpsedlar kan tänkas stimulera försäljning av tidningarna i fråga.
Innehållsligt finns i regel någon form av relation mellan en tidnings löpsedel och någonting inne i tidningen. Ibland är den relationen rellevant och ibland bara krystad. Så är det givetvis också i ett blogginlägg och därför måste här skrivas att rubriken SEX i familjen åsyftar det faktum att sedan hösten 1991 har den familj jag har glädjen att tillhöra bestått av sex personer.
Med detta påstående är det till den kanske läsarinlurande rubrikens relaterade inläggsinnehåll färdigredovisat.
Ensamhet dryftas i en intressant artikel i det senaste numret av Kyrkans tidning. Artikeln - som jag inte kunnat komma fram till på tidningens webb-sida - menar att ensamhet kan vara av trenne slag – ofrivillig, självvald och existentiell – och att de kan samverka och motverka varandra på olika sätt. Tänker jag själv vidare utifrån artikeln anar jag till exempel att självvald ensamhet i till exempel retreatmiljö kan lindra existentiell ensamhet som kan finns där till en del på grund av ofrivillig ensamhet eller för lite ensamhet i en tillvaro präglad av stoj och stim, hets och härjeri. För en del – kanske ganska många – skulle alltså en rekommendation kunna vara: gör dig ensam så lindras den av ensamheten skapade ensamheten.
Just nu är jag (inom parentes sagt) ensam eftersom madammen åkt till Umeå för att där besöka äldsta dottern samtidigt som yngre dottern jobbar i Piteå, son 1.0 bor i Luleå och son 2.0 sitter fast förankrad framför datorn en trappa ner. Vilsamt eftersom ensamheten i mångt och mycket är självvald men har ett inslag av ofrivillig eftersom jag har till arbetet knutna uppgifter att genomföra i morgon och således inte kunde resa med till Umeå.
Tankar kommer när man är ensam – i alla fall hos mig. Det är inte säkert alla tankar alltid är helt goda eller smarta, med de kommer, går, virvlar och har sig i små skurar om tiotusen. Så kom jag i min ensamhet till exempel att tänka att mitt i det fria ostrukturerade tankeflödet är det en gammal tanke som den sista tiden gått förlorad och numera nästan helt otänks. Kopplar man detta till den inledningsvis nämnda bloggbesöksmängden samt tillägger erfarenheter av kommentarfrekvensen, kan sägas att den nu näst intill bortkomna tanken alltid när den tidigare nämndes brukade generera en eller annan frustrerad tankekommentar från någon eller några i den trägna läsekretsen.
Den förlorade men nu återfunna tanken gnagde och efter sökningar på nätet nödgas jag konstatera att det i skrivande stund inte går att redovisa hur många minuter det är kvar till nästa avsnitt i serien LOST. Den senaste notisen i ämnet var i någon sorts frågepanel i TV4 den 11 november då en Fredrik ställe de frågor som gnager så mångas sinnen: Hej jag undrar bara när Lost kommer tillbaka? Och varför det tagit så lång tid? TV4as tittarombudsman gav det innehållslösa svaret: Efter jul, man måste ju först spela in avsnitten.
Kan man tänka sig!
* En egen åtgärd i den riktningen vidtog jag för ett år sedan genom inlägget al qaida syltar och saftar. Vad det innebar i bloggbesöksfrekvens vet jag dock inte.
känna lukt
Anledningen till detta inlägg står att finna i vad tidningar förtäljer – därav bilden. Innan jag tar mig till sak är det då på sin plats med ett långt och säkert av flera anse totalt oviktigt snack om något till synes helt annat.För ganska många år sedan kom vårt villaboende att gå i sniffandets tecken. Huset vi bebor är en suterrängkåk där halva undervåningen - med förråd, tvättstuga och bastu samt en liten toa - är ingrävd i backen medan halva undervånningen är ovan jord. I sagda förråd hade någon tidigare ägare lagt en heltäckande plastmatta på betonggolvet och när madammen i mitt liv tappade strykjärnet började vatten sippra upp den det då uppkomna matthålet. Detta innebar Ut med plasticken!! och Fram med trasan!! för att torka upp flera års ackumulerad underifrånkommande källarfukt. Tio liter senare vidtog luftning och under den då strax infallna sommaren minskade golvets fuktblommor stadigt eftersom den dumt lagda fuktspärren inte längre fanns. Av dett drog vi slutsatsen att utdunstningen var större än den insippring som alltid i någon mån kan drabba betongbottnar.
Bäddat för Frid och fröjd, alltså - förutom att golvet var fult!
Ha!! Tro det!!
Ett par tre år senare sade hustrun oftare och oftare: Jag tycker det luktar fukt i lillrummet nere! åsyftade det mindre av undervåningens icke in i backen ingrävda rum. Uppmanad därtill sniffade jag också i rummet och kände (givetvis) ingenting. Samtalsämnet återkom vid ett antal tillfällen under något års tid och vid upprepade sniffanden kände jag (givetvis) inte ett dugg och bedömde stillsamt madammens näsa vara av överkänslig typ.
Samtal med andra villaägare gav att det är icke ett helt ovanligt förhållandet att damnäsor mer än herrtrynen känner lukter som innebär att herrar utifrån traditionella könsroller ställs inför uppdrag att riva upp golv eller kolla trossbottnar eller på annat vis spendera tid och kraft för att åtgärda orsaker till lukter de själva inte känner. Eller vill känna. Noterande detta mönster drabbades jag av misstanken att det kanske förelåg någon typ av medveten selektiv nästäppa hos mig och andra presumtiva amatörsnickare. Eller rentav en djup psykologisk bortträngning av faktorer som verkar vara dåliga nyheter och kan ge besvärligt extrajobb och nödvändiga förändringar i boendestrukturen.
Hursomhelst var golven nere nötta av ihärdigt spring och fyra barns BobyCarande och när det på grund av slitaget hursomhelst skulle bytas golv visade det sig att madammen hade haft rätt hela tiden. Lätt fukt hade (naturligt?) kapilärsugits upp genom betongsulan in i sandlagret under isoleringen under spånskivan under korkmattan*.
Riva hela skiten! Ut med golvet och sanden! In med hantverksexpertis för att bygga om golvet med undergolvventilation och annat finessande samt klinker och golvvärme i det tidigare nämnda förrådet. Allt detta i ett hus om 4 rum** och kök bebott av två vuxna och fyra barn och då i december månad. Och mitt i allt som lök på laxen morfar och mormor på besök. Klockan 16.00 den 23:e december slog siste snickaren in sista spiken och sedan barnen somnat i stor golvsyskonbädd omvandlades byggarbetsplatsen genom träget föräldraarbete*** till julpyntad fastighet. Vid 04-tiden på julaftonsmorgonen var det klart.
Varför berättar jag detta??
Svar:
Historien är lärorik vad gäller förhållanden mellan iakttagna problemsymtom (=lukten), obser-vatörers klarnäsenhet (=fruns), motviljan hos en del med ansvar (=jag), det reella problemet (=fukt) och de nödvändiga åtgärderna (=riv&bygg).
Historien kan tillämpas på innehållet i en artikel i dagens Lokala Världsblad men som (ännu) inte går att läsa på nätet. Är man mer sakralt inriktad finns denna liknande artikel i Kyrkans tidning eller för all del detta inlägg på Dag Sandahls blogg.
Fredagens Lokala Världsblad innehöll i fredags en bra krönika om pandemin FaceBook samt en liten notis kring bibelanvändning. Delar helt krönikörens känsla kring FaceBook!
* Arrangemanget kallas - ironiskt nog - flytande golv.
** Två av sovrummen alltså på nedre plan.
*** Morfar och mormor hade veckan innan rest hem för att där fira jul med bland andra barnens kusiner. Farfar och farmor julade hos oss.
äntligen vitt!!
På bloggen har det den senaste tiden varit ett påtagligt överskott på inlägg fyllda av mer eller mindre fullständigt relaterade tankar knutna till den resa jag fick göra till Palestina-Israel för en månad sedan. Ett mellanstick torde därför vara på sin plats eftersom det händer andra saker också.I Älvsby kyrka
har vi till exempel firat första söndagen i Adventstiden med att som brukligt är delta i gudstjänsten som i god mening var som vanligt med kör, texter, predikan, mer kör, kaffe och samtal vid fikabordet. Kändes som en invand start på fasteperioden före jul.
I folkhögskolans kapell
proklamerades Adventstart redan första lektionen i fredags morse med en gemensam gudstjänst för alla elever och all personal på skolan. Vanligen finns i kapellet ett andaktsliv utanför schemalagda lektionstider men fyra-fem gånger varje läsår blir det ”obligatoriskt”. De skol-gudstjänsterna är de enskilda arbetsinsatser som gör mig mest positivt utpumpad – märkligt nog. Inga märkvärdigheter äger egentligen rum mer än att tillfället är speciellt med 70-90 vuxna personer som sällan eller aldrig firar gudstjänst men nu är där med sina tankar, känslor, attityder osv. Permanent skolkör finns inte utan för gudstjänsterna stampas skolans ”tillfälliga kör” fram ur korridorgolven till att öva ett par tre gånger. Dessa sångare och ”tillfälliga körledaren” kommer överens om vad de kan och vill sjunga och detta är inte helt och hållet sakralt.
Min uppgift i sammanhanget blir då att tala – typ söka säga något vettigt. Jag brukar välja att prata så att jag väver samman sångerna till någon form centralt kristen tanketråd med Jesus och de närvarande i fokus. Huruvida detta lyckas vet jag inte men lite stimulerande blir det ju att göra låten Knocking on heavens door till ledmotiv i en gudstjänst fredagen före första Advent.
Fredagsfeber
blev inte resultatet av skolgudstjänsten utan är namnet på den ungdomsgrupp som brukar samlas på EFS en kväll varje vecka – jag gissar att läsaren är klipsk nog att fatta vilken dag det gäller. Skolgudstjänstdagens kväll var jag (av ledaransvariga föräldrar) kontrakterad att med 20-talet tonåringar dryfta ämnet Tro utan gemenskap – min ämnesidé.
Nu skall inte tros att dessa ungdomar saknar trons gemenskap! Tvärtom! De har kristen gemenskap hart när i övermått. Många av dem har EFS-aktiva föräldrar och har som gäng känt varandra sedan de började gå. Miljön – alltså EFS-föreningen – betonar dessutom gemenskapens betydelse som identitetsfaktor och söker verkligen odla en god gemenskap. Ungdomarna får således sin familjegemenskap kompletterad med en ungdomsgemenskap med samma förtecken.
Kvällen handlade om vad framtiden har i sitt sköte då de unga på grund av flytt till studier och/eller arbete kommer att bryta upp ur sina bägge gemenskaper samtidigt. Och att det då kommer att handla om att tro utan gemenskap på ett sätt man bör förbereda sig på innan. Så att man inte tappar tron när gemenskapsbanden inte längre kan upprätthållas.
Blev det en bra kväll? Inte vet jag!! De föräldrar som riggar ungdomskvällarna lärde jag känna när de var i deras ungdomars ålder och med några av dem blev det i alla fall ett långt och intressant eftersamtal.
Kallt
har det blivit. Inte smällkallt utan bara snällkallt vilket innebär att nederbörden inte faller i blöt utan kristalliserad form så att det äntligen har blivit vitt!!
