julstrul 2
Två dagar är det kvar. Eller tre, beroende på vad under julen som kan anses mest viktigt. Skall rätt vara rätt är det ju tre dagar kvar till den 25:e – Juldagen – som är helgens viktigaste och grundläggande dag. Två dagar dock till Julafton som väldigt mycket står i fokus och förberedelser mm inför den dagen är detta blogginläggs huvudsakliga innehåll.
Förfest
Då förstfödde sonen med fästmö ämnar fira Julaftonen hos hennes föräldrar och inte anländer till oss förrän på Juldagen och att den yngre av hans storasystrar idag om morgonen skulle resa för att arbeta i Björkliden och att den äldre av syrrorna kunde komma med tåget från Umeå redan måndag kväll beslöts att träffas och byta ett och annat paket i förtid. Liten Julafton i Luleå igår kväll, alltså. Snörök och elände på vägen dit men kul – fast det blev sent.
Julbord
Äta julbord är egentligen en korkad beskrivning! Så lite gnagbart på bordet att man måste knapra på själva möbeln blir det ju aldrig*. Äta julmat bör det väl rimligen heta!
Nu är i alla fall julmaten under preparation – alltså det som på trä konstruktionen i skålar, bunkar, grytor, karotter, folieformar, burkar och på fat av olika sorter och dimensioner skall läggas upp för att avnjutas i repeterande former flera dagar på raken. Idag har madammen pysslat med sillar tänkta att smaka på olika sätt. Lax finns rökt och snart färdiggravad. Rävbensspjällen är fixade och prins- och julkorven inhandlad. Renstek inrullad i bröd med pepparrotssmojs finns i frysen liksom köttbullar fabricerade av malda muskler från i skogen fritt stövande säsongsvis jagad stor ätare av tallskott.
Just köttbullarna är faktiskt mitt ansvarsområde. Liksom knäcken. Redan har det gått 10 dagar sedan 1,5 kg älgfärs trillades till bullar av angenäm styrka och smak. Allteftersom tiden gått tilltog dock desperationen då det inte gick att frambringa de krossade likdelar av sameagda klövdjur vi också brukar köttbullsskämma bort oss med i signad juletid. Kooperativabutiken hade ingen renfärs och när ett motvilligt ICA-besök inte heller medförde något frysdisksfynd påbörjades en långsam sorgeprocess för att ställa in familjen på att detta år enbart ha älgköttbullar.
Men så i förrgår – fjärde söndagen i Adventstiden – löste sig saken! Under trivsamt kyrkkaffeprat vittnade jag om vår upplevda bristsituation varvid kyrkvärd med färs** talade om att de hade massor av varan ifråga och gärna delade med sig till behövande.
Kvickt och raskt kört och köpt! Och idag anrättats samtidigt som skinkan genomgår en långsam upptiningsprocess för att imorgon anrättas så buljongen till dopp-i-grytan – julmatens Rolls Royce – kan erhållas som sidoprodukt.
Plast
I somras var alla granar gula, angripna av någon sorts läbbig svampsjukdom. Effekten av detta är att fina naturgranar näppeligen inte går att upphitta – just kravet fina gör det marigt nog vanliga år – och därför har plastgran inhandlats. Lite vemodigt tycker jag onekligen att det är men nöden har ingen lag. Mitt förslag att medelst projektor på duk projicera bild av förra årets gran med underliggande klappar gjorde att varenda kotte i familjen ansåg att jag inte fattat ett barr.
Nu tillbaka till förberedelserna!!
Städning med traditionsenligt dån ur ljudanläggningshögtalarna.
Händels Messias skall överrösta dammsugaren!
* Tanken att käka möbler ger en helt ny innebörd åt ordet stolpiller.
** Första gången denne kyrkkamrat nämndes på denna blogg var med anledning av att han blåst förbi mig i ett skidspår – något som i och för sig inte kräver många meter per sekund. Omnämnande detta använde jag då beteckningen kyrkvärd på glid. Själv har han på denna blogg – och tobbe lindahls – stundom lämnat kommentarer och då identifierat sig som kyrkvärd i bärskogen, kyrkvärd utan cykel osv. Och nu blev han kyrkvärd med färs – även om jag faktiskt funderade på att dra ihop det till kyrkfärs.
Roligt att kunna vara till hjälp i färsnöden. Dessutom infann sig nästan karnevalstämning hos yngsta dottern, som konsekvent vägrar äta viltkött, om den inte grillas. Än har vi inte lyckats krydda bort hennes agg mot viltsmaken.
Plastgran har vi haft i över femton år, man vänjer sig. Plastgran, fastän tillverkad av fossil olja, är mera klimatsmart än en naturgran, förutsatt att man behåller den minst sju år. Detta tack vare undvikande av årliga transporter av naturgran.
Jul är för många "ett trixande logistikproblem". Vem firar med vem i år? För min familj som består av hemmavarnade barn och inga far eller morföräldrar i livet, med syskon som firar jul för sig med sina familjer är julfirandet enkelt. Men tids nog blir det nog så för oss också att vi väntar hem de kära till jul, kanske ett av julen glädjeämnen. Tyvärr innebär det svenska julfirandet där man bara firar julen familjevis, den ensammaste helgen för många.
