stigstrombergsson

På bloggen har det den senaste tiden varit ett påtagligt överskott på inlägg fyllda av mer eller mindre fullständigt relaterade tankar knutna till den resa jag fick göra till Palestina-Israel för en månad sedan. Ett mellanstick torde därför vara på sin plats eftersom det händer andra saker också.

I Älvsby kyrka
har vi till exempel firat första söndagen i Adventstiden med att som brukligt är delta i gudstjänsten som i god mening var som vanligt med kör, texter, predikan, mer kör, kaffe och samtal vid fikabordet. Kändes som en invand start på fasteperioden före jul.

I folkhögskolans kapell
proklamerades Adventstart redan första lektionen i fredags morse med en gemensam gudstjänst för alla elever och all personal på skolan. Vanligen finns i kapellet ett andaktsliv utanför schemalagda lektionstider men fyra-fem gånger varje läsår blir det ”obligatoriskt”. De skol-gudstjänsterna är de enskilda arbetsinsatser som gör mig mest positivt utpumpad – märkligt nog. Inga märkvärdigheter äger egentligen rum mer än att tillfället är speciellt med 70-90 vuxna personer som sällan eller aldrig firar gudstjänst men nu är där med sina tankar, känslor, attityder osv. Permanent skolkör finns inte utan för gudstjänsterna stampas skolans ”tillfälliga kör” fram ur korridorgolven till att öva ett par tre gånger. Dessa sångare och ”tillfälliga körledaren” kommer överens om vad de kan och vill sjunga och detta är inte helt och hållet sakralt.
Min uppgift i sammanhanget blir då att tala – typ söka säga något vettigt. Jag brukar välja att prata så att jag väver samman sångerna till någon form centralt kristen tanketråd med Jesus och de närvarande i fokus. Huruvida detta lyckas vet jag inte men lite stimulerande blir det ju att göra låten Knocking on heavens door till ledmotiv i en gudstjänst fredagen före första Advent.

Fredagsfeber
blev inte resultatet av skolgudstjänsten utan är namnet på den ungdomsgrupp som brukar samlas på EFS en kväll varje vecka – jag gissar att läsaren är klipsk nog att fatta vilken dag det gäller. Skolgudstjänstdagens kväll var jag (av ledaransvariga föräldrar) kontrakterad att med 20-talet tonåringar dryfta ämnet Tro utan gemenskap – min ämnesidé.
Nu skall inte tros att dessa ungdomar saknar trons gemenskap! Tvärtom! De har kristen gemenskap hart när i övermått. Många av dem har EFS-aktiva föräldrar och har som gäng känt varandra sedan de började gå. Miljön – alltså EFS-föreningen – betonar dessutom gemenskapens betydelse som identitetsfaktor och söker verkligen odla en god gemenskap. Ungdomarna får således sin familjegemenskap kompletterad med en ungdomsgemenskap med samma förtecken.
Kvällen handlade om vad framtiden har i sitt sköte då de unga på grund av flytt till studier och/eller arbete kommer att bryta upp ur sina bägge gemenskaper samtidigt. Och att det då kommer att handla om att tro utan gemenskap på ett sätt man bör förbereda sig på innan. Så att man inte tappar tron när gemenskapsbanden inte längre kan upprätthållas.
Blev det en bra kväll? Inte vet jag!! De föräldrar som riggar ungdomskvällarna lärde jag känna när de var i deras ungdomars ålder och med några av dem blev det i alla fall ett långt och intressant eftersamtal.

Kallt
har det blivit. Inte smällkallt utan bara snällkallt vilket innebär att nederbörden inte faller i blöt utan kristalliserad form så att det äntligen har blivit vitt!!