stigstrombergsson

Han får mig att känna mig dum.
Som om det jag jämt trott inte duger

Så uttryckte min morfinmedicineringsdimmige far sig vid ett tillfälle när han tittade på ett pratprogram på TV i vilket förre ärkebiskopen KGHammar var ende medverkande*. Idag på morgonen fylldes jag av en liknande känsla. Dock utan KGHammar.

04.45 skränade klockradion. Madammen i mitt liv skulle med bil befordras till Kallax flygplats för avgång 06.45. Och då man ska tjäcka in i god tid skulle det rullas klockan fem. 06.40 var jag hemma igen för en andra frukost - tekoppen med en eller annan smörgås. Lokala Världsbladet** låg på bordet samt veckans exemplar av Kyrkans Tidning om vilken jag säger som min far sa - men i reale i stället för i maskulinum:

Den får mig att känna mig dum.

Som om det jag jämt trott inte duger

Kyrkans Tidning är en blaska för Svenska kyrkan. Då jag är förtroendevald bekostar Älvsby församling prenumerationen av detta hus- och livorgan i akt och mening att den skall ge mig inblick i vad som händer och fötter i kyrkan i stort. Den skall spegla den mångfald av händelser och tendenser man kan finna i en rikstäckande folkkyrka, stimulera den ideologiska och teologiska debatten osv.

Vad möter mig då idag?

Ny-tro, ny-tro, ny-tro, ny-tro och ännu mer ny-tro. Ingen "old time religion" alls - faktiskt. Och den dolda agenda jag tidigare tyckt mig se bakom urvalet av publicistiskt innehåll är nu så konsekvent driven att agendan näppeligen inte längre av den mest välvillige kan anses vara dold. Utan helt uppenbar.

Två ämnesområden kan anges och då givetvis det största först: äktenskapet.

Riksdagen har ju - vilket jag gissar är bekant för denna bloggs läsekrets - beslutat att från och med i morgon byta innehållet i ordet äktenskap. Kyrkliga och frikyrkliga opinioner har motsatt sig detta - även om historieförfalskare säger att Svenska kyrkans högsta beslutande organ ställt sig positiva till ändringen***.  Ledande och lydiga politiska krafter inom kyrkan har dock deklarerat att det som riksdagen beslutat skall, av samma politiska intressegrupper, kommande höst implementeras i kyrkan eftersom - enligt kyrkomötets ledande sosse - kyrkan inte kan ha en annan åsikt än riksdagsmajoriteten. För den politiska rättvisans skull nämns att också Centerpartiets ledarinna deklarerat att (c) i kyrkan skall följa (c) i riksdagen.

Fast nio biskopar har ju faktiskt krånglat...****

Kyrkans tidning speglar nyordningen lydigt och följsamt i debattartiklar och stor bilaga om äktenskapet. Mångfalden av kyrkliga åsikter syns inte. Intervjuade tycker likadant och argumenterar alla och envar mot vad som skulle kunna beskrivas som den ålderdomliga omoderna otidsenliga hållningen att äktenskap är något tvåkönat. Kyrkliga, akademiska och journalistiska personer levererar i välstämd kör det tidningen valt att leverera - alltså den på riksdagens nya majoritets nya äktenskapsdefinition grundade ny-tron.

Ingen motargumentation förekommer. Ingen problematisering. Inga andra åsikter. Ingen beskrivning av alternativa synsätt. Ingen mångfald. Bara enfald - som räkneord betraktat.

Och som krydda på moset och grädde på anrättningen presenteras den gamla kampen mot kvinnoprästmotståndet. Det sker både i en artikel om - ett nödvändigt - jämställdhetsarbete samt i ett porträttuppslag om en person som i sin region mest gjort sig bemärkt genom att vilja införa ett trospolissystem i akt och mening att stänga ute misshagliga personer och åsikter från kyrkan. Hon är en - om än i en gammal fråga - ny-troende med en ny-troendes totalitära hållning mot allt som inte är ny-tro. Och av Kyrkans tidning lanseras hon och hennes kyrkopolitiska agerande med beundran utan någon som helst journalistisk allsidighet.

Så om Kyrkans tidning idag säger jag som min far:

Den får mig att känna mig dum.
Som om det jag jämt trott inte duger.

Och när min av församlingen bekostade prenumeration till årsskiftet löper ut kommer bladet att sluta hamna i brevlådan. Då är jag inte längre förtroendevald.
Betala den själv tänker jag inte göra.

PS: I tidningen Dagen finns artikeln Fyra kriterier för trons utveckling. Rekommenderas. DS.

---

*  Om denna händelse och vad den gjorde med mitt humör har jag hösten 2007 berättat i inläggen prästmöte i Luleå 3 - deus grammatikalis och prästmöte i Luleå 4 - deus grammatikalis (forts).

**  Alltså Piteå-Tidningen.

***  Är jag rätt påläst ställde sig kyrkomötet positivt till införande av en partnerskapslag men då med tillägget att skulle det gälla äktenskap vore det en helt annan sak.

****  Se inläggen 9-5 och 9-5 del II.

Tisdag - tidigare säsonger onsdag - är en kväll som enligt god vana föranleder ett inlägg på bloggen. Tisdagsvalsfaktorn blir tydlig i slutet av denna skrivning. För att inte genast nå slutet efter denna början kommer nu detta inlägg att fyllas av några intiga töntigheter.
Eller töntiga intigheter. Läsaren får själv avgöra.

Grisflunsan grasserar och alla hukar. Eller åtminstone sneglar snett uppåt minnandes fågelinfluensan för något år sedan då överflygande samtidigt skitande and- och hönsfåglar framställdes som den primära smittorisken att ducka för. Några luftgrisar har ännu inte nått landet och gör de det spelar det ingen roll eftersom inga svin ännu har sjukdomen. Gris-svin alltså. För det är ju faktiskt en människosjukdom det handlar om. En människosjukdom bland människor. Som i och för sig i vissa fall kan vara ena riktiga svin. Men det är som en annan sak.

Fast något märkligt är det. 26 personer i Mexiko kar dött i den aktuella flunsan. Nu är det så att i Sverige dör ca 250 personer om året i influensa. I runda puckar alltså 20 i månaden i en befolkning på knappt 10 miljoner. De som avlider är då oftast äldre eller av andra anledningar svaga och skröpliga personer där flunsan blir droppen som får bägaren att flöda över - eller rättare sagt rinna ut.

I Mexiko lever nästan 110 miljoner människor. Knappt 20 miljoner av dessa i Stor-Mexiko-city. Statistiskt skall då flunsan varje år knäcka minst 2500 i landet eller 500 i huvudstaden. Och dividerat med 12 - 10 om det känns lättare - blir det 250 respektive 50 i månaden. Och nu var det 26.

Så jag undrar: Har något egentligen hänt?? Alltså det där som fyller media??

Eller är det journalistpanik som råder?? Sådan där intighet alltså?? Eller rentav töntighet??

Polisen i Kronobergs län skall få hjälp av kyrkan i Växjö stift läser jag i Dagen.
Vad är det för nytt med det?? Har inte alltid kyrkans präster, diakoner eller andra kunnat bistå bylingar och andra med samtal när det krisar? Det är jättebra att så sker och gör väl inget att det skrivs om - men som nyhet är det ju en intighet. Och intiga nyheter är lite av töntigheter.

Folket underkänner nästan varannan präst är rubriken på en debattartikel i DN.
Artikelförfattaren har forskat och grejat på och kvaliteten på det arbetet kan jag inte bedöma. Uppdelningen hon gör tycker jag dock är töntig - faktiskt. Hon talar - en bit ner i artikeln - om präster med mottagarinriktning och präster med sändarinriktning. Mottagarinriktade präster är - jag citerar vidare - i första hand inställda på att möta människor på en jämbördig nivå i deras livsfrågor och på att acceptera och bejaka deras erfarenheter. De var orienterade mot mottagarna, det vill säga församlingsborna.

Sändarorienterade präster - fortsätter hon - betonade att "kyrkan måste vara KYRKA" och inte en folkrörelse eller serviceinrättning. De ansåg att en verkligt riktig präst framför allt ska föra ut det kristna budskapet.

Är detta ett vettigt motsatspar??

Jag, liksom många andra, har ord om oss att kunna möta människor på jämbördig nivå och kunna bejaka deras erfarenheter. Men jag har också ord om mig - och vet mig vara - en prällegubbe med uppdraget att framför allt föra ut det kristna budskapet. Så i mitt fall - och hos många jag känner - blir motsatsparet både en intighet och en töntighet.

Så - till näst sist: Bloggkamraten Torbjörn har författat en riktig pärla som varken är en intighet eller töntighet. Laestadianismen - min vandring heter hans långa inlägg publicerat strax före 2 i morse. För oss som känner Tobbe blir det en life-story vi känner igen och som sådan givetvis intressant. Men hans nutidsreflexioner kring sina erfarenheter är egentligen ännu intressantare. Och mycket lärorika också för dem som inte känner honom.
Jag rekommenderar hans inlägg å det varmaste.

Och nu - till sist - återstår 152½ minut till denna tisdags avsnitt av LOST

Tidigare har jag en gång nämnt att historikern Dick Harrison skrivit den mest deprimerande bok jag någonsin läst*. Nu har samme författare i ytterligare två band kompletterat de lästa böckernas depparhylla.

Det var alltså på bokrean jag köpte de två första banden av historikern Dick Harrisons trilogi om slaveriets historia. Heter rätt och slätt Slaveri - en världshistoria om ofrihet. I första bandet behandlas på drygt 600 sidor perioden forntiden till renässansen. Volym 2 är lika omfattande och tar upp tiden 1500-1800. Volym tre som vad det lider kommer att inhandlas kommer följaktligen att sysselsätta sig med de sista 200 åren.

Harrison är en god berättare. Mycket god. Jobbar precis som jag gillar. Ger massor av information, har ett flyhänt språk, varvar fiffigt ett exempelfyllt episodberättande å ena sidan med stora svepande historiska förlopp å den andra. Allt skrivet i ett fint populärvetenskapligt tonfall med en huvvaligen omfattande litteraturförteckning på slutet.

Givetvis sträckplöjde jag inte bägge banden. Pausade med Gardells Om Jesus eftersom den var så mediaaktuell. Lämnade också de tjocka slaveriluntorna hemma när jag var på en och annan resa och kom därför att varva Harrison med en och annan annan bok. Som jag kanske återkommer till.

Läs Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Den ger en ny och förstärkt bild av ett närings- och handelsfenomen som i sina samtider av alla och envar - både de fria och slavarna själva - ansågs lita självklart och ekonomiskt betydelsefullt som vi idag anser bilindustrin är.

---

*  Se inlägget stalins hämnd av den femte september förra året.

I länklistan till höger har några smärre förändringar just gjorts.

simon jonsson hette en länk som nu är borttagen. Simon var den huvudsaklige skrivaren på en pastorsblogg kopplad till Kustkyrkan i Jävre. Då han på den bloggen aviserat att skriverierna inte kommer att fortsätta blir det rimligt att klippa den länken. Egentligen lite synd eftersom det var den enda frikyrkliga länken i min samling och att det på den bloggen fördes intressanta samtal.

lars dahlbäck har kommit till. Lasse var för flera år sedan arbetskamrat på folkhögskolan och är nu präst i Piteå Landsförsamling. Skriver klurigt och om lite av varje.

andreas har inget efternamn - här alltså - men han har en väldigt klurig blogg. Amatörfilosof kallar den unge mannen sig och hans texter är avgjort värda att läsa och fundera kring. Fast man måste ha huvudet på skaft eftersom gossen definitivt inte har sitt huvud enbart som stativ för mössan - som han alltid har på sig.

Till nästan alla mina blogglänkar har jag en relation - åtminstone till de mänskliga. Relationen är att jag bland alla tusentals bloggar valt att läsa just dessa. Prästkollegor har kommit att dominera i listan men då dessa prällar (substantiv) inte bara prällar (verb) - sådana bloggar finns också - utan blandar saker med intryck från det privata, hobby osv finner jag dem subjektivt läsvärda. För egen del.

Ofta brukar jag ju blogga kring tro, kyrka, teologi, Bibel osv. Inte bara om sådant - men ofta. Till detta förnöjer jag läsaren med att då och då - en gång/vecka närmare bestämt - berätta hur lång tid det återstår innan veckans avsnitt av LOST börjar.

Konsekvent har jag dock avstått och kommer konsekvent att avstå från att inveckla mig i funderingar kring programmet, intrigen och vad det hela kan gå ut på. Därtill är alltsammans alldeles för virrigt och oviktigt. Men givetvis blir det här och var i något program något som får en att undra och undra mycket. Eller associera till något nästan helt annat.

I tisdags var det så. En LOST-association till något helt annat.

Scenen var den att två personer befann sig i en kyrka. Den obehagligare och oberäkneligare av dem ser på en tavla som enligt dialogen föreställde aposteln Tomas. Alltså honom vi oftast kallar för tvivlaren. Och LOST-karaktären sa något om Tomas trofasthet, mod och hängivenhet. Utifrån vad som står i Johannes berättelse om Jesus där Tomas säger till sina medlärjungar: Låt oss gå med honom (Jesus) för att dö med honom.*

Om-så-alla-sviker-dig-så-skall-i-alla-fall-jag-aldrig-balla-ur-utan-stå-på-din-sida-ända-in-i-döden är en attityd man vanligtvis förknippar med Petrus. Inte med Tomas som ju var en tvivlare. Det är Petrus som är en pang-på-rödbetan-typ. I alla fall hos de samsynta** berättelserna skrivna av Markus, Matteus och Lukas. Där är det tydligt så.
Men hos Johannes blir det som om författaren låter Tomas ta en del av den Petrusrollen. Och som att Petrus blir nedtonad, inte så stor och allenarådande. På ett liknande vis är det med bekännelsen att Jesus är Messias, Guds son. Hos de samsynta är det Petrus som först formulerar detta. Men hos Johannes är det Marta i Betania. En kvinna!

Lite klurigt är det att Johannes ger denna annorlunda bild. Som om han - jag gissar med glimten i ögat - vill säga sina läsare som sannolikt kände de andra berättelserna: Petrus är nog bra och sådär. Men han är inte ensam. Inte unik. Vi var och är många!

Kollar man sedan efter mer om Tomas ser man att hos de samsynta finns han bara nämnd i listor över de tolv. Likaså i Apostlagärningarna (som har Lukas som författare). Hos Johannes figurerar han dels i det jag nämnde nyss om att dö med Jesus men också som ivrig förståelsefrågare när det på en fråga från Tomas blir att Jesus säger centralordet: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Och så möter man hans tvivlel och bekännelse i kapitel 20. Dessutom nämns han i kapitel 21.

Tomas hade alltså tydligen som hängiven offervillig och förståelselysten lärjunge följt Jesus i ca tre år. Under en vecka tvekar han innan han bekänner Jesus som sin Herre och sin Gud. Sedan fortsätter han - enligt legenderna - att i österled bekänna och förkunna Jesus i drygt 30 år innan han faller offer för en lönnmördares pil i ryggen. I Indien.
Ett liv i tro med en vecka i tvivel blir en kyrkohistorisk tvivlare.
Egentligen är det orättvist.

Sådana tankar kan komma ur ett avsnitt av LOST.

Och det är rätt bild, snodd från en webb-sida om Tomas.

---

*  Johannes kapitel 11 vers 16.

**  Synoptiska heter detta på finspråk. Grekiskans syn betyder tillsammans, ihop, och optis har att göra med optik - seende. Alltså samsynta.

***  Johannes kapitel 14 vers 6.

Jag är hemma igen!

Och efter en stunds klickande uppdaterad.

Bland bloggar till höger och annat.

Jag har alltså varit i Södertälje. Eller egentligen Östertälje och då närmare bestämt på Hagabergs folkhögskola. Anledningen till resan var ett så kallat grundkurskollegium dvs ett årligt möte mellan ett par personer från var och en av de folkhögskolor som ger Svenska kyrkans grundkurs samt till dessa en en representant från några stift i Svenska kyrkan.

Vettigt, nödvändigt och trevligt skulle kunna vara ledorden.

Vettigt samtal av kollegial natur.

Nödvändigt tankebyte kring gemensamma uppgifter.

Trevligt att mötas.

Väl hemma igen går det då åt lite tid till att datera upp e-post samt orientera sig i bloggosfären.

Först kollas givetvis min egen blogg huruvida någon kommentar inkommit. Så var fallet och utifrån detta vill jag tacka för att min gode vän och trätobroder Torbjörn på ett självuppoffrande sätt LOSTnotisvikarierat för mig. Jag vet hans känslor och att han klämt in kommentaren två gånger vittnar om kamratlig hängivenhet.

När jag sedan kollar mina bloggrannar arbetar jag mig alltid nedifrån och uppåt.

Hos ovan nämnde Tobbe ser jag att det skrivs och kommenteras kring OAS-helgen i Stadsökyrkan.

Sven-Bertil Grahn lämnar bildbevis på sin fingerfärdighet när det gäller legouppdrag.

Simon Jonsson har aviserat nedläggning eller åtminstone åtstramning av sitt bloggande vilket kommenteras där och förhoppningsvis kommer han att kunna talas till rätta. Annars måste den länken avlänkas men jag väntar ett tag med den åtgärden.

Dag Sandahl är pålitlig när det gäller inlägg av analytisk systemoroande art. Synd bara att det aldrig är någon ur det kyrkoetablissemang han utmanar som visar anständigheten att bemöta honom. Kompakt offentlig tystnad i relation till offentlig kritik blir lätt de facto mobbning av kritikern.

Pär Parbring delar på sin blogg med sig av vetande och reflexioner kring Katolska kyrkan. Det är jättebra eftersom mångas kunskapsluckor i det stycket är alarmerande stora. Pär ger ett fint inifrånperspektiv även om han inte längre tillhör den kyrkan.

Preacherteacher händer det inget på eftersom den bloggaren inte sköter sig!

Kyrkokartan är inte en blogg och kollas därför inte regelbundet. Dock uppmanar jag läsekretsen att ges sig in i där och skriva om sina kyrkor.

Johnny Lestander tar en stund att gå igenom. Ett par dagars bortavaro gör att ett stim av inlägg finns att läsa och då i alla möjliga och omöjliga ämnen. Fann en godbit en god bit ner i bloggen i form av en kommentardebatt kring huruvida kyrkan skall ha vigselrätten kvar. Intressant. Håller i stort med kamrat Johnny i frågan.

Hanna Johnselius och Fredrik Norberg skriver när de skriver för mig intressanta saker. Synd de skriver alldeles för sällan.

Mina egna icke längre härboende barns bloggar kollar jag också fast jag inte länkat till dem. Samt ytterligare någon blogg. Och som grädde på moset ett par tre hemsidor: Dagen, Kyrkans Tidning och ikväll gårdagens stolliga ledare i Aftonbladet - den svenska kyrkokonservatismens ledande pressorgan.

Så mycket var det att göra.

Men inte var det mycke till vår i Södertälje!!
Bilden - klicka på den för växt - visar därstädes avplåtograferad olövspricklig björk.

Har alldeles nyligen för en stund sedan tittat på Nordnytt. Vanligen brukar söndagens Nordnytt inte innehålla något referat eller någon snutt kring någon gudstjänst som firats under helgen. Varför man inte lika regelbundet som man från den regelbundna idrotten rapporterar från det regelbundna gudstjänstlivet - som sammantaget drar "större publik" är en mediastrategi jag så vant mig vid att jag inte ens tänker på det. Fast det är ju så. Om man tänker efter.

Nu fanns dock något Nordnytt fann intressant:

En Bibelhelg i OAS-rörelsens och Nederluleå församlings regi i Stadsökyrkan.

Nordnytt far dit, visar filmsnutt, berättar sakligt om OAS-rörelsen och det nej-sägande till kvinnliga präster som en del OASare har. TV intervjuar den lokale distriktsprästen, den tillreste talaren samt som grädde på moset indignerad kyrkorådsordförande av (s)nitt som talar kraftfullt och vill stoppa slikna kvinnoprästmotståndarledda sammankomster.

Vad är det då som gått av stapeln? Egentligen?

• En professor Lennart Möller har talat kring arkeologiska fynd som relativt nyligen gjorts och hur de kan relatera till berättelsen i Andra Mosebok om Befrielsen ur Egypten. Han är professor i miljömedicin och alltså inte yrkesteolog utan mer en lärd amatörsådan - som Jonas Gardell ungefär, inga jämförelser i övrigt. Han - professorn alltså - är också medlem av EFS riksstyrelse.
• Bibelhelgen började på fredag kl.19:00 med välkomstord av församlingens kyrkoherde Ulla-Lena Bäckman. Sedan blev det föredrag och servering innan dagen avslutades kl. 21:00 med Mässa ledd av gästande präster Torbjörn Lindahl och Stefan Aro.
• På lördag kl. 13:00 ledde Ulla-Lena Bäckman en inledande andakt som följdes av två föredrag med mellanliggande servering. På kvällen kl.19:00 förkunnade Stefan Aro i en Predikogudstjänst med lovsång. Och så fika givetvis.
• Söndag kl.10:00 firades Högmässa ledd av distriksprästen i Stadsökyrkan Lars-Gunnar Ottestig biträdd av Torbjörn Lindahl. Efter servering sedan ytterligare föredrag under temat: Exodus, Israels historia.
• Medverkande under dagarna var alltså kyrkoherde Ulla-Lena Bäckman, komministrarna Lars-Gunnar Ottestig (Nederluleå), Torbjörn Lindahl (Örnäset) och Stefan Aro (Svanstein).

Detta - eller dessa människor - fick nu fru ordföranden i Nederluleå kyrkoråd att ta luft. Och prata på om hur hon absolut inte vill att församlingens skall förknippas med den rörelse som både hennes distrikskomminister och hennes kvinnliga kyrkoherde låter sig förknippas med. Fast riktigt så tydligt talar hon inte. Det sista är min slutsats.

Fast det kan egentligen bli väldigt intressant. Vems attityd skall få råda? Kyrkoherde Ulla-Lena Bäckmans inklusiva samarbetsförmåga eller (s)ordförandens stänga-ute-attityd? Detta kan bli en intressant fortsättning.

Men det illmarigaste med hela saken är att jag tror OAS-rörelsen egentligen - oavsiktligt - gjorde (s)ordföranden en stor tjänst. Hon är ju nu i den belägenheten att hennes nomineringsgrupp, likt många traditionella politiska grupper, börjar svettas och våndas över vad de skall hitta på för lokala frågor att gå till val på i höst. Så att folk ska rösta på dem. Så att maktutövningen kan fortsätta. Typ. Detta är inte lätt eftersom vanliga politiska partier har oerhört svårt att formulera hur de vill utveckla de lokala församlingarnas liv och verksamhet.

Så nu fick hon sin present, lätt Nordnyttsförpackad. Nu vet (s) i Nederluleå vad de skall gå till val på: Stoppa OAS-verksamheten!! Och (c) kommer att bjuda över i samma anda.
Och då den nya nomineringsgruppen Frimodig kyrka väl inte är OASrörelsen men står i viss personalunion med densamma kan (s) och (c) verkligen mana till kamp mot alla svartrocksspöken. De etablerade partierna kommer till sin stora lättnad kunna, helt befriade från ambitionen att själva formulera program och framtidsplaner, bedriva enbart demagogisk nej-propaganda.

Och jag tror att mot det sammanlagda propagandamaskineriet (s) och (c) kan mobilisera står sig Frimodig kyrka ganska slätt - tyvärr.

Vid den lindriga förlustelse som vårkyrkofullmäktige utgör behandlas i det nyss förlidna året. Denna vår var det således det förlupna 2008 som skulle sammanställas både framlänges och baklänges. Gedigen bunt papper var utsända till alla oss valda. Den ena vad gäller läsbarhet inte särskilt nådiga luntan var fyllda med arabiska siffror samt smärre kommentarer skrivna med latinska bokstäver. Årsredovisning Älvsby församling 2008 är den buntens namn. Den andra skriften bestod av text med sifferinslag och kallas Verksamhetsberättelse 2008 Älvsby församling.

Om nu någon i denna min skrivning anar en ironisk ton är det inte helt fel. Dock skall detta inte uppfattas så att jag tycker att Årsredovisningar och Verksamhetsberättelser är något dumt eller onödigt. Bort den tanken!! Dylika ting är goda och nödvändiga och ger öppenhet och - trendigt uttryck - transparens åt ett sammanhang. Tyvärr är det dock så att analyser av och diskussioner både i och kring tockena aktstycken blir av en ytlig och överslätande karaktär där man inte tydligt accentuerar goda och mindre goda saker.

I Verksamhetsberättelse 2008 Älvsby församling berättas om verksamheten i alla dess former. Barn- och Ungdom, diakoni, begravningar, fastighetsförvaltning, gudstjänstliv, konfirmander och allt möjligt annat. Ur den är det nu Gudstjänstverksamheten i Älvsby församling jag här vidare citerar och kommenterar.

Sammanlagt firades det 902 (957)* gudstjänster under året med totalt 38163 (29919) deltagare, vilket ger ett snitt på 45,6 (31,3) deltagare/gudstjänst. Sålunda en mycket kraftfull uppgång...

Här är allt hopräknat!!

Högmässor, dop, morgonböner på folkhögskolan eller i församlingens arbetslag, begravningar, byagudstjänster, vigslar, andakter på vårdhem osv. Total fruktsallad alltså. Alla gudeliga sammankomster adderade och dividerade för att ge en bild - som på något sätt egentligen inte säger något**. Det enda som syns att det är färre samlingar men mer välbesökta - i snitt. Och missförstå mig inte! 8000 i plus är definitivt inte ankskit. Utan något glädjande. Orsaker anges också - jag citerar:

Dels har de gudstjänster som Oasrörelsen firade på Folkhögskolan i samband med sommarmötet i Älvsbyn räknats in, vilket ökade på antalet gudstjänstdeltagare med cirka 2500 personer under det gångna året. Men huvudorsaken till den stora uppgången är den ökning som har skett på bred front av deltagare vid våra gudstjänster av mer eller mindre offentlig karaktär, såsom institutionsandakter, skolgudstjänster, andakter vid gruppsamlingar etc. Mycket glädjande med andra ord och vi får be och hoppas att denna utveckling håller i sig och även smittar av sig på församlingens övriga gudstjänstformer.

Detta är riktigt och ger en rättvisande bild - även om 2500 nog skall vara närmare 3000.
Tolkar man nu detta blir det dessutom ett besked att uppgången till en del är av tillfällig art. OAS-rörelsen kommer inte att förlägga sommarmöten till Älvsbyn inom överskådlig framtid och de extra siffrorna kan därför inte återkomma***.
Gör man sedan, utifrån andra kunskaper, ytterligare en tolkning ser man att det är en medveten satsning på olika institutionsandakter genom främst diakoniassistenternas försorg som nu burit frukt.

Den förhoppning den sist citerade meningen uttrycker måste av detta anses ogrundad. Tillfälliga och extra arrangemang samt satsningar på äldreboenden är bra men kan knappast smitta av sig på annat gudstjänstliv. Det tillfälliga är ju tillfälligt och de äldreboende är ju av den kondisen att de rimligen inte kan förväntas börja kuta i andra gudstjänster. Ska annat utvecklas och nå fler deltagare måste också där, som man gjort på institutionerna, aktivt göras än mer strategiska överväganden och medvetna satsningar - inte sätta hopp till passiv smitta.

Efter denna inledning om gudstjänsttotaliteten bryter verksamhetsredovisningen ner materialet i olika delar typ Huvudgudstjänster i de bägge kyrkorna, Övriga gudstjänster i olika sammanhang och Kyrkliga handlingar.  Till detta återkommer jag.

---

*  De inom parantes satta siffrorna avser år 2007.

**  Kyrkostatistik är i detta avseende inte unik. Statistik är ju per definition en beskrivning av hur det alltid är överallt samtidigt som det aldrig är så någonstans.

***  Värt att notera är väl också att församlingen officiellt varit duktigt kallsinnigt inställd till OAS-mötena somrarna 2007 och 2008. 2007 samverkade OAS officiellt varken med församlingen eller folkhögskolan vilket gjorde att gudstjänsterna i det sammanhanget det året inte kom att redovisas någonstans men då 2008-mötet skedde i samverkan med Älvsby folkhögskola kom OAS-nuffrerna med via det jag som skolpräst varje år redovisar in av gudstjänster etc i skolans regi.

Kyrkofullmäktigesammanträden är ungefär lika skojiga som att titta på när färg torkar. Dock är de - liksom färg på stugor - en nödvändighet. Svenska kyrkans demokratiska struktur är nu så ordnad att för att alla som tillhör henne skall ha en möjlighet att påverka utses några representanter för att föra de mångas talan*. Givetvis kan det finnas andra demokratiska system som skulle kunna fungera men leker man med tanken att 8500 kyrkotillhöriga skulle dyka upp på ett årsmöte blir ju en representativ demokrati än så länge en inte helt dålig offentlighetsform.

Så - för att lägga den teoretiska grunden:
Vart fjärde år erbjuds de kyrkotillhöriga att utse representanter till Kyrkofullmäktige. Fullmäktige utser styrelse - Kyrkoråd - för en fyraårsperiod och fungerar sedan ungefär som ett årsmöte som på våren behandlar främst verksamhetsberättelser och bokslut samt på hösten framför allt kommande års budget. Mellan fullmäktigemötena sköter Kyrkorådet det löpande men då det bara samlas 6-8 gånger per år blir det främst genom ett eller ett par Utskott och en genomtänkt delegationsordning för de anställda som styrelsen styr.

Nu är denna organisation alltså klockrent demokratisk. Principen att alla kyrkotillhöriga kan vara med och påverka är tillgodosedd. Att 85-90% av dem som fick välja avstod göra det är i och för sig alarmerande men i princip är organisationen demokratisk. Genom den representativa demokratin är alla med.

Och i den representativa demokratin blir det få som spelar någon roll.

• I lokalförsamlingens Kyrkoråd sitter Sosse 1 (ordf), Sosse 3, Sosse 4**, Vänster 1, Center 1, Center 2, Center 3, Center 4 samt Kyrkoherden.
• I Arbetsutskottet (AU) sitter Sosse 1 och Sosse 4 och Center 1 samt Kyrkoherden.
• I Församlingsutskottet (FU) sitter Sosse 4 samt Center 2 och Center 3 - tror jag - samt Kyrkoherden.

Alla de valda är män 65+ utom en. Sosse 3 är kvinna ca 25. Kyrkoherden är man 45+.

Kolla dessa fakta en gång till!

Blir inte alltsammans i realiteten ett väldigt välsmort fågubbsvälde?

Där det i praktiken inte är många som tillåts spelar någon roll?

Så när ett ärende typ Verksamhetsberättelse når högsta valda instans - alltså Fullmäktige - så har de anställda under Kyrkoherdens ansvar skrivit den, AU - där Kyrkoherden ingår - redan diskuterat den och beslutat att föreslå Kyrkorådet - där alla AU-arna ingår - att besluta föreslå Fullmäktige - där de valda kyrkorådarna ingår - att besluta att allt är bra.

I onsdags var det Kyrkofullmäktige i Älvsby församling. Av tidigare inlägg förstår läsaren att det sket sig för mig vad gäller att kunna vara med***. Verksamhetsberättelser och sådant har jag dock i min ägo och jag kommer att finna anledning att bekanta läsaren med detta som är väldigt intressant men behandlas på ett sådant sätt att det ter sig lika festligt som att se färg torka.

---

*  Jag sysslar i detta inlägg inte med vilka personer och grupper som i dagsläget ställer sig till förfogande för att representera andra och vilka motiv de kan tänkas ha. Jag sysslar inte heller med kyrkodemokratin på regional och nationell nivå. Bara lokalplan alltså.

**  Numreringen är den ordning väljarnas kryssningar gav kandidaterna. Själv är jag Sosse 2.

***  Dumt nog glömde jag också att meddela sjukdom. Detta var en trist försummelse från min sida eftersom jag anser att har man fått förtroende skall man inte slarva med sådant. Mea Culpa.

Till att börja vill jag kungöra för alla läsare av denna min blogg att nu är jag vad rubriken uttrycker. Just det! Läs om den bara! Sju gånger - så ni fattar hur less jag är. I ordens alla och mest konkreta meningar.

I en av kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag sjukanmälde mig önskade Torbjörn Lindahl bli besparad ingående rapportering kring mina vedermödor. Han uppmanade till och med mig att hellre skriva något om LOST vilket var ett fåfängt önskemål alldenstund jag om tisdagskvällen var så urlakad att jag somnade från programmet.

Hanna i Kalix uttrycker förståelse och en viss empati med den döfärdige och som den sanna avståndsdiagnosös hon är kungjorde hon exakt vad jag lider av. Och vidhåller sin uppfattning. Och signaturen SvBG bara flatflabbar åt hela skiten.

Till det självömkansfyllda vemod som inställer sig när man märker att ens vänner egentligen skiter i en läggs harmen över att under de fina Påsk-lovs-dagarna tvingats sitta inne med 15 sekunders färdtid till toan. Skit-tråkigt!! Backen öppen och allt. Samt varmt och skönt ute. Nu, när jag börjar komma igen, så blåser det narigt värre. Och snöbyar. Våren kom som av sig.

I och för sig tycker jag att det här med våren är lite överreklamerat. På TV-nyheterna har man i alla möjliga kanaler under drygt den sista månaden alltid för att introducera väderpladdraren formulerat När-kommer-våren?-frågan i ett antal varianter. Det begriper jag inte. Jag fattar inte varför är man så desperat efter vårtecken å sädesärler å starar. På breddgrader där man inte ens har vinter! Skit-prat är vad det är!

Vad har jag då gjort i mitt ynkliga tillstånd?

Sovit. Läst. Sovit. Spelat dator. Läst. Kollat bloggar. Sovit. Läst. Spelat dator.

Samt spolat på toa nittifjorton gånger.

Och till sist i dessa yttersta sekunder knapprat ett inlägg.

Så ni vet att jag lever.

Och återkommer.

Om det till äventyrs finns någon som tänker sig att jag idag tisdag skall skriva något klipskt och läsvärt med en liten tilläggsnotis om hur många minuter som återstår till kvällens avsnitt av LOST - då bedrar sig längtaren sig! Alla mina krafter går just nu ut till att vara magsjuk och febrig, diaréig och darrig.
292 minuter kvar.

Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.

Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.

Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.

Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.

Den tunga natten vändes i evighetens ljus.

En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.

Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.

I hans försoning strömmar det nya livet fram.

Vi tillber inga läror och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.

I trångmål eller framgång vi går i Jesu namn.

Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.

En enda lovsång ljuder nu och i evighet.

                                                (Psalmboken nr 743)

Det är mitt på Annandagen detta skrivs. Solen skiner och snön far rejält illa. Det är typ +13 i skuggan och hela naturen strålar i Påskens glädje. Bilden togs igår då vi som brukligt placerat en bukett uppståndelseliljor i snön på pappa och mammas grav.

Det firas många gudstjänster under Påsken. Lite statistik för den siffersugne*:

• Skärtorsdagen mässa: 58 gudstjänstfirare varav 42 kommunikanter/nattvardsgäster.
• Långfredagens gudstjänst: 37 gudstjänstfirare.
• Påsknattens mässa med dop: 93 gudstjänstfirare varav 58 kommunikanter.
• Påskdagens Högmässa: 65 gudstjänstfirare varav 48 kommunikanter.
• Annandagens gudstjänst: ca 20 gudstjänstfirare.

Är detta mycket eller litet?

Det är lite om man jämför med för sisådär 25 år sedan. I det perspektivet blir således sifferutvecklingen nedslående. Det är mycket med tanke på den mittersta gudstjänsten i listan är ett nytillskott i år. Givetvis inte generellt taget ett nytillskott om man ser till den kristna kyrkan i stort. Men faktum är dock att Påsknattsmässa inte annat än vid något enstaka tillfälle tidigare firats i Älvsby kyrka. Men i år blev det en och den blev helgsystemets största gudstjänst.
Och det var den enda jag själv inte deltog i på grund av ½-krasslighet. Mycket glädjande. Alltså inte att jag var ½-krasslig utan att gudstjänsten samlade så många. Och - har det sagts mig - upp mot tredjedelen av dem var invandrare ur olika ortodoxa traditioner**. Och till detta flera som inte annars regelbundet återfinns i Älvsby kyrka på söndagsförmiddagarna. Före detta missbrukare. Och ett antal EFS-are. Förutom "vanligt kyrkfolk" alltså.

På Skärtorsdagens morgon firades skolgudstjänst i Folkhögskolans kapell. Den gudstjänsten som fokuserade på hela helgen baklänges - alltså Påsk till Långfredag - kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg.

---

*  Uppgifterna gälle nu enbart Älvsby kyrka - inte andra gudstjänstlokaler i församlingen samt en del äldreboenden där det också firas gudstjänster under perioden Skärtorsdag till och med Annandag Påsk.
**  Vilken betydelse kristna invandrare har - och kommer att ha - för kristen tro och kristen gudstjänst i Sverige och Älvsbyn är definitivt något intressant att fundera kring - någon gång.

Någon av mina blogg-grannar har tagit blogg-paus under hela Fastan. Andra meddelar att de låter tangentbordet vila under Stora veckan och själva Påskhelgen. Givetvis respekterar jag detta då avsikten är fokusering, alltså fokusering på Honom som genom sin död och upp-ståndelse vände historien och ger liv åt världen.

Jag fungerar annorlunda. Jag finner att tangentbordande är ett bra sätt att samla tankar och koncentrera sig på något. Det handlar bara om vad man låter det handla om - typ.

Det är alltså Långfredag nu. Good-Friday på engelska. Den Goda fredagen.

För mig betyder det idag Vitskjorta på! Om jag inte utifrån prästuppdrag bär prästskjorta.

Vitskjorta på! är något jag tar efter min pappa - och mamma trots att för henne tog det sig andra textila uttryck. Pappa var noga med en del sådana saker. Inte som bojor eller ett påtvingade beteenden utan som något helt frivilligt. Detta med att göra högtid alltså. Också hans sista Långfredag då han inte på något vis kunde komma sig till kyrkan utan tvingades vara hemma och i rullstol gällde mitt i morfinsmärtlindringen Vitskjorta på! - och finböxern. Som en yttre aspekt på en inre fokusering. Som en om än småskalig manifestation av dagens betydelse.

Därför blev det Vitskjorta på! idag. För första gången sedan jul.

Och Långfredagsgudstjänst i Älvsby kyrka - naturligtvis.

Liksom Skärtorsdagens mässa i går kväll.

Barnuppväxt, tonårsaktiv och vuxenvistad - dessutom å yrkets vägnar - i den Stora veckans händelser är den Goda fredagens berättelser om Jesu timmar på korset välbekanta. Dessutom var det ju dessa berättelser jag ägnade särskild uppmärksamhet åt under mina magisterstudier. Berättelserna borde inte bjuda på några överraskningar. Jag vet ju vad som händer och jag vet hur det går. Hos var och en av de fyra berättarna enskilt. Och hos de fyra sammanlagt. Jag väntar mig inte några överraskningar utan kan i stället sjunka in i det som Jesus gjorde - för alla och för mig. Årerbegrunda det - typ.

Så lite oväntat blev det. En nytanke - eller tilläggstanke - i predikan.

Kollegan - med Markusberättelsen som utgångspunkt - berättade att korsdöden är en kvävningsdöd. Långsam sådan. Och därför blir det konstigt att Jesus med ett högt rop slutade att andas. Kvävs man orkar man ju inte ropa högt.
Det hade jag inte noterat förr. Fast berättelsen är så bekant.

Vi pratade om det efteråt. Att det inte var kvävning som kliniskt var dödsorsaken. Utan något annat. Något mer aktivt. Något som tillstötte - om man pratar medicinska.

Eller var det självvalt att Jesus lät det ta slut?

Nu gör jag det! Dör för folket! Just nu vid nionde timmen! - typ.

Eller - och nu kommer en nästintill hårresande tanke - dödade Gud Jesus?

Dödade Fadern sin Son - för folket, för alla, för oss, för mig? Aktivt alltså - vid tretiden?

Gjorde Gud det Abraham inte behövde göra? Dödade sin son?

Den sortens funderingar kan ge en läskig gudsbild.
Men de kan också och framför allt ge en fantastisk!

Att är Guds kärlek - till den värld och mänsklighet som vänt sig från Gud - är sådan att Gud offrar sin Son för att världen ska leva.

Den tanken är för mig inte ny. Bara välbekant och viktig.
Men rop-tanken var ny...

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det sjunde och sista.

---

Det finns en risk när man lägger ut för många inlägg på en gång. Min erfarenhet är nämligen att bloggläsare - alla dömda efter mig själv - inte skrollar så väldigt mycket när man besöker en blogg. Det inlägg jag landar på läser jag givetvis. Och förra. Och är det intressant också förrförra. Men fjärde inlägget hamnar på något sätt under horisonten. Blir inte läst. Slutsatsen av detta blir att för många inlägg i alltför snabb följd i praktiken skapar låg läslighet - typ.

Samtidigt måste det bli ett slut på det här!!

Alltså efterskottsrapportering av sådant som inte är aktuellt.

Så att det blir plats för aktualiteter.

När jag nu författar detta inlägg är det måndag kväll - snart ett dygn sedan hemkomsten från Björkliden. Fikapaustid på jobbet ägnades åt att lägga in inlägg Fjällvecka 1-4. Nummer 5-6 i serien planerar jag att lägga ut i morgon liksom detta som jag påbörjar nu på måndagskvällskulan vid 20-tiden. Och sedan är jag ikapp.

Vad gäller fjälleriet innebar Palmsöndagen städning av stugan samt utförsåkning fram till avresan, pizza i Kiruna samt hemma vid 22-tiden, urpackning och suss i egen säng. Efter detta fantastiska dagsreferat övergår jag till det sista jag skriver om Jonas Gardells bok Om Jesus. Jag tar vid där jag slutade i inlägg 5.

7. Lagiskhet och moralism

Gardells Jesuspresentation blir lagisk och moralistisk. Faktiskt!

Det kan man inte tro eftersom han konsekvent - och korrekt - beskriver Jesus som en inneslutare och accepterare av alla som hans fromma samtid betraktade som något katten dragit in. Mutkolvar, horor, drinkare och andra som tror finns i Jesu sällskap och det verkar ju inte moralistiskt eller lagiskt. I detta resonemang utmanar Gardell med rätta den kristna (fri-)kyrkan med anklagelsen att den lämnat Jesu attityd och lära för att i stället ensidigt hemfalla till skuldbeläggande beteendedogmatism om synd och förlåtelse. Den synd-skuld-fixeringen skulle - enligt Gardell - i sin tur vara en följd av tanken att Jesu död skulle vara en försoningsdöd för att en gång för alla på något sätt blidka en krävande och dömande Gud. Den gudsbilden leder då dessutom till att vidmakthålla tanken att människor både kan leva och vara fel, både kan vara med och vara utanför.

Det är utifrån detta som Gardell blir lagisk och moralistisk. Precis som alla blir som reducerar kristen tro till att leva som Jesus lärde och att vara som Jesus var. På något sätt blir Jesus då en missförstådd profet vars budskap vi inte fattat. Eller en martyr utmobbad av kärlekslösa fromnitiska överhetspersoner. Eller bägge delarna.

Missförstå mig nu rätt!!

Givetvis skall vi söka efterlikna Jesus!!

Givetvis skall vi söka leva som han lärde!!

Men det är när Gardell, som alternativ till tal om synd, skuld, lag, dom, och annat reducerar Jesus till en klok men missförstådd lidande solidarisk generös undflyende medmänniska som han får lagiskhetens och moralismens dörrar att slå upp på vid gavel. Gardell räcker inte sina läsare Försonaren som genom sin död och uppståndelse utplånar lagiskhetens, beteendets och gärningarnas väg. I stället räcker han fram föredömet vi inte fixar att leva upp till. Och det är lagiskt. Och moralistiskt. Blir bara, då det är Jesu mildhet och generositet man tar fasta på och inte hans skärpa och krav,  skenbart "evangeliskt".

Jesus/Gud begär bara tro av oss - skulle man kunna tillägga att Gardell tillägger. Och då på ett sätt som gör att tron blir något av en gärning, en prestation vi ger till Gud - inte det redskap vi använder för att ta emot Guds gåva till oss. Gåvan som är syndernas förlåtelse från en försonad Gud.

Jonas Gardell är ett fenomen och hans bok blir ett fenomen i sig och mycket i den är både läs- och tänkvärt. Ändå ger han i all sin liberalism stenar i stället för bröd. Trots sitt gedigna arbete, sin ärliga intention, sin pedagogiskt väl framställda historiska bibelsyn så kommer hans nattståndna exegetik och den förlegade polariseringen mellan den historiske förkunnaren Jesus och den av Kyrkan förkunnade Kristus att göra honom till en lagiskhetens och moralismens apostel. Detta - kamrater och bloggläsare - är egentligen en paradox i sig!

Det är måndag i stilla veckan och i år är det Markus Jesusberättelse som står i fokus för veckans och det kommande veckoslutets gudstjänster. Just evangelisten Markus beskriver mer rakt och kortfattat än de andra tre berättarna hur Jesus går in i vånda och övergivenhet för oss människor. Gardells slutkapitel i Om Jesus är en enastående utläggning av detta: Jesus i mänskligt lidande. Det kapitlet är bokens höjdpunkt!

Tro inte allt jag skriver! säger Gardell ofta.

Och till det säger jag: Läs boken. Och tänk själv!

Med detta avslutar jag mitt Gardellkommenterande.

Tillika också mitt fjällrapporterande - med en bild av en tom lift.

PS: Det är tisdag kväll jag publicerar detta.
Det återstår 196 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST. DS

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är nummer 6 och publiceras tisdagsförmiddagen i stilla veckan.

---

Jag känner mig nästan död!

Och jättelevande!
Samtidigt?

Detta beror på att det idag inte slalomiserades ett dugg.

Det var turåkning som nu stod i tur.

På hyrd terrängskidsutrustning åkte vi liften upp för att vinna höjd för att sedan spankulera så sakteliga till Låktatjåkkastugan. Trots lifttjuvningen på ca 400 vertikalmeter återstod sisådär 400 till innan vi var framme. Inte en meter till skänks alltså. I ömsom lös snö, skidspår eller trampspår från snöskotrar.

Efter den till besöket hörande Låktavåfflan spändes skidorna på för nedresa tillbaka till stugbyn. Kul. Både den fria åkningen på skrå i lös växlande till vindpackad snö. Och nedåtsusande framfart i skoter- och bandvagnsspår. Där, min kära läsare, gick det undan! Höga C! Alltså tonen som de vallningsfria skidornas fjällmönster skapade av kontakten med underlaget. Första gången jag varit med om att hastighet mäts i tonhöjd - typ.

Nu skall vi till hotellet för att äta sen middag. Med de härstädes knegande barnen. Och sonens fästmös familj. Så det blev inget Gardellande i detta korta aktivitetsrapporterande inlägg.

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det femte och publiceras tisdagsförmiddagen i stilla veckan

---

Fredag kväll och 1-1 i matcher mellan Färjestad och HV71. Om det nu spelar någon roll.

Under dagen ensam kvar i Björkliden eftersom madammen och gossarna satsade på att testa backarna i Riksgränsen. Höll mig i lugn och ro under förmiddagen men då vädret klarnade upp begav jag mig på skidor en bit efter leden mot Låktatjåkko fjällstation. Snodde efter en fjärdedel av vägen och en timmes åkning. 15 minuter tog det att glida tillbaka.

Planerna för i morgon är en liftresa upp med en massa höjdvinst lämnad i dragbanan. Sedan skidåkning för hand till Låkta. Om vädret tillåter.

I mitt vidlyftiga resonerande om Gardells bok nådde jag i förra inlägget till punkt 6.
Fortsätter där.

6. Förlegad polarisering

Jonas Gardell vill beskriva den historiske Jesus. Och då skild från Kyrkans Kristus. Intentionen är lika god som den är omöjlig. Och dessutom förlegad. Ute. Passé.

Han är inte den förste som söker göra detta. Otaliga är försöken att leta fram och skildra förkunnaren Jesus från den förkunnade Kristus. Alltså Jesus bakom evangelierna skild från den Kristus som Paulus beskriver - för det är vad det brukar handla. Jesus versus Paulus - typ.

Problemet med det projektet är att förkunnaren Jesus redan efter uppståndelsen blir den förkunnade Kristus. Inte bara hos Paulus utan hos alla författare i Nya testamentet. Skulle Jesus enbart varit en profet eller vishetslärare skulle man berättat vad han sagt. Och bara det. Då han genom uppståndelsen från döden bevisades vara Guds Son blev vem han är viktigare än vad han sa. Alltså förkunnar man primärt Honom, bara sekundärt och senare vad han sade.

Polariseringen den historiske Jesus och Kyrkans Kristus blir därför krystad och mer en följd av europeiskt tänkande från mitten av 1800-talet och framåt än en distinktion hos de första kristna. Ändå har många försök gjorts men alla historiska Jesusar man hittat (på) påminner väldigt mycket om de värderingar, de ideal och den person som "hittar" honom. Tyska protestantiska Bibelforskarna på 1800-talet kom således att hitta en Jesus som påminde väldigt mycket om tysk intellektuell medelklass jämnårig med dem själva. 1920- och 30-talets - fortfarande protestantiska europeiska - jägare fann en historisk Jesus som bar omisskännliga ariska drag och i vissa fall blev rent av antisemitisk. 1970-talet producerade Jesusbiografier av revolutionärt vänstersnitt. Judiska forskare har visat honom som mycket judisk medan andra funnit honom klart ickejudisk. Han har blivit lik stoiska filosofer i antiken liksom existentialistiska tänkare på 1900-talet.

Listan kan byggas ut men jag tror läsaren fattar poängen: varje historisk Jesus blir lätt en spegling av den som söker göra den historiska beskrivningen av honom.

Gardell är i detta inget undantag utan ett exempel i raden. Gardells Jesus liknar Gardell. Liksom Stig Strömbergssons historiske Jesus i någon mån påminner om Stig Strömbergsson. Och andras om dem själva.

Nu är som sagt polariseringen förlegad. Eller i vart fall konstruerad. En viktig Bibelforskarinsikt under 1900-talets sisa decennier var att Jesus inte - i Nya testamentet - kan förstås som skild från Kristus. På något vis är man tillbaka till att Den jordiske Jesus är den gudomlige Kristus - något den kristna kyrkan alltid hävdat 

Detta betyder inte att historiska fakta om Jesus historiska miljö, matvanor, social organisation, dialekter eller tandlossning är ointressanta. Tvärtom!! På ett oerhört intressant sätt ägnar Gardell de första 100 sidorna åt beskrivningar av hur folk - därmed också Jesus - hade det och levde på Jesu tid. I detta stycke är Gardell bra. Och påläst. Och ger läsaren förnyad inblick i hur det var för Gud när Gud bestämde sig för att vara människa. Hur det var för Jesus Kristus.

7. Lagiskhet och moralism

Denna sjunde punkt blir den sista - i nästa inlägg. Eller då nästa...

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det fjärde och det publiceras liksom de tre första måndagen 6 april.

---

Igår skrev jag om Jonas Gardells bok Om Jesus. Jag slutade mitt i mina funderingar men återupptar skrivandet nu - torsdag kväll 2 april. Jag hade hunnit till min fjärde mellanrubrik och fortsätter där.

4. Historisk Bibelsyn

Gardell ser Bibelns olika böcker, evangelier, brev etc som historiska dokument vart och ett från och av en viss tid och ett visst sammanhang - inte alltid lätt att kartlägga. Skrifterna har en viss eller vissa författare som avser att skriva något viktigt att läsas högt för en viss tänkt målgrupp eller användas på speciella sätt i speciella sammanhang.
Detta är en oerhört bra ansats, nödvändig för att söka förstå vad texterna betydde i sin början. Man kan säga att Gardell tar i när han gör detta. Jag gissar att det kan vara - säger kan vara - hans frikyrkliga bakgrund som gör att han med kraft driver tesen att evangelierna i Nya testamentet - i skriven form yngre än breven - inte är exakta objektiva historiska referat utan i stället litterärt utformade, tolkande och agiterande partsinlagor som driver en tro - evangelistens. Sett så är berättelsen inte bara berättelsen om Jesus där och när han agerade utan snarare ett vittnesbörd hur berättaren 30-40-50-60 år efteråt uppfattade saken färgad av hans person, målgrupp, senare erfarenheter, insikter i Gamla testamentets skrifter etc.

I detta gör Gardell oss en stor tjänst eftersom det i svensk hållning - både i kyrkor och hos ateister - finns en tanke att Bibeln på något sätt står ovanför tid och rum. Sedd så behöver den inte tolkas utan antingen sväljas - hos vissa kristna - eller ytligt ratas - hos ateister. Om denna "Koranisering" av Bibeln skulle jag kunna skriva massor men avstår nu.

Fast Gardell slår fast att evangelierna inte är exakt händelseåtergivande utan faktiskt anser dem som ganska otillförlitliga dokument när de talar om den historiske Jesus, så citerar han dem ofta och gärna - och då som tillförlitliga. Med det visar han sig i praktiken inte alls vara så Bibelliberal som han till en början preciserat sig som. Bra.

5. Nattstånden exegetik

För ett antal år sedan fördes i Svenska Dagbladet den så kallade Jesus-debatten. Den startade med att Pingströrelsens inofficielle nationelle ledare tillsammans med den katolske biskopen skrev en debattartikel som i mångt och mycket var en reaktion på Svenska kyrkans förre ärkebiskop K G Hammars privata uttalanden kring jungfrufödelse och annat. Många gav sig in i debatten* och en av dessa var den pensionerade biskopen och docenten i Nya testamentet Björn Fjärrstedt. Han berättade att han på 1960-talet haft Hammar som elev i Bibelvetenskap och att Hammar sedan dess inte verkar ha hängt med i Bibelvetenskapens forskningsresultat. Ordagrant beskrev Fjärrstedt därför Hammars resonemang som baserat på en nattstånden exegetik. Alltså Bibelvetenskap som är passé, ute, gammaldags och övergiven. Hopplöst inaktuell - typ.

Gardell intar samma grundhållning som Hammar!!

Han bygger sina resonemang på inaktuell forskning som faktiskt hör hemma på rullbandspelarens tid. Rimligen beror detta på ett val - men nu spekulerar jag - eftersom hans lista över litteratur han läst både innehåller förlegat material (R Bultman) och nyare (R E Brown). Det luriga i sammanhanget är nämligen att de senaste årens Bibelforskning i mångt och mycket nykommit fram till vad man skulle kunna kalla en äldre uppfattning av texterna och dess innehåll. Jag gissar därför att Gardell tror han är modern i sin Bibeltolkning. Dock är han nattstånden.

6. Förlegad polarisering

Läsaren märker här vilken skrivklåda jag uppbådar i detta ärende. Fler inlägg är att vänta.

PS: Väl hemkommen och åter nätansluten har jag surfat runt en del. Strax innan jag skulle lägga ut min några dagar gamla text hittade jag i tidningen Dagen en bra beskrivning av Gardells bok.

---

*  K G Hammar drog sig dock snabbt ur debatten - något han ofta gjorde när han fick stryk.

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det tredje.

---

Derivata av tangensfunktioner...

Märkte ni de obehagliga orden nyss? Derivata av något... Eller rättare sagt något av något eftersom det egentligen bara är ordet av som jag fattar. Numera.

I min vilda ungdom satt slika ting som en hand i en handske - gymnasienaturvetare som jag var. Nu är allt matematikande, kemiserande och fysikalande för länge sedan preskriberat*. Yngste sonen pysslar dock med det. Här i stugan. Sedan dagens åkande avklarats.

Också idag - alltså torsdag - har vädret varit klart kompatibelt med utförsåkning. Alltså inte klart men väl kompatibelt. Halv-, hel- och trekvartsmulet men inget snöfall. Bara lite blåst. Just nu när detta skrivs efteråkspustas det för fulla kaffemuggar - innan middagsmålsberedelsen startar.

Backarna här i Björkliden är oerhört fina. Kall snö, fast pistad. Och nästan inga åkare. Äldste sonen - på skötbordet kallad Hattifnatten - jobbar som pistvakt vid en av dragbanorna och noterar också det förvånansvärt ringa antalet åkare samt kvirrar något över en till detta knuten sysslolöshet. Yngre dottern - Snorvan som baby - flippar burgare i Snöbaren och vittnar tillsammans med sin blivande svägerska, alltså sonens fästmö som gnor i städet, om en arbetsintensitet varierande mellan dötid och turbogas beroende på att många bor i stugbyn och är i farten vackra dagar, dåliga dagar mindre.

Lite folk i backarna alltså. Således ingen tid att vila i liftkö. Och inga andra att väja för när man åker förutom en och annan ploghjälmfoting med övervakande förälder. Egentligen är de ganska söta dedär ploghjälmfotingarna som i fyra-till-sex-års-åldern jobbar på att lära sig åka utför. Inte var det många år sedan vår egen kvartett tillhörde den gruppen.

Och nu jobbar två av dem här.

Och en - Snuppan - pluggar i Umeå.

Och den yngste - Heffaklumpen - sysslar med derivata av tangensfunktioner...

Bilden? Pistvaktens dragbaneoljningsutrustning! Givetvis!

---

*  Gymnasiematten är bortkommen och glömd. Det mesta av högstadiematten likaså. De fyra räknesätten, procentberäkningar samt tillräckligt med allmänna bråk för att dela tre äpplen rättvist mellan fyra barn fungerar fortfarande. Samt - och det är nog från högstadiet - förmågan att vid högtidliga tillfällen ställa upp och lösa en ekvation.

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det andra.

---

Idag - det är onsdagen den första april jag skriver - både blåste och snöade det. Vila från slalom och pister alltså. I stället vanlig skidåkning till rallarkyrkogården i Tornehamn. Bara för att vara ute. Bilden togs där vid en tillfällig glesning av molntäcket.

Fjällvistelsemagert att skriva om griper jag mig an med funderingar kring Gardells bok Om Jesus. Jag utlovade funderingar i förra inlägget och då boken kunde färdiggenomläsas i dag på förmiddagen kan väl kommentarerna skrivas nu. Dilemmat är dock under vilken kategori jag skall publicera det. Exe-get-en bräker är inte helt fel eftersom det är ganska mycket som exegetiskt - Bibelvetenskapligt - intresserad jag kommenterar boken. Predikaren 12:12 skulle också passa eftersom det är sammanhanget i vilket jag brukar kommentera böcker. Församling brukar innehålla funderingar kring kyrka och samfund och då det i kyrkliga sammanhang - mest fri-sådana* - som boken väckt uppseende skulle den sorteringsgruppen även kunna vara aktuell. Speciella resor täcker situationen när inläggen skrivs. Nåväl - det spelar egentligen ingen roll. Inlägget - eller inläggen - om Gardells bok syns ju i alla fall lika bra eller dåligt vad jag än väljer.

Boken är alltså läst och eftertänkt vill jag ge en del spontana reflexioner. Jag avstår från att plocka enskilda citat som guldkorn eller förkastelsevärd skit. Att göra så blir väldigt lätt en som-fan-läser-Bibeln-metod som jag upplever ytlig. Och enorm självcentrerad. Och inte sällan rejält osann. Och definitivt väldigt nära brott mot åttonde budet - särskilt när man spekulerar kring de motiv författaren kan antas ha. I stället väljer jag att lite omständigt beskriva Gardells bok under ett antal rubriker. Några i detta inlägg och andra i senare. Gissningsvis väver jag också in en del "eget" - jag brukar göra så.

1. Ett fenomen

Boken är i sig ett fenomen! På Akademinokhandeln i Uppsala såg jag i början av förra veckan en lastpall med exemplar vilket får mig att anta att bokhandeln räknar med en försäljningssuccé. Boken är utgiven på ett "världsligt" förlag känt för att hålla kvalitet och inte ge ut vad eller vem som helst. Liksom den tidigare Om Gud kommer boken att välta kiosken. Välter den redan faktiskt. Och får massa uppmärksamhet i TV, Aftonblad och annan press, i radio och pratsoffor.

Ämnet är tydligen intressant. Liksom författaren. Och för människornas - de många läsarnas skull - blir det viktigt att kyrkor och samfund reagerar begåvat. O-så-fantastiskt-för-nu-kommer-en-ny-bok-av-den-fantastiske-Gardell är lika ytligt som att ropa He-jär-så-mötje-falit-å-he-jär-så-mötje-bedrövLit. Boken har nämligen både förtjänster och fel.

2. Gediget arbete

Längst bak i boken beskriver Gardell sin arbetsmetod. Han är författare, inte forskare, och har därför inhämtat massor från andra mer kunniga än honom själv. Och så listar han en massa böcker. Av blandat slag. Förutom Bibeln själv både bibelvetenskapliga verk och annan teologisk litteratur. Mycket av vad han läst finns i min bokhylla. Men inte allt. En del - oberoende av att Gardell läst dem - på väg till hyllan men har inte hunnit dit än. Och så har hyllan sådant han inte har. Kanske ännu.

Hursomhelst klår han många i belästhet. Jag gissar att om han tentat materialet hade han nog kommit till universitetsnivån teologie magister**. Nu behöver belästhet inte betyda att han har rätt. Men det betyder att han inte är en ytlig slarver utan vet en hel del om det han pratar om. Han har gjort ett gediget arbete.

3. Ärlig intention

Gardell läser, tänker, resonerar och skriver utifrån en egen agenda och avsikt. Han möter berättelserna om Jesus med sina egna erfarenheter och sin egen brottning. Och han hymlar inte med det.

Att inte hymla med sin utgångspunkt eller sin synvinkel är lika föredömligt som det är viktigt. En förkunnare eller en författare präglar alltid det han eller hon förkunnar och författar. Så är det när jag talar och/eller skriver, när Gardell gör det och när evangelisten Lukas gjorde det. Det är inget anmärkningsvärt utan i stället den väg Gud valt att kommunicera med sin mänsklighet att verka i, med, genom och under mänskliga redskap. Om det vittnar om att Gud har gott omdöme är en annan fråga. Att Gud gör så är självklart. Profeter och apostlar visar detta. Jesus som människobliven Gud visar detta.

Och som sagt: Jonas Gardell är hederlig i detta. Och öppen både med hur han positivt präglats av sin baptistiska uppväxt, sin homosexuella läggning, händelser i livet, brottningar, övergrepp etc gjort med honom.

4. Historisk Bibelsyn

Ett blogginlägg blir oläsligt om det är för långt.  Därför kapar jag mitt Gardell-inlägg här men kommer att fortsätta i fler inlägg som publiceras de närmaste dagarna.

---

*  Inte minst på Pastorsbloggen för Kustkyrkan i Jävre, härintill länkad som Simon Jonsson.

**  Att han nu är teologie hedersdoktor i Lund är sedan en annan sak. Det gör att han i någon slags akademisk hackordning ligger "ovanför" både kandidat-, magister- och licentiatnivå - något jag för länge sedan kommenterat i ett tidigare inlägg.

Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det första.

---

Nu är det tisdag kväll den sista Mars. Trött och med koncentrationssvårigheter sitter jag inne i den stuga vi bebor med finfin utsikt över Lapp-porten som i avfotograferad form pryder detta inlägg. Bilden är, som den observante läsaren ser, inte densamma som i förra inlägget utan är tagen detta år från vår balkong.

När detta inlägg kan publiceras vet jag inte. Kanske inte förrän på söndag kväll eller någon gång i början av nästa vecka. Ganska i efterskott alltså. Med då hopplöst inaktuellt innehåll. Typ ouppdaterat liksom.

Kanske det egentligen är ganska bra. Alltså att inte alltid vara så uppdaterad utan i stället få tid att tänka. Och tänka lite till. Det man gör när man står i liften på väg uppför fjället. Utför fjället tänks inte mycket. I alla fall inte av mig. Nu-går-det-alldeles-för-fort och här-är-det-alldeles-för-brant är de två tankar som då fyller skallen. Tillsammans med faller-jag-nu-ramlar-jag-ur-kyrkboken*.

Vädret har varit bra ända sedan vi kom fram runt 12-snåret på söndagen. Starten skedde med tåg 05.36 på morgonen men eftersom det var natten vi gick över till sommartid var mat- och sovklockan inställd på 04.36. Nu gick tåget inte förrän 06.10 dvs ungefär en halvtimme efter tidtabell. Detta innebär (vilket varje räknekunnig kunnat räkna ut) att tåget denna morgon var både för sent och för tidigt - gissningsvis något av det mest paradoxala SJ-fenomen man kan tänka sig.

Söndagseftermiddagen åktes skidor. Måndagen likaså i sin soliga helhet. Och idag tisdag utan moln. Utöver slalomåkeriet orkas inte så mycket faktiskt. Förutom att tänka lite. Och sakta. Samt läsa lite ur medhavd bok. Eller böcker.

Den bok jag påbörjade på tåget och fortsatt med på trötta tider är den på många bloggar och i andra sammanhang tvärsäkert uppmärksammade Om Jesus av Jonas Gardell. Bra eller inte får en så känd persons bok i det ämnet mycket uppmärksamhet hos så många människor, i press, TV, radio osv - något som innebär att det vore tjänstefel av en präst att inte själv ta del av den**.  När jag läst boken i sin helhet kommer jag nog att ge en del reflexioner. Dessa blir gissningsvis skrivna medan vi är här men kommer att publiceras senare - om en dag eller två.

Nu när jag skriver är det som sagt tisdag kväll. Om 88 minuter startar kvällens avsnitt av LOST som jag hoppas att jag inte kommer att somna ifrån.

---

*  Ålderdomligt talesätt med rötterna i den tid då kyrkan hade hand om folkbokföringen, innan lokala skattemyndigheten tog över för snart 20 år sedan.

**  Samma uppfattning hade jag när Mel Gibsons film Passion of Christ kom för ett antal år sedan. I det stycket vet jag dock att flera tjänstefelare finns.