stigstrombergsson

Någon av mina blogg-grannar har tagit blogg-paus under hela Fastan. Andra meddelar att de låter tangentbordet vila under Stora veckan och själva Påskhelgen. Givetvis respekterar jag detta då avsikten är fokusering, alltså fokusering på Honom som genom sin död och upp-ståndelse vände historien och ger liv åt världen.

Jag fungerar annorlunda. Jag finner att tangentbordande är ett bra sätt att samla tankar och koncentrera sig på något. Det handlar bara om vad man låter det handla om - typ.

Det är alltså Långfredag nu. Good-Friday på engelska. Den Goda fredagen.

För mig betyder det idag Vitskjorta på! Om jag inte utifrån prästuppdrag bär prästskjorta.

Vitskjorta på! är något jag tar efter min pappa - och mamma trots att för henne tog det sig andra textila uttryck. Pappa var noga med en del sådana saker. Inte som bojor eller ett påtvingade beteenden utan som något helt frivilligt. Detta med att göra högtid alltså. Också hans sista Långfredag då han inte på något vis kunde komma sig till kyrkan utan tvingades vara hemma och i rullstol gällde mitt i morfinsmärtlindringen Vitskjorta på! - och finböxern. Som en yttre aspekt på en inre fokusering. Som en om än småskalig manifestation av dagens betydelse.

Därför blev det Vitskjorta på! idag. För första gången sedan jul.

Och Långfredagsgudstjänst i Älvsby kyrka - naturligtvis.

Liksom Skärtorsdagens mässa i går kväll.

Barnuppväxt, tonårsaktiv och vuxenvistad - dessutom å yrkets vägnar - i den Stora veckans händelser är den Goda fredagens berättelser om Jesu timmar på korset välbekanta. Dessutom var det ju dessa berättelser jag ägnade särskild uppmärksamhet åt under mina magisterstudier. Berättelserna borde inte bjuda på några överraskningar. Jag vet ju vad som händer och jag vet hur det går. Hos var och en av de fyra berättarna enskilt. Och hos de fyra sammanlagt. Jag väntar mig inte några överraskningar utan kan i stället sjunka in i det som Jesus gjorde - för alla och för mig. Årerbegrunda det - typ.

Så lite oväntat blev det. En nytanke - eller tilläggstanke - i predikan.

Kollegan - med Markusberättelsen som utgångspunkt - berättade att korsdöden är en kvävningsdöd. Långsam sådan. Och därför blir det konstigt att Jesus med ett högt rop slutade att andas. Kvävs man orkar man ju inte ropa högt.
Det hade jag inte noterat förr. Fast berättelsen är så bekant.

Vi pratade om det efteråt. Att det inte var kvävning som kliniskt var dödsorsaken. Utan något annat. Något mer aktivt. Något som tillstötte - om man pratar medicinska.

Eller var det självvalt att Jesus lät det ta slut?

Nu gör jag det! Dör för folket! Just nu vid nionde timmen! - typ.

Eller - och nu kommer en nästintill hårresande tanke - dödade Gud Jesus?

Dödade Fadern sin Son - för folket, för alla, för oss, för mig? Aktivt alltså - vid tretiden?

Gjorde Gud det Abraham inte behövde göra? Dödade sin son?

Den sortens funderingar kan ge en läskig gudsbild.
Men de kan också och framför allt ge en fantastisk!

Att är Guds kärlek - till den värld och mänsklighet som vänt sig från Gud - är sådan att Gud offrar sin Son för att världen ska leva.

Den tanken är för mig inte ny. Bara välbekant och viktig.
Men rop-tanken var ny...