fjällvecka – 6
Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är nummer 6 och publiceras tisdagsförmiddagen i stilla veckan.
Jag känner mig nästan död!
Och jättelevande!
Samtidigt?
Detta beror på att det idag inte slalomiserades ett dugg.
Det var turåkning som nu stod i tur.
På hyrd terrängskidsutrustning åkte vi liften upp för att vinna höjd för att sedan spankulera så sakteliga till Låktatjåkkastugan. Trots lifttjuvningen på ca 400 vertikalmeter återstod sisådär 400 till innan vi var framme. Inte en meter till skänks alltså. I ömsom lös snö, skidspår eller trampspår från snöskotrar.
Efter den till besöket hörande Låktavåfflan spändes skidorna på för nedresa tillbaka till stugbyn. Kul. Både den fria åkningen på skrå i lös växlande till vindpackad snö. Och nedåtsusande framfart i skoter- och bandvagnsspår. Där, min kära läsare, gick det undan! Höga C! Alltså tonen som de vallningsfria skidornas fjällmönster skapade av kontakten med underlaget. Första gången jag varit med om att hastighet mäts i tonhöjd - typ.
Nu skall vi till hotellet för att äta sen middag. Med de härstädes knegande barnen. Och sonens fästmös familj. Så det blev inget Gardellande i detta korta aktivitetsrapporterande inlägg.
