stigstrombergsson

Man kan utan vidare börja ett blogginlägg med något man skrivit för ett annat ändamål. Typ nu. I morse mailade jag till min kyrkoherde hemma i Sverige. Jag tänkte att det skulle komma henne tillhanda just innan personalkollegiet onsdag morgon men tänkte inte på tidsskillnaden mellan Sverige och England. Hon såg det alltså inte förrän till lunchen. Hursomhelst skrev jag detta:

Det där att ha med sig lilla datorn, familjens läpptipp, var i sanning en överloppsgärning. Den är i packningen hela tiden. Telefonen funkar ju helt nöjaktigt än så länge. Gissar dessutom att det snarast är min egen kompetens eller brist på sådan som begränsar, inte apparatens prestanda vad gäller att publicera bilder etc. 

Återupplevelse! På flera vis. 

Detta skall bli intressant. Undrar om jag har tumme med det hela. Har just, på Arlanda, laddat ned appen för att blogga medelst telefonen. 

Det var i november jag skrev outlook 01, en bloggpost om en kommande speciell resa. Beskrivningen jag då gav repeterar jag inte här och nu. Jag remitterar gladeligen dig, noble Bloggläsius, till det förra blogginlägget. Där kan du inhämta kunskaper och insikter i den saken.

På lördag bär det iväg. Alltså i övermorgonbitti. Jag och fem av de äldre ungdomarna aktiva i Kyrkans Unga. När jag skrev i november var det strax efter ett första gemensamt veckoslutsseminarium. För en knappmånad var det ytterligare ett men jag bommade då sista dagen. Det var då biskopen besökte – inte visiterade – församlingen för att, som det hette förr, installera kyrkoherden.

Någon gång mellan ½6 och 6 på lördag blir jag upphämtad. Flyget går från Luleå 7.45. Ungefär 6 timmar skall vi sedan vänta på Arlanda innan vi lyfter mot London. Där skall finnas en buss till Norwich. Det blir alltså en lång dag in emot en förhoppningsvis fullmatad vecka i ett tämligen slutet sällskap. Bara det är intressant! Vad sedan britterna bjuder oss på kan ju bara förstärka – typ.

När jag är på speciella resor tycker jag om att näst intill dagligen ”rapportera” händelser och tankar. Om det blir så denna gång håller jag osagt. Jag vet inte vilken tid som blir tillgänglig och vilken bloggkapacitet som står till buds. Vår egen hus- och familjedator lämnar jag hemma hos primärhustrun och arbetslaptoppen blir tung att dra med. Får jag liv i lilla läpptippen – familjens gamla maskin som numera saknar internet – kan den bli med som skrivmaskin och då kan skrivet gods USBminnesvägen kanske publiceras via brittisk maskin. Annars kommer allt i efterskott. Inte lätt att veta.

En vecka blir vi där. Hela ungdomarnas sportlov. Allt för att tillsammans se, lära och fundera hur evangelium och kyrka tar gestalt i ett sammanhang likt och olikt vårat. Och utvecklas – oberoende av åldersskillnaden – i tro och lärjungaskap. Det är i alla fall själva idén med alltsammans.

Är jag nervös?

Nää! Jag är mer orolig för bilbesiktningen i morgon.

Det kommer mystiska ljud från bakvagnen när man bromsar.

Jag skall få vara med om något som ger mig anledning att skriva i kategorin Speciella resor. Det var ett tag sedan. I somras skrev jag under rubriken västerut 2016 summa 8 inlägg som handlade ommin och primärhustruns semesterresa i Norge. Innan dess var det 7 poster från de nykonfirmerades resa till Samos – εν Πυθαγόρειο, i Pythagorion. Jag har också brukat skriva om vårvinterveckor i fjällen och annat.

Men jag är inte iväg än. Det blir först på sportlovet i början av mars nästa år. Och då blir det England, noga sagt Norwich. Allt inom ramen för ett projekt som heter OUTLOOK om vilket man på Älvsby folkhögskolans hemsida kan läsa följande:

Outlook – ut- och inblick i den världsvida kyrkan

Har ni en ungdomsgrupp i församlingen som vill dela liv och tro med en ungdomsgrupp någon annanstans i den världsvida kyrkan? Luleå stift och Älvsby folkhögskola bjuder in till det internationella ungdomsprojektet Outlook, ett utbyte mellan ungdomsgrupper från de vänstift och vänförsamlingar som Luleå stift har.

Tillsammans med en ledare från församlingen åker 3-5 ungdomar (minst 16 år gamla) under våren 2017 till en församling i den världsvida kyrkan under en vecka. Det kan vara en församling i ett av våra vänstift, Konde i Tanzania och Norwich i England, eller en vänförsamling som ni själva har en etablerad kontakt med. Både innan och efter resan deltar ni i förberedelse- och uppföljningskurser på Älvsby folkhögskola. Under sommaren 2017 kommer de utländska ungdomsgrupperna till Luleå stift till ett internationellt ungdomsläger där ni också deltar. Max 10 församlingar i Luleå stift kan delta i projektet.

När foldern om detta kom för drygt 1½ år sedan anmälde jag direkt vår församling. Utan att fråga någon och på en gång. Såg då för mitt inre öga åtminstone ett par tre stycken ungdomar som skulle kunna vara aktuella. Projektet kom att gå i stå ett tag men är nu återupptaget och fem gymnasister i Kyrkans Unga skall delta – och jag. I helgen gick första förberedelsehelgen av stapeln.

Det är fem församlingar som är med med ungefär lika stora grupper. Någon har någon färre, någon har en extra. För oss och Råneå blir det England. För Hortlax, Lycksele och Holmsund blir det Tanzania. Allt går ut på att dela tro, vidga perspektiv och öka engagemang i och för den världsvida Kyrkan.

Men är detta smart i tider då folk utträder ur kyrkan på grund av rapporterat rese-raseri och andra excesser här och var hos personal och förtroendevalda?

Skall man inte vara försiktig?

Det ska man! Och detta är försiktigt!

Det handlar om två veckoslutskurser till att börja med, sedan en utresevecka och på den en uppföljningskurs och ett internationellt läger här hemma i Sverige till sommaren då dem vi hemsökt ges tillfälle att besöka oss. Kostnaderna beskrivs på detta sätt:

Egeninsatsen för församlingen är arbetstid, resor inom Luleå stift och 5000 kr per deltagare. Församlingen beslutar själv om eventuell egenavgift för deltagarna. Deltagaravgift för det internationella lägret sommaren 2017 tillkommer.

Luleå stift i samverkan med Älvsby folkhögskola står för kostnader och planering av program vid förberedelsekurser, utlandsresor och uppföljning. Planering och bokning av utlandsresor sker och bekostas av projektet.

Vi var på folkhögskolan fredag middag till söndag lunch. Hela gänget deltog i Högmässan i Älvsby kyrka och adderade ytterligare ungdomlighet till gudstjänsten som kom att få följande skara firare – ungefär.

• 21 konfirmander hade man-ur-huse-söndag.
• 9 deltagare i fortsättningsgrupperna K2 – årskurs 9 – som övernattat i församlingens lokaler och var  kollektörer, textläsare mm.
• Så ”våra” 5 Outlook-are. Det blir 35 ”egna” tonåringar.
• 20 Outlook-are från de andra församlingarna – med ledare. Nu är det 65.
• Tre barnfamiljer för söndagsskolan – eller fyra? I alla fall 6 barn.
• 10-talet utlandsfödda.
• Resten svenskfött kyrkfolk i min ålder och äldre.

Vi var 90 personer i kyrkan.

De stackarna hade mig som celebrant och förkunnare.

Nu sista inlägget direkt kopplad till vår road-trip i nabolandet. Det handlar om lördagens 75-mila-resa och vad som hände timmarna innan den startade.

Vi vaknade. Så började den dagen likt alla dagar. Det är tacksamt. Jag menar: vaknade man inte blev det ju inget att blogga om – typ. Men det skulle kanske inte vara den värsta komplikationen.

Frukost och utcheckning. Sedan ”gjorde vi stan”. Trondheim by day så att säga. Det är faktiskt inte så häftigt som det låter. Strax efter 9 en lördagsmorgon är det inte så mycket fart ens i en stor stad som Trondheim.

Men vi gick ut. Promenerade. Inte som ett medvetet miljöval – även om det är en bra idé – utan mer för att det var praktiskt att låta bilen stå. Avsikten var ju att strosa omkring i Trondheims motsvarighet till Gamla stan i Stockholm.

Domkyrkan är ett givet mål – naturligtvis. Är jag rätt underrättad handlar det om Nordens största kyrka med Olav den Helige skrinlagd under högaltaret. Han är – eller var – Nordens eller i alla fall Norges eget helgon. Hans medeltida verkningsgrad sträckte sig långt utanför de preliminärt överenskomna gränser som då ansågs finnas.* På flera sätt präglar den marterade kungaaspiranten gatubilden ända ner till nivån kloaklock.

Ett skapligt väl tilltaget bönhus! Det är det minsta man kan säga. Ändå lite mindre än jag trodde men naturligtvis intressant. Västra väggen med alla bilder skulle bara den kunna vara läromedel för en hel konfirmandläsning med året-efter-uppföljning. Eller utgångspunkt för säg en studiecirkel i Gamla och Nya testamentet, tidig kristen historia samt dogmatik och etik. Egentligen inte så helt knäppa idéer – kombinerad med en resa dit, kanske också med vandring längs västra delar av S:t Olavsleden. Som gammal folkbildare – jag har ju under många år verkat på folkhögskola – ser jag att enbart Västra väggen och sedan kyrkan i övrigt har stor ”pedagogisk potential” – om man får säga så om ett Gudshus.

Vi fortsatte strosandet. Fann en affär för nördar. Den motsvarade helt The Comic book store i serien Big Bang Theory på kanal 5. Massor med knäppa samlarobjekt för halvstörda fantaster. Special-lego i alla formen. Och en tröja jag nog återkommer till någon gång framledes. Madammen handlade enär hon tyckte den passade mig.

Vid 14-tiden lämnade vi Norges näst största stad för fortsatt vår resa. Trøndelag är ett relativt välbebyggt område till skillnad från den glesbygd vi tidigare genomfor. Men det glesade ut in emot Nordland. Färden gick i tanken var att när vi via Hattfjelldal och Joesjö så småningom korsat gränsen skulle vi leta logi för natten. Eller innan.

Under eftermiddagens sentimmar byttes det varma soliga vädret – likt dagen innan – i åska och slagregn. Leta logi i skvalande nederbörd kändes bara måttligt inspirerande. Vi körde på. Vattendelaren som utgör gränsen var också nederbördsdelare och vid 22.30-tiden i Tärna togs beslutet: Vi kör ända hem!

Paus! Ut ur bilen! Påfyllnad av kaffe! Och mer kaffe!

Sedan mot Sorsele-Slagnäs-Arvidsjaur-Älvsbyn. Sammantaget 25 möten på tre timmar.

Nära älgkrock. Hemma några minuter efter 2.

Eftertankarna är flera. Eller snarare efteråttankarna.

Inte minst utifrån vad man utan att det betyder något pratat om i bilen.

Varför stavas centrum i Sverige med c och i Norge med s?

Varför indikerar vi att en vokal är kort genom att dubbelteckna den följande konsonanten men med ck då den är ett k? 

Varför skriver vi och med ch men också med ck?

Varför finns alla olika sje-, tje- och ng-ljud i svenskan?

Västskandinavernas system verkar totalt sett enklare och mer konsekvent.

Då utlandsresor ger nya intryck och vidgar ens tankevärld  har jag börjat fundera på att åtminstone vad gäller stavning till en del förnorska mitt bloggande. Alltid skulle det reta någon.

Men jag har som du noteret, noble Bloggläsius, ikke ageret på den måten. Än.

*  Dåförtiden var ju Europa ett enat för-nationalistiskt katolskt block. Det innebar att medeltids-kyrkan i Skellefteå i Sverige utan att vara ens ett uns landsförrädisk kunde vara tillägnad just Olav den Helige i Norge – något som sedan gav namnet Sankt Olov till det öl som gjordes i Skellefteå lokal bryggeri så länge det fanns.

Vi hade alltså åkt båt.

Till samhället Geiranger.

Och spatserat runt ett tag.

Där i handlingen slutade förra blogginlägget.

På båten hade hon som då och då kommenterade resan berättat att vägen från Geiranger norrut inleddes med 11 serpentinsvängar. Den gav vi oss iväg uppför. Allt högre kom vi. Så småningom kunde vi titta tillbaka på den lilla etappen på ca 600 vertikalmeter – bilden.* Därefter långsamt stigande mer och mer kalfjällig resa upp till passets högsta punkt.

Där stannar nästan alla. 859 meter över havsnivån. Och många bygger små rösen. Jag spordes av en jämfört med mig 5-10 år äldre kvinna om jag förstod engelska och då jag erkände det tillfrågades jag om vad alla de små rösena på platsen betydde, om det var något religiöst eller så. They are made just for fun! svarade jag. Och för att det är passets högsta punkt.

Hon, hennes man och ett par till i samma bil kom från Israel. Där har ju jag varit. Så det blev kul att prata en stund. I Norge.

Lite längre fram efter vägen stannade vi också på en plats där alla stannar. För oss var det för att se ner på vad som låg framför oss – Trollstigen. Andra  för att blicka tillbaka på vad de just plågat sitt fordon med.**

Norskarna är bra på det där med rastplatser, sevärdheter och liknande. På det här stället fanns gjutna gångpirer som gav skojiga flygbildsliknande fotovinklar. Jag provade till och med att filma lite med mobilen, att följa de kommande serpentinerna ner till dalbotten. Jag publicerade ½-minuten på Facebook med följande kommentar:

Undrar om detta blir min sista FB-uppdatering...

Det bloggverktyg jag använder för att skriva här medger inte filmklipp – i alla fall inte som jag fattat det. Därför skapade jag för 6 år sedan ANDRA BLOGGEN där sådant är möjligt. Jag gjorde det främst för att kunna offentliggöra gulliga barnbarnsbabyfilmer. Den aktiviteten har dock blivit vilande sedan några år. Inte för att de små slutat vara gulliga men för att de med stigande ålder kanske inte enbart tycker det är kul att vara filmstjärnor för farfars kamera. Filmen från Trollstigen finns i alla fall där – klicka här. Men där blev kvaliteten dålig. Bättre då på Facebook – här.

Låg växel gällde!

Hela vägen ned. Blicken fixerad på framförvarande bils baklyktor.

Där växer Fjällbrud! hojtade regelbundet den botanikintresserade madammen i mitt liv – hon stirrade på klippväggen bredvid bilen.

Väl nere skrev jag på Facebook: Nådde botten av Trollstigen. Klarade av att släppa ratten.

Med den andra av resans höjdpunkter avklarad blev det lite till bilkörning, lite färja, lite lunch och sedan en längre körning till Trondheim. Slutetappen den dagen i åska och regn, något helt naturligt i den fantastiska högsommaren.

Och i Trondheim sen middag och promenad – fredag kväll.

*  Som läsaren kan notera söker jag ha med en eller flera bilder till varje inlägg. Små rackare. Kanske är det dumt av mig att bara förutsätta att läsaren vet att om man klickar på en bild blir den större. Bäst att nämna det – vilket jag nu gjorde.

**  Det finns också en del som jag mig inte alls begriper mig på. De plågar inte bara sina transportmedel utan också sig själva – cyklisterna!

Om det var smart att ge en serie bloggposter rubriken västerut 2016-och en siffra kan diskuteras – om man inte har något annat att prata om. Titlarna säger ju inget om innehållet och stimulerar inte på ett speciellt sätt till läsning. Är bara nummer – typ.

Jag är ju inte ens kvar där västerut. Är sedan någon dag väl hemkommen igen för fortsatt period av semesteraktiviteter. En sådan kan vara författande av bloggtexter som få eller ingen läser. Som nu måndag morgon i vecka 30.

• Det var alltså på söndag för en dryg vecka sedan jag for söderut till dottern i Järvsö. Madammen i mitt liv hade rest dit några dygn innan. Resan omnämndes i inlägget bmv-idiot!
• På måndag var jag kvar där medan äktenskapets vackrare hälft for till Tierp för att möta sina syskon, bouppteckning efter min svärmor mm. Skrev då en perfekt kyrka vars rubrik – gissar jag – innebar en tillfällig höjning av antalet läsare.
• Tisdag drog vi nordvästerut via Sveg till strax innan gränsen. Inläggen västerut 2016-01 och västerut 2016-02 berättar bland annat om den spatiösa boendet i Fjällnäs.
• Onsdagen ägnades åt fortsatt bilresa till felbokningen i Hellesylt – västerut 2016-03. Så långt kommen började skrivandet och publicerandet tappa karaktären av att vara skriverier nästan exakt när något händer för att i stället hamna i en tillbakablickandets otakt.
• Torsdagen vandrade vi i Hellesylt med omgivningar – västerut 2016-04.
• Sedan kom igår västerut 2016-05 som bara angett att vi under lördagen tagit oss ända hem till villafastigheten i Älvsbyn.

Och nu – bäva! – återupptar jag med västerut 2016-06 mitt hobbyförfattande. Det är ju det bloggande är: ett hobbyförfattande.

Fredagen förra veckan bjöd i flera avseenden på hisnande upplevelser. Nästan för mycket en och samma dag men såhär i efterskott rekommenderar vi verkligen att man gör den ”felnavigering” vi gjorde och tar sig en ”extradag” i det lugna Hellesylt i stället för i turistfällan Geiranger.

Att hänga på matsalslåset 07.00 var väl i och för sig inte så extatiskt. Vandrarhemmet vi bebodde var lite småruffig men ändå OK. Men morgonen blev tidig enär färjan till Geiranger skulle avgå klockan åtta.

Vi kom med båten och bjöds på en fantastisk båtresa även om orden bjöds på inte är helt sanningsenliga. Bil och två personer blev 755 västskandinaviska spänn. Men det var det värt. Dels slapp vi köra runt en jättemassa mil, dels var naturen och berättelserna om människor som bott längs med fjorden fascinerande. Hur och varför folk valt att bosätta sig likt klipphäckande fåglar blir med nutida mått mätt väldigt opraktiskt. De flesta av oss vill ju inte koppla våra småbarn i löplina för att hindra dem att drulla över kanten 100 meter ner i en fjord – typ. Men så hade man levt till för ungefär 50år sedan, klippt sina får, gjort sin getost och skördat – ju, det är sant! – sina aprikoser.

Båtturen tog drygt en timme och framme i Geiranger strövade vi en del. Från parkeringen trappor upp längs med ett strömmande vattendrag beskyltat med konkreta brutala varningar. Det blev en liten titt i en liten kyrka där man fortfarande kunde plocka med sig små så kallade traktater författade av Moder Basilea Schlink – bara så 70-80-tal! Där kunde jag på ännu ett ställe notera att norska 1800-talskyrkor har psalmtavlor med två spalter – fyre och etter. Jag gissar att det handlar om före och efter preken. Bilden är dock från kyrkan i Hellesylt.

Efter ett par timmar bröt vi upp. Och då menar jag upp. För att sedan komma ner. Och fram. Men det berättar jag om vad det lider.

Nu är det riktig oordning här på bloggen.

Det jag sist skrev om var vad som tilldrog sig i torsdags.

Fredagens tur har jag inte ännu klätt i ord. I alla fall inte skrivna.

Lördagens intryck plus 75-mila-rally än mindre.

Men nu är vi hemma. Sedan ½3 natten mot idag, söndag.

Så mer kommer....

Att komma för långt västerut var inte så galet. Faktiskt.

Som jag berättade i förra bloggposten hamnade vi på onsdagskvällen i Hellesylt dit vi inte alls tänkt oss. Vi skulle ju egentligen till Geiranger för att därifrån efter två nätter – alltså på fredag – ta oss norrut längs Trollstigen med Trondheim som slutmål för den dagen. Men vi blev alltså kvar i Hellesylt i stället.

Det var egentligen lika bra. Idag – det är torsdag kväll när jag skriver – var det kanonfint väder. Plus 28 när vi gick en längre vandring i böns omedelbara bergs- och skogsomgivningar med engelsmän överallt. Sådana var det gott om enär ett kryssningsfartyg med 1200 passagerare låg i hamn.

Till kyrkan hade flera sökt sig för att titta och vi kom i slang med ett par från Nottinghamshire. Robin-Hood-country, you see! sa kvinnan. I know. I´ve seen the cartoon! blev mitt svar.

I souvenirbutiken slet och drog gubbar och kärringar i alla de mer eller mindre puckade pinaler som finns i sådana bodegor. Och ute i terrängen längs den vandringsled vi sedan gick fanns också folk vi kom i samspråk med. Trevligt. Blev att prata engelska till och med i affärerna där expediterna bad oss släppa svenskan. för att inte måsta bängla med ett språk till.

Vi kom väl att gå knappa två mil idag. I skog och mark och i den lilla byn. Mycket god rekreation. Klart bättre än en turistfälla överlastad med sevärdheter man bara måste tillgodogöra sig.

Vi kom fram till att vi gillar sådana ledigheter. Visst var Barcelona för några år sedan intressant och trevligt men hamnar hästlängder efter det småskaliga Samos. Hellesylt i Sandarne kommune verkar vara som Vidsel i förhållande till Älvsbyn – typ. Men med 1200 landstigna turister som tillägg.

Imorgon bitti tar vi färjan första fjorden till vänster för att hamna i Geiranger. Då är vi på ursprungsrutten med Trondheim som slutmål för dagen. Kanske blir detta publicerat först då. Eller ännu senare. Internet på vandrarhemmet vi bebor är grundtrögt.

Publiceringen av detta sker strax efter midnatt mot lördag i Trondheim. När det sker finns mycket mer att berätta men det får komma vad det lider. Jag måste sova också.

Idag blev för långt västerut.

Jag hade bokat boendet fel. På ett helt annat ställe än i det tänkta Geiranger. Hellesylt hade det blivit. Varför vet jag inte webb-platsen Booking.com och jag var inte kompatibla och det var nog mest mitt fel. Boka på nätet är stressigt, inte bekvämt alls.

Det är i och för sig inte så långt mellan. Tre mil ungefär. Men i Norge finns inga tvär- och genvägar. Där är tre fågelvägsmil 14 mils bilkörning. Minst. Extra mil utöver de många i förväg tänkta. Ännu längre västerut.

Vi startade i alla fall strax före tio i morse från Fjällnäs på svenska sidan. Första etappen över gränsen till Røros. För kort stopp med oväntad märklighet. Nämligen denna:

Vid frukostbordet invid vårt på morgonen hade ett par suttit och ätit. Jag återsåg dem på parkeringen i Røros. När vi kom in på turistbyrån var de också där. Alltså hejade vi på varandra och växlade några ord. Vad vi fattade var de från Stockholm men han var uppvuxen i Luleå. På Örnäset. Gissa vem som också är uppvuxen där! Men han var några år yngre.

Men: Hans föräldrar bor i Älvsbyn.Han befanns vara storebror till en många år yngre lillasyster som är bästa kompis med vår äldsta dotter. Han ringde upp sin syster. Hon var på Medeltidsdagarna på Hägnan utanför Luleå. Alldeles invid vår jänta – som jag morsade på.

Detta möte bekräftar vad jag alltid sagt till mig själv och andra: Man ska ge akt på hur man uppför sig! Man kan aldrig vara säker på att det inte i närheten finns någon som känner någon som känner en.

Från Røros for vi vidare efter Riksvei 30 ned till Fylkesvei 3 och på den ned till Alvdal. Därifrån Riksvei 29 till E6-an och söderut på den till Otta. Fylkesvei 15 västerut var det tänkt till strax söder om Geiranger men det blev ända till Stryn vid Atlantkusten för att därifrån kunna i nordostlig riktning färdas något ”tillbaka” i en parallelldal fram till Hellesylt där de två vandrarhemsnätterna klantigt nog blivit bokade. Framme runt 20.00.

Hellesylt är jättelitet! Mindre än 300 innevånare. Med ett kvällsöppet mathak. Och det var tur!

I morgon får vi se vad vi gör. Samhället lär fort bli genomupptäckt till fots.

Lång bilkörning blir det i alla fall inte!

När detta är skrivet är klockan över 23. Rummet saknar WiFi.

Publicering blir i morgon. Eller någon annan gång.

Sakupplysning: Det blev dagen efter skrivandet – strax efter 18.00. Mer kommer.

Kanske skulle rubriken vara: vidare västerut.

Det blir det om någon timme. Efter frukost.

Boendet var med en norrländsk underdrift inte så pjåkigt. Panoramabilden i förra inlägget förvräng rummet. Ljusöppningarna är inte mitt emot varandra. 90 grader gäller.

Hur det än är med den saken såg det genom ena fönstret går kväll ut som på den ena bilden. Idag på morgonen gav det andra fönstrets vy den andra.

För att få med ett barnbarnscitat också i detta inlägg nämner jag att hotellet har ett Spa med bast, relax, varm bassäng med sjöutsikt och trappa ner i samma sjö. Vi Spa-ade igår. Vad gäller förhållandet mellan olika vattenmängder och temperaturer passar lille Adrians ord från förra veckans utebad perfekt: Pisslite varmt och jättemycke kallt.

Idag, tisdag, har vi rest västerut. Vi – det är jag och madammen i mitt liv som lämnade Järvsö på förmiddagen. Nu är vi i Fjällnäs strax innan norska gränsen. En road-trip har påbörjats vår första gemensamma semestervecka.

När planerna började formas trodde jag att det avsedda färdmålet Trollstigen i Norge skulle betyda att vi strax efter gränsen skulle passera det genom att polemasa oss norröver till Trondheim och därifrån hem över Östersund eller Mo i Rana och Hemavan-Tärnaby. Att på E6-an kör ända upp till Fauske och Graddisvägen hem över Arjeplog och Arvidsjaur skulle bli för långt.

Men jag trodde fel redan i början! Trollstigen ligger längre västerut. Vi kommer att tvärsa Norge där landet är som tjockast och bli i Geiranger ett par nätter. Om vi överlever Trollstigens serpentiner. Googla gärna för att se bilder. Jag gjorde så och hoppas att det är flygbilder jag sett. Men jag är inte säker. Så vi får se.

Nu är vi i alla fall i ett mysigt rum på ett mysigt fint och ganska dyrt hotell där vi just inmundigat ett smakfull trerätters middag med välsmakande dryckjom. Det är den 19:e – firar vi något? frågade jag. Och vi kom inte på något intelligentare än att det är första dagen vår första gemensamma semestervecka som inte innehåller något annat och några andra än vi själva och det vi själva och ensamma valt.

Detta betyder inte att veckoslutet och gårdagen var en belastning. Tvärt om! Söndagen och måndagen innehöll både gott folk och nödvändiga saker. Ingen klagan alls! Men nu är det bara vi och jag citerar barnbarnet Tyra för två år sedan när hon var fyra år och fick plocka en massa vildhallon direkt i munnen: Det häj vaj inte så tokit fajmoj!

Deppar-Ture?

Det är söndag 19 juni. Jag sitter i planet och vi skall snart lyfta. En vecka på Samos har gått med 7 andra vuxna och 36 ungdomar. Ända till igår var hemresan oviss för den vattkoppige och mig. Men nu är vi på resa och redan vid 4-5-tiden i morgon bitti räknar vi med att vara i Älvsbyn.

Vad ger en resa av detta slag – mer än utmattning?

Svårt att mäta. Hänger ju på vad man eftersträvar. Vad gäller sol och värme har det levererats mer än beställt. Social gemenskap, vänskap, romantik, "drama", irritationer, tankemöten och annat har naturligtvis funnits. Nya intryck, kunskap – ja men olika från person till person.

Men har de blivit kristna?

Frågar man så frågar man sig vad som gömmer sig bakom frågan. (….)

Kommen så långt började jag somna till över min telefon – jag skriver i "Anteckningar" i den. Det blev en tupplur typ power nap typ värnpliktig infanterislummer*.

Väl vaknad har jag nu läst en del. Vi är hunna till höjd med Ölands norra udde, alltså i Sverige,med en halvtimme kvar till Arlanda. Således för lite tid att tumma ned** tankar utifrån frågan några rader upp. Återkommer. (….)

Nu rullar det undan. Dimp ner på Arlanda. Åt en smula och for med bussen vid 17-tiden. Vi har passerat rastplatsen Tönnebro och har natten framför oss.

Tillbaka till frågan Men har de blivit kristna? och vad den kan tänkas avse – och ha för motiv.

Först: Det är Gud som rannsakar hjärtan och njurar! I vart fall enligt Skriften. När folk ger sig på att göra det blir det allt som oftast bara ett klumpigt hantverk och en äcklig slaskig röra. Därför är det vanskligt att både ställa frågan och att svara på den.

Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.(Romarbrevet kapitel 10 verserna 9-10)

Vad betyder de då att de vid aftonbönen igår efter vi bett Vår Fader uttryckligen begärde att få säga Trosbekännelsen tillsammans? Och samtidigt är helt OK över att Jesus uppstått? Räcker det? Eller "behövs" mer? I så fall vad?

När det gäller allt detta tror jag att uppgiften kyrkan har är att fokusera på "nåden i Guds hjärta", det man också kan kalla den erbjudna nåden, och lämna resten till Gud och individerna själva. Snokar man på "nåden i det egna eller den andres hjärta", alltså den mottagna nåden och dess effekt faller man lätt i det inälvsanalyserande som är förbehållet Gud ensam.

Så jag vet inte. Svaret på frågan alltså. Men jag har läst mer än 25 utvärderingar hitintills. Fuktig i ögonen i några fall.

Odiskutabelt är att konfan som helhet och den efterföljande resan för några spelat en diakonal roll och att genom undervisning, gudstjänster och ledarnas personer och engagemang nåden i alla fall erbjudits för fulla muggar***. Och att jag, om jag får och det befinns vara lämpligt, är beredd att möta ungdomar ett år till.

Nu är uret kvart över tio. Beräknad hemtid runt 6 i morgon bitti. Publicerar då.

*  Som värnpliktig vid arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, utvecklade jag likt alla andra förmågan att somna in vid vartenda stando vilken tid på dygnet som helst och oberoende av plats, årstid eller väderlek.

**  Jag har sett hur förödande snabbt ungdomarna skriver. Jag når max två-tumme-vals i otakt.

***  Sägs det lite gammaldags blir det i överflödande mått.

Kanske borde rubriken vara απο Πυθαγόρειο.

Prepositionen απο betyder från.

Eller kanske Otakt blir resans lön.

Eller något liknande.

Jag är nämligen hemma när jag skriver detta. Måndag  mitt på dagen. Kom vid ½5-tiden efter en nattbussresa med en timmes sömn. En. En enda.

Efter lite pock och plock med packning och tvätt sov jag en stund. Skall under dagen publicera och skriva mer om tiden, händelserna och tankarna givna εν Πυθαγόρειο. Men det kommer alltså att bli lite i otakt.

Bilden? Sömnen i bussen, arbetskamrat i förgrunden.

Resa eller inte resa? – det är frågan

Idag, lördag, är sista heldagen av efterkonfirmations-lägret på Samos. Lite hemresefeber börjar göra sig gällande. Åtminstone för mig. Och osäkerhet. Men innan detta publiceras kommer osäkerheten att vara borta. Tills dess backar jag bandet.

Igår, fredag, var en dagen-efter-dag. Torsdagen med dess tidiga start, höga temperatur och intensiva innehåll tog ut sin rätt hos många. Dagsprogrammet var det vanliga med ”lektioner”, fri tid, program mm men i lätt avslagen stämning. Värmen från Efesos hade nu nått också hit med sina 34 grader vid vattnet. Att med kameran fota av telefonen var kanske inte så skärpt – typ.

Men vi fick ett extrainskott. Eller ett återinskott.

Vid Luleå stifts internationella konferens i Lycksele i februari – annan temperatur då – bestod en programtimme av Skype-kontakt med svenska församlingen i Aten. Då fick vi en massa information om flyktingströmmar och annat. I vevan nämndes Samos och redan då beslöt jag mig för att söka få med något av detta i vårt program här nere.

Sagt och mailat! Till Aten alltså. Naturligtvis inte i februari utan senare, för en tid sedan. Jag frågade om kontaker på Samos etc. Svar kom omgående med tips till både svenskt och grekiskt folk här på ön som vi kunde kontakta för att kanske få informativt besök av.

Men mail till dessa fick inga svar och då lägret till att börja med var lite tumultigt* skrinlade jag planerna att söka arrangera något i den vägen. På båten från Turkiet igår ändrades dock detta.

Redan vid avresan från hotellet fann vi vid räkningen i bussen att vi var en för mycket. Där satt en ”extrakonfirmand”. En svenska runt 30 år, sedan med på samma båt, inte till Efesos och Marias hus men väl på båten tillbaka igen. Då kom vi att pratas vid. Hon som var bördig från Karlstad och nu bodde i Oslo befanns vara – och nu kommer det – volontär i arbete för och bland flyktingar på Samos.

Hon blev lägets ”hemliga gäst” igår kväll och gav både deltagarna och oss ledare en god och engagerad inblick i sakernas nuvarande tillstånd. Till ön (och Grekland) kommer inte så många nu sedan EU strypt trafiken men  i ett överbefolkat läger bara en bit härifrån finns  4000 personer. Många av dessa bor i tält, har dålig sanitet och inget att göra medans de väntar på asylprövning.

Livligt samtal med många frågor från många av ungdomarna.

Lite fränt är det ju att vi liksom bara om man så vill råkade på varandra. Eller så var det arrangerat från allra högsta ort – lett av Gud alltså.

Idag, sista dagen, är det väldigt varmt. Nästan 3 gånger temperaturen hemma som är +13. Lite avslaget blir det. Någon har rekorderliga solbrännskador efter igår och vilar, andra är bara medtagna. En gosse bekymrar oss extra med sina vattkoppor. Har de läkt ut så pass att han är vad läker och resebolag kallar fit for flight eller måste han lämnas? Naturligvis i så fall med en ledare kvar! Och det blir i så fall jag.

Pojken undersöktes för några dagar sedan och skall återbesiktigas idag vid 14-tiden. Nu är hon – klockan alltså – ½17. Fältskären har ännu inte dykt upp.

Så kom då doktorn!

Okulärberiktigade och beslöt.

Vi har intyg på att pojken är flygbar.

Jag behöver/får inte stanna ytterligare en vecka!

*  Med tumultigt menar jag inget allvarligt som droger eller så. Det handlade om tjoande nattspring som stört andra gäster och fått dem att klaga. 36 tonåringar märks på ett litet hotell men det lagade till sig efter rejält gruppsnack.

 

 

Ur EU och tillbaka.

Det skulle kunna vara överskriften för denna torsdag, ungdomslägrets fjärde dag på Samos. Vi lämnade Europa för en tripp till Asien. Helt kort.

De nykonfirmerade med ledare vaknade runt 06.15, åt frukost 06.45 och hämtades med buss en ½timme senare. Kort tripp ner till hamnen och båt mot Turkiet. Besök i Efesos och Marias hus var på programmet.

Det är så varmt!!!

Klagoropen repeterades ständigt. Som vågor mot stranden.

Men det är ju i alla fall rättvist, lika varmt för alla blev mitt tafatta försök att få de lidande att glömma sin egen ägandes hetta.

Men det är ju så j-vla varmt!!! blev det återkommande argumentet.

Jo – men det blir ju ännu varmare i helvetet för dem som tänker sig dit funderade jag på att säga men avstod.

Vid Marias hus var det väl i och för sig OK. Bara varmt i lummig grönska.

I Efesos var det +37. I skuggan. Fast det fanns ingen skugga.

Och länge blev det innan lunch. Ett par korta pauser gjorde det möjligt att köpa glass och vätska men mattid blev det först vid ½16-tiden. Båtavgång 18.00 och hemma på hotellet till middag ½20.

Det var en kul dag! Intressant!

Så löd omdömena i basgruppen – den lilla sexmannakommitté – som med mig och en annan ledare mellan aftonbön och läggdags samtalade om dagen.

Om själva resmålen Efesos och Marias hus har jag berättat förr. Sådant finns att läsa i olika inlägg från maj-juni 2013, 2014 och 2015 i kategorin Speciella resor. Gör gärna det. Här skall inte sägas mer än att det var ungefär som förr.

Som förr är också 14-15-åringarnas naturliga men för vuxenvärlden helt bisarra sätt att fungera.

• Stå här! säger man – och de börjar gå-
• Gå åt det hållet! – de står kvar som gjutna i backen.
• Var tysta! – de pratar.
• Håll käften! – sorlet fortsätter.
• Säg något! – de tiger som muren.
• Jag orkar inte ett steg till! kan man höra – för att sedan uppfatta den kvidandes tjut Där kan man köpa skor! och bevittna löpsteget.

Men de är härliga! I grund och botten. Och fast man ibland har lust att flå dem med en slö skridsko går det inte att låta bli att tycka om dem när man ser hur de besegrar sina obehag och rädslor, får märka hur någon tar i med sina kryckor fast benet värker, få se dem ta hand om varandra osv. Och till detta höra hur de verkligen klämmer i när vi – vilket vi gör varje kväll – ber Vår Fader och sjunger Bred dina vida vingar.

Jag gillar verkligen att få vara med!

Att sedan på kvällen få följande meddelande av mina barnbarns pappa om vad lille Adrian 4 år tänkt blir grädden på moset:

Adrian kom fram med en bekymrad min igår och upplyste mig om en sak han tyckte var konstig.

”Vet du pappa… Farfar,,, Han säger atshii när han nyser, inte atshoo,”

Kamp mot mördarmaskiner!

Det skulle kunna vara en möjlig rubrik på detta blogginlägg, skrivet runt midnatt mellan onsdag och torsdag. Två kvällar i rad kan man tillägga. Till det återkommer jag.

När församlingen låter genomföra den resa som vi nu är på och som de nykonfirmerade inbjuds att delta i finns tre mål och ambitioner.

1. Se och reflektera på plats med anknytning till Bibel och tro.
2. Än starkare knyta och utveckla sociala kontakter.
3. Värme, sol och bad.

Det är församlingens stege. Att ungdomarna själva kanske prioriterar i annan ordning är som en annan sak.

Det är bökigt att vara på resa, bo på annan plats och fyllas med många intryck, tackla osäkerheter osv. En del blir försiktiga, tysta och introverta. De nöjer sig med sitt rum och de som bor där. Andra är mer utåtagerande, utvecklar kaxighet och nonchalans, samlas i hopar, höjer röster mm. Då vi är ungefär hälften av hotellets gäster märks vår grupp, dess attityder, språkbruk och nattliga spring. Efter natten mot tisdagen kom klagomål. Kraftig ordergivning tisdag kväll skapade dock nattro och de som störts natten innan fick en ostörd natt.

Och i morse följdes det upp. Generalprat. I stor grupp. Och vad det verkar vände lägret. Mellangruppen som passivt låtit gapargänget sätta tonen och ibland ryckts med tog ställning för respekt, hänsyn och social mognad – mina ord. Och då kom de lite mer stökiga i märkbar minoritet vilket gjorde att de också ”blev som folk”. En mycket bra dag där andra gäster väl märker att vi finns men inte störs.

Och just vändningen – sker varje år – är intressant. Alltså det skälvande ögonblick när de som tigit tar till orda och pratar ner dem som satt tonen. Jag blir lika imponerad varje gång både över att de gör så och att vi faktiskt coachar fram till den punkten. Alltså inte bara kör med ledartjat utan får den tysta majoriteten att ta kommandot så att oron blåser över.

Den vanliga vinden har också blåst över. Idag var det inte ett vågspel att våga sig in bland vågorna. Ett lugnt Medelhav med temperatur hos mindre svensk insjö i slutet av juli en toppensommar. Lektioner gick därför att ha ute – som bilden visar.

Hälsan står de flesta bi. Lite trötta, illamående av brist på sömn och av värnen, för lite vätska är väl flera men en är sjuk. Vattkoppor. Också diagnostiserat av läkare. Annars alla OK.

Mördarmaskinerna?

Ja visst ja! Dem glömde jag.

Hotellet ligger mycket när flygfältet och både igår kväll och ikväll har ett par av det grekiska flygvapnets Apache-helikoptrar och en Herkulesmaskin varvat sina motorer samtidigt som vi med aftonbön söker avrunda dagen. Väldans bullrigt! Men vi vann! Vi fortsatte ju när mördar-maskinsoljudet avklingat.

I morgon blir det tidigt upp för dagsresan till Efesos och Marias hus på turkiska sidan.

Därför slutar jag nu.