stigstrombergsson

Jag brukar ströläsa Kyrkans Tidning. Förr i världen då jag var anställd i församling fick jag och de andra i arbetslaget våra prenumerationer av arbetsgivaren. Om alla de förtroendevalda fick den vet jag inte men säkert några – kyrkorådet till exempel. Jag brukade då, till skillnad från många, läsa blaskan ganska noga men efter min pensionering kommer är det inte alltid så. Bladet kommer inte längre i brevlådan. Så bra att jag av beskattade slantar vill betala den själv är den inte. Jag nöjer mig numera med att bläddra igenom den när jag besöker lokala kommunbiblioteket eller tittar in i församlingsgården. Till detta gluttar jag på tidningens hemsida på nätet.

Jag brukar inte säga Vad var det jag sa! hur välmotiverat det än är. Jag formulerar mig i ställetmed orden det är förvånande att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan får ha rätt! Det låter inte lika drygt men är mitt sätt att säga ungefär samma sak.

Igår läste jag å bibblan två artiklar som handlade om kyrkans konfirmandarbete. Tyvärr är en av dem – denna – bakom betalvägg. Den inleds med 83 procent av konfirmanderna är nöjda med sin konfirmationstid. För 15 år sedan var siffran 92 procent. Det visar en ny rapport från Svenska kyrkans enhet för forskning och analys. Sedan kommer sifferredovisning och resonemang av olika slag.

En annan artikel har rubriken Ännu finns tid att rädda konfirmandarbetet. Den är inte bakom hemsidans betalvägg utan kan i sin helhet läsas omman klickar här. Rekommenderas! Texten uttrycker exakt vad jag anser och har ansett i 40 år. Församlingarnas arbete med unga – konfirmander och andra – måste få möda och medel, arbetstid och pluringar, insatser och kostnader.

Rent praktiskt menar jag till exempel att all personal inom vad som brukar kallas den församlingsvårdande delen – pedagoger, musiker, diakonifolk och präster – skall vara skyldiga att ägna en bestämd del av sin arbetstid åt folk i spannet 14-20 år. Skyldiga! Skyldiga för så vida det inte föreligger något funktionshinder som gör saken omöjlig. Jag vill inte! eller Jag är inte bekväm med ungdomar! eller Jag hinner inte! är inga funktionshinder. Att vissa jobbar mer med sakerna än andra är självklart men alla skall vara med – anser jag. Särskilt viktigt är att prästerna – nu pratar jag pluralis! – ska vara inkopplade och då i hela åldersspannet.*

Resonemanget i artikeln visar att konfirmanderna uppskattar profilerat innehåll, läger och gudstjänster. Hur svårt kan det då vara! Det är bara att göra en vettig verksamhetsplanering, lägga upp en kursplan oktober-maj, resa på läger och forma gudstjänsterna så att ungdomarna upplever sig sedda och tilltalade. Naturligtvis blir det kanske lite svårt för präster som inte har med ungdomarna att göra att möta dem i gudstjänsterna men det problemet är ju kvickt löst. De prällar som inte finns i någon grupp i vardagsverksamheten – konfirmander, ungdomsgrupper, Bibelstudier etc – skall inte ha några gudstjänster. Så enkelt är det.

Och i gudstjänsterna behöver pedagoger och diakonifolk också finnas med – musikanterna är redan där – och då först som gudstjänstfirare och sedan medagerande på olika sätt.

Jag ve inte vilka som läser min anspråkslösa blogg. I detalj. Jag kan på Facebook dit jag länkar mina inlägg se vilka som sett att jag gjort så men om de läst mna bloggposter kan jag inte utröna. Dock tror jag att det kan finnas en och annan kyrklig personal och förtroendevald som dristar sig till att ögna igenom åtminstone delar av det jag skriver. Till dessa och andra säger jag: Läs artikeln du når via den andra länken! Tänk! Och agera!

Och minns mina dryga ord om att det är förvånande...

* Det är lite of topic men jag funderar ändå över det kyrkliga halligalli som uppkommer när en präst inte vill viga par av samma.kön. I sådana sammanhang pratas om allt mellan avkragning, prästvigningsstopp, anställningshinder och liknande. Jag har dock aldrig hört samma indignation kring folk som åldersdiskriminerar tonåringar med ord som Jag vill inte! Sådana varken anmäls eller bedöms av något Domkapitel eller motarbetas av något Kyrkoråd.

Kanske kan någon Bloggläsius förklara tystnaden. Kommentarsfältet är öppet.

Storhelger är skoj. Fullmatade med viktiga saker. Därför är en del av dem så kallade dubbelhelger. Det är inte för att de ska bli stora utan för att saken helgen handlar om är stor. Påsken ska då givetvis nämnas först. Den är störst av alla kristna helger. Själva Påskdagen har en Annandag. Att Jesus uppstått ur döden förtjänar två dagar – typ och minst. Med Julen är det på samma sätt även om Annandag jul har ett annat fokus än att Gud lät sig födas som människa.

Också Pingsten har sin Annandag. I kyrkan är det så men inte längre i samhället. När knätofsarnas lobbygrupper gjorde Nationaldagen till ledig helgdag fick Annandag Pingst stryka på foten. I samhället alltså, inte i kyrkan. Där är den vardagen, liksom Askonsdagen, fortfarande en kyrklig helgdag då gudstjänst skall firas i varje församling – för så vida det inte skett någon regelförändring jag inte vet om.

På många håll, kanske på de flesta, har samhällets sekularisering av Pingstdubbelhelgen nästlat sig in i kyrkan. I den lokalförsamling jag bebor verkar det vara så. Igår var det arrangerade måndagsprogrammet som vilken blåmåndag som helst samtidigt som man började till exempel på Facebook att göra reklam för kommande rajtantajtan på den i princip o-kristna nationaldagen. Varför man hoppar över vissa saker – också till exempel Mässa på Kristi himmelsfärds dag – förbryllar en surstöt som jag som faktiskt anser att det så kallade Kyrkoåret är värt att värna. Att 6 juni får kyrklig uppmärksamhet men inte det sekulära 1 maj är också ett vägval – eller är det inte?

Kanske kan någon Bloggläsius beskriva tyngden av den teologi som ligger bakom.

På församlingens och mitt eget Facebook skrev jag tidigare idag detta:

Fjärdedag Pingst brukar man inte prata om. Onsdag 31 maj skulle kunna ha det namnet. I Veckomässan klockan 18.30 ”återvänder” vi tankemässigt till temat för Annandag Pingst - ”Andens vind över världen”.

Efter Mässan, runt 19.15, kan man vara kvar i kyrkan - eller komma då - för ett öppet samtal om sådant som de som är där vill resonera om.

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.

Att blogga i fälten kyrkligt, kristligt, Bibelanknutet eller liknande går i vågor – förutom den stiltje som kan råda på bloggandet som sådant. Då och då kommer i alla fall sillen till och då likt sill i stim, inte i konserv. Förra inlägget var ett exempel – tillsammans med detta. Om det nu skall sorteras in under kategorin Församling eller Nebogrubbel är så här i början en öppen historia.Jag repeterar ändå rubriken: i elias grotta.

Först: Inga jämförelser i övrigt skall göras! Apselut inte!

Jag jämställer mig inte med profeten Elia i Gamla testamentet. Apselut inte!*

Ändå känner jag ett visst släktskap.

I gudstjänsten söndag före Pingst handlade en av de lästa Bibelavsnitten om deppisen Elia – även om han inte där ges den titeln. Profeten – läs om det i Andra kungaboken i Gamla testamentet, kapitel 19 – sitter i en grotta och hänger med både händer, huvud och tankar. Allt eller nästan allt han brunnit för och jobbat på verkar har pajat. Inte bara pajat. Snarare har det pajats av andra. Han framstår som deppar-jeppe nummer två i Gamla testamentet** Jag jämför som sagt mig inte med honom i övrigt men tillstår ändå att jag i någon mån delar vad jag uppfattar att han känner – att positiva saker vittrat ner och/eller inte burits vidare.

Är det självömkan han känner? Alltså bara en besvikelse i sitt eget ego för att inte just hans önskningar och åtgärder finns kvar? Eller är depressionen sakligt äkta? Det är inte lätt att veta. Det är ju hart när omöjligt att djuploda det psykologiska hos en litterär person som levde för en massa århundraden sedan i en tankekultur skild från vår.

Något enklare blir det då när man ser på sig själv – men bara något enklare. Mitt genuina vemod över sjunkande antal konfirmander och gudstjänstfirare blandas ju med en uppumpad självgodhet om att ”bättre var det på min tid” – typ. Jag får inte sällan impulsen att som en dalmas i studentkorridorer när jag pluggade i Uppsala ofta och ihärdigt utropa Det är bara jag som är klok!***

Att vara pensionerad är att ha löpt sin del av stafetten som nu växlat över till andra löpare. Det är naturligt och självklart men har onekligen med sig en Elia-grotta-aspekt. Man är ju inte längre vare sig i händelsernas centrum eller i ett mer tillfälligt orkanens öga. En ganska negativ sak i det läget är att ensidigt hemfalla åt att kritiskt analysera andra löpare, både de som sprang innan, kutade bredvid eller nu lubbar efter. Bara fel blir det inte. Tankekraften i grottan finns kvar liksom en hop med erfarenheter som naturligtvis skulle kunna tas i anspråk men att ensidigt ha ett värderande sinne visavi andra blir negativt.

Då är det bättre att försöka analysera sin egen sträcka. Det kan också kännas negativt då det är långt ifrån säkert att utvärderingen i efterskott förtjänar betyget Godkänt. Totala flagranta misstag under min tid som präst är kanske inte så många men de missade möjligheterna och försummade vägvalen finns en masse – om man får prata franska. Jag tillhör ju den prästgeneration som funnits på plats under sekulariseringen då folk i stigande grad och antal hamnat i vad som skulle kunna kallas religiöst, kristet eller kyrkligt utanförskap. Att inte på ett övergripande samhällsplan kunnat stå emot detta må vara en sak men definitivt är väl ändå att kyrkoförsamlingar på annat vis och i högre utsträckning kunnat fungera konpensatoriskt – ett ord som brukar användas om skolans roll – då till exempel familjer och skola slutat lansera kristen tro både till vardags och helgdags. Jag kan inte säga att jag ens nu vet vad som skulle ha gjorts då. Jag säger bara att jag/vi då inte ens såg vad som borde göras vare sig till volym eller kostym – pinsamt nog.

Det är en del tankar i min variant av i elias grotta.

* Ordet apselut är givetvis en medveten felstavning inspirerad av någon sagobok eller något seriealbum jag läst. Minns inte vad.

** Nummer ett torde vara profeten Jona som krånglar hela vägen. Profeten Jeremia är troligen också på medaljplats.

*** Det var hans näst vanligaste utsaga. Jag är sjuk! toppade listan och täckte allt från hög feber till lätt trötthet.

Jag tycker om rubrikorden. Ett exempel som inte är ovanligt i Bibeln på hur ord travas. I det här fallet är det 1917 års översättning som levererat sviten i Uppenbarelseboken kapitel 12 vers 14. Jag avser inte att här och nu kommentera betydelsen där vare sig när ordan skrevs eller vad de kan tänkas betyda idag.* Det är bara själva stapeln av ord jag lånar.

I kyrkliga sammanhang är detta med tid viktigt på många sätt.** Det kan röra sig om rörelser och omsvängningar över tid, hur lång tid ett beslut kan anses ha ett värde och mycket annat. Här och nu, vid detta tillfälle är det tid-punkt, alltså klockslag, och då för söndagens gudstjänst jag vill ge några tankar kring.

Gudstjänsten är klockan punkt 11.00! Punkt slut!

Det är en åsikt i frågan. Något stöd i Bibel och bekännelse för detta saknas. Det är bara praxis som säger att det är så det är på de flesta håll och kanter. Flagrant fel är det inte. Kuskar man runt i semestertider och närmar sig en helgedom runt 10.50 och stannar till är sannolikheten ganska hög att man prickar en invand tid även om färre och färre över huvud taget väljer att fira gudstjänst oberoende av dess tid.

Som ett motdrag till det vikande antalet som möter upp söker man på många håll och kanter då och då hitta en annan tid. Praktiska anledningar för sånt kan finnas året runt. Ett exempel finns i församlingen jag bebor på så sätt att gudstjänst i Vidsel – 3,5 mil från centralorten – är klockan 16.00 var annan söndag***. Då behövs inte den söndagen två präster och två musiker utan samma bemanning kan fixa bägge gudstjänsterna – på olika tid.

Säsongsvariationer kan också förekomma. Minst två sommarperioder jag minns har gudstjänsttiden i Älvsbyn bytt tid och ändrats till 10.00. Jag kan inte minnas några ”resultat” av de sakerna, varken hit eller dit. Det så kallade ”kyrkfolket” vänjer sig kvickt men inga andra tillkommer. Det stärker min tro att vilken tid man väljer inte är avgörande och att det inte finns en tid att försöka hitta.

Man måste i stället fundera över tider – minns rubriken.

Alltså flera tider och fler gudstjänster. Bilden som pryder detta inlägg tog jag i Polen 2007. Den visar när man i en katolsk kyrka i staden Oswiecim bjuder till gudstjänst. Graden av fullsatthet dä och då har jag ingen aning om men det visar på en grad av tillgänglighet, alltså att man inser att folk har olika tider som gör det möjligt för dem att söka centrum – Mässan.

Vad skulle den hållningen betyda i en församling typ Älvsbyn?

Svar: Minst tre gudstjänster varje söndag. Kanske en lite kortare ”förkunnelse”-Mässa säg 09.30, sedan Högmässa 11.00, Familjegudstjänst alternativt en dito Mässa 16.00 med middag efteråt och sedan Vesper – gammalt namn var Aftonsång – med förkunnelse 18.00. Helgmålsbön lördag 18.00 är en öppen fråga. Min poäng är att flera tider är det offensiva programmet framåt även om få eller inga kommer. OBServera det sista. Även om få eller inga initialt möter upp kan de som har ansvar för att förkunna Ordet och förvalta Bordet finnas i kyrkan den tid de skulle vara där om folk kommit. Den sortens tjurskallighet leder till att efter sex månader kommer folk att komma.

Fler tider alltså – och därmed (kanske) en (radikal) ändring om när och hur arbetslagets tjänstgöringstimmar ska läggas ut. Inte alla men de flesta i det vanliga folket är på sina arbetsplatser eller i skolor måndag-fredag på dagtid och lägga en massa kyrklig arbetstid framför allt då begränsar vilka man faktiskt kan nå.

Om jag lite halvt krystat ger en innebörd åt orden en halv tid skulle det vara att syfta på social och undervisande verksamheter både under veckorna men framför allt kvällar och lördagar-söndagar. Det kan handla om ungdomssamlingar, Bibelstudier, caféer, juniorer och annat som (liksom redan nu körverksamheten i dess olika former) sker på målgruppernas fritider – som alltså blir arbetslagets och frivilligas arbets- och aktivitetstid.

I en halv tid lägger jag också tanken att kyrkor skall vara öppna och tillgängliga, inte låsta för så vida inget speciellt arrangeras som någon anställd agerar i. Människor kan då själva söka sig till kyrkorummet, tänka, be, tända ljus, läsa en god bok eller annat. Sådant är ju som inte ”riktiga gudstjänster” på viss tid eller tider utan mer spontana ting på en halv tid.

* En annan kul ordtravning finns i Daniels bok där det, fortfarande enligt 1917, står om ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter.

** Möjligen kan jag leverera upplysningen att det finns två ord i den bibliska grekiskan som vi översätter med tid. Det ena – kronos med våra bokstäver – betecknar tidsflöde, kronologi. Det andra – kairos – är mer tillfälle och tidpunkt. I det aktuella stället är det det senare ordet som används.

*** De andra söndagarna är det gudstjänst i EFS-missionshuset klockan 11.00. Det är en gammal praxis och överenskommelse som funkar höst-vinter-vår. På sommaren ”stänger” EFS och flyttar ”sitt” till lägergården Lillstrand strax utanför Älvsbyn. Det gör vidselare utan bil eller EFS-anknytning blir gudstjänstlösa en del söndagar, något som kyrkoförsamlingen försöker kompensera med några byagudstjänster i norra delen av socknen.

Uttryck som klackar i taket eller liknande brukar man använda när man utsatt sig för frenetiskt festande. Det har jag inte! Ändå har det varit full fart. Både i förrgår (lördag) och igår (söndag) har fyra av de fem barnbarnen sett till att jag och Primärhustrun haft fullt upp.

Tyra – 13 år – håller på med dans i ett par olika former. Om löragen var det två föreställningar av Drakkristallen, en variant av Disneyfilmen Raya och den sista draken. Farmodern ville se bägge i Pontushallen* i Luleå. Det innebar aber. Samtidigt och i tidskrock med första dansomgången hade nämligen Tyras lillebror Adrian två fotbollsmatcher i Sävast strax utanför Boden.

Det innebar att resan till Luleå gick via Boden och Sävast. Där hoppade fotbollsfarfadern av och tillsammans med Adrians farbror som kört dit från Luleå såg vi två gossens lag inkassera två vinster. När Adrians gäng i första matchen ledde med 7-0 tappade jag räkningen men efteråt sa pojkarna att det blev tvåsiffrigt. Den andra kanpen slutade 3-0 – tror jag.

Efter fotbollandet for vi till Luleå för att se den andra dansomgången med en tokmassa ungar i skilda åldrar. Orden jag kan icke räkna dem alla ur den gamla visan stämde. Jag gissar att det var 250-300 barn i olika grupper som samverkade i en mycket bra sammansatt föreställning. Imponerande!*

Igår blev våra roller annorlunda. Nu var vi inte far-far och far-mor utan nu var det två gånger mor i första ledet. Lisas dansgrupp skulle finnas med i ett uppträdande på Western farm i Boden klockan ett. Jättefint! Klockan fem var det sedan dax för Avas gäng med ungefär samma innehåll och koreografi. Också jättefint. Med storögd blick följde Avas lillebror August ljus-, ljud- och rörelsespel både från estrad och publik – klicka på bilden blir den större.

Det är således lite stökigt detta med att vara välsignad med barnbarn. Tid och bilkörning! Älvsbyn-Boden-Luleå-Älvsbyn en hel dag och Älvsbyn-Boden-Älvsbyn en annan heldag. För den geografiskt oinformerade läsaren anger jag körsträckan till runt 25 mil. Slutsatsen blir: Bensinen inte för dyr!

* Anläggningen heter numera Luleå Energi Arena. Sådana namnbyten liksom att ishallen i Luleå inte längre heter Delfinen och att SHL ersatt det inarbetade Elitserien får mig att avfyra en av mina favorit- och kärnrepliker: Jag är emot!

** Smolket i bägaren var ett par stycken i den gott och väl 2000-hövdade publiken. Två kärringar framför mig pratade oavbrutet hela tiden – utom just när deras dotter och dotterdotter dansade. Jag var oerhört nära att med frostig röst fråga dem om de inte kunde avstå sina tydligen viktiga tankeutbyten till dess att alla vi andra inte var där. Jag avstod. När de i alla fall tystnade för att med var sin telefon filma just ”deras barns” framförande frestades jag att böja mig fram och säga ungefär Vad bra att ni nu för ett ögonblick håller käft – sladdertackor! De orden hade förstört deras inspelningar men jag stod emot också den frestelsen. Varför skulle flickan och hennes meddansare – inklusive Tyra – straffas? De förtjänade ju att filmas.

1883 års så kallade Normalupplaga är både tillgång och gissel. Som jag ser det är den fullständigt oanvändbar men kan ändå vara till viss nytta. Jag har blandade känslor. Hur som helst är den ett mellanspel i historien om svenska Bibelöversättningar. Om sådant kan den vetgirige få en hel del information på Wikipedia – här. Jag ger bara några hållpunkter.

Bibeln översattes första gången i sin helhet till svenska i samband med reformationen på uppdrag av Gustav Vasa. Den kallades därför Gustav Vasas bibel och fick stor betydelse för svenska språket. Bland annat introducerades bokstäverna ä och ö. Texten anses utgöra gräns mellan fornsvenska och nysvenska. Nya testamentet kom ut 1526* och hela bibeln 1541.

Gustav Vasas bibel blev den reformerade Svenska kyrkans bibel som reviderades två gånger 1618 och 1703. Dessa revisioner fick även de namn efter respektive regerande kung, och kallas därför Gustav II Adolfs bibel och Karl XII:s bibel. Karl XII:s bibel var den officiella svenska kyrkobibeln i drygt 200 år fram till 1917.

Från början var detta dyra böcker. Jag läste någonstans att för Gustav II Adolfs bibel blev normen att ett exemplar skulle finnas i varje sockenkyrka. Troligen kunde förmögna aldelsfamiljer också skaffa sig en egen Bibel. Bouppteckningar och annat visar att Karl XII:s bibel blev mer och mer spridd till nivån att hyfsat självägande bönder med 5-6 kor eller mer blev ägare. Riktig masspridning blev det inte frågan om än.

1773 tillsattes en bibelkommission för att ta fram en ny översättning – den andra. Det kom det att dröja 144 år innan man 1917 var klar med vad som då kom att kallas 1917 års kyrkobibel eller Gustav V:s bibel. Under det långa arbetet gav kommissionen ut flera andra prov-versioner av Nya testamentet, bland annat Normalupplagan 1883. Den var i prisläge för hyfsad masspridning men innehöll bara Nya testamentet. Den första helbibel som prismässigt kunde bli ”var mans egendom” var faktiskt 1917 års översättning.

Nya fynd av handskrifter, ökad kunskap och svenskans utveckling gjorde att behovet av en ny tredje översättning blev större och större. 1981 var Nya testamentet därför nyöversatt och 1999 Gamla testamentet. Tillsammans (med en del annat) kallas de Bibel 2000.

Översättningar och bearbetningar har att brottas med några problem. I grunden gäller det att flytta hebreisk och grekisk text till ett målspråk. För oss är det svenska men samma sak gäller vilka andra språk som helst. Man behöver klura kring vad man ska översätta, alltså vilka handskrifter man skall utgå från. Om man ska översätta ordagrannt eller i sak och betydelse innebär vägval. Vilken svenska man skall välja behöver man dryfta – en speciell enhetlig Bibelstil eller på språknivåer som ungefär motsvarar grundtexternas. När det gäller dessa saker – och många andra – har de tre översättningarna och serien av revisioner och andra gamla och nya översättningsförsök haft olika ideal.

Med det tillbaka till Normalupplagan 1883. De som gjorde den ville ligga nära den grekiska grundtexten. Mycket nära. Det betydde då att varje gång ett grekiskt ord dök upp översattes det med ett och samma ord på svenska – såkallad lexikalisk översättning. Det betydde också att man i stor utsträckning gick in för att behålla den grekiska ordföljden och det språkets grammatiska konstruktioner och finurligheter med bisatsflätningar, particip och annat. Fasligt texttroget blev det! Men riktigt dålig svenska! Redan 1883.

Men 1883-an är jättebra när man som jag vill brottas med grundtexter och försöka översätta något så när på egen hand. Glosorna kommer i rätt ordning! Verbformeroch annat tjolahopp behöver jag inte helt och fullt utreda på egen hand. Den är tillgång och gissel.

* Detta betyder att om bara några år fyller Bibeln på svenska 500 år vilket om något är värt att uppmärksamma. Nyöversättningar pågår och Svenska Bibelsällskapet ligger i startgroparna.

När jag skriver blogginlägg händer det att jag i en och annan fotnot lägger in tilläggs-, sido-eller detaljinformation som om det lades i själva löptexten skulle tynga ner den eller dra uppmärksamheten på avvägar. Så blir det också nu när jag knapprar ner några tankar om hur Bibelvetenskap, på finspråk exegetik, fungerar.

All vetenskap går framåt och lägger kunskap till vad man redan vet. Nya rön läggs till gamla insikter som då kanske modifieras eller rentav överges. Så är det även i Bibelvetenskapen. Ny litteratur får därför ett värde och lite äldre böcker kan bli passé. Inom till exempel medicin eller teknik går vetenskaplig utveckling ganska fort och 10-15 år gamla resultat kan mycket väl bli inaktuella men i Bibelvetenskapen är hastigheten lägre. Detta betyder att de två böcker jag har med kommentarer till Paulus bägge brev till församlingen i Thessalonike inte nödvändigtvis måste vara värdelösa – även om de skrevs för 60 respektive 40 år sedan. I vissa stycken har naturligtvis saker tillkommit men i andra delar inte mycket mer än vad som var tillgängligt förr.

Jag gjorde en sökning på vilken litteratur som finns på svenska universitets- och högskolebibliotek runt de två Paulusbreven jag nu sysslar med. Sökresultatet i detalj finns i fotnoten* nedan – med den yngsta litteraturen först. Jag har ”städat” listan lite från dubletter och liknande men det blir i alla fall mer än 100 titlar. De två böcker jag äger står med rödfärgad text – nummer 64 och 81. Det kan vara värt att notera att det mesta är yngre än mina två volymer!

För mitt ändamål gör de åren inte så mycket. Vad gäller den grekiska texten, dess ord och deras betydelse har inget avgörande hänt de senaste 150-200 åren. Inga avgörande nya handskriftsfynd har gjorts. Texten är välanalyserad och tröskad fram och tillbaka. Därför håller de gamla böckerna vatten ganska bra. Där forskningsläget möjligen ändrats kan som exempel finnas i listans nummer 25 som kan tyda på att man nu vet mer om brevens sammanhang vad man gjorde förr. Det kan mycket väl bli frågan om att via kommunbibblan fjärrlåna just den boken – och en och annan annan.

Med viss trygghet i magen går jag alltså vidare med den litteratur jag har och redovisar bara allt annat nedan i värsta fotnoten.

* På webbsidan www.libris.kb.se kan jag den 6:e maj 2023 se att Exegetik och litteratur om Bibeln (bibliotekskod Cc)får 38122 träffar. Delar man upp det blir det 11468 för Gamla testamentet (Cca), och 12222 för Nya testamentet (Ccb). Som synes är det en massa böcker så man måste begränsa sig mer.

I Nya testamentet får Evangelierna och Apostlagärningarna (Ccba) 4320 träffar, Breven (Ccbb) 3345 och Uppenbarelseboken (Ccbc) 542. Det är fortfarande en gräslig massa som behöver delas upp.

Paulus dominerar brevskrivandet i Nya testamentet liksom forskningen i brevlitteraturen. För Romarbrevet (Ccbba) blir det då 522 träffar, Korinthierbreven (Ccbbb) 497, Galaterbrevet (Ccbbc) 237, Efesierbrevet (Ccbbd) 147, Filipperbrevet(Ccbbe) 121, Kolosserbrevet (Ccbbf) 107, Thessalonikerbreven (Ccbbg) – som jag var ute efter – 113. Om de brev Paulus skrev till enskilda personer finns drygt 200 titlar – Timotheosbreven (Ccbbh) 100, Titusbrevet (Ccbbi) 60 och Filemonbrevet (Ccbbj) 45.

Andra än Paulus skrev brev. Det anonyma Hebreerbrevet (Ccbbk) får 244 träffar och De katolska breven – Jakobsbrevet, Petrusbreven, Johannesbreven, Judasbrevet) – (Ccbbl) 319.

Tar man nu listan över böcker om Thessalonikerbreven får man följande resultat med de yngsta först. De böcker jag äger är rödfärgade.

1. Tanja Forderer. Bok på för mig obegriplig tyska. 2022
2. Kim, Seyoon, 1946- Paul's gospel for the Thessalonians and others essays on 1 & 2 Thessalonians and other Pauline epistles. 2022
3. Brookins, Timothy A. First and Second Thessalonians 2021
4. Sunnliden, Håkan, 1952- 1-2 Thessalonikerbreven: en bibelteologisk kommentar 2021. finns också som E-bok
5. Eubank, Nathan First and second Thessalonians 2019
6. Tobias Nicklas. Bok på för mig obegriplig tyska. 2019.
7. Carlsson, Leif, 1950- (författare) I väntan på återkomsten: första och andra Thessalonikerbrevet 2018
8. Gillman, Florence Morgan 1-2 Thessalonians / Florence M. Gillman ; Mary Ann Beavis, volume editor. 2 Thessalonians / Mary Ann Beavis and HyeRan Kim-Cragg ; Linda Maloney, volume editor ; Barbara E. Reid, general editor. 2017, E-bok 2016.
9. Gupta, Nijay K. 1-2 Thessalonians: a new covenant commentary 2017
10. Ravasz, Hajnalka, 1981- Bok på för mig obegriplig tyska. 2017
11. Mölk, Christian, 1981- 1 Tessalonikerbrevet: helga er i väntan på Jesu återkomst 2015.
12. Thiselton, Anthony C. 1 & 2 Thessalonians: through the centuries 2011. Även som E-bok.
13. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters [Ljudupptagning] 2010
14. Schmidt, Eckart Bok på för mig obegriplig tyska. 2010
15. Fee, Gordon D.The First and Second Letters to the Thessalonians 2009
16. Röcker, Fritz W. Bok på för mig obegriplig tyska. 2009
17. Bridges, Linda McKinnish. 1&2 Thessalonians 2008
18. Ellis, J. Edward Paul and ancient views of sexual desire: Paul's sexual ethics in 1 Thessalonians 4, 1 Corinthians 7 and Romans 1 2007
19. Furnish, Victor Paul. 1 Thessalonians, 2 Thessalonians 2007
20. Witherington, Ben, 1951- 1 and 2 Thessalonians: a socio-rhetorical commentary 2006
21. The expositor's Bible commentary. 12, Ephesians--Philemon / Tremper Longman III & David E. Garland, general editors. 2005.
22. Metzger, Paul. Bok på för mig obegriplig tyska. 2005
23. Paddison, Angus Theological hermeneutics and 1 Thessalonians 2005. Även som E-bok.
24. Nicholl, Colin R. From hope to despair in Thessalonica situating 1 and 2 Thessalonians 2004
25. Ascough, Richard S. Paul's Macedonian associations: the social context of Philippians and 1 Thessalonians 2003
26. Burke, Trevor J. Family matters : a socio-historical study of fictive kinship metaphors in 1 Thessalonians 2003
27. Konradt, Matthias. Bok på för mig obegriplig tyska. 2003
28. Green, Gene L.The letters to the Thessalonians 2002
29. Yeo, Khiok-Khng. Chairman Mao meets the apostle Paul: christianity, communism, and the hope of China 2002
30. Cousar, Charles B. Reading Galatians, Philippians, and 1 Thessalonians : a literary and theological commentary 2001
31. Tellbe, Mikael, 1960- Paul between synagogue and state : Christians, Jews and civic authorities in 1 Thessalonians, Romans and Philippians 2001 Avhandling
32. Vom Brocke, Christoph Bok på för mig obegriplig tyska.2001
33. Peter Gorday Ancient Christian commentary on Scripture : New Testament. 9 Colossians, 1-2 Thessalonians, 1-2 Timothy, Titus, Philemon 2000
34. Abraham J. Malherbe The letters to the Thessalonians: a new translation with introduction and commentary. 2000
35. Karl P. Donfried and Johannes Beutle The Thessalonians debate: methodological discord or methodological synthesis? 2000
36. Walton, Steve Leadership and lifestyle: the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000
37. Walton, Steve, Dr. Leadership and lifestyle the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000 E-bok
38. Kjær, Torben Første Thessalonikerbrev: indledning og fortolkning 1999
39. Légasse, Simon Les Épîtres de Paul aux Thessaloniciens 1999
40. Still, Todd D. Conflict at Thessalonica : a Pauline church and its neighbours 1999
41. Traugott Holtz Bok på för mig obegriplig tyska. 1998.
42. Holmstrand, Jonas, 1959- Markers and meaning in Paul: an analysis of 1 Thessalonians, Philippians and Galatians / Jonas Holmstrand ; 1997
43. Holmstrand, Jonas, 1959- "Jag vill att ni skall veta, bröder- " : övergångsmarkörer, textstruktur och innehåll i Första Thessalonikerbrevet, Filipperbrevet och Galaterbrevet = [I want you to know, brothers-] : [a study of transition markers, structure and thought in First Thessalonians, Philippians and Galatians] 1996 Avhandling
44. Johanson, Bruce C. 1 Thessalonians 2:15-16: prophetic woe-oracle with εφθασεν as proleptic aorist. 1995. (Ingår i: Texts and contexts edited by Tord Fornberg and David Hellholm; assisted by Christer D. Hellholm.)
45. Martin, D. Michael The new American commentary. 33, 1, 2 Thessalonians 1995
46. Smith, Abraham, 1957- Comfort one another : reconstructing the rhetoric and audience of 1 Thessalonians 1995.
47. Menken, Maarten J. J. 2 Thessalonians 1994
48. Schlueter, Carol J. Filling up the measure: polemical hyperbole in 1 Thessalonians 2.14-16 1994
49. Collins, Raymond F. The birth of the New Testament : the origin and development of the first Christian generation 1993
50. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters 1993
51. Mason, John P. The resurrection according to Paul 1993
52. Hiebert, D. Edmond 1&2 Thessalonians 1992.
53. Adinolfi, Marco. Bok på för mig obegriplig spanska eller italienska. 1990
54. Raymond F. Collins The Thessalonian correspondence 1990
55. Wanamaker, Charles A. The Epistles to the Thessalonians : a commentary on the Greek text 1990
56. Holland, Glenn S. The tradition that you recieved from us: 2 Thessalonians in the Pauline tradition 1988
57. Hughes, Frank Witt Early Christian rhetoric and 2 Thessalonians 1988
58. Müller, Peter. Bok på för mig obegriplig tyska. 1988
59. Hyldahl, Niels Tessalonikerbrevene fortolket 1987.
60. Johanson, Bruce C. To all the brethren : a text-linguistic and rhetorical approach to I Thessalonians 1987 Avhandling
61. Malherbe, Abraham J. Paul and the Thessalonians : the philosophic tradition of pastoral care 1987
62. Jewett, Robert The Thessalonian correspondence : Pauline rhetoric and millenarian piety 1986
63. Collins, Raymond F. Studies on the first letter to the Thessalonians 1984
64. Ragnarsson, Per-Erik, 1948- Thessalonikerbreven 1983
65. F. F. Bruce Word biblical commentary Vol. 45 1 & 2 Thessalonians 1982
66. Bernspång, Erik, 1921-2012 Första och andra Tessalonikerbrevet : kommentar för bibelläsaren 1980
67. Reese, James M. 1 and 2 Thessalonians 1979
68. Kemmler, Dieter Werner Faith and human reason : a study of Paul's method of preaching as illustrated by 1-2 Thessalonians and Acts 17, 2-4 1975
69. Harnisch, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
70. Laub, Franz Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
71. Best, Ernest A commentary on the First and Second epistles to the Thessalonians 1972
72. Hendriksen, William, I & II Thessalonians 1972/1955.
73. Trilling, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1972
74. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1971.
75. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1970/1912
76. Henneken, Bartholomäus Bok på för mig obegriplig tyska. 1969
77. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1968/1956
78. Giblin, Charles Homer The threat to faith: an exegetical and theological re-examination of 2 Thessalonians 2 1967 Avhandling
79. Kenneth Grayston The letters of Paul to the Philippians and to the Thessalonians 1967
80. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1966
81. Tillägg: Linton,Olof: Pauli mindre brev i Tolkning av Nya testamentet. 1964
82. Dewailly, Louis-Marie Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1963
83. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1963
84. Nellessen, Ernst Bok på för mig obegriplig tyska. 1963
85. Stewart, Ruth The prototype church : studies in 1. Thessalonians 1963
86. Rigaux, Béda. Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1956
87. Neil, William The Epistle of Paul to the Thessalonians 1950
88. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1937. 3:e upplagan.
89. Erdman, Charles Rosenbury, The Epistles of Paul to the Thessalonians 1935
90. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1925. 2:a upplagan.
91. Lagergren, Carl Gustaf, Tessaloniker- och Galaterbreven : historisk-analytisk översikt 1917
92. Arvedson, Helge Paulus' brev till tessalonikerna.1915
93. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1912
94. Wohlenberg, Gustav Bok på för mig obegriplig tyska. 1903
95. Lichtenstein, Jechiel Bok på för mig obegriplig tyskliknande språk. 1902
96. Thessalonians and Galatians : introduction, authorized version, revised version with notes, index and map 1902
97. Schneider, Johannes Bok på för mig obegriplig tyska. 19nn.
98. A. Kolmodin Pauli första Thessalonikerbref öfversatt och förklaradt. 1893
99. George G. Findlay The epistles to the Thessalonians 1891.
100. Denniston, J. M. Ancient landmarks, or, the chief lessons of the epistles to the Ephesians, Philippians, Colossians, and Thessalonians 1868
101. Heinr. Aug. Wilh. Meyer Bok på för mig obegriplig tyska. 1850
102. Roos, Magnus Friedrich, Kort förklaring öfwer S:t Pauli 2 epistel till de thessalonicer jemte några noter och slutanmärkningar 1834
103. Domey, Olof Bok på för mig obegripligt latin. 1791
104. Floderus, Johan, Bok på för mig obegripligt latin. 1779
105. Rudbeckius, Petrus Johannis, d.y., Bok på för mig obegripligt latin. 1670
106. Calixt, Georg, Bok på för mig obegripligt latin. 1654.
107. Bradshaw, William, A plaine and pithy exposition of the second Epistle to the Thessalonians. By that learned & judicious diuine Mr William Bradshaw, sometime fellow of Sidney Colledge in Cambridge. Published since his deceasse by Thomas Gataker B. of D. and paster of Rotherhith 1620 E-bok
108. Rollock, Robert, Bok på för mig obegripligt latin. 1601
109. Aretius, Benedictus, Bok på för mig obegripligt latin. 1580

Håll med om att det blev värsta fotnoten.

I förra inlägget varslade jag om annat. Nu kommer det då jag berättar att på Första maj traskade Primärhustrun och jag till parken vid Lomtjärn mitt i byn.* Det lokala sosse-partiet arrangerade där sitt första-maj-firande med musik, tal, korv, kaffe och nostalgi-tripp. Ungefär 80 personer skattade jag var på lämpligt hörhåll när tal hölls av Kata Nilsson, tidigare ledarskribent i lokaltidningen, numera kommunalråd i Piteå. Som ”predikant” var hon sjukdomsinhoppare för någon annan – som dagen innan i kyrkan när en av prästerna vikarierade för den annonserade som blivit sjuk.

Det var väl i sig inget fel på ”förkunnelsen” i parken. Kritik mot regeringsunderlaget i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet var något väntat, rimligt och befogat. Vad jag dock saknade var vad man faktiskt vill ska göras, någon sorts vision för framtiden – typ. Upplägget gjorde att mina tankar gick till nykterhetsagitatörer som för ett gäng absolutister talar om superiets vådor eller tältmötesförkunnare som för redan frälsta orerar om den vederstyggliga synden hos ”världsmänniskor” ute i gudlösheten.** I sig inget fel i vad som sades och sägs men skevt utifrån vad som saknads.

Vi gick innan det blev dags för allsång. Textblad med två verser av Internationalen hade delats ut. Den låten tycker sossar är ett måste på Första maj. Det skulle bli ett väldans halligalli om man skulle hoppa över den. Hos traditionalistiska sossar spelar den samma roll som psalmen Fädernas kyrka gör för mer eller mindre högervridna och/eller hembygdsorienterade nationaldagsfirare den sjätte juni. Trots att den inte längre finns i psalmboken sjungs den i alla fall sällan då då och då.***

Internationalen har flera verser. Den andra man valt började med...

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar står oss bli.

Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.

...och den ville jag för egen del inte sjunga. Jag ville inte heller se om kyrkorådets ordförande som var där skulle sjunga den för full hals eller hur den tidigare rådsordföranden och en och annan ledamot i Kyrkofullmäktige eller en närvarande kollega skulle göra. Det är bra att inte veta allt så vi gick.

Jag som nog av många skulle klassas som (hopplöst?) vänsterbliven tycker faktiskt att dagens sossar skulle välja allsång mer genomtänkt och tidsenligt. Att oförblommerat bara återupprepa slagdängor från en förgången statskyrkokritisk tid mer än hundra år tillbaka tycker jag är visar otänkt och ytlig nostalgisk sosseritualism. Bättre hade varit att i denna NATO-entusiastiska tid i stället valt versen

Till krigets slaktande vi dragits, vi mejats ner i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits. Nu vill vi säkra evig fred.

Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång

vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.

Bilden? Lille Adrian fyller 11 år idag! Farfar och farmor skall snart åka till Luleå.

* Detta är ett annat Lomtjärn än det man diskuterar och tjafsar om i Piteå. Lokala Världsbladet alias Paltposten alias Piteå-tidningen innehåller med viss regelbundenhet åsikter och resonemang om Norrbottniabanans framtida sträckning och då var i Piteå ett Resecentrum skall byggas – i centrum eller vid ett Lomtjärn mellan stan och Öjebyn.

** Då var förkunnelsen i kyrkan dagen innan mycket bättre. I den fick vi ta del av föredömliga exempel på kamp mot krafter som försämrar – lindrigt uttryckt – förhållandet för andra människor. Exemplen var den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som gjorde motstånd mot nazismen och den polske prästen Maximilian Kolbe som gav sitt liv för en medfånge i Auschwitz.

*** Att den inte kom med i 1996 års psalmbok beror på att J.A Eklunds anhöriga som ärvt copyrighten motsatte sig varje minimal revidering i någon av de eklundska låtarna i gamla psalmboken. Snacka om fall på eget grepp.

Jag gissar att det är dax. Jag tror jag nog måste skriva om vad som hänt sedan sist – innan något annat händer. Typ i morgon. Vara hur det vara vill med frekvensen av mina skriverier är det mer än en vecka sedan jag sist förunnade dig, noble Bloggläsius, en uppdatering av smärre och ännu smärrare händelser i livet. Jag aviserade dessutom lite om ett och annat ”vägval” för framtiden vad gäller tankesysselsättning och liknande. Veckan som gått sedan dessa medförde inget extatistiskt alls men jag gör och ger ändå en liten uppdatering.

Att läsa text och kommentarer till Paulus första brev till församlingen i Thessaloniki är inte upphetsande för fem öre* men ett par tre uppslag till funderationer att eventuellt kunna göra blogginlägg av dök upp. Hur gamla är de Bibelkommentarer jag har? blir en fråga jag ställer. Spelar den åldern egentligen någon roll? blir en annan. I datorn finns påbörjade texter som berör sådana saker plus ett aktstycke om Bibelkommissionens Normalupplaga enligt kungl. cirkuläret den 19 okt. 1883 – en sak som nästan inte ens jag eller en och annan annan nörd ids låta drabba hjärnvindlingarna.

Är allt i Bibeln Guds ofelbara Ord? rann också upp i skallen på grund av Paulus men också lite extra stimulerat av regelbundet återkommande agitationer jag ser i kommentarerna till diverse artiklar i tidningarna Dagen och Världen Idag. Inte sällan argumenterar en del där i ämnet Israel-Palestina på så sätt att både Israel som stat och judarna som folk måste man ovillkorligen stödja då de är Guds egendomsfolk. För den uppfattningen argumenterar man dåoch då utifrån olika Bibelställen. Hur uppfattar man då att Paulus i andra kapitlet av första Thessalonikerbrevet korar judarna till fiender till hela mänskligheten. Det står så. Är det Bibelordet Guds ord? Och hur stämmer det med de andra? Som synes finns i frågor och funderingar underliggande hållningar om Bibelsyn, en sak som en nörd som jag gärna tanke- och samtalsbrottas med.

Våren tog paus!** Så kallad meteorologisk vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0 men under plus 10 och så var det ett tag. Att det de senaste dagarna blåst bister nordan med bara en och annan plusgrad på dagen och minusgrader på nätterna betyder dock inte att vintern så att säga har rasat tillbaka, bara att våren pausat. Våren fortgår! Ett tecken om något på det är att isen på älven vi ser från vår balkong (innan lövträden slagit ut) släpper till Valborg-Första maj plus minus en vecka. Idag var vattendraget till största delen blått.

Om den extra helgdagen 1 maj skrev jag (för min blogg?) en text efter det att vi den dagen varit förbi på sossesamlingen i parken vid Lomtjärn. Den texten finns i min dator men behöver nog både förädlas och kanske förvänligas innan den eventuellt görs tillgänglig för min begränsade läsekrets. Antalet besökare på min blogg är inte stort och har inte alls ökat ens sedan bloggkompisen tobbe lindahl på sin betydligt mer välbesökta blogg rekommenderat läsarna där att glutta in här på min. Hur det skall förståsär mer än jag förstår.

* Det gamla uttrycket för fem öre är baserat på en myntenhet av koppar eller järn som under min barndom via kioskluckan räckte till en kola eller fem ett-öres-godisar. Samma källa har uttrycket för skarp u-sväng: vända på en femöring.

** Som du märker, käre och kära läsare, byter jag här ämne.