stigstrombergsson

Livet är sammansatt. Om den tid jag har som pensionär kan sägas att kalendern är mer tom än fulltecknad. Allt jag skall eller vill göra behöver ju inte planeras eller bokas. Saker och aktiviteter bara blir som de blir – typ.

En sådan sak som blev var skidåknng i vårvintersol och +12 i skuggan för någon vecka sedan. Nu, på grund av några dygns lägre temperatur och rejält med snö som tippat över till ihållande regn som tär på snötäcket, är det slut på just den fina årstiden. Någon direkt vårvärme har dock ännu kommit.

Då och då träffar jag barnbarn. Sånt är en viktig aktivitet.

Till detta ser jag på TV, följer en del ”debatter” på sociala medier, läser böcker och funderar kring olika saker.

Om just de sistnämnda funderingarna avser jag nu att disponera om mig själv en smula. Den senaste tiden har många tankar gått i kyrkliga riktningar och då framför allt vad gäller fenomenet sekularisering. Jag har gett uppmärksamhet åt både dess historia, hur det ser nu vad gäller gudstjänster och kyrklig verksamhet samt vilka åtgärder jag ser nödvändiga i samtiden för framtiden – i klartext evangelisation.

Mina funderingarna har rört sig främst kring den lokala men också den regionala och nationella nivåerna i Svenska kyrkan men bara en liten del av detta – men ändå en del – har medfört skriverier här på min blogg. Orsaken till min återhållsamhet är av sammansatt natur. Ren lättja är en faktor. Insikten om att jag själv som pensionär är bortom möjligheterna till att påverka är en annan. När de som styr och leder (och som kanske tar del av eller borde ta del av mina kloka tankar) framstår som ointresserade blir det ytterligare lite av en munkavle. Det finns alltså flera vad man skulle kunna kalla ”yttre faktorer” som påverkar – även om lättjan nog är en ”inre” tillsammans med en rejäl dos självcensur.

När man tänker kring sånt jag tänkt mycket på händer faktiskt något med en själv. Jag kan bli missmodig. Det är trist. Jag blir också högmodig. Det är ännu tristare. Att jag är den som i egna ögon ser och fattar bättre än andra leder understundom – fint gammalt ord – till en i överkant kritisk och rescenserande hållning och leder till felsökningar och misstänksamhet vad gäller andras klokskap, förmåga och lust att engagera sig och vara på bettet. Att se så på andra skadar – kanske andra men definitivt en själv. I boken Från helvetets brevskola av C.S.Lewis skriver Onkel Tumskruv i sitt sextonde brev till sin nevö Malört om hur detta och snarlika fenomen skadar.*

Tumskruv har rätt och därför byter jag tankefokus. Att helt och fullt ta bort alla åsikter och värderingar om kyrkliga saker vore både fel och omöjligt då jag ju är gudstjänstfirare och på så sätt en intresserad om än inte intressant del av vad som innerst inne och ytterst ute är församlingen. Ändå tänker jag försöka låta min tanketid och tankemöda röra sig kring annat. Som tur är finns exegetik – betyder Bibelvetenskap – som ett betydande inslag i mina teologiska funderingar och är alltid möjligt att återvända till. Att på grekiska läsa texter i Nya testamentet, försöka översätta dem och sedan ta del av vad Bibelforskare skrivit i olika böcker gör att man borrar in skallen i något annat och förhindrar att man kör ner i depparjepparnas dike. Det finns flera volymer Bibelkommentarer i hyllan. De flesta har jag läst och de kan alltid läsas om. Några i hyllan återstår. Åtminstone är brottningen med den grekiska texten inte alltid genomförd och flera sidor på det engelska språket är inte lästa och/eller saknar understrykningar.

Lite av ett systemskifte blir det alltså. Jag vet inte om och hur det kommer att synas här på min blogg. Jag har ingen övertro på att de Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som brukar titta in har en stark lust att ta del av Bibelvetenskapligheter men för att skydda dem och mig själv taggar jag ned vad gäller kyrkoaktualiteterna.

* Jag har för flera år sedan bloggat om boken – här. Dessutom läser jag om den då och då.

Vi har vädrat garderober. Det betyder inte att vi släpat ut skåpen i sig, bara det som finns på hyllorna och vad som hänger på galgar. Det som då uppdagades var i och för sig ingen nyhet men det blev så manifest: Jag har en ansenlig hög med tröjor. Både T-skirtar och andra. En del – måste vara favoriterna – visade sig vara mer nötta än andra och ett par var inte ens framtagna ur sina plastförpackningar.

En avmina tröjor har texten Bättre överviktig än skitviktig. När jag burit den, inte som undertröja utan med texten synlig, har folk kommenterat saken med Du är ju både ock! Jag tror att en del kan uppfatta skitviktighet när jag ibland framför åsikter och tankegångar och som då upplever mig som något av en sten i skon.

När den yngre kollegan predikade igår i gudstjänsten pratade han om tjädrar och deras matvanor. Hur det riktigt hängde ihop med att det var Den gode herdens söndag kom väl fram vad det led. De fågelfakta han presenterade var i alla fall intressanta.

Tjädrar äter tallbarr! Huvudsakligt näringsintag under vintern. Du anar, noble Bloggläsius, att det blir inte pippin fet av. Barr är svårsmälta. För att mala och få ut näringssaften ur dem käkar fågeln småsten. Det behövs grus i maskineriet för att det skall funka – typ. Det tillämpade kollegan på att när allt är enkelt, välsmort, tillrättalagt och trevligt är det inte alltid idealet. Det behövs folk som upplevs strö grus i maskineriet. Den gode herden, alltså Jesus, är en sådan som samtiden nog upplevde – med mina ord – som en skitviktig typ.

Från och till och lite grand i vågor funderar och samtalar men om sekulariseringen i Sverige. Med det åsyftas enkelt uttryckt att inflytande från kyrka och kristen tro minskat. Att fattigvård och skola slutade ha kyrkan som huvudman utan blev kommunala angelägenheter är ett par exempel på sekularisering. Att färre och färre deltar i gudstjänster och kyrklig verksamhet är också sekularisering liksom att färre och färre bekänner sig som troende. Att antalet kyrkotillhöriga sjunker är ännu en aspekt.

Hur ser sekulariseringen ut? och Vad beror den på? är återkommande funderingar i så kallat ”kristen” press med kommentarsflöden till exempel på Facebook, på bloggar och i andra sammanhang. Jag har själv rotat i saken till exempel i blogginläggen gubbblickandet och gubbblickandet 2. Min bardoms-, ungdoms-, livs- och bloggkompis tobbe lindahl har också rotat i saken, läst och summerat viss litteratur. På hans blogg har jag i kommentarer angett om inte helt avvikande så i alla fall en del korrigerande och kompletterande funderingar – måhända skitviktigt.

Sekularisering tror jag är en sammansatt historia. En del ”debattörer” – dock inte tobbe! – i till exempel tidningarna Dagen och Världen Idag bedömer saken näst intill uteslutande efter den i andra sammanhang vanliga politiska höger-vänster-skalan och lägger skulden helt och ensamt på det svenska Socialdemokratiska Arbetar-Partiet SAP. För att få en kompletterande bild av sakerna beslöt jag, efter ett boktips på en annan blogg*, att läsa om hur det är någon annanstans än i vårt lokala konungarike.

Promenaden gick alltså till lokala bibblan som från Högskolan i Kalmar lånade mig The Death of Christian Britain skriven av Callum G. Brown. I den beskrivs på 200 sidor sekulariseringen i England och Skottland. Min fundering var att om de förenade konungarikena, som ju rimligen ligger utanför den aktionsgrad svenska sossar kan tänkas ha, genomgått samma eller liknande sekularisering av folk, seder, bruk och tro som hos oss beror nog saken på något annat än en förenklad politisk höger-vänster-bild.

Jag skall inte referera boken i detalj men likheterna mellan Sverige och England-Skottland är slående. Utvecklingen – eller avvecklingen – är densamma men tidsförskjutet på så sätt att det började tidigare på andra sidan Nordsjön. Industrialisering och betydande urbanisering startade där redan i början av 1800-talet sisådär 50-70-90 år före oss. Den på landsbygden förankrade statskyrkan synlig i många avsnitt av Morden i Midsomer hängde inte med men fria samfund rotade sig i bruks- och industrisamhällena och höll uppe tro och kyrkoliv. Labour-partiet var inte ens bildat.

Två världskrig och en imperiehistoria är signifikanta skillnader men man kan säga att fram till 1950-talet var ”det kyrkliga” hyfsat stabilt i bägge länderna. Moderniteten – fortfarande i bägge länderna – gav på 50-och 60-talen bättre boenden, bilar i varje hushåll, starkare ekonomi, 5-dagarsvecka med mer fritid, TV och mycket annat. Det fattig-England (liksom lort-Sverige) man så lämnade för nya vanor och tankar innebar att man bröt upp också från det kyrkliga – som förknippades med och ofta uppattades ville hålla fast vid det förgångna. Det är motorn för sekulariseringen i hela Västeuropa.

Att se hur det är i en annan ankdamm än den egna ger ibland tydligare bild av den egna pölen. The Death of Christian Britain fick den effekten på mig när det gäller att fatta det krångliga.

* Jag anger inte vilken blogg det gäller. Kompisen tobbe hänvisade till den för några år sedan vilket blev en del av ammunitionen mot honom när han för sitt bloggande anmäldes till Luleå Domkapitel – som friade honom.

Det kunde hända under de år jag hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola att jag råkade ut för beröm från en och annan kursdeltagare. Folkhögskolan har av olika anledningar flutit upp i sinnet den här veckan. En av anledningarna är de så kallade Tidö-partiernas framfart vad gäller synen på och stödet till folkbildningen och dess institutioner. En annan var tisdagens lunch då det serverades raggmunkar och stekt fläsk. Och så annat...

När jag hade mitt uppdrag där fick jag figurera i vara ganska olika sammanhang.

• Det som kallas – eller kallades – Allmän linje är en två-årig så kallat lång kurs som på olika vis ska motsvara gymnasium eller Komvux. Där undervisade jag i kärnämnena Religion och ibland i Historia. En timme vid ett tillfälle hade jag Engelska då den ordinarie läraren hade ett tillfälligt förhinder och jag tillbringade den timmen med att övervaka rummet när de studerande fyllde i do och does på prickade rader.
• På folkhögskola bedrivs ofta olika långa men kanske ändå kortare speciella kurser av arbetsmarknadskaraktär – typ. Det kan handla om komma-igång-program för långtidsarbetslösa eller med folk i andra åtgärder. Där fick jag också ibland vara med på lite olika sätt.
• Hantverkslinjen där man renoverar möbler liksom idrottslinjen för skidåkning var jag inte involverad i annat än att jag ibland för hemmabruk lånade något fiffigt verktyg från snickeriet och att jag den gång det skulle vara julfest med maskerad bytte arbets-stass med en av skidtränarna. Kollegan var milt sagt skitnervös att spilla julbordets läckerheter på de plagg han mycket trovärdigt bar. Jag kunde glufsa på helt ogenerat då min kroppsstrumpa redan från början såg ut som en LSD-tripp.
• En speciell så kallat lång kurs var Svenska kyrkans grundkurs som kickats igång i början av 1990-talet på ett antal kyrkliga folkhögskolor i landet. Orsaken till att man startade den var att stift, biskopar och liknande märkt att ett växande antal av det totalt sett krympande totala antalet präst- och diakonintresserade var ganska utan erfarenheter av kyrkans värld, tro och liv. Avsikten blev då att genom 16 veckors internat ge sådana som tänker sig bli präster och diakoner och andra en första byggsten av vad att arbeta i kyrkan kan innebära. Det var i en sådan kurs jag vid ett tillfälle råkade ut för ett speciellt beröm kopplat till krångligt och enkelt.*

För fullständighetens skull vill jag innan jag går vidare nämna att en betydande del av de uppgifter jag fick stå i var kopplade till så kallade Korta kurser på 1-2-3-4 dagar upp till ett par veckor. Där varierade sorterna – kyrkvärdskurser, ungdomsläger, teologiska dagar, konfirmander, annat.

Du är så bra på att enkelt förklara sånt som är så komplicerat!

Så sa en grundkurselev vid ett tillfälle. De övriga i gruppen höll med. En yttrade dock:

Jo. Och det man tycker var enkelt kan du krångla till.

Jag tyckte och tycker att jag då råkade ut för beröm. Förenkl krånglig men också ibland faktiskt krångla till det som hålls enkelt och självklart tycker jag är bra. Saker och skeenden, liksom personer, är ju ofta sammansatta av många olika komponenter och att då bara hitta EN förklaring på allt – vare sig det är positivt eller negativt – tycker jag ofta blir banalt. Därför läser jag nu en bok som jag skall återkomma till när jag läst ut den. Detta inlägg här på min blogg var bara att jag ville höra av mig en gång till denna vecka.

* Sisådär ett dussin år tillbaka, efter att utbildningsvägar förändrats och EU-anpassats, backade flera stift bort från att ha Svenska kyrkans grundkurs som obligatorisk. Det skedde utan att de studerandes grundläggande kyrkoanknytningar på något vis förbättrats. Luleå stift höll länge kvar sitt obligatorium men för 10 år sedan backade man också där. Det innbar att kursen försvann efter ett par tre år och var EN av faktorerna till att jag våren 2013 lämnade folkhögskolan för församlingstjänst.

Under Påsk-helgerna kom jag att i samband med det kyrkliga att prata med lite folk. Skrämmande saker avslöjades…

Innan jag går vidare är det dock på sin plats att nämna ordet ironi. Det betyder att säga en sak och samtidigt mena motsatsen. För barn och barnbarn brukar jag säga att jag ibland pratar baklänges – eller bratar taklänges. Hur som helst är jag ibland är ironisk – som nu.

Det skrämmande som framkom är att det i församlingen förekommer att folk ibland spontant och ibland halvorganiserat läser Bibeln och samtalar om kristen tro utan prästerlig eller annan proffesionell övervakning.

Fatta hur farligt, subversivt och omstörtande sånt är! Eller skulle kunna vara!

Man vet ju aldrig vart det barkar med okontrollerade och okontrollerbara kyrkliga och kristliga aktiviteter som officiella företrädare – förtroendevalda och personal – inte vet, ser eller styr. Ingen vet vad det kan leda till. Tänk om folk i sitt tjuvläseri kommer fram till nåt.

Tidigare i världshistorien – nu är ironin slut! – har tjuvläseri förekommit. Man kan till och med säga att tjuvläseri varit motorn i församlingars och kyrkors utveckling. Ibland slank det i diket – det skall inte förnekas. Ibland drev det framåt för både människor och grupper.

Jag tror tjuvläseri är alldeles nödvändigt! Vill uppmuntra det å det allra vansinnigaste. Att 2-4-6 personer möts för att tillsammans resonera, läsa och be är sunt. Jag kan tänka att det är viktigt att då inte alltid bara vara helt likasinnade som möts. För att undvika kotteribildning behöver de som möts ha ett öppet sinne i förhållande till andra.

Om till detta ett par stycken kan tänka sig att bjuda 3-4-5 andra som (ännu) inte bekänner sig som troende till nåt slags Te & Snack vore det en lysande idé. Det är inte helt enkelt men inte heller jättesvårt. Om man i sådana sammahang tycker sig köra fast kan präster eller liknande figurer kanske inbjuds en gång i kvartalet för att försöka belysa saker. Den åtgärden är inte helt nödvändig men skulle dessutom ge någon sorts officiell sanktion åt människors spntana tjuvläseri.

Det finns material för slika ting – böcker, filmer, artiklar, studieplaner, erfarenheter.

Markus evangelium i Nya testamentet är ingen dålig start. Inte heller Lukas. Eller annat. Alpha-grupper och dess material eller liknande kan också funka. Det jag tror behövs är just de där 2-3 personerna som tar initiativ till det jag nyss slarvigt gav namnet Te & Snack. Jag vill uppmuntra personer som inte väntar på att andra – de kyrkligt anställda – skall ta alla initiativ.

Som pensionerad präst myntar jag därför parollen: Mer tjuvläseri i folket!

Man brukar säga att desperat läge kräver desperata åtgärder.

Jag vidtog en sådan åtgärd igår.

Jag är ingen klick-och-gilla-jägare på Facebook eller i andra så kallade sociala medier. Nej! Det är jag jag inte! Samtidigt är jag ju inte helt förtjust i att, var det verkar, helt ha sjunkit under synranden. Därför publicerade jag igår på Facebook den bild som pryder detta inlägg med följande text: Luleå åkte ut. Den gamla halsduken från mitten av 70-talet fick plockas fram.

Jag syns! Jag finns! Tummen-upp-markeringar och kommentarer har haglat. De flesta positiva, en och annan saftigt kritisk. Hur som helst funkade min desperata åtgärd i ett desperat läge.

PS för den oinvigde: Det är Skellefteå AIK:s halsduk! Inte det AIK som lär finnas i Stockholm och som besegrades när Skellefteå med min kusin i laget blev svenska mästare när jag skaffade halsduken. DS.

Såja! Nu har äldsta dottern och hennes två barn – Ava (drygt 4½) och August (4 månader) – hämtats av den nattskiftsarbetande barnafadern. I torsdags hämtade jag trion medelst lånad bil med påtagligt lastutrymme. Fredag-lördag-söndag blev det så full kubbning tillsammans med kusinen Lisa (7 veckor kvar till hon fyller 6) med föräldrar ömsom hos oss och ömsom hos Lisa i kvarteret bredvid. Nu när Unby-folket åkt har det plötsligt i huset blivit lite lugn-och-roare – som storkusinen Tyra sa för en hel del år sedan.

Rubriken hälften ”stadiga” har att göra med Högmässan i Älvsby kyrka igår Andra söndagen i Påsktiden och syftar på hälften av det antal personer som inte hade tydliga uppgifter för att gudstjänsten så att säga ”skulle bli av” – alltså sådana som vaktmästare, två kyrkvärdar, musiker och präst. Orden syftar på resten av oss som också behövdes men som var där utan att stå på någon slags tjänstgöringslista. Hälften av oss skattar jag då slarvigt som ”stadiga”, alltså folk jag näst intill förväntar mig ska vara där om inte varje så i alla fall de flesta söndagar.* Den andra hälften var av lite mer tillfälligt slag – två sorgehus till exempel.

När Älvsby församling gjorde vän-församlings-överenskommelsen med Yare Valley Churches utanför Norwitch blev den ansvarige prästen där min ”vän” på Facebook. Han har senare bytt uppdrag och stift men FB-anknytningen är kvar. För några dagar sedan skrev han om nåt och då bland annat denna slagfärdiga sanning: We are called to grow disciples, God will grow the church!

Detta är viktigt att påminna sig. Många gånger kämpar man med att grow the church. Man önskar att fler skall komma, gör program som skall vara varierande, omväxlande och lockande och hoppas att besökstalen på så sätt skall stiga. Det är inget fel i sig att göra kul och bra saker men det tippar lätt till en kultur av arrangerade event av olika slag utan att det innebär grow disciples, alltså fördjupning i lärjungaskap – eller vad man vill kalla det. Sådant sker inte med event! Det sker med faktorer som tid, förtrolighet och konkretion mer än med skojiga evenemang om än med bra kvalitet.

Tid, förtrolighet och konkretion skapas i täta och nära sammanhang. En arbetskompis – idrottslärare – jag hade på Älvsby folkhögskola brukade prata om ”påverkanstid” och menade då både månader och rentav läsår fyllda av träning, övning, utveckling – inte enstaka möten, tävlingar och sammandragningar.

På liknande vis är det i kyrkliga. Körer övar och tränar ofta varje vecka men ylar offentligt kanske var annan månad. Vad bygger kör? Tillfällena då den medverkar? Jul- eller vårkonserten? Övningarna?

Med till exempel konfirmander och andra ungdomar är det på liknande sätt. Med samtals- och Bibelgrupper likaså. Att regelbundet mötas i ofta det mindre sammanhanget ger tid och förtrolighet som bygger samman en grupp lärjungar, inte bara event som känns tillfälligt ”uppbyggliga”.

Konkretion var det tredje ordet. Med det menar jag främst att man firar Mässa tillsammans – både om man är så kallad celebrant och när man inte är det. I varje Mässa ber man Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer tillbaka i härlighet. Att bröd och vin blir bärare av Jesus själv är en Jesus-manifestation på orten – faktiskt. Att det finns andliga anorektiker som medvetet undviker eller försummar den saken förbryllar mig. Att sånt folk tillåts sätta tonen förbryllar mig än mer.

Bilden har inget att göra med just denna söndags gudstjänst. Jag har den och sätter ibland in den som en liten provokation.

* Jag ogillar skarpt att räkna frånvarande och peka ut folk som väljer att mycket sällan eller inte alls fira gudstjänst. Det är inte speciellt fruktbärande. Saken går dock inte helt att undvika. Ser jag över tid, inte bara en enskild söndag, blir det faktiskt lite intressant och rentav anmärkningsvärt att inte alla som då och då har de ovan nämnda tydliga uppgifterna kan anses tillhöra flocken ”stadiga” som är och/eller förväntas fira gudstjänst också när de inte har ansvaret att vara där. Jag går inte – som en del andra – in för att nagelfara dessa och saken nämnvärt men konstaterar i alla fall stilla att också osynlighet syns. Till detta funderar jag också kring hur man kan tänka sig styra och/eller leda en församling som man inte firar gudstjänst med när den församlas. Men jag försöker hålla tillbaka de funderingarna. De ger ju inget.

Viktiga dagar har gått sedan jag här gav dig, noble Bloggläsius, något att läsa. Därför kan det kännas rimligt att så här på tisdagen efter Påsk ge en uppdatering av livet och tankar sedan sist jag gjorde så. Om det väcker något allmänt intresse skall jag dock hålla osagt.

För en vecka sedan var det 40 år sedan vår förstfödda, som liten kallad Snuppan, såg dagens ljus. Bild på underverket finns i inlägget den 4:e just med den lämpliga rubriken 40 år sedan. Nu är tisdag i Stora veckan är ingen bra kalasdag så det fick bli på Påskaftonen i stället. Dotterns rajraj kombinerades då med en välkommen-till-världen-fest som också satte hennes son lille August i centrum – han som är 4 månader ung.

Nästan alla i Snuppans klan var på plats – föräldrar, syskon, respektive till dessa och avknoppningar. Augusts kusin Tyra var dock sjuk och saknades tillsammans med sin mamma, vår sonhustru. Sedan var det folk från jubilarens makes sida och en del kompisar både till henne och honom. Knappt 20 blev vi. Bara vår sida är ett ganska surrigt gäng till fika och mat och väl hemma på kvällen var utmattningen påtaglig. Jag hoppade därför över Påsknattsmässan i Älvsby kyrka.

På Påskdagen såg jag i liggaren i kyrkan att fler än 50 personer hade mött upp runt midnatt. Glädjande! Bra med en rejäl sammankomst i kyrkan – särskilt som gudstjänsten på förmiddagen var flyttad till en så kallad ”sammanlysning” på EFS. I kyrkokören finns en del som mest firar gudstjänst där och de hade framfört önskemål om att kören skulle delta där någon gång. Det är en vettig och begriplig tanke – även om jag tycker att just Påskdagen ska man inte ”ge bort”. Nu hade man valt att göra så vilket innebar att hon som sedan många år är mitt allt och sjunger alt skulle vara där. Jag valde en dock en annan lösning: beredskapsvakt i kyrkan. Det var jag inte ombedd att vara utan valde det själv utifrån tanken att det inte är 100% säkert att alla människor tagit del av informationen att gudstjänsten var flyttad. Kanske ramlar någon eller några in runt 11 och bör, enligt min mening, mötas av någon levande person, inte en lapp på dörren. En av kyrkvärdarna var listad att vara person på plats för att berätta var gudstjänsten ägde rum och bara ta emot den eller dem som kanske skulle komma. Jag valde också att vara där vilket var tur. Man hade glömt att låsa upp kyrkan men då jag (än så länge) är betrodd med nycklar kunde det fixas.

En man med utländsk bakgrund dök upp ca 11.40.

Rapportering från alltet i alten gav vid handen att utöver kören inte mer än en handfull av dem som hyfsat regelbundet brukar fira gudstjänst i Älvsby kyrka ”hakat på” till EFS. Det stämmer till eftertanke – faktiskt. Jag tror man måste fäjsa – slarvigt ord – det faktum att folk inte gärna flyttar på sig och att en så stor dag som Påskdagen skall man därför inte ”spela bort” – hur ekumeniskt det än kan anses vara.

Vad gäller Mässan på Skärtorsdagens kväll och Långfredagsgudstjänsten tidigare i veckan gjordes sammanlysningen ”åt andra hållet”. Så har det varit under ett antal år. Vad gäller de två gudstjänsterna ser jag samma sak. Bara en handfull från EFS mötte upp. Tidigare år ver det betydligt fler. EFS-föreningen krymper. Vad gäller så kallat ”kyrkfolk” blir de också färre och färre. Vid bägge tillfällena i år var vi mellan 25 och 30 personer där – men jag minns när vi var mellan 125 och 130.

Annandagens gudstjänst var också flyttad men bara till grillplatsen utanför kyrkan – vid fin väderlek. Sol och temperatur var OK och vi var summa 10 personer inklusive ”bemanningen”.

Hur man skall ”lösa” dessa generations- och sekulariseringseffekter och komma vidare har jag inte EN tvärsäker lösning på. Viktigt är att tjurigt och tydligt hålla i Kyrkans år med dess söndagar och helgdagar. Viktigt är också att själva kyrkorummet skall vara olåst även på lördagar och söndagar och inte bara vardagar på dagtid eller ”då det är något”. Naturligtvis behövs till detta också annat – information, närvaro, innehåll, delaktighet osv. Framför allt behövs lojalitet från dem som på ett eller annat sätt räknas till eller som räknar sig till vad man kallar församling. Det är dem som samlas som är församlingen, inte andra hur anställda, förtroendevalda eller åsiktsmässigt kyrknära de än kan anse sig vara.

I Tidegärdens – gratis-app hittar man på nätet – finns denna bön för Långfredagens morgon. Är man flera sägs det som följer på ℣ av den som leder böner, ℟ av alla. Är man ensam säger man allt själv.

℣ Låt oss med innerlig kärlek tillbe vår Frälsare, som led och dog för oss för att på tredje dagen uppstå igen. Ur djupet av vårt hjärta säger vi till honom:

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Herre och Mästare, som för vår skull blev lydig ända till döden, lär oss att lyda vår himmelske Fader i allt

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vårt liv, som när du dog på korset krossade helvete och död, låt oss dö med dig, så att vi uppstår med dig i härligheten

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Konung, som blev hånad av människorna och trampad som en mask, lär oss att efterlikna din frälsande ödmjukhet

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår hälsa, som gav ditt liv för dina vänner, lär oss att älska varandra med en kärlek som är starkare än döden

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Frälsare, som räckte ut dina händer på korset för att dra världsalltet till dig, samla Guds skingrade barn i din Faders rike

℟ Herre, förbarma dig över oss.

Litanian – betyder ungefär ”ivrig bön” - har använts under Fastan och idag också i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Den bönen är värd en extra tanke. Den är så utåtriktad för människor andra än bedjaren själv. Den lyfter också fram Gud och de vägar Gud valt till förmån för oss. Det är sunt! Ibland blir vårt bedjande fasligt introvert och snurrar bara kring bedjaren själv, dennes egen andlighet eller egna upplevda behov samt eventuellt de sammanhang bedjaren menar sig tillhöra. Litanian blir här ett bra motgift som vänder uppmärksamheten utåt mot den värld och de människor Gud älskar. Läs och bed bönen noga!

P/L betyder Präst/böneLedare, F betyder alla.

P/L Evige, allsmäktige Gud.

F Förbarma dig över oss.

P/L Herre, hör vår bön.

F Herre, hör vår bön.

P/L Herre Gud Fader i himmelen,

Herre Guds Son, världens Frälsare,

Herre Gud, du heliga Ande.

F Förbarma dig över oss.

P/L Var oss nådig.

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden.

F Bevara oss, milde Herre Gud.

P/L Genom din heliga födelse, genom ditt kors och din död, genom din heliga uppståndelse och himmelsfärd, i frestelse och fall, i välgång och lycka, i dödens stund, på yttersta domen:

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet ger din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna så att det blir en hjord och en herde.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt land, att du välsignar våra hem, att du för de unga på dina vägar.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du nådigt hör vår bön.

F Hör oss, milde Herre Gud.

Många gånger genom åren har jag funderat över vad man brukar kalla sekularisering, alltså att kristen tro och kyrkornas roll avtagit i folket som helhet. Givetvis är den saken sammansatt och inte tvärenkel att förstå och förklara. Ändå väljer vissa personer enkla svar typ att det är sossarnas fel, bögarnas fel, kvinnornas fel, prästernas fel, politikers fel, invandrarnas fel eller någon annans fel.

Inga av dessa enkla svar håller. Inga enkla åtgärder fixar heller saken. Dock är det en situation att hellre inse än bortse från. Det är bättre att vara olyckligt medveten om saken än välja att förbli lyckligt omedveten.

Mitt i detta konstaterar jag i månskenet på Skärtorsdagens kväll att biskoparna styr än. Enligt den samlade biskopshopen år 325 vid kyrkomötet i Nicea i västra delarna av nuvarande Turkiet skall Påskdagen infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förföljelserna mot de kristna hade då avslutats några år tidigare och de kyrkliga ledarna – frigivna ur fängelser och ärrade av misshandel – kunde då samlas för att konsolidera sig. Mycket av vikt vad gäller kristen tro tog man beslut om men mycket av detta har sekulariserats bort ur medvetandet både i samhälle och kyrka men vad gäller Påsken med kycklingar, harar, godis, ledigheter, resor och allt annat är det i alla fall så att den firas på den platsi kalendern om vilken man kan säga att biskoparna styr än. Att troende gillar saken är rimligt men att praktiska och teoretiska ateister som blir snållediga kan jag ibland tycka är lite onödigt.

Men det är ju så. På sin tid red Jesus på en åsna men nu är det sekulariserade okyrkliga åsnor som rider på Jesus – typ.

Det var redan i lördags vi kom hem men det har inte blivit av att blogga. Flera saker att eventuellt beblogga har vispat runt i sinnet men som det ofta blir jag har många tankar så uttrycker jag inte en enda. Om detta är något bra eller dåligt håller jag osagt men i relation till andra som ofta och flitigt uttrycker sig men vad det verkar inte har speciellt djupa tankar blir mitt val det jag väljer.

Till Hemavan hade jag med fyra böcker – Bibel och tre till. Det var för säkerhets skull om vår vecka där skulle bli storm och skitväder. Till detta hittade jag biografin jag skrev om i förra blogginlägget. Min slutsats är att jag aldrig verkar lära mig att lämna volymen volymer hemma. Två av de tre medtagna öppnade jag inte under fjällveckan. På grund av väder var jag alldeles för medtagen för det. De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen av Ove Bring läste jag dock nästan ut. Bara ca 60 sidor återstod att tugga i sig sedan vi kom hem från hemavan.

Jag hade gett mig i kast med volymen tidigare. I tredjedelsläst skick har den funnits några år. Då jag håller icke färdiglästa böcker som ett irritationsämne började jag om i den för några veckor sedan. Nu är jag inte längre är irriterad och de drygt 650 sidorna är nu lästa. All information som getts i De mänskliga rättigheternas väg lever givetvis inte kvar i huvudet, bara de stora intressanta dragen och delvis tidigare obekanta delar.

Författaren börjar hos sumererna i nuvarande Irak för runt 5000 år sedan och följer utvecklingen fram till december 2010 – förordet är daterat då – både i litteratur, regelverk, politiskt agerande och utomstatliga organisationer. 2010 var Barak Obama fortfarande president, Krim var inte annekterat och IS hade inte riktigt kommit igång. Att de sista 12 åren saknas är en brist boken lämnar men fram till dess är allt helt OK, ganska torrt tråkigt men mycket intressant.

Jag sökte på nätet och fann den nu bara som e-bok men det skall väl inte hindra den vetgirige och läslystne i nämnvärd grad. Billigare blir det också så jämfört med ett och ettkvarts kilo pappersbunt. Till sist saxar jag lite ur baksidestexten:

Boken beskriver de mänskliga rättigheternas utveckling genom historien, från forntida kulturer i Orienten via antikens Grekland och Rom till upplysningen och liberalismen i Västerlandet och vidare in i vår egen tid med FN-dokument, internationella domstolar och frivilligorganisationer. Det är en resa genom den politiska idéhistorien, och delvis också genom skönlitteraturen, nämligen när författare förmedlat människorättsliga värderingar och reagerat mot orättvisor och förtryck. Det är en berättelse som visar att alla kulturer, inte enbart den västerländska, har lämnat sina bidrag. Den visar också att kvinnliga författare, aktivister och förhandlare har spelat en inte oväsentlig roll. (...)

I modern tid har rättsutvecklingen varit betydande, men kulturrelativism, Muhammedteckningar och terroristbekämpning har lett till spänningar mellan Nord och Syd och mellan statssuveränitet och medborgerlig frihet. (…)