stigstrombergsson

Livet är sammansatt. Om den tid jag har som pensionär kan sägas att kalendern är mer tom än fulltecknad. Allt jag skall eller vill göra behöver ju inte planeras eller bokas. Saker och aktiviteter bara blir som de blir – typ.

En sådan sak som blev var skidåknng i vårvintersol och +12 i skuggan för någon vecka sedan. Nu, på grund av några dygns lägre temperatur och rejält med snö som tippat över till ihållande regn som tär på snötäcket, är det slut på just den fina årstiden. Någon direkt vårvärme har dock ännu kommit.

Då och då träffar jag barnbarn. Sånt är en viktig aktivitet.

Till detta ser jag på TV, följer en del ”debatter” på sociala medier, läser böcker och funderar kring olika saker.

Om just de sistnämnda funderingarna avser jag nu att disponera om mig själv en smula. Den senaste tiden har många tankar gått i kyrkliga riktningar och då framför allt vad gäller fenomenet sekularisering. Jag har gett uppmärksamhet åt både dess historia, hur det ser nu vad gäller gudstjänster och kyrklig verksamhet samt vilka åtgärder jag ser nödvändiga i samtiden för framtiden – i klartext evangelisation.

Mina funderingarna har rört sig främst kring den lokala men också den regionala och nationella nivåerna i Svenska kyrkan men bara en liten del av detta – men ändå en del – har medfört skriverier här på min blogg. Orsaken till min återhållsamhet är av sammansatt natur. Ren lättja är en faktor. Insikten om att jag själv som pensionär är bortom möjligheterna till att påverka är en annan. När de som styr och leder (och som kanske tar del av eller borde ta del av mina kloka tankar) framstår som ointresserade blir det ytterligare lite av en munkavle. Det finns alltså flera vad man skulle kunna kalla ”yttre faktorer” som påverkar – även om lättjan nog är en ”inre” tillsammans med en rejäl dos självcensur.

När man tänker kring sånt jag tänkt mycket på händer faktiskt något med en själv. Jag kan bli missmodig. Det är trist. Jag blir också högmodig. Det är ännu tristare. Att jag är den som i egna ögon ser och fattar bättre än andra leder understundom – fint gammalt ord – till en i överkant kritisk och rescenserande hållning och leder till felsökningar och misstänksamhet vad gäller andras klokskap, förmåga och lust att engagera sig och vara på bettet. Att se så på andra skadar – kanske andra men definitivt en själv. I boken Från helvetets brevskola av C.S.Lewis skriver Onkel Tumskruv i sitt sextonde brev till sin nevö Malört om hur detta och snarlika fenomen skadar.*

Tumskruv har rätt och därför byter jag tankefokus. Att helt och fullt ta bort alla åsikter och värderingar om kyrkliga saker vore både fel och omöjligt då jag ju är gudstjänstfirare och på så sätt en intresserad om än inte intressant del av vad som innerst inne och ytterst ute är församlingen. Ändå tänker jag försöka låta min tanketid och tankemöda röra sig kring annat. Som tur är finns exegetik – betyder Bibelvetenskap – som ett betydande inslag i mina teologiska funderingar och är alltid möjligt att återvända till. Att på grekiska läsa texter i Nya testamentet, försöka översätta dem och sedan ta del av vad Bibelforskare skrivit i olika böcker gör att man borrar in skallen i något annat och förhindrar att man kör ner i depparjepparnas dike. Det finns flera volymer Bibelkommentarer i hyllan. De flesta har jag läst och de kan alltid läsas om. Några i hyllan återstår. Åtminstone är brottningen med den grekiska texten inte alltid genomförd och flera sidor på det engelska språket är inte lästa och/eller saknar understrykningar.

Lite av ett systemskifte blir det alltså. Jag vet inte om och hur det kommer att synas här på min blogg. Jag har ingen övertro på att de Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som brukar titta in har en stark lust att ta del av Bibelvetenskapligheter men för att skydda dem och mig själv taggar jag ned vad gäller kyrkoaktualiteterna.

* Jag har för flera år sedan bloggat om boken – här. Dessutom läser jag om den då och då.