biskoparna styr än
Många gånger genom åren har jag funderat över vad man brukar kalla sekularisering, alltså att kristen tro och kyrkornas roll avtagit i folket som helhet. Givetvis är den saken sammansatt och inte tvärenkel att förstå och förklara. Ändå väljer vissa personer enkla svar typ att det är sossarnas fel, bögarnas fel, kvinnornas fel, prästernas fel, politikers fel, invandrarnas fel eller någon annans fel.
Inga av dessa enkla svar håller. Inga enkla åtgärder fixar heller saken. Dock är det en situation att hellre inse än bortse från. Det är bättre att vara olyckligt medveten om saken än välja att förbli lyckligt omedveten.
Mitt i detta konstaterar jag i månskenet på Skärtorsdagens kväll att biskoparna styr än. Enligt den samlade biskopshopen år 325 vid kyrkomötet i Nicea i västra delarna av nuvarande Turkiet skall Påskdagen infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förföljelserna mot de kristna hade då avslutats några år tidigare och de kyrkliga ledarna – frigivna ur fängelser och ärrade av misshandel – kunde då samlas för att konsolidera sig. Mycket av vikt vad gäller kristen tro tog man beslut om men mycket av detta har sekulariserats bort ur medvetandet både i samhälle och kyrka men vad gäller Påsken med kycklingar, harar, godis, ledigheter, resor och allt annat är det i alla fall så att den firas på den platsi kalendern om vilken man kan säga att biskoparna styr än. Att troende gillar saken är rimligt men att praktiska och teoretiska ateister som blir snållediga kan jag ibland tycka är lite onödigt.
Men det är ju så. På sin tid red Jesus på en åsna men nu är det sekulariserade okyrkliga åsnor som rider på Jesus – typ.
Jag skrev 2012 denna betraktelse om Påsken i församlingsbladet som passar bra in här:
Påsken irriterar
Att Påsken flyttar sig som ett irrbloss i kalendern har väl inte undgått någon. Exempelvis från den vinterns kallaste dagar i mars 2008 till sommarvärme en vecka innan Valborg i fjol. Och i år är det skottår, vilket ytterligare riktar blicken mot kalenderns ”nycker” Då brukar det dyka upp tråkmånsar som vill reformera kalendern radikalt, med alla helger, inklusive Påsken, på samma datum och veckodag varje år, men skottdagar eller en skottvecka runt årsskiftet utanför den vanliga ”räkningen”. Och detta trots att den av Påven Gregor XIII 1583 införda gregorianska kalender går ett dygn fel mot solen först efter 3600 år. Som en parentes ansåg protestanter då Påven vara ondskan personifierat. Det satt långt inne i protestantiska länder att införa denna kalender, i Sverige skedde detta först 1753.
Nyckfullheten i Påskens datum och den irritation den kan skapa är en nyttig påminnelse, hur irriterande Jesu död och uppståndelse var och är. Guds Son avrättat på det försmädligaste sättet, inför ögonen av sin egen mor Maria – detta kan bara inte vara sant, Gud kan inte tillåta sådant. Och snabbt spreds läror att Jesus aldrig dog – det var en annan som dog i stället för att bara nämna en teori bland många. Eller så ansågs han ”bara” vara en obekväm profet som fick plikta med sitt liv för sin öppenhjärtighet.
Men jag vill vända på resonemanget: Det motsägelsefulla, ej tillrättalagda, irriterande har större trovärdighet än det strömlinjeformade och oförargliga. Bibels myller av olika författare, stilar, dess avsaknad av felfria hjältar, dess kompletterande skildringar av Jesu liv i fyra ganska olika evangelier – detta höjer trovärdigheten. Erfarna domare vet att vittnen som talar sanning ger lite olika varianter av händelseförloppet och återger det även lite olika varje gång de berättar igen. De som har diktat ihop en historia håller krampaktigt fast vid exakt samma berättelse, av rädslan att avslöjas som lögnare.
Så låt oss bejaka almanackans nycker, bibelns myller av olika skribenter och berättelser och, främst av allt, den smått otroliga och orimliga sanningen om Jesu död på Korset och hans Uppståndelse: Guds kosmiska ingrepp för vårt skull.
Och andra väljer enkla svar att det är borgarnas, Tidöavtalets eller tankesmedjan Timbros fel - men ingen av dessa enkla lösningar håller.
