stigstrombergsson

”Att leva tillsammans” är temat för söndag 30 oktober – som också är den 20:e söndagen efter Trefaldighet i den kyrkliga kalendern. Temat dyker därför upp i Gudstjänsten med Nattvard i Älvsby kyrka klockan 11 genom Bibeltexter, böner, sånger osv. Temat ”Att leva tillsammans” kan gå åt flera håll – leva med andra, med varandra och med Gud/Jesus. Det får vi fundera över tillsammans, vi som är där. Jag skall dela en del tankar. /Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

De kursiverade orden ovan var den ”pålysningstext” jag om lördagen publicerade på Älvsby församlings Facebook och via en del SMS-meddelanden. Jag brukar på det sättet ”påannonsera” de gudstjänster jag fått förtroendet att leda. Om det är till nytta eller fungerar som en varning kan jag inte bedöma.

I vart fall blev det så att jag igår ansvarade för en Högmässa – fast det inte kallas så nu – och sedan för en Dopgudstjänst kl 13. Dopet ordar jag inte vidare om nu annat än att nämna att sviten skrikfria dop håller i sig, om än med knapp nöd. Högmässan var definitivt gnäll- och skrikfri. Ingen av oss 30 som var där vrålade vare sig Sluta! eller Håller inte med! Inte heller skanderades En gång till! Det var som vanligt alltså men lite sällsynt i den mening att jag i min förberedelse använt dator och ordbehandlingsprogram, inte penna och handstil, för mina fusklappar. Det betyder att det kom att finnas ett skrivet manus möjligt att publicera efter en lätt bearbetning. Var så god!

Efter psalm 289, några bönemotiverande ord kring barn och bön för dessa kom Beredelsen – Skriftetal som det hette förr i världen.

Att leva tillsammans drar åt flera håll – familj, dem man får kontakt med, vänner, Gud/Jesus. I Bibel och kristen tro hör hållen ihop – alltså förhållandet till Gud och hur man förhåller sig till sina medmänniskor. Går inte att separera. Och det märks på många ställen.

Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud över allt och sin medmänniska som sig själv är ett exempel.

Att profeter kritiserar förtryck och försummelse av fattiga och utsatta och ger det diagnosen svek mot Gud är andra och vanliga exempel.

Att breven i Nya testamentetger tydliga uppmaningar till dem som tror att älska varandra och andra är exempel.

För att inte tala om Jesus själv i ord och i det han gör.

Gud bryr sig alltså om hur vi är mot andra och varandra. Och verkar alltid stå på den drabbade och svagares sida. Bed till Gud och heligt vandra, sköt dig själv och skit i andra är inte en kristen linje – hur vanlig den än kan vara också hos oss som tror. Bed till Gud och heligt vandra, lev och verka för de andra är en bättre linje.

Här får vi tänka efter och se på oss själva. Kritiskt. Vad gäller värderingar, attityder, vägval, åsikter, ord, praktiska gärningar eller inte. Det handlar om synsätt mot andra. Och bemötande av drabbade – avsidestagna, flyktingar, nödställda, andra än vi själva.och om vi väljer att ha Guds attityd eller inte – i Att leva tillsammans.

Vi tänker efter, ber och bekänner.

Vad det led lästes Bibeltext – Ruts bok 1:6-19 och Hebreerbravet 13:2-3. Vi sjöng psalm 86 och efter att jag läst Johannesevangeliet 11:1-7 sade jag detta:

Bibeln är ett bedårande barn av sin tid. Eller sina tider för 4000-3000-2000 år sedan.

Folk då var inte dummare än vi. Inte heller vare sig ondare eller godare. Däremot visste de mindre än vad vi vet och har möjlighet att veta. Det är en skillnad. Vi vet eller har möjlighet att veta hur folk har det och hur människor kan drabbas i vad som idag är Brasilien, Bangladesh, Myanmar, Ukraina, Jemen, Iran. Många av de platserna visste man inte om i Biblisk tid. Synvinklar då var mer begränsade – till det egna samhället, dem som dök upp, familj och vänkrets. Därför är det sådant som kommer i texterna idag när temat är Att leva tillsammans.

Den långa texten ur Ruts bok till exempel – om en svärmor och en sonhustru. Alltså en familj. Ruts bok om 4 kapitel har en helt annan poäng än denna – som du kan hitta själv om du läser den i eftermiddag. Men saken om familjen finns där – och hur det där är Att leva tillsammans.

Uppmaningen i Hebreerbravet talar om folk man kommer i kontakt med. Då var det folk som dök upp. Idag har vi kontakt med många fler än då. De dyker upp i TV, radio och på andra sätt. Här tänker jag att Bibelordet behöver så att säga ”växa ut” över sin bokstavliga tidsbundna lydelse det hade när det skrevs – när det gäller sånt som Att leva tillsammans. Får inte Bibeltankarna då rentav bäring till att ha att göra med hur vi ser på bistånd, flyktingmottagande, socialt utanförskap och annat både i samhällsliv, kyrkoliv, privatliv och politik?

[Här hade jag tänkt säga Frågor och tankar kring detta? och ge utrymme för inlägg. Jag gjorde inte så av tids- och lite feghetss-skäl.]

Så till Johannestexten.

Lasaros och hans systrar har Jesus som vän. Det sas i den tredje texten, den jag läste. Vänskap är också en relation som har att göra med Att leva tillsammans. Och där Jesus bär sig illa åt – kan man tycka. Han struntar ju i att hans vän är sjuk. Kutar inte alls iväg för att hjälpa till som vänskap kräver. Eller?

Här tror jag sakerna är dubbelbottnade. Hela berättelsen i det långa kapitel 11 i Johannes-evangeliet berättar inte bara om den enskilda händelsen där och då. Jag skall inte berätta hur allt gick utan det får ni läsa själva i kapitel 11 men när Johannes på 90-talet tar med det i sin Jesus-berättelse tror jag han vill ge en botten till om Att leva tillsammans med Jesus, om att vara hans vän.

Att vädja till Gud/Jesus när tråkiga saker händer – sjukdom i Lasaros fall – är både rimligt och rätt. Att systrarna skickar bud är helt OK. Men då kommer inte sällan det knepiga som många, också systrarna, fått erfara: Gud/Jesus verkar inte reagera direkt. Inte ens reagera alls. Fast han är ens vän. Och man vill vara Guds vän.

Att vara med om sådant är inte kul. Det kan få en att tvivla på vänskapen – både om Gud/Jesus är ens vän och om man själv är vän till Gud/Jesus. Det är inte kul men det kan lära oss något. Bland annat att Gud/Jesus inte bara är en kypare som skall betjäna oss när vi knäpper med fingrarna. Vänskapen från Guds/Jesus sida är djupare – och finns i alla fall. Den bygger ju på hans kärlek som är samma oberoende av hur vi har det och vad som händer med oss.

Lite måste vi nu titta framåt i kapitel 11. Jesus går ju till Betania och möter sina vänner. Den ena systern – Marta – grälar på honom. Med all rätt. Vännen som kan bota borde väl ha dykt upp!

Jesus är deras vän och vänner står pall för en utskällning. Och han lovar Marta mer än hon önskade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och mitt i sin sorg efter brodern och mitt i sin besvikelse ger då Marta Jesus-vännen sin och vår bekännelse: Jag tror du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. För Att leva tillsammans med människor Gud älskar skulle hon kunna ha fortsatt.

Det är där Att leva tillsammans med Gud/Jesus vilar. Inte i Martas högljudda eller Marias tysta sorg, inte ens i Lasaros läge och familjens utsatthet. Guds-vänskapen, Jesus-vänskapen, beror inte på dem eller på oss utan på Gud ensam.

När detta i med Lasaros hänt... Jag berättar inte slutet. Det får du läsa själv men som ledtråd ger jag att ordet lasarett kommer ur namnet Lasaros.

När detta med Lasaros hänt bestämmer sig Jesus motståndare för att döda Jesus. En av dem säger utan att fatta hur sant han talade: det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.

Han – översteprästen Kajafas – fattade inte hur sant han sa. Han fattade inte att det var själva anledningen till att Gud blev människan Jesus – för att ge sitt liv för vänner och fiender så att alla ges möjligheten som Gudsvänner Att leva tillsammans med Gud, varandra och andra.

Övriga psalmer var 399 och 58.

Tydligen ska man skriva ofta. Min bloggkompis tobbe lindahl noterar att sedan han efter sin 69-årsdag (på min inrådan) på sin blogg börjat skriva ett kort dagligt inlägg det sista året innan han fyller 70 så har besökstalet om inte rusat i höjden så i alla fall stigit. I den vevan antyder han att jag också borde skriva oftare. Det ligger nåt i saken. Om inget händer är det inget som sker. Om inga händer far fram över tangentbordet skenar läslusten nedåt. Så sant.

Onsdag förra veckan var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30 – som varje onsdag. Vi var 18 personer varav runt hälften tonåringar. Kyrkans-Unga-gruppen träffas på onsdagarna och börjar med Mässan innan de druttar iväg till annat. Bra tanke och upplägg!

Innan Mässan bytte jag några tankar med den präst som är knuten till gruppen. OBServera detta – präst knuten till gruppen. Sådant är på många håll och kanter ingen självklarhet. Tonåringar är liksom inte min grej! har jag genom åren hört präster och blivande präster säga. Situationen är inte ny. Redan för 30 år sedan – jag var då stiftsadjunkt – påtalades att prästerna abdikerat från ungdomsverksamheten och det gjordes då en rejäl fortbildningsinsats i saken. Ändå är det så att genom åren har fenomenet tilltagit och befästs att präster vill avstå och får avstå arbete med åldersgrupperna konfirmander och Kyrkans Unga. I mitt tycke är det en uppenbar och accepterad diskriminering utifrån ålder! Jag förbluffas över att beskäftiga kyrkopolitiker på nationell nivå inte motionerar om olämpligheten av att ha sådana prällar och yrka på att de borde avkragas eller åtminstone oprästvigas.

I samtalet nämnde den ungdomsvillige kollegan att kyrkoherden varit på så kallade kyrkoherdedagar. Från dess har hon kommit hem med nyheten att Älvsby församling förefaller lite smått unik i den meningen att här finns en fungerande ungdomsgrupp – något som dessutom nästan alltid har funnits. Kanske är jag en knäpp snart-70-års-gubbe som låter sådant engagera mig men faktum är att jag går igång. Jag har den bestämda uppfattningen att en på-bredden-verksamhet med ungdomar från årskurs 8 till och med gymnasiet är något viktigt och avgörande viktigt – för deras skull och för deras skull som får förmånen att arbeta med de människorna. Jag tog därför senare ett samtal med kyrkoherden för att få mer kött på benen från de där kyrkoherdedagarna och fick veta att det var i ett så kallat bikupe-samtal som det kommit fram att i många församlingar finns ingen ungdomsverksamhet alls och i några små inte ens konfirmander. Att hon från Älvsbyn kunde rapportera att trots pandemi-åren som skadat sakerna grejerna ändå finns sådant kändes bra.

Från sådana här saker sväller gärna tanke-körtlarna åt olika håll.

Detta med prästers (och andras) vilja att avstå som jag skrev om i början är en riktning liksom vilka resurstilldeningar och prioriteringar man gör och inte gör.

Den roll pandemin haft är också intressant att fundera kring både vad gäller kyrkligt ungdomsarbete, gudstjänster, församlingsverksamhet i övrigt så väl som i samhället i stort vad gäller skola, vård, omsorg, kontorsarbete och allt möjligt. Blev pandemin orsaken till att mycket knäade? Täckte den av strukturella problem som fanns där i alla fall? Är det blandat? Jag kan se en tendens att lasta coviden för allt eller åtminstone det mesta och gör att analysen blir för grund.

Förhållande mellan kvantitet och kvalitet är ännu en tankelinje. Ibland blir det så att det ena lite grand ursäktar det andra. Påståenden som Vi har inte många men de är helgjutna! eller Öppet-hus-verksamheten samlar flera! balanserar ibland den brist som kan finnas. Naturligtvis är både kvantitet och kvalitet viktiga saker, framför allt kvaliteten på vad ledarna gör och erbjuder.

Sedan jag plockat ihop efter Mässan traskade jag till ungdomsgruppens aktivitet en liten stund och sedan med en positiv känsla hem till fastigheten. 8-10 tonåringar klöv ved och höll på med en präst och en pedagog på plats på kvällstid. Detta är en god, mycket god, resurstilldelning. Kyrkoherden och jag som tillsammans kan se många år tillbaka på sakerna här är eniga i att Älvsby församling trots vågrörelser och pandemi är fortsatt inne på rätt väg. Det allvarligt är att älvsbyn är unikt? Kanske.

Det förrförra blogginlägget avrundades med nogra ord om Jobs bok i Gamla testamentet och några böcker och tankar kring den. Det ”projektet” är på långa vägar inte helgjort än och kommer aldrig att bli det men något ska man ju skriva om på sin blogg.

Jag nämnde startfrågan – Job? Vad är det för litteratur? Egentligen? – som gjorde att jag började rota i ett par bokhyllor.

Utifrån maximen ”äldst går först” började jag att på nytt läsa Boken om Job och hans lidande skriven av professon Johannes Lindblom (†1974). Att boken var gammal visste jag. Den var ju kurslitteratur eller nåt liknande när jag pluggade i Uppsala. Bara prislappen 12 kronor på bokhandeln LundeQ ger en åldersdiagnos. Telefonnumren jag skrivit in under mitt namn innanför pärmen likaså – 0920-19651 var mitt hemnummer i Luleå och 018-461784 gick till mynttelefonen i min första studentkorridor. Boken hamnade alltså tidigt i bokhyllan. Jag har andra upplagan från 1966 – den första kom 1940 – och den kan närmast beskrivas som en utblick i hur främst de dominerande poetiska delarna av Jobsboken kan jämföras med annan litteratur från antiken men också senare. Jämförelser med gamla egyptiska och babyloniska skrifter är intressant liksom inblick i grekiska dramer samtida med Jobs-boken – när den nu skrevs och sammanställdes – men också hur Jobs-boken senare påverkat annan litteratur i framför allt i det kristnade Europa både på Medeltiden och framåt.

OK! Jobs-boken är litteratur! Att jämföra den med annan litteratur är en möjlig angreppsmetod som efter genomgången av tillkomst och en del annat bara blev och förblivit mördande tråkig. Redan första gången jag läste den ändrade jag titeln till Boken om Faust och hans lidande, ett omdöme som består. Googla gärna Faust.

En helt annan vinkel har Lidandet – Bibelteologisk kommentar till Jobs bok. Den är skriven av den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutiérrez om vilken jag tidigare bloggat här och här. På spanska skrev han den 1985 och på svenska kom den ungefär tio år senare. Det är alltså en yngre bok och hanterar Jobs-boken ur en helt annan synvinkel och med helt andra glasögon – de fattigas lidande i Syd- och Centralamerika. Deras erfarenhet och resonemang sätts i relation till framför allt Jobs egna tal i boken. De så kallade ”vännerna” argumenterar som förtryckarna gör.

Får man göra så? Alltså att välja ett raster att se genom när man går in i en text?

Till att börja med är det oundvikligt att man gör så, alltså har med sig för-förståelse, synpunkter, erfarenheter, infallsvinklar och annat. Den jag är hänger alltid med när jag möter något och spelar in i hur jag uppfattar ord, böcker, filmer, bilder, vad som helst. Att vara medveten om sådant hos sig själv – sin hermeneutiska position som det heter på fackspråkiska – är viktigt samt att hantera det med ett öppet förstånd. Söker jag bara bekräftelse av det jag redan tänkt tänker jag inga nya tankar men jag behöver vara medveten om vad jag har i tanken – dubbeltydigt! – så att jag inte lurar mig själv. Att medvetet byta synvinklar och glasögon är därför viktigt – inte minst i kampsporten Bibelteologi.

Närmast ”orden som de står” är då The Book of Job skriven för snart 40 år sedan av Norman C. Habel, luthersk präst och professor i Australien. Habels bok finns i serien Old Testament Library som gav ut en massa böcker skrivna av akademiska Bibelforskare. I sådan forskning – exegetik på finspråk – används flera arbetsmetoder för att så torrt och faktamässigt det bara går försöka förstå ”orden som de står” och förstods av författare och de första lyssnarna. Att Old Testament Library domineras av forskare som hör till olika protestantiska kyrkor ger ännu en nyans men inte så viktig – egentligen.

Jag tycker exegetik ärskitroligt! Och det nästan hur faktatorrt det än är. Jag tycker till exempel att ljudlekar och textfinesser i Nya testamentets grekiska texter ibland ärså balla att ögonen tindrar. Men jag har mina gränser. På hebreiska är det inte alls lika kul. Jag jobbade även med det språket under studietiden men det var svårt redan då. Jag har till och från gjort försök att uteruppväcka det slumrande till rentav genom distansstudier – ett misslyckande jag har berättat om för 15 år sedan under kategorin Studier. Alla ansträngningar i den hebreiska vägen misslyckades vilket betyder att den strikt vetenskapliga Job-kommentaren som Habel skrivit kommer att återställas till folkhögskolans bibliotek i av mig bara delvist läst skick.

Job? Vad är det för litteratur? Egentligen?

Så löd den där frågan som provocerade mig att läsa på och om. Ett klart svar har jag inte, bara några. Till det har jag också egna idéer i saken. Kanske blir det ett inlägg till. Kanske.

Jag vill inte kalla det ångest. Det ordet är för starkt. Skulle jag säga att jag är drabbat vore det hänsynslöst mot dem som verkligen är drabbade. Alltså har jag inte ångest, bara oro och magpirr.

Lite kommer det sig detta av den nya regeringen. Från början av veckan är fokus på blUffe, bjEbba och tJohan, alltså madiraten, kvistakrobaten och läbbiralen, med sina anhang. När alla dessa mötte kungen fanns dock inte regeringsgängets kungamakare brÅkesson med. All uppmärksamhet riktades på de tre på samma sätt som dockan får all uppmärksamhet när buktalaren framträder. Man kan få oro och magpirr för mindre – som exempel det ännu starkare sydsvenskoperspektivet. Runt drygt 10% av folket bor i de fem Norrlandslänen men ingen av regeringens mer än 20 ledamöter gör det. Den nordligaste är visst från Borlänge som ju är långt ner i landet. Lite oro och magpirr blir av detta förutom allt annat nykonservativt.

Hantverkare i huset är ingen höjdare. Särskilt inte i köket som är fastighetens hjärta. Det innebär ingrepp i elen och i vattnet – sånt som man behöver fler experter för. Själv klarade jag av att neutralisera diskbänken men känner oro och magpirr runt om pluggningen blev rätt och tätt. Läckage är inte bra. Dessutom är varenda rörkrökare och lysmask upptagna med annat vilket betyder att köket kommer att vara åtminstone halvdött också efter det att ombyggnadsfirman bökat färdigt. Hitta sånt folk skapar oro och magpirr men kalla det ångest vore att ta i å det allra grövsta.

Tillbaka till sydsverigepolitiken. Under regeringsförhandlingarna snurrade det en massa kring vad brÅkesson skulle få igenom för att släppa igenom de andra tre. Är han kusken som kör sina samselade hästar i ett sådant ekipage som på ryska kallas trojka? Eller är han buktalaren med dockor som vi nu tror pratar själva när det är han som har dem i knäet och som står för orden?

Googla gärna Jeff Dunham. HAN med dockor är i alla fall kul.

Är det så livet är och blir? Alltså som rubriken säger?

Nu menar jag inte livet i sig som någon sorts total helhet. Jag inleder med detta blogginlägg inte en start på ett SLFS – Stor Livs-Filosofisk Sanning – från min sida. Visst kan sådan totalkänsla också finnas men jag rör mig nog mer i detaljer väl vetande att helheter och detaljer hör ihop.Jag tar saken ur andra vinklar.

Som pensionär har jag ibland dekorerat mina blogginlägg – OK! Illustrerat, kanske inte dekorerat! – med den ena av bilderna som finns med nu – gubben som sitter och matar duvor. Den är inte helt fel även om det är Primärhustrun som oftare än jag ser till att de dinosaurieättade småfåglarna får talgbollar att picka från. Att inte på minst femdaglig basis behöva lubba till olika arbetsuppgifter och rutiner ger mer tid till annat som lika föbajat i alla fall bara blir bitvis halvgjort.

Ta till exempel mitt tilltag med att i ett system sortera in alla fusklappar och manus jag haft för förkunnelse under alla yrkesaktiva prästår och lite innan och efter. Jag kan se den saken dyka upp när jag via Facebook där jag nämner att jag bloggat blir påmind om att jag skrivit om det för 2-3-4 år sedan – typ. Det är fortfarande bara bitvis halvgjort. Uppmärkning och insortering är ju bara så förödande tråkigt! Frågan Varför? inställer sig dessutom omedelbums. Till vad nytta?

Eller ambitionen jag hade (och fortfarande har) att kyrkan skulle bli fylld – och då menar jag Älvsby kyrka och folk i söndagliga gudstjänster. Så har det ju inte blivit. Tvärtom. Jag funderar på orsaker och verkan, vad som saknats och försummats från min sida. OBServera det sista: från min sida. Det är det lätt att hemfalla åt att se andra, skylla på andra, bortförklara och klandra. Det är meningslöst! Det är den egna rollen jag funderar över, vad som från min sida blivit bitvis halvgjort och skulle kunna ha gjorts på annat vis.

Listan över vad som blivit bitvis halvgjort kan egentligen bli hur lång som helst. Jag är ju på mitt 70:e år! I familj, umgänge med andra, ambitioner hit och dit, önskemål och allt möjligt annat fyller lätt en lite depparjeppig förteckning med en massa bitvis halvgjort.

Till sist (i detta blogginlägg) ännu en något som nu just i denna skälvande stund är bitvis halvgjort – Jobs bok i Gamla testamentet. Just den saken startade för några veckor sedan i ett samtal om många olika saker när min samtalspartner ställde frågan: Job? Vad är det för litteratur? Egentligen? Nu pratade vi om en massa olika grejer så det blev ingen fördjupning i saken då men för mig funkar sådana frågor som ett rött skynke för en tjur på arenan. Det innebar bokhyllebesök, först på Älvsby folkhögskola som har ett av övre Norrlands bäst sorterade teologiska bibliotek om än kanske med några år på nacken vad gäller nyinköp. Sedan min egen hylla som också har år. Resultatet är tre böcker på gång just nu. Eller två då en är nästan färdigläst. Till detta har jag egna tankar och infallsvinklar skvalpanade i huvudskalleknoppen.

Kommer jag att komma fram till något? Troligen. Men vad? Just nu är det hur som helst bara bitvis halvgjort. Dessutom är den andra bilden bara SÅ sann när man är pensionär.

Nu har det hänt som sällan händer. Jag tänker inte på Kanelbullens dag, Vodkans dag, Den Helige Franciskus dag eller Heffaklumpens födelsedag fast alla dessa dagar infaller och sammanfaller till den fjärde oktober.

Vaddå Heffaklumpen? Vad? Vem?

Oj! Jag inser att kanske inte alla vet att Heffaklumpen var (och är) smeknamnet som den yngre av våra söner tillika vårt fjärde barn fick när han var liten. Han föddes 4 oktober 1991 och har firats idag av oss föräldrar och närboende syster med familj. Till helgen blir det kalas igen med hela klanen – om alla är friska. Inget unikt utan årligen återkommande evenemang. De särpräglade denna oktoberbörjan är något annat.

Jag har läst en nobelpristagare innan nobelpriset.

Jag kan inte minnas att det hänt förr. En och annan litteraturpristagare har jag nog kanske konsumerat – Primärhustrun är i det avseendet flitigare – men det har i så fall varit i efterskott, inte före.

Den 10 juli 2015 skrev jag ett blogginlägg med rubriken obegriplig bok. Jag repriserar inte det nu utan låter dig, noble Bloggläsius, läsa det inlägget här. Nu har Svante Pääbo fått Nobelpriset i medicin och fysiologi. Bara att en svensk blir nobellad är sällsynt i sig. Att jag läst alster innan nobelpriset är dubbelt enastående.

Läs det gamla inlägget.

Jag var på begravning igår. Bara för att vara på den, bara för att jag ville och bara för att det kändes rätt för mig och förhoppningsvis något så när OK för de anhöriga. På något vis en ”vanlig” begravning, en sådan som folk deltar i utifrån relation till den som inte längre lever eller de närstående. De flesta begravningar jag som präst genom åren deltagit i har inte varit sådana. Givetvis har de alla varit viktiga och jag försökte hantera dem så seriöst det var möjligt men de var i alla fall något av ”tjänsteuppdrag” där jag oftast var officiant, ibland representant. Sedan har det funnits ”hybridformer” där jag varit officiant men det ändå funnits en dominerande relation i botten. När mostrar, morbröder, en farbror, svärföräldrar, och personliga vänner dött skulle jag varit där hur som helst men när jag i de flesta fall blev ombedd officierade jag.

Jag var alltså på begravning igår. Hasse Lundströms närmare bestämt. För att jag ville, för att det kändes rätt. Han hade ju som alltid funnits, nästan som Elisabeth II av England. Jämt och ständigt från och med min allra första tid som präst och sedan genom alla år. När jag kom till Älvsbyn var han predikant inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och det sedan flera år. Jag fördes in i ett samarbete med honom. När jag tänker tillbaka på det fylls jag av stor tacksamhet och respekt. Av flera skäl.

Det som dominerade från start var att han som var en generation äldre än mig aldrig var nedlåtande mot den nykläckta valpen – intressant blandning av metaforer. Tvärtom! Han var uppmuntrande men inte ryggdunkande. Sa han Tack för predikan! menade han Tack! och inte bara någon sorts hövlighet. Fjäskade inte! Och verkade oemottaglig för fjäsk. Med många år i backspegeln inser jag att detta blev viktigt för mig och jag hoppas att jag genom åren kunnat vara åtminstone till hälften likadan i relation till yngre och mer oerfarna personer jag fått att göra med.

Sent 1970-tal och genom 80-talet var relationerna Kyrkan-EFS inte de allra hjärtligaste i Piteå älvdal. Naturligtvis skyllde man på var sina håll de kärva relationerna på den andra parten. Jag förstod tidigt att Hasse var lojal mot sitt sammanhang men inte pådrivande i de separatistiska tendenser som fanns. Sådant drevs av andra. När jag då i sena-kväll-samtal – vi arbetade tillsammans med internatkonfirmandläger – fick höra honom berätta om sånt i hans sammanhang som han tyckte var frustrerande kändes det som ett förtroende och ett bemyndigande samtidigt som jag också kände att när jag gjorde på samma sätt skulle det inte komma att användas mot det sammanhang jag fanns i. Detta med förtroende kan låta som en liten detalj men jag anser den viktig, i alla fall för mig.

Jag skulle fortsätta berätta om hur han var, hur han trodde, hur han bad och mycket mer men gör inte det. Vid begravningen och framför allt vid minnesstunden nämndes mycket sådant. Det var helt rätt! Liv, karaktär och tro hos honom som blev 92 år är det helt rätt och mycket lätt att tala och tänka positivt om. Och samtidigt tänker jag, också utifrån vad jag själv sa på minnesstunden och det jag nu skriver: Hasse skruvar på sig! Beröm och uppskattning i all ära men detta är inte det viktigaste för honom. Något annat är centrum!

Jag var som sagt på begravning igår. Hur Hasse Lundström var och trodde beskrevs bra, ärligt och sant. Honom Hasse trodde på beskrevs också bra, ärligt och sant – och det är centrum!

Om man sprätter lite kyrkligt latin omkring sig kallas Hur en troende tror för fides qua. Vad den troende tror på kallas fides quae. Naturligtvis är latinet onödigt. Hur en troende tror och Hur tron påverkar honom eller henne hör ihop med Vad den troende tror på men är inte helt och fullt samma sak. Tro kan fungera likadant fast man tror på olika saker och tro på samma sak kan fungera olika. Därför tycker jag det är viktigt att nämna Honom Hasse trodde på och som alltid var centrum i hans förkunnelse – Jesus. Jag hörde honom aldrig salvelsefull eller ens känslosam,nästan inte ens personlig. Iinnerliga och sakliga ord om Jesus, nyktert och nästan ibland lite småtorrt, var centrum både för Hans Lundströms tro och gärning. I gärning var han predikant, EFS-präst och sedan aktiv pensionär förutom de sista åren. Han blev 92 och är i tacksamt minne bevarad av en valp han genom alla år gav förtroende och uppmuntran.

Vila i frid till uppståndelsens morgon!