stigstrombergsson

”Att leva tillsammans” är temat för söndag 30 oktober – som också är den 20:e söndagen efter Trefaldighet i den kyrkliga kalendern. Temat dyker därför upp i Gudstjänsten med Nattvard i Älvsby kyrka klockan 11 genom Bibeltexter, böner, sånger osv. Temat ”Att leva tillsammans” kan gå åt flera håll – leva med andra, med varandra och med Gud/Jesus. Det får vi fundera över tillsammans, vi som är där. Jag skall dela en del tankar. /Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

De kursiverade orden ovan var den ”pålysningstext” jag om lördagen publicerade på Älvsby församlings Facebook och via en del SMS-meddelanden. Jag brukar på det sättet ”påannonsera” de gudstjänster jag fått förtroendet att leda. Om det är till nytta eller fungerar som en varning kan jag inte bedöma.

I vart fall blev det så att jag igår ansvarade för en Högmässa – fast det inte kallas så nu – och sedan för en Dopgudstjänst kl 13. Dopet ordar jag inte vidare om nu annat än att nämna att sviten skrikfria dop håller i sig, om än med knapp nöd. Högmässan var definitivt gnäll- och skrikfri. Ingen av oss 30 som var där vrålade vare sig Sluta! eller Håller inte med! Inte heller skanderades En gång till! Det var som vanligt alltså men lite sällsynt i den mening att jag i min förberedelse använt dator och ordbehandlingsprogram, inte penna och handstil, för mina fusklappar. Det betyder att det kom att finnas ett skrivet manus möjligt att publicera efter en lätt bearbetning. Var så god!

Efter psalm 289, några bönemotiverande ord kring barn och bön för dessa kom Beredelsen – Skriftetal som det hette förr i världen.

Att leva tillsammans drar åt flera håll – familj, dem man får kontakt med, vänner, Gud/Jesus. I Bibel och kristen tro hör hållen ihop – alltså förhållandet till Gud och hur man förhåller sig till sina medmänniskor. Går inte att separera. Och det märks på många ställen.

Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud över allt och sin medmänniska som sig själv är ett exempel.

Att profeter kritiserar förtryck och försummelse av fattiga och utsatta och ger det diagnosen svek mot Gud är andra och vanliga exempel.

Att breven i Nya testamentetger tydliga uppmaningar till dem som tror att älska varandra och andra är exempel.

För att inte tala om Jesus själv i ord och i det han gör.

Gud bryr sig alltså om hur vi är mot andra och varandra. Och verkar alltid stå på den drabbade och svagares sida. Bed till Gud och heligt vandra, sköt dig själv och skit i andra är inte en kristen linje – hur vanlig den än kan vara också hos oss som tror. Bed till Gud och heligt vandra, lev och verka för de andra är en bättre linje.

Här får vi tänka efter och se på oss själva. Kritiskt. Vad gäller värderingar, attityder, vägval, åsikter, ord, praktiska gärningar eller inte. Det handlar om synsätt mot andra. Och bemötande av drabbade – avsidestagna, flyktingar, nödställda, andra än vi själva.och om vi väljer att ha Guds attityd eller inte – i Att leva tillsammans.

Vi tänker efter, ber och bekänner.

Vad det led lästes Bibeltext – Ruts bok 1:6-19 och Hebreerbravet 13:2-3. Vi sjöng psalm 86 och efter att jag läst Johannesevangeliet 11:1-7 sade jag detta:

Bibeln är ett bedårande barn av sin tid. Eller sina tider för 4000-3000-2000 år sedan.

Folk då var inte dummare än vi. Inte heller vare sig ondare eller godare. Däremot visste de mindre än vad vi vet och har möjlighet att veta. Det är en skillnad. Vi vet eller har möjlighet att veta hur folk har det och hur människor kan drabbas i vad som idag är Brasilien, Bangladesh, Myanmar, Ukraina, Jemen, Iran. Många av de platserna visste man inte om i Biblisk tid. Synvinklar då var mer begränsade – till det egna samhället, dem som dök upp, familj och vänkrets. Därför är det sådant som kommer i texterna idag när temat är Att leva tillsammans.

Den långa texten ur Ruts bok till exempel – om en svärmor och en sonhustru. Alltså en familj. Ruts bok om 4 kapitel har en helt annan poäng än denna – som du kan hitta själv om du läser den i eftermiddag. Men saken om familjen finns där – och hur det där är Att leva tillsammans.

Uppmaningen i Hebreerbravet talar om folk man kommer i kontakt med. Då var det folk som dök upp. Idag har vi kontakt med många fler än då. De dyker upp i TV, radio och på andra sätt. Här tänker jag att Bibelordet behöver så att säga ”växa ut” över sin bokstavliga tidsbundna lydelse det hade när det skrevs – när det gäller sånt som Att leva tillsammans. Får inte Bibeltankarna då rentav bäring till att ha att göra med hur vi ser på bistånd, flyktingmottagande, socialt utanförskap och annat både i samhällsliv, kyrkoliv, privatliv och politik?

[Här hade jag tänkt säga Frågor och tankar kring detta? och ge utrymme för inlägg. Jag gjorde inte så av tids- och lite feghetss-skäl.]

Så till Johannestexten.

Lasaros och hans systrar har Jesus som vän. Det sas i den tredje texten, den jag läste. Vänskap är också en relation som har att göra med Att leva tillsammans. Och där Jesus bär sig illa åt – kan man tycka. Han struntar ju i att hans vän är sjuk. Kutar inte alls iväg för att hjälpa till som vänskap kräver. Eller?

Här tror jag sakerna är dubbelbottnade. Hela berättelsen i det långa kapitel 11 i Johannes-evangeliet berättar inte bara om den enskilda händelsen där och då. Jag skall inte berätta hur allt gick utan det får ni läsa själva i kapitel 11 men när Johannes på 90-talet tar med det i sin Jesus-berättelse tror jag han vill ge en botten till om Att leva tillsammans med Jesus, om att vara hans vän.

Att vädja till Gud/Jesus när tråkiga saker händer – sjukdom i Lasaros fall – är både rimligt och rätt. Att systrarna skickar bud är helt OK. Men då kommer inte sällan det knepiga som många, också systrarna, fått erfara: Gud/Jesus verkar inte reagera direkt. Inte ens reagera alls. Fast han är ens vän. Och man vill vara Guds vän.

Att vara med om sådant är inte kul. Det kan få en att tvivla på vänskapen – både om Gud/Jesus är ens vän och om man själv är vän till Gud/Jesus. Det är inte kul men det kan lära oss något. Bland annat att Gud/Jesus inte bara är en kypare som skall betjäna oss när vi knäpper med fingrarna. Vänskapen från Guds/Jesus sida är djupare – och finns i alla fall. Den bygger ju på hans kärlek som är samma oberoende av hur vi har det och vad som händer med oss.

Lite måste vi nu titta framåt i kapitel 11. Jesus går ju till Betania och möter sina vänner. Den ena systern – Marta – grälar på honom. Med all rätt. Vännen som kan bota borde väl ha dykt upp!

Jesus är deras vän och vänner står pall för en utskällning. Och han lovar Marta mer än hon önskade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och mitt i sin sorg efter brodern och mitt i sin besvikelse ger då Marta Jesus-vännen sin och vår bekännelse: Jag tror du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. För Att leva tillsammans med människor Gud älskar skulle hon kunna ha fortsatt.

Det är där Att leva tillsammans med Gud/Jesus vilar. Inte i Martas högljudda eller Marias tysta sorg, inte ens i Lasaros läge och familjens utsatthet. Guds-vänskapen, Jesus-vänskapen, beror inte på dem eller på oss utan på Gud ensam.

När detta i med Lasaros hänt... Jag berättar inte slutet. Det får du läsa själv men som ledtråd ger jag att ordet lasarett kommer ur namnet Lasaros.

När detta med Lasaros hänt bestämmer sig Jesus motståndare för att döda Jesus. En av dem säger utan att fatta hur sant han talade: det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.

Han – översteprästen Kajafas – fattade inte hur sant han sa. Han fattade inte att det var själva anledningen till att Gud blev människan Jesus – för att ge sitt liv för vänner och fiender så att alla ges möjligheten som Gudsvänner Att leva tillsammans med Gud, varandra och andra.

Övriga psalmer var 399 och 58.