stigstrombergsson

Under några år var jag ganska flitig. I slutet av januari nämnde jag alltid Förintelsens minnesdag - oftast den 27:e eller någon dag däromkring. Då jag själv haft förmånen att studiebesöka Auschwitz-Birkenau kom jag även, ofta i samarbete med någon eller några andra, att hålla presentationer, föredrag eller liknande i saken.

Den flitens lampa slocknade inte men mattades av. 2020 och 2019 missade jag helt att nämna saken och i fjol ordade jag inte mycket mer än att här meddela att jag i församlingen gjorde en verksamhetsförändring för att ge minnesdagen ett rättmätigt utrymme. Jag måste gå tillbaka till 2018 för att hitta en mer fullödig text – inlägget 2018-01-27 – som faktiskt då var en repris från 2015. Hur som helst återpublicerar jag det hela här och nu med samma text men med en annan bild, en jag själv tog i Birkenau.

Den 27 januari är ingen datum man firar. Men det är ett datum man ska ge akt på och hålla viktigt. Därför är det med en lätt skammens rodnad jag konstaterar att jag de två senaste åren försummat den. Jag har här på denna min anspråkslösa blogg underlåtit att nämna Förintelsens minnesdag. Pinsamt. Jag ber om ursäkt.

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin grad och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

Tilbakablicken på tidigare slutet-av-januari-inlägg gav också ett och annat annat. Den 27 januari förra året nämnde jag ett par saker som jag fortfarande tycker är aktuella. Den första var:

Nu öppnar regeringen för fritidsaktiviteter av olika slag för ungdomar och barn, ute och inne. TV visar att bland annat idrottens organisationer och representanter är glada.

Hur är attityden i församlingarna? Hur planerar man att ”öppna upp”?

Det är inte exakt samma öppningar nu men det finns aviseringar om att restriktioner kan komma att lyftas om ett par tre veckor. Därför kvarstår frågan.

Den andra saken var:

Jag byter Bibelfokus. Lukas får vila ett tag.

Jag har de sista månaderna tampats med en mycket tråkig och fruktansvärt innehållsrik Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliets grekiska text. Kommentaren är på engelska och nu när jag tuggat mig genom volym 1 kommer volym 2 om drygt andra halvan av evangeliet att få vänta ett tag. Jag skall bita i och kanske bräka kring något annat nördigt exe-get-iskt.

Nu har jag ställt mig i startblocken för volym 2. Längre fram i är det just Lukas berättelse om Jesus sista vecka innan avrättningen och vad som hände sedan som kommer att vara på tapeten i gudstjänster och kanske annat. Även om jag inte ”jobbar” längre är en repetition av Lukas två skrifter inte helt fel vare sig för mig eller någon annan.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Och varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende utifrån...

I slutet av oktober 2020 skrev jag dessa kursiverade ord som ungefär stämmer med situationen idag. Den avgörande skillande är bara att Svensk Exegetisk Årsbok för 2021 kom i brevlådan först efter årskiftet 21-22, inte under hösten som brukligt. Hur som helst är de drygt 200 sidorna mest på engelska nu genomlästa. Engelskan funkar ganska bra men särarterna i vad som tas upp är ibland så speciella att jag skulle blåljuga om jag så att sidorna är genomförstådda.

Undertiteln den här gången är Bortom det skrivna – Beyond yhe Whritten och som vanligt inleds alstret med några artiklar som avspeglar innehållet i Exegetiska dagen året innan, alltså pandemihösten 2020. Det blev fyra föredrag i olika men besläktade ämnen. På det sedan fem andra artiklar kring olika Bibelvetenskapliga ting och till sist tretton recensioner av nyutkommen facklitteratur kring olika delar, aspekter och detaljer i någon eller några Bibelböcker. Tillsammans informativt, rejält nördigt och inte alltid lätt att begripa.

Men en sak – åtminstone – har stimulerat tankegrävandet för egen del. Egentligen rör det sig om en självklarhet som likt många andra självklarheter lätt faller i glömska. Vi läser Bibelns texter – eller borde göra det – och ser orden på det eller de språk vi själva kan. Bibeln kommer in i sinnet genom ögonen. Vi tror lätt det som är skrivet är skrivet för att fungera så – vilket inte är fallet!

Mellan 700 före till 100 efter Kristus var läskunnigheten inte allmän. När profeter, krönikörer, evangelister, apostlar och redaktörer producerade de skrifter som vi ser i våra Biblar skrev de för att någon enstaka läskunnig skulle låta andra höra orden. Man skrev alltså för öronen, inte ögonen. Det påverkade sättet att skriva.*

Ett av föredragen tar upp den saken och visar med exempel från evangelisten Johannes hur lååångaaa voookaaaleeer i slutet och början av ord i en del Jesus-repliker skapar fokus och en hörbar eftertänksam auktoritet i vad som sägs. När Jesus kritiseras och ifrågasätts är olika s-ljud – på svenska s, ps, ks, x,sh, sch etc – vanligare. Uppläsarens röst blir med det mer spetsigt väsande.

Jag tycker sådant är förödande intressant, särskilt om man beaktar att de dialoger Johannes berättar om på grekiska från början var på arameiska. Det är alltså evangelisten som, utöver att ge ett referat av vad som hände, formade och formulerade orden för dem som skulle höra dem återges av en i tekniken kunnig uppläsaren.

Den ljudtekniken försvinner nästan helt en översättning – tyvärr. Det ändrar inte faktum att texter som är skrivna för att höras bör läsas högt vare sig man är ensam eller i flock. Det är en tes jag då och då drivit och nu fått styrkt av en av artiklarna i seå 86/2021.

* Detta gäller nästan all text från antiken, till och med privatbrev. En general, politiker, affärsman eller liknande behövde inte kunna läsa utan hade införskaffad en slav eller annan som kunde flytta ord han eller – men inte lika ofta – hon såg med ögonen till ord som hördes i örat. För grupper blir det naturligtvis på samma sätt. Därför skrevs saker för att höras.

Det gjorde du i onödan! är en anklagelse eller förebråelse som kan förekomma människor emellan. Med självinsikt kan man också aldeles själv komma fram till att Det var i onödan, alltså utan direkt mening och kanske rentav med negativ effekt. Sedan finns det naturligtvis sånt som bara är lite onödigt men fullständigt harmlöst – som till exempel en intressant bok i smalt ämne.

Jag promenerade då och då i förra veckan och i samband med en spatsertur hamnade jag på lokala biblioteket. Avsikten var att bläddra i en tidskrift jag ibland gluttar i men inte vill öda egna pengar på. Kyrkans Tidning har (tyvärr) inte den kvaliteten. När det var gjort föll blicken på hyllan med nyförvärv och hem gick jag med en bok som kom att avbryta läsningen av en annan jag höll på med. Den hemburna läste jag ut denna helg då lilla Ava med moder fyllde fastigheten. Att sitta i lugn och ro för att på bloggen berätta om boken blev dock inte möjligt innan nu.

Boken jag fick med mig var Legenderna om förbundsarken. Den har denna baksidestext:

Vad hände med den israelitiska förbundsarken som omtalas i Gamla testamentet? Med kistan av akacieträ och stentavlorna med de tio budorden skrivna av Guds eget finger? Denna kista figurerar i Israels tidiga historia men försvinner sedan spårlöst ur historien, vilket givit upphov till en rad judiska, islamiska och kristna legender om dess öden. Till de senare hör att arken förvaras i skattkammaren till Sionskatedralen i Axum, det kristna Etiopiens heliga stad.

Var det verkligen som den bibliska ursprungshistorien säger? Och om arkens närvaro i Etiopien betvivlas, varifrån kommer då denna tradition, vad betyder den, finns det något föremål i Axum och vad är det i så fall? Det är en vindlande berättelse, ett stort och fascinerande komplex av kultur- och religionshistoria som granskas av Jan Retsö, professor emeritus i arabiska.

Boken är indelad i tre block. Avsnittet Arken i Gamla testamentet var mycket informativt och gav en bra repetition av en del av teologistudiernas verklighet. Och en uppdatering! Också Bibelforskning går framåt med nya rön och avvägningar. Arken i efterbiblisk judisk och kristen tradition gav en massa intressant och för mig ny information, Arken vid Röda havet likaså.

De 224 sidorna är årsbok för Svenska humanistiska förbundet (SHF). Enligt Wikipedia är SHF ”en politiskt och religiöst obunden sammanslutning av lokalförbund som arbetar med humanistisk bildning. Förbundets mål är att hålla de humanistiska idealen från antiken och renässansen levande. Humanism ska enligt förbundet förstås som vidsyn och tolerans, människovärde, tro på bildning som bas för välöverlagda beslut.”

Nu är det viktigt att inte förväxla lort och pannkaka!

Bara för att saker låter nästan lika betyder det inte att de är samma. Wikipediatexten markerar detta och säger ”SHF distanserar sig från den ateistiska betydelse som associeras med förbundet Humanisterna.” som är – fortsatt enligt Wikipedia – ”ett svenskt förbund för främjande av sekulär humanism. Förbundet har en demokratisk, partipolitiskt obunden organisation. Förbundet förespråkar till exempel lagändringar så att ungdomar från 12 års ålder ska ges rätt att utträda ur trossamfund utan vårdnadshavares medgivande, och dessutom under 12 års ålder inte över huvud taget ska kunna anslutas till trossamfund utan eget medgivande. Man kritiserar också vad man uppfattar som kyrkans särställning vid krishantering. Förbundet bildades 1979 under namnet Human-Etiska Förbundet i Sverige men bytte namn till Humanisterna 1999.”

Förväxla inte det humanistiska! Men läs gärna boken som faktiskt tar avstamp i Indiana-Jöns-filmen som fått Lego att göra en modell – första bilden. Lite fakta kring vad Hållyvådd fantiserar kring kan vara på sin plats även om det känns lite som en intressant onöda.

Jag gjorde det jag skrev om i förra inlägget – sorterade gamla förkunnelse-manus. Kom till ett litet häfte med från senhösten 2000. Det var inte angivet vad det var – predikan, föredrag eller annat. Bara var och när. Alltså blev jag tvungen att läsa igenom det hela för att kunna fastslå vilket gattung – se förra inlägget – det var frågan om.

Många tankar kom! Den första och enkla var vad det var – en Predikan med tonen av Föredrag.

Sedan: Idag håller jag helt med om vad jag sa då! Då kommer två följdtankar: Är jag så rigid och fyrkantig att jag inte ändrat mig alls på drygt 20 år? Eller var jag redan då så klarsynt, näst intill profetisk? Bestämt svar ger jag inte mer än att det jag sa då stämmde och stämmer än mer idag – Coronakrisen inte inräknad.

På fusklappen ser jag att det sagda sades när jag till vardags hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var till vardags. De flesta helger hade jag inga prästuppgifter men det hände då och då att jag blev ombedd att komma någonstans för att, som man sa, predika. I den egenskapen kom jag de åren att vara runt i nära nog nästan alla EFS-föreningar i nedre delen av Piteå älvdal. Detta var ett sådant tillfälle. Nu gällde det EFS i Sjulnäs och deras bönhus en söndag klockan 11.*

Jag har skrivit in mitt handstilsmanus i ordbehandlingsapparaten. I nästa blogginlägg kommer jag att publicera det i ett ganska långt inlägg. Innan – alltså här och nu – ger jag en del information jag tror kan behövas för att du, noble Bloggläsius, skall få ett hum om sammanhanget, Sitz im Leben, för det hela.

Sefanja är en profet som före år 622 före Kristus i Jerusalem började bära fram besked från Gud. Då man efteråt skrev ned det han sagt fick han fortsätta vara verksam genom århundraden. Sefanjas bok finns bland de skrifter man läser i judiska synagogor intill den dag som idag är och i kristna kyrkor som har den i sitt Gamla testamente.

Sjulnäs är en by inom Infjärden-området strax utanför Piteå.** Att resa dit är enkelt. Man tar sin bil och rattar den söderut på östra sidan älven mot Piteå. I Böle, innan Öjebyn, svänger man höger, kör över järnvägen och bron till västra sidan vattendraget och puttrar sedan på. Efter ett backkrön är man framme vid en korsning och tar man då höger hamnar man på parkeringen till Infjärdenkyrkan – år 2000 en distriktskyrka inom Piteå Landsförsamling. Svänger man vänster i samma korsning hamnar man vid Sjulnäs EFS. Alltså två gudeliga lokaler runt 100 meter från varandra på var sin sida om en landsväg.***

Min minnesbild var att för 20 år sedan hade man de allra flesta söndagar gudstjänst samtidigt i bägge husen. Jag var ombedd att vara och agera på det ena. Efter att ha frågat om vad de ville jag skulle försöka belysa och på det lite prat fram och tillbaka fick jag så småningom ett tema: Evangelisation i en efterkristen tid.****

Ett sådant tema drar mot genren Föredrag men kallades Predikan eftersom det var inom ramen för en gudstjänst – eller möte som det ofta kallades. Då jag – och de på plats – samtidigt tycker att Bibeltexter skall vara på tapeten när det är gudstjänst valde jag attkoppla samman tematmed första årgångens text ur Gamla testamentet på Söndagen före Domsöndagen. Om det var exakt den dagen jag var där eller om det var en vecka senare på Domsöndagen minns jag inte men det spelar i sammanhanget ingen roll.

Det jag sa kommer i nästa blogginlägg – sefanja i sjulnäs 2.

* Kanske värt att notera är att ingen förening bett mig komma en andra gång – förutom EFS-föreningarna i Älvsbyområdet som gjort det hyfsat ofta. Om det är något att förstå och i så fall hur lämnar jag öppet även om jag lite på skämt brukar säga Piteborna fördrar inte den sunda läran och Älvsbyfolket är uppenbarligen inte nämnvärt kräsna.

** På Wikipedia kan man läsa mer.om de fetstilade orden – och på andra ställen på nätet. Egentligen är det fantastiskt att Wikipedia ger informaton också om sådana näst intill helt ovidkommande byar. Googla!

***Är man disträ och glömmer att svänga hamnar man strax i Svensbyn där Hanna och Elvira Öberg i den nuvarande svenska skidskytteeliten på damsidan har sitt ursprung. Anna Magnusson som också tillhör eliten, kommer från Lillpite, en annan by i Infjärdenområdet.

****Då jag på nätet sett att Infjärden-kyrkan numera definieras som samarbetskyrka med EFS ringde jag upp en prästkompis i Piteå för att uppdatera mig lite om läget både då och idag. Han bekräftade min 2000-bild med tillägget att relationerna Svenska kyrkan och EFS då var – som han sa – frostiga. Det var så på de flesta platser i älvdalen – då. Också i Älvsbyn. I olika takt och intensitet har frosten tinat. Det är både hans och min bedömning och en anledning torde vara att, med mina ord, de mest frostiga personerna på bägge håll för 20 år sedan nu är på frostfritt djup. Sedan tillade han att det nutida samarbetet i Infjärden medfört att i byn/byarna finns folk som inte kom på frostens tid men nu deltar i verksamheten.

Orden kastade sig över mig. Tyska ord. Gattung och Sitz im Leben. Skälvande vibrationer från förr. Fast jag aldrig läst tyska. Attacken skapade för någon vecka sedan en text i telefonen. Nu har den blivit till detta blogginlägg som är ganska men inte helt lik inlägget vägda på våg från den sista september förra året – som jag inte förväntar mig att du, noble Bloggläsius, har i skarpt och aktuellt minne. Till denna anknytning bakåt kommer vad det lider kanske en framåt. Rubriken sefanja i sjulnäs skvalpar i skallen – en mysticitet som kan leda till ett eller två inlägg.

Att det fanns olika slag av texter i Bibeln visste jag redan när jag i början av 1970-talet for till Uppsala för att läsa teologi. Lagar, ordspråk, poesi och annat var skilda stilarter som påverkade hur man begrep eller inte begrep texterna. Till detta hade jag fattat att när, hur, varför och var en text blev skriven och mottagen också var nåt som hade betydelse. Vad jag däremot inte visste var de tyska vetenskapliga teologinamnen för det hela.

Första terminen på teologen botade luckan. Jag fick veta att texttyp kallas Gattung och situationen Sitz im Leben. Att olika forskare definierade listor av just sina gattungar på olika sätt och ivrigt diskuterade vad som var vad blev jag med tiden olyckligt medveten om. På samma sätt var trätan stor om tänkbara sitz-im-lebnar för till exempel en psaltarpsalm eller ett avsnitt hos någon profet. Att det nog genom tiderna kunde röra sig om olika sådana så att någon utsaga som mär den blev utsagd kanske 300 år senare levde och frodades i ett sammanhang som var ganska annars än vad som gällde vid ursprungstillfället. Rörigt blev det men samtidigt intressant att med detta och annat utöva den viktiga kampsporten Bibeltolkning.

Hela den där härvan slog till näst intill som ett knivhugg i ryggen eller slag med en skiftnyckel i skallen. Och helt ovarslat vid ett tillfälle när jag satt vid skrivbordet med en bunt A5-papper vikta till små A6-häften – ett och annat A4 fanns också. Så ser nämligen de manus och fusklappar ut som jag genom åren gjort när jag haft i uppgift att undervisa, tala, berätta eller på annat vis förkunna något och som inte sorterats in i det arkivsystem jag redan 1978 ställde i ordning för ändamålet. En ansenlig bunt små häften. Flera buntar faktiskt.

Då kom det…

Vad är detta? Är det en Predikan, ett Föredrag, en Betraktelse, ett Skriftetal/Beredelseord, ett Griftetal* eller något annat? Vad är det för Gattung om man använder den tyska glosan? Vad är vad och var går gränserna mellan predikan-betraktelse-föredrag-annat? Och spelar tillfällena när det som finns i manusen avfyrades någon roll? I så fall vilken roll? Eller vilka roller? Rent innehållsligt finns till exempel Föredrag-liknande avsnitt om Bibelns tillkomst insprängda i en och annan Predikan och vice versa. Och blir något anförande och innehåll för församlingsanställda diakoner, pedagoger och en och annan prälle som målgrupp samma sak som nästan samma saker i ett manus för en ungdomskväll? Blir innehållet samma om sammanhangen är olika?

I sådana funderingar tar jag mig sakta men säkert igenom buntarna med lappar. Till detta funderar jag mer och mer om mitt katalogiseringssystem är bra. Eller mina system. Jag har två påverkat av en tredje faktor.

Typ eller genre eller Gattung är en. Inom de olika kategorierna predikan-betraktelse-föredrag-osv sätts sedan sakerna i Bibelboksordning – andra systemet. Skulle samma Bibeltext genom åren få flera manus hamnar de i tidsföljd – den tredje faktorn. Så löses det mesta. Det mysterium som återstår är sånt som har tematisk rubrik men inte direkt är Bibelanknutet.

Ett annat stort mysterium är vad allt ska vara bra för och vem som kan ha nytta och glädje av det hela – en helt annan sak.

* Vad gäller så kallade Kasualtal, det som sägs vid dop, vigslar och begravningar, har jag till en del fuskat. Jag har inte manus för alla dop och vigslar, bara några tidiga och sedan några lite speciella. Varje Griftetal vid varje begravning har dock ett eget manus som finns i arkivet i kronologisk ordning. Visst påminner flera sådana om varandra men som egen förberedelse och fokusering valde jag redan från start sommaren 1978 att göra ett eget manus för varje begravning. Det har jag hållit fast vid.

En riktig plattityd är att säga att man tänker på ett språk och att det språk man talar påverkar ens tankar. Som många plattityder är det en självklarhet – egentligen. Tittar man både omkring sig och tillbaka i historien ser man exempel. Man får vackert och kanske bistert konstatera att man själv är ett barn av sin tid, sitt språk, sin kultur och det sätt att tänka som finns där – och att man har svårt att begripa andras tankar också om de översätts till svenska.

Jag har läst färdigt en före-jul-bok till, en jag lånat från biblioteket vid Älvsby folkhögskola.* Nu var det Bysantinsk teologi – historik och Lära av John Meyendorff. Den har en del år på nacken. Översättningen jag läst är från 1995 men adLibris visar att det gjordes ett nytryck 2008 – som nu är tillfälligt slut. På engelska finns den att köpa om man så vill. Jag tycker att redan på svenska – jag vågar inte tänka på hur den är på engelska – var den svår att förstå. Tankarna är rejält olika de kyrkliga och teologiska tankar jag är van vid, västerlänning som jag är. Där kom min fundering om att säga och tänka in och att man kan säga saker ganska olika bara för att man ser saker ur lite olika vinklingar.

När den kristna tron växte kom dess semitiska ursprung med semitiska språks sätt att tänka att modifieras av grekiskan och grekisk sätt att se på saker och ting. I början gjorde det inte så mycket eftersom det var minoriteter i under- och medelklasserna som trodde på Jesus. När kristendomen på 300-talet blev statsreligion och samhällets intellektuella toppar anslöt sig blev det annorlunda. Smartskallarna ville ju med sin tids tänkande försöka förstå och beskriva Gud, det Gud gjort och allt möjligt annat. De verktyg de hade och den världsbild som rådde var grekisk präglad av den kulturens olika filosofer. I öst där grekiskan dominerade blev det mest Platon – googla! – man använde sig av. I väst där latin blev det dominerade teologispråket tog man hjälp av Aristoteles – googla igen! Summan av den kardemumman blev ganska olika sätt att uttrycka och beskriva samma saker.

Jag lever i väst som vare sig det är kyrkligt eller sekulariserat har Aristoteles som någon sorts ”tonart” för sättet att tänka och förstå vare sig man är medveten om det eller inte. När västra delen av Romarriket på 3-400-talen föll för germanerna kollapsade den antika kulturen och dess institutioner med undantaget Kyrkan ledd av påven i Rom. Där förvaltades antikens tankar vidare. Via kyrkan kom de att färga in sig på de nyanlända och nykristna barbarerna från norr. Det katolska Europa som svear och götar med tiden anslöt sig till fick på så vis samma mentala tankekultur – bland bildat folk. Varken reformationen, upplysningstiden eller den moderna tiden har i grunden ändrat detta.

I östra delen av Medelhavet höll systemet från antiken bättre. Det romerska imperiet med kejsare och resten av den antika baletten bestod. Kyrkan blev en vidareförare, inte den ensamma vidareföraren, av den tidigare bildningen. Öst och Väst blev med tiden om inte två helt olika tankevärldar men i alla fall två ”tonarter”. Tar man den bilden kan man säga att musiken är gemensam men tonarterna har blivit olika, inte minst i Kyrka och teologi.

Bokens baksidestext lyder:

I en snabbt föränderlig värld, med en oöverblickbar rörelse av människor och information blir vårt behov av tillförlitlig kunskap och översikt allt viktigare. När det gäller den ortodoxa kyrkan och den bysantinska världen har det varit sparsamt med grundläggande böcker på svenskt språkområde.

Genom översättningen till svenska av John Meyendorffs Bysantinsk Teologi, historik och lära, har en sedan länge känd brist avhjälpts. Denna bok anses världen över som en av de bästa och mest innehållsrika böcker som skrivits om bysantinsk teologi. Med stor lärdom och klar överblick leder oss John Meyendorff in i den värld av teologi och gudstjänst som är en väsentlig och hos oss ofta förbisedd del av den kristna kulturen.

Nu är boken genomläst. Jag är en väst-människa och har inte helt och fullt förstått alla resonemang. Blev nog inte dummare även om jag kände mig ganska korkad här och var i framställningen. Detta är inte farlig att säga och tänka när jag strax med en kort promenat västerut ska nå skolan som skall få tillbaka boken i sitt välsorterade bibliotek.

* Vad gäller teologiska bibliotek torde Norrbotten inte vara överbelamrat. I än högre – eller lägre – grad gäller det Älvsbyn som är en liten kommun på gränsen mellan norra Norrlands kustland och inland. Här torde de teologiska boksamlingarna främst vara i privat ägo hos präster och pastorer – samt på Älvsby folkhögskola. Besök rekommenderas!

Jag vet!

Jag borde logga ut!

Eller i alla fall trappa ned.

Och inte skriva så långa blogginlägg som nu.

Men inte. Gamla tankar roterar. Nya cirkulerar också. Att bara släppa sånt som engagerat i mer än 50 år är inte lätt. Kanske inte ens rätt. Jag är ju liksom sammanvuxen med det hela.

Det började innan jag blev präst. Innan. Kanske var det anledningen till att jag blev präst. Men det började innan. Under gymnasietiden. Detta med Mission. Eller Evangelisation. Alltså att verka för att folk som inte tror på Jesus och bekänner sig till Honom skall lotsas till ett läge då de gör det.

Jag kan inte säga att mina tankar och vad jag gjort genom åren varit speciellt listiga. Inte ens bra eller framgångsrika. Tyvärr. Bara malande. Och ständiga. Upphört har de inte heller bara för att pensionsavierna ( bildligt talat) numera dimper ner i brevlådan. Jag funderar fortfarande i saken och tror mig kanske klokare än förr. Kanske.

Dessutom funderar jag framåt. I tiden alltså. En sorts logik skulle vara att när åldern kryper mot 70 kulle funderingarna kretsa kring hur det en gång var eller att det var bättre förr (då det i en hel del stycken var värre). Men så är det inte annat än till en del. Flera år av erfarenheter och funderingar ger ju vissa perspektiv men nostalgitrippar ägnar jag mig inte åt i nämnvärd utsträckning. Jag funderar framåt, hur det kan tänkas bli, vad man skulle kunna göra i nulägen och nära framtider för att komma vidare – typ.

Det som det snurrar kring är Mission och Evangelisation. Sånthar med Kyrka att göra. Att säga så låter precis som den självklara plattityd det är men saker och samband mellan saker är värt en stunds tankemöda – inte minst då sambandet initiativ och organisation. De sakerna är inte samma saker men inte heller varandras motsatser. I alla fall inte i princip. När något eller bägge kommer på avvägar kan det bli motsättningar men i princip är initiativ och organisation som delar i en sax. Bägge delarna behövs för att det skall bli några klipp.

I detta och mycket annat har jag alltså en del funderingar. En av mina teser blir då: Kyrkan som organisation skapar inte mission. Som regel. Tvärtom. Det är mission som (om)skapar den organiserade kyrkan. Missionen – jag menar nu inte enbart vad som sker utomlands utan också här hemma då oftast ordet Evangelisation används – kommer före kyrkoorganisationen. Innan. Det måste inte vara en motsättning men som tidsättning är det viktigt. Mission skapar Kyrka, inte tvärtom. Det har gällt i alla tider och kommer att gälla också nu när man skall knåpa vidare i någon sorts post-covid-tillvaro.

Jag har just nu läst om boken Constants in Context som göder tankarna än mer. Jag berättade om boken här i september 2012. Jag började omläsningen runt Lucia men pausade för en och annan julklappsbok. Nu är den läst igen och jag finner än en gång att den har poänger och ger bränsle till tankebrasan om Mission och Evangelisation och Initiativ innan Organisationen hänger med.

Redan i Nya testamentet ser man detta. I Bibelboken Apostlagärningarna, volym två skriven av Jesusberättaren Lukas, ser vi att den första församlingen i Jerusalem, organiserad av Jesus och hans 12 representanter och fortsättare, sitter ganska still i båten. De är inte inaktiva! Långt därifrån! Församlingen består av flera tusen personer så man har mycket att stå i, fördjupa och till och med komma till rätta med. Kalendern är full – typ. Nya initiativ att nå vidare hinns inte med – vad det verkar.

Anden, det är Gud själv, går då före i första hälften av kapitel 8. Diakonen Filippos – som väl tillhör organisationen men inte dess centrum – leds till att på eget initiativ berätta om Jesus i Samarien utanför Jerusalem med omnejd. Och samarier kommer till tro! Notera att de 12 inte beslutat att man skulle öppna det arbetsfältet. Initiativet togs att utan deras övervakning att ”tjuvsprida” budskapet om Jesus uppståndelse och allt möjligt annat om Honom. Lite tagna av att händelser sker utom deras beslut och kontroll följer då organisationen efter. Ledningen – Petrus och Johannes – konstaterar att man vuxit och inlemmar, godkänner, sanktionerar och bekräftar i efterskott det som hänt. De ser också till att det stramas upp och dras gränser kring en omogen förvirrad och kanske bakslug nykristen som vill frilansa helt på egen hand.

Missionen gick alltså före och utom Organisationen. Men det var ingen motsättning. Bara en tidssättning. Som innebar en förändring av Organisationen.

Det mönstret går vidare i Apostlagärningarna och resten av Nya testamentet. När icke-judar kommer till tro sker det utifrån initiativ i organisationens pereferi, inte utifrån beslut i centrum. Centrum kommer efter, sanktionerar, strukturerar – och förändras.

Under tiden efter den tid Nya testamentet beskriver fortsätter det på samma sätt – berättar min nyomlästa bok. De första 2-300 åren skvallrar resenärer, handelsmän, migranter om Jesus där de drar fram. Just orden skvallrar om Jesus passar bra när tron sprids från människa till människa och det i alla riktningar – runt Medelhavet, söderut längs med Nilen, österut till nuvarande Irak, Iran, in i Centralasien och mot Indien. Efter kommer ”apparaten” och säkrar och organisationen bekräftar det som skett med strukturer, översättningar, biskopar osv. På så vis växer Kyrkan i alla väderstreck. Och förändras! Den tar färg av de språk och kulturer man verkar i.

Nu skall jag inte referar kyrko- och missionhistoria mer. Blogginlägget är redan långt som halva förra vintern. Jag nöjermig med att säga att mönstret består också sedan kungar och kejsare blev krisna och Kyrkan blev en del av samhällsapparaten. Initiativen tar sig bara andra uttryck – kloster, fördjupning, väckelserörelser. You name it! Mönstret är genomgående. Den kyrkliga organisationen är i bästa falla bara initiativtrög.Det är ”de som vill mer” som driver Mission och Evangelisation.

Trots omicron-mutationen kan man ana att tiden av om- och inställningar av kyrkligt arbete snart släpper. Att det efter Coronan skulle kunna bli som förr tror jag inte ett skvatt på. Det kan aldrig i något avseende bli som förr. Längta tillbaka är ingen idé. Längta framåt måste vara idén! Och längtan framåt hos dem/oss som ”vill mer”. Man behöver inte vänta på att nåt Kyrkokansli eller lokalt Kyrkoråd eller ens personalgrupper helt ska driva på. Det är instanser som garanterar centrum – Ordet och Sakramenten – men oftast vad gäller hur tro sprids faktiskt tidsmässigt kommer efter.

Därför uppmanar jag var och en som längtar att fördjupa sig själv och andra. I egen och överenskommen bön, i samtal med någon eller några, i att fortsätta fira gudstjänst, i att ”skvallra om Jesus”, i vad som helst. Var lojal med organisationen – det är viktigt! – men ta egna initiativ i att efter förmåga utan formellt uppdrag eller mandat vara missionär och evangelist. Historien visar att det är så det funkar när det funkar.

Är du som läser detta präst eller på annat sätt har ledningsuppgifter – köp boken!

Läs den och ge dig hän åt malande tankar!

Jag vet inte om det jag just gjort var något jag gjort i onödan. Kanske.

I vart fall var det inget skadligt. Förhoppningsvis.

Igår, söndagen den 9:e januari 2022, var det inte tänkt att jag skulle leda gudstjänsten i Älvsby kyrka. Men det blev så. Jag fick hoppa in för kollega som snuvade och hostande – men inte i Covid!

Det var 30 grader kallt igår och hade så varit ett par dagar. I kombination med hur man informerar och tillämpar olika pandemirestriktioner* var det lätt att fatta att kylan än mer skulle glesa ut antalet som valde att fira gudstjänst på plats. 30 minus och dagen innan näst kallast i landet får också tuffa Älvsbybor att skona bilar och nästippar.

Vi blev alltså få i kyrkan. Två personer förutom kyrkvärd, vaktmästare, musiker och präst. Det betydde att vissa delar av gudstjänsten tonades ner när den firades.**

Ibland har jag här på bloggen i efterskott lätt bearbetat publicerat de fusklppar jag haft för förkunnelsen. Sådant har hamnat i kategorin Predikan mm. Så gör jag inte idag. Jag har provat något annat. På Älvsby församlings Facebook-sida – här – finns i stället en inspelning ungefär vad jag sa i kyrkan. Inspelningen gjordes alltså inte när det hände utan kom till i efterskott tidigare idag i min egen agandes undervåning och på Fäjjan gav jag denna skrivna introduktion:

Igår, söndag den 9:e januari, var det 30 grader kallt. I kombination med corona-försiktighet blev vi få i Älvsby kyrka. Inget att bli förvånad över.

Såhär i efterskott spelar jag in vad jag sa i gudstjänsten. Det blir ingen musik utan bara vad jag sa. Amatörmässigt inspelat hemma, inte ens med blicken rakt in i kameran.

Med Beredelseord och allt blev filmen drygt 20 minuter lång. Så länge brukar det bli att jag pratar. I onödan? Vem vet. Men knappast skadligt.

* Kring sådant kan man fundera och ha olika åsikter. Vilka åtgärder vidtar man? Är de rätt avpassade? Uppfattas informationen inbjudande eller varnande i mottagarledet? Men det är en annan sak utanför detta blogginläggs direkta ärende.

** Vill man vara petimeternoga kan man säga med terminologin från 1986 års Kyrkohandbok att Högmässa blev en Söndagsmässa med Nattvardsbönen direkt på Offertoriepsalmen.

Det är frågan! Rubriken alltså.

Men: Vad är att bråka? Egentligen.

Folk som känner mig vet att jag i viss mån är ett vandrande åsiktspaket om både det ena och det andra. På den arbetsplats som drabbades av min närvaro i början av 1990-talet kallades jag Sur-Stig – dock sagt med viss värme. En medresenär under en studieresa sa Du verkar inte må riktigt bra om du inte får må lite dåligt! och det går i samma spår. Det börjar nu vara sådär 30 år sedan dess men i viss utsträckning gäller det nog än och inte helt utan skäl. Jag inser att jag nog i fleras ögon är en party-pajare som om inte alltid är helt tvärtemot så i alla fall aldrig helt nöjd med hur saker och ting utvecklas, invecklas och förvecklas. Det gäller i samhället och med det också Kyrkan, Svenska kyrkan noga sagt. Lokalt, regionalt och nationellt.

Men ibland – och jag blir glad när det sker – får jag credit för att vara positiv och uppmuntrande. Sånt händer faktiskt och då mest från yngre eller folk som av andra skäl än ålder ändå ser mig som ”högre upp”. När det sker frestas jag att be om det skriftligt.

Så nu gäller det: att bråka eller inte bråka. Under 2022 alltså.

Jag tänker inte på vädret eller annat det inte lönar sig att gnälla över även om man kan ha lust. Eller mygg och knott till sommaren. Eller om Sverige inte skulle klara av att ta sig till VM i fotboll – vilket jag faktiskt tycker skulle vara bra om vi inte gjorde. Vi skullenämligen då kunna hoppa över storbråket om inte turneringen som sådan borde bojkottas.

Bensin- och diselpriser ser jag inte heller någon anledning att vrålgnälla över. Uppenbarligen är det så att fordon av olika slag – privatbilar, snöskotrar, EPA-traktorer, snöslungor, motorklippare den årstiden och annat – än så länge både synsoch hörs. Vore bränslet för dyrt skulle det tankas och puttras mindre! I vart fall är det min enkla tanke kring det som tankas i tanken. Med elen är det på samma vis. Släck några lampor! Låt eltanborsten vila! Ladda inte telefånen! Om det nu är så outhärdligt.

Att – man kan se detta på nätet – folk som inte vill vaccinera sig tjuter av fasa över att det talas om att man i olika sammanhang kanske skall kunna visa Covid-certifikat väcker ingen sympati hos mig. Ingen alls! OBServera att jag skrev inte VILL. De som av medicinska skäl inte kan ta sprutor har min fulla sympati. Men vill man inte är det väl inte orimligt att man får stå sitt kast – om det blir aktuellt inte gå på hockey, bio, nattklubb eller till och med i kyrkan. Att spärra av för alla som en del verkar tycka man ska göra blir ju lika galet som att förbjuda all bilkörning bara för att några valt att inte skaffa sig körkort.

Du ser, noble Bloggläsius, att jag ser saker att bråka om. Ändå har jag inte (ännu) nämnt något kyrkligt vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Saknas sånt? Näää! Men sånt kommer inte nu. Kanske eller kanske inte sen.

Förresten: Bråkar jag eller gormar jag?

Var går gränsen emellan bråk och gorm?