stigstrombergsson

Sätter man ett utropstecken på rubriken och säger den entusiastiskt betyder orden en annan sak än om man pluggar dit ett frågetecken och låter tonfallet vara lätt bekymrat. I dessa Covid-tider är det på sin plats med bägge aspekterna, inte bara en som ibland förekommer.

Vilken kyrka!

Så ropas före, under och efter jul – jag började tänka kring och skriva på detta inlägg redan ett par dagar efter Lucia – glatt här och var från både kyrkliga och andra instanser.

I radio och TV rapporteras om att Jourhavande präst dygnetruntbemannas denna ensamhetens tid och att diakoner gör insatser både i samtal och med att springa ärenden, att musik kablas ut osv.

Internt i kyrkliga sammanhang syns också iver, glädje och uppfinningsrikedom i strävan att förmedla tankar, känslor, stämning. Inget fel i glädjen, möjligen att den ibland kan tippa över i glättighet när man berättar om hur man ställt om sina sätt att vara förmedlingskyrka.

Vilken kyrka?

Jag använde nyss ordet förmedlingskyrka. Som många ord är det mångtydigt. Och självklart. Kyrkan ska förmedla och leverera. Vad som ska levereras behöver man alltid fundera kring liksom hur det sker. Vad man menar att Kyrkan är och blir är då också värt att begrunda.

Kyrkan är alltså och skall enligt min mening vara en en förmedlingskyrka. Det uppdraget gavs redan från start. Så som min Fader har sänt mig sänder jag er säger Jesus till apostlarna plus några fler minus Tomas på uppståndelsedagens kväll. Det innebär att fortsätta vara Jesus och ge det han ger/gav – förlåtelse, upprättelse, befrielse, fokus för de mest utsatta osv. Märkligt är dock att stämning, atmosfär, kultur, tradition, vigslar, begravningar, minnesstunder, konserter och liknande inte nämns i Nya Testamentet som sådant som skall förmedlas. Den märkligheten kan vara värd att reflektera kring. Kanske.

Vidare: Vem och vilka är de som förmedlar, som framstår som kyrka?

Det är lätt att svara både rätt och fel på den frågan. Det rätta svaret är alla döpta. Ett felaktigt, småskuret och inskränkt svar är kyrklig personal och några andra indragna.

Vilka är de som de som förmedlar förmedlar till? Räknas sådana och räknar de i så fall sig själva som Kyrka eller blir de/vi mottagare och konsumenter av vad Kyrkan gör, en ”publik”?

Sådant är grundläggande och principiella frågeställningar och problemområden i alla lägen men extra viktiga i dessa strimningarnas och webb-sändningarnas tid. När jag kopplat datorn till TVn eller i min fåtölj genom min telefon ser saker som produceras eller direktsänds förstärks lätt känslan av att vara just ”publik” eller konsument. Naturligtvis sitter saken också i mig där jag sitter. Själva mediet knuffar mig ju åt det hållet. Svartsynt och problemsökande som jag är funderar jag över i vilken mån detta formar min och andras (inklusive ”sändarnas”) syn på vad och vilka som är kyrka och församling.

Du över-tänker alltid saker, Stig! Gissa om jag då och då får höra den sucken!

Den kommer från folk som helt rätt tycker jag pratar – och skriver – alldeles för långa tunga stycken kring både ditt och datt. Alla som reagerar så är inte vad jag i det tidigare inlägget äkta lästal kallade Nalle-Puh-ister utan bara hederligt folk utmattade av mina många ord men det finns åxå nallar som inte alls vill vrida och vända på saker och ting, luddskallar som absolut inte vill att något problematiseras för att inte tala om kanske ifrågasätts.

Kommen så här långt – det är Tredjedag jul – insåg jag att en etta var på plats i rubriken vilken kyrka. Jag har nämnt den goda delen i ordet förmedlingskyrka men också lite om en del som förstärker den saken på ett dåligt sätt. Jag har inte hunnit in på evangelikala och folkkyrkliga  attityder många anser goda men som förstärker förmedlingskyrka på ett dåliga sätt och än mindre på ett gott sätt att vara kyrka.

Konstaterar att en del bloggande i januari är räddat!

Jag har nu läst ut andra julklappsboken.

Egentligen hade jag kunnat skriva om den redan igår på Tredjedag Jul men saker kom emellan. Det var lagomt kallt och snöade alldeles våldsamt så det blev två snöskottningar att fördriva tiden med.* När vi senare på SVT såg första avsnittet av serien Rosens namn kämpade jag så till den milda grad med soffaslummer att jag var tvungen att se om det lite senare på kvällen. SVTplay levererade två avsnitt på raken om Stockholms blodbad för 500 år sedan, massakern då stordansk imperialism och tyskt kapital sökte befästa sin makt över vårt fria svenska folk och den långa ludna svansen.** Sammantaget blev effekten att jag först idag skriver om julens andra bok.

Blogginläggets rubrik är fördelningen mellan konsonanter och vokaler i författarens namn. Grzegorz Flakierski är född 1956 i Polen, har bott i Sverige sedan 1969. numera utanför Kramfors och är verksam som kulturskribent. För 10 år sedan gav han ut boken Statskuppen i Norrland och lilla Ava 2½ gav den till sin morfar dvs mig i julklapp. Hur hon surfat fram till den på nätet förstår jag inte men gissningsvis var hennes hulda moder henne behjälplig.

Statskuppen i Norrland är ingen sanningsfylld faktabok. Nu kan även fiction som inte är sann historia berätta en historia med sanning men då boken har 10 år på nacken finns givetvis en lucka i tiden. Senare regeringars – observera pluralen! – fram-och-tillbaka-hållningar vad gäller norra delen av landet är inte fullständig uppdaterad. Läs här eller på andra framgooglade platser om Norrbottniabanan för att få ett exempel på statsmäktigt hattade.

Vidare om boken där baksidestexten lyder:

När statsminister Axel Oxenstjärna favoritstatsråd Sven Luser håller ett tal som hånar Norrland är måttet rågat. Norrlänningar är ett tåligt släkte, men nu har de fått nog. Det börjar hända saker norr om Dalälven som ingen räknat med.

"Statskuppen i Norrland" är en politisk satir som gisslar opportunism, korruption och inkompetens. Bakgrunden är ett demokratiskt underskott i en globaliserad värld där allt mer av makten har flyttats från de folkvalda till marknadens gränslösa krafter.

Men sådant kan väl ändå inte hända här.

Läsningen innebar ca 250 sidors igenkännande småleenden kring människors känslor, resonemang och attityder samt flera rejäla flatskratt på makthavares och byråkraters bekostnad. Vad gäller attityd identifierade jag mig särskilt med funderingarna på sidorna 182-183 hos en Luleåbo. Hans känslor kan lätt flyttas till alla möjliga hierrarkiska sammanhang, inte minst kyrkliga.

12-6 var fördelningen konsonanter-vokaler i författarens namn. När jag på nätet sökte information om honom föreslog Google efter förnamnet först en annan. Räkna bokstäverna i Grzegorz Brzęczyszczykiewicz.

* På kvällskvisten gick det över i plusgrader och regn – verkligen inget att driva med.

** Det kursiverade är troligen helt obegripligt för den som på 1970-talet aldrig var på några kristna ungdomsläger. Orden är ur ett potpurri av truddiluttar som sammanvävdes när man gratulerade någon som fyllde år eller vid lägrets slut hyllade kökspersonalen för deras berömvärda insatser.

Rubriken är titeln på den första julklappsbok jag läst i det knippe böcker jag fick. Utläst julklappsbok redan på juldagen är inte illa. Jag hade kunnat fixa det redan på julafton men det hade blivit onödigt skrytsamt.

Ska sanningen krypa fram fick jag boken redan den 23:e när vi lillajulafton-ade i Luleå. Nattimmar och lugn julafton gav lästid och jag hade kunnat pressa mig igenom den redan igår – men avstod. Nu är i alla fall de 200 sidorna lästa, de som journalisten K G Bergström skrivit om den ryska ockupationen av dåvarande Västerbotten 1808-09. Västerbotten då är numera Västerbotten och Norrbotten samt området fram till Kemi älv i nuvarande Finland.

Ryssarna kom två vägar. Söderifrån till Torneå och vidare mot Kalix, Luleå, senare Piteå och Skellefteå. Andra vägen och i vågor kom kosackerna över Kvarken från Wasa till Umeå som ockuperades flera gånger.

Ingen del av vad som nu är Sverige har sedan kung Kristian blodbadade Stockholm varit besatt av främmande makt så länge. Ändå förbigås saken i svenska läroböcker i historia och experters skriverier lika fullständigt som den höger-kristna Trump-sympatiserade tidningen Världen Idag är blinda för Israels ockupation av Västbanken/Palestina.* Att den glest befolkade jordbrukande landsändan i norr förutom sig själva skulle härbärgera 10-15000 ryska och svenska soldater med proviant, hästar, hö, fältsjuka, smittkoppor och annat elände av detta sjönk ner i ekonomiskt kris och fattigdom bekymrar inte det svenska historieskrivningen och utbildningssystemet med sitt Mälardalsperspektiv.

Nöd och död – den ryska ockupationen i norr 1809 var informativ och bra. Snart ska jag ge mig i kast med en annan julklappsbok: Statskuppen i Norrland.

* Fast det är helt på sidan om detta blogginläggs huvudämne vill jag i alla fall här med en not sätta ner en fot. Världen Idags skevögdhet kring allt som har med Israel-Palestina att göra och att ockupation förnekas är pinsamt bedrövlig. Andra exempel som kan nämnas är att tidigt i Corona-tid då Israel drabbades svagt stod beundran och tacksamhet till Gud som spön i backen. Att ett par diktaturer som utnyttjar gästande slavarbetare och aldrig skickat en soldat i konflikt med Israel ”normaliserat” vissa förbindelser med Netanyahu-regimen har man sett som en viktig freds-framgång och gjort att man öst krist-sionistiska lovord över Trump som dragit i trådarna och planerat att förse de aktuella diktaturerna med vapen. Nu när pandemin trist nog löper amok och Nethanyahu för att undvika lagens långa arm spräcker sin regering och sviker löften är Världen Idag tyst – liksom tack och lov de troll som kommenterar på blaskans Facebook-sida.

Det är nu mer än en vecka sedan jag sist skrev något på den plats i cyberrymden som är en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet – som ståri blogghuvudet om man läser det på dataskärm. Mer än en veckas ”tystnad” och utan ”annonseringar” på Facebook kan nog sägas ge diagnosen på bloggens äkta lästal. En influencer av rang är jag inte men besökstalet, den notering som visar hur många IP-adresser det gjorts ingluttningar från, är i alla fall tvåsiffrig också när inget nytt finns att ta del av. Tvåsiffrigt och ibland rentav med en 2a först.

Min tystnad betyder inte att jag saknar åsikter och tyckerier. Det är fasen exponerad kreativitet som tagit stopp! Sinnet har blivit lika disigt, mulit och kulit som vädret varit hela denna december.

Vi lever i en bubbla, Primärhustrun och jag. Vi uppmanas ju att göra så.man ska bara umgås med folk man bor med. Då vi sedan sommaren 1978 är sambo under äktenskapliga former kan med fog säga att vi bubblat in oss rejält.

Men ibland babblar vi med någon annan bubbla, i telefon men också på 1½ meters håll. När vi promenixar trixar vi inte med avstånd och trängsel – trängsel i Älvsbyn?! Inte ens när vi snabbträffar de norrbottenslevande barnen och barnbarnen vänslas vi närgånget i stora hopar.

• I förrgår blev det så med lilla Ava 2½ år i Unbyn utanför Boden. Vi reste dit för att avlämna julpaket till dottern, mågen och den lilla tösen – som fick flest. Den familjen planerar att jula med farmor och farfar i Umeå och då uppkom ju behovet av en förträff – typ. När man är så liten som Ava tror man att alla paket är för en själv så hon var överlycklig när morfar – jag – kom med ett stort paket i famnen. Att det var en bob i lådan under pappret visste hon ännu inte. Bobbar är stora. Jag höll paketet så att jag inte kom in genom dörren. Tösens ansiktsuttryck förändrades betänkligt när jag sa: Det är alldeles för stort! Jag lägger tillbaka det i bilen.*
• Kusinen Lisa 3½ som bor i Järvsö ser vi och pratar med i telefon. Hennes mor och far synkar jularna på samma vis som de i Unbyn och firar jul med pappornas föräldrar vart annat år. Med Lisa bubbel-babblar vi på håll och har låtit Postnord stå för vissa leveranser.
• Brukligt på jularna de sista 10åren har varit att vara där Luleå-barnbarnen Tyra och Adrian har sin nattvila. Vi brukar då vara en drös med folk: Tyra, Adrian, deras föräldrar, deras farbror, en morbror, deras mormor och morfar samt deras mammas mormor och morfar och så sist men inte minst vi från Älvsbyn. Det är det ”mindre sammanhanget” vart annat år. När småkusinerna med föräldrar gör norrbottensjul blir det 6 till, alltså ingen bubbla utan mer likt luftskeppet Hindenburg – googla!
• Detta pandemiska år har inte bara Hindenburg störtat utan också ”den mindre ballongen”för att i stället småbubbla häroch var och då och då. Imorgon blir det Lilla julafton i Luleå och sedan har vi plus yngste sonen en trepersonersjul här för att sedan på nytt träffa Tyra och Adrian på Annandagen eller så. En annorlunda jul. Alla är i alla fall friska.

Lokalt har smitt-talen sjunkit men i regionen, nationen och världen i övrigt är det inte muntert. Vad jag fattar har många fattat tag i situationen och bubblar in oss på liknande sätt som vi medans andra totalt verkar sakna fattningsförmåga för att handla och trängas i tunelbanor, på partajer och annat. Ett stor-tätorts-syndrom drabbar hela landet och ylandet efter munskydd tjuter högre och högre även i glest befolkade skogar, berg och dalar. Det är som om mediaoch tyckare tror att folk skyddas av de skydd man för en anständig kostnad kan köpa i handeln. Så är det ju inte! Det är sant att om jag är infekterad skyddas min medmänniska i någon mån av att jag bär mask. Men är jag infekterad ska jag ju inte vara med-mänsklig med andra utan ska hålla mig från folk. Munkavle skulle passa på en del mask-agitatorer.

Detta var en smula åsikter och tyckerier blandatmed lite information kring vad som händer och fötter med oss de närmaste dagarna. Jag har också mycket annat jag funderar över – inte minst hur kyrka är och skall vara Kyrka i tider som dessa. De sakerna skriver jag inte här – i alla fall inte nu. Det finns alldeles för många som är Nalle-Puh-iska till sitt sinne. När vi var hos lilla Ava såg vi ett avsnitt om den klen- och korttänka nallen och i där fanns denna tänkvärd dialog.

Kristoffer Robin: Det är något jag vill berätta.

Nalle Puh: Är det något trevligt?

Kristoffer: Nej.

Nallen: Då kan det vänta.

Det finnsmånga Nalle-Puh-ister som inte vill eller kan ta in dåliga nyheter, tveksamheter och funderingar. Sådana som jag som fast jag anser mycket är bra ändå har åsikter, tyckerier och genom någon sorts exponerad kreativitet skulle kunna påtala brister och profetera att allt inte håller på sikt anses som ”jobbiga”. Men jag funderar...

Till vill jag önska var och en som läst så här lång en GOD JUL!

* Naturligtvis vände jag paketet men man retas så med barn. En jul för en generation sedan kom en tomte och inledde samvaron med den undersökande frågan Finns här några snälla barn? Utifrån mitt svar Nej! Här finns bara bråkiga ungar! sa tomten Då går jag väl då! och gick ut igen. Flickorna skrek! Deras mesige farfar gick ut på bron och hämtade in tomte och säck.

Om du, noble Bloggläsius, är av sorten nyintittad gluttare kommer strax en för dig alldeles nödvändig hänvisning till ett tidigare inlägg.

Om du är en kroniskt brukare av min blogg kan du teorin ha kanske inte ett färskt men kanske en liten bit in i hjärnkontoret i alla fall ett minne av inlägget gemmologi jag skrev den sista juli mitt i sommarvärmen.

Hur det än är med sakerna är den snabbaste vägen att nå den betraktelsen att klicka här.

Jag vill denna tredje-Advents-helg några månader senare enkelt meddela att Fitzmyers kommentar bara är SÅ tråkig. Den är som rundpotatis med upphetsningsgraden noll, något som i alla fall är bättre än kålpudding.* Kommentaren är lika skojig som TV-sändningar från Riksdagen när någon ledamot frågar en minister om fiskekvoter i Öresund eller väghållning i Dalsland. Snustorra fakta man spontant känner att man mycket väl kan klara sig utan.

Av denna skrivning kan du, noble Bloggläsius, dra slutsatsen att det självstudieprojekt jag grep mig an inför denna höst och berättade om i det nämnda blogginlägget gått ohärrans trögt. Hur Fitzmyer arbetar berättade jag i juli. Nu kommen in mot slutet av första volymen konstaterar jag att det slipas stenar precis som jag beskrev det men jag har noterat ett par tidstypiska ting kanske värda att berätta.

Fitzmyers kommentar publicerades 1981. Det betyder att han samlade material och skrev den under 1970-talet. Den präglas av var den Bibelvetenskapliga forskningsfronten gick då – ungefär samtidigt som jag läste teologi i Uppsala. Vad jag i efterskott fattat är att då – på 70-talet – flyttades fronterna en hel del utifrån några viktiga aspekter.***

Döda-havs-rullarna var färska. De var de naturligtvis inte alls eftersom de begravds ungefär år 70 men som upphittade dokument 1948 var de färska. Bibelforskare var eld och lågor över hela böcker och cornflakes-stora pusselbitar. Man näst intill kissade på sig av lycka över att till profeten Jesaja i Gamla testamentet ha hittat en hebreisk handskrift som var 7-800 år äldre än de handskrifter man redan tidigare. De första årtiondena pysslade och pusslade man i tanken och förhoppningen att hitta texter som skulle vara eller åtminstone ansluta till texter i Nya testamentet – även om dessa var skrivna på grekiska. Några övergripand paralleller har man inte funnit varken då eller senare men på 1970-talet flämtade man av lycka om man fann en pergamentbit med tre ord i samma följd som en hebreisk eventuell förlaga till ett av evangelierna kan tänkas ha haft. Fitzmyer redovisar en massa sånt och präglas av tidens Qumran-feber. Lite Naq-Hammadi-frossa finns också i anslutning till de fynd man gjort i Egypten i slutet av 1940-talet av Tomasevangeliet och diverse andra antika religiösa skrifter.

Nu märker jag att detta skriveri om det görs färdigt kommer att bli ohärrans långt. Jag slutar därför nu men varnar för eventuell fortsättning. Berättelsen om att Bultmans ande fanns kvar och Katolikerna kommit ut kan mycket väl dyka upp under rubriken kritiskt läge 2.

* Visserligen ger smaklös o-mandelpotatis ett stabilt näringsintag men det är också allt. Vibrationer av längtan uteblir. Kålpudding undviker jag bestämt.

** Ordet ohärrans är dialekt. På riksmål ligger det mellan gräsligt och vanvettigt – typ.

*** Den frontförflyttningen har inte stannat av. Idag – 12 dec 2020 – finns det på svenska universitetsbibliotek 606 böcker som på olika språk och skilda vetenskapliga sätt behandlar just Lukas berättelse om Jesus, den som Fitzmyer behandlar. Två av de 606 har kommit till i år, sex förra året och 178 efter millenie-skiftet. Det är nästan en tredjedel. Backar man längre tillbaka ser man att mer än hälften av de 606 volymerna, noga räknat 377, tillkommit efter Fitzmyer gav ut sin kommentar. Forskningen plöjer på kring de texter från antiken som jämfört med andra suveränt toppar analysligan.

Så sa barnbarnet Lisa vid ett tillfälle för runt ett ½år sedan – typ. Hon är 3½ nu. Vid tillfället då hon kved – vi har det på film – hade hon feber och var trött och irriterad över regn, dimma och rusk. De e sjiitväder! Jag vill ha vanlit väder! blev bevingade ord också hos hennes mormor och morfar – Primärhustrun och jag.

Det har varit sjiitväder länge nu. Jag såg i gårdagens Palt-Post alias Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen att såhär långt i december toppar Umeå landets sol-liga med hela fyra timmar. Fyra!

Förra månaden var det bitvis på samma sätt framför allt i slutet och jag föreslår därför en kalenderreform. Det är på tiden att vi släpper förankringen till de antika romarnas gudar, kejsare och simpla numrering och i stället delar in året efter hur det är på våra breddgrader. Grå-vember och Dis-ember kommer då att avsluta året – om vi envisar oss med att ha nyår nära vintersolståndet i stället för mitt i sommaren.*

Jag är trött på sjiitvädret.

Jag är också less på en del av hur media bevakar Corona-pandemin.

Att vi får dagliga uppdateringar av konstaterad smitta, inlagda på sjukhus inklusive intensivvård samt dödstal är helt OK. Den samtidiga leveransen av ackumulerade siffror sedan pandemistart är också bra. Det jag saknar är uppgifter om antalet utskrivna från sjukhus och annat som tyder på att folk också tillfrisknar samt att den förkrossande majoriteten av dem som har symptom och testas inte har Covid19. Naturligtvis önskar jag inte detta för släppa på de råd och anvisningar som gäller utan bara för fullständighetens och balansens skull. Alla som blir sjuka dör ju inte – typ.

Media måste producera invändningar. Den rollen har man i ett öppet samhälle. Det är helt OK. Samtidigt irriterar det mig att man tjatar om vaccin och när det skall komma men när det då blir så startar omedelbums jakten på vaccinets faror eller andra spekulationer om vad somkan tänkas gå fel. Man ventilerar upprördhet över att det inte finns planeringar men när sådana kommer gräver man genast efter invändningar och oklarheter. Jag tycker media skall besinna sig lite och främst se sig som informatörer i en kristid, inte alarmister sommåste ropap å vargen hela tiden. Kulmen av detta är det evinnerliga ansiktsmasksältandet och krav på riksomfattande maskering på grund av att det är trångt i tunnelbanan i Stockholm. Folk kan faktiskt tänka själva! Ingen förbjuder mask!

Jag är mätt på Brexit.

Jag har glömt när britterna röstade men det var länge sedan och de verkar fortfarande inte ha fattat att om man går ut hamnar man ute eller att det samtidigt inte går att skita och hålla emot. Det har varit förhandlingar år ut och år in och nu verkar det i alla fall bli utträde utan avtal. De är knepiga, britterna.

Trump är jag också mätt på!

I det fallet är det just nu lite lugnt – peppar, peppar. Det kommer inga fler märkligheter från hans håll eller i vart fall kablas de inte ut över världen. Att han plockas undan är en ljusning i sjiitvädret.

* De andra månaderna skulle då kunna bli Kallmånaden, Kallaremånaden, Kattmånaden, Lurerimånaden, Pollenmånaden, Maskrosmånaden, Badmånaden, Bärmånaden, Gulmånaden och Dubbdäcksmånaden.

OBServera frågetecknet i rubriken!

Det är ett allvarligt menat tecken.

Det är kanske till och med ett tecken i tiden.

Det finns en massa sociala medier, plattformar och diverse jox på nätet som jag helt lämnat därhän. Jag twittrar till exempel inte. Instagrammar inte heller. Eller tic-tockar eller något annat. Jag bloggar stilla och lugnt samt figurerar mest som tittare och läsare här och där på Facebook. I det stycket har fokus ändrats de sista dagarna. I vart fall tanke och tidsåtgång.

I blogginlägget  fyrkantiga tankar av den 27 november skissade jag ett par figurer kopplade till Svenska kyrkans syfte och församlingens Grundläggande uppgift. Läs gärna om den bloggposten. Då saker och ting händer och jag, fast jag är pensionär, fortfarande är präst finns sakerna kvar i min stackars huvudskalleknopp och jag ältar frågor som Hur skall det fyrledade syftet uppnås? och Ska man vikta, och i så fall hur, uppgiftens fyra aspekter?

Följer jag för egen del det jag uppmanade till i fyrkantiga tankar tror jag vad gäller syftet har jag tyngdpunkten i att söka leda till och vidare i tro med forma gemenskap på andra plats. Vad gäller den grundläggande uppgiften har jag Mission-Undervisning på andra plats efter Gudstjänst som enligt kyrkans regelverk är en grundläggande grundläggande uppgift. Om en församling inte har någon diakoni eller systematisk undervisning är det brister av näst intill klandervärd art men om man systematiskt inte firar gudstjänst på sön- och helgdagar avskaffas församlingen och slås ihop den med en annan i grannskapet. Däför ”måste” jag rent principiellt sätta gudstjänst först. Att Diakoni sedan för mig ”kommer sist” betyder inte att jag anser det oviktigt. Tvart om! Ser jag till vad jag tror jag är hyfsat bra på är jag mycket mer en pedagogisk präst än en terapeutisk-diakonal sådan och har därför aldrig sökt att agera i så viktiga ting som till exempel att vara sjukhuspräst eller liknande. Sådant måste hanteras av folk som har klo för det, inte av jag som har den tummen mitt i handen.

Till Undervisning hör de Bibel- och samtalsgrupper jag fått förtroende att – så här långt – fortsätta att söka hålla ihop. Nu är de liksom gudstjänster och allt annat stängt för fysiska möten och man försöker sig på ”lösningar” via nätet – i lokalförsamlingen liksom på de flesta håll. Det är funderingar och försök till sådant på nätet – film, text, skriveridialoger, uppkoppling i grupp – som tar energi från bloggandet. Kanske står jag inför ett digitalt fokusskifte – eller så inte.

Vad Älvsby församlingen gör på nätet kan man följa via hemsidan eller Facebooksidan.

• Söndagar kl 11 strimas gudstjänst direkt. Lättast följer man den via Facebook. Jag tycker det är bra med direktsändning även om det finns ett och annat tekniskt att utveckla när man filmar.* Man kan också ta del av det hela i efterskott.
• Under lördagen publiceras en träjler för helgen i form av ett kort samtal mellan två personer.
• En också förinspelad Veckans psalm hamnar på Facebooksidan i slutet av varje vecka.
• Onsdag eftermiddag spelar man in Veckans andakt som blir tillgänglig från och med 18.30.
• Annonseringar kring ACT och andra saker kan förekomma, synligt i flödet.
• Kopplat till detta Facebookande men inte i huvudflödet finns gruppen Bibelstudier läsåret 20/21. Vad som läggs där synns bara för gruppen som är öppen att ansluta sig till. I det flödet har jag pratat in tre filmer som återberättar vad samlingarna tidigare i höst, innan gruppen, sysslat med. Där kan man också skriva och kommentera.**

Och mitt i dessa funderingar kring möjligt digitalt fokusskifte blev det i alla fall ett bloggeri.

* Förrförra helgen hamnade allt från Vidsels kyrka på högkant. Man kan tycka sånt är taffligt men jag ser det inte så. Klart att förinspelat och redigerat kanske blir ”bättre” men jag ser det som ett värde att gudstjänsten firas när den sänds även om den får lite amatöristisk karaktär. Det handlar på något sätt om ”mer närvaro” då.

** I en kommentar till mitt blogginlägg distans-bibel 1 dec 20 nämner kompisen tobbe lindahl att han inte fattar vilken nytta och glädje av man över huvud taget kan ha av Facebook. Jag svarade på den kommentaren däroch då men ser att den här presenterade listan också är ett svar – typ.

Det må vara rätt eller orätt men jag räknar mig själv som ganska smart. Vad gäller vissa fält man kan kunna något om kan jag ganska mycket. Jag är dock inte bara en faktanördisk kalenderbitare utan dessutom hyfsad i att av Fakta 1 och Fakta 2 dra Slutsats 3 och från det ställa upp Hypotes 4. Jag är nog en smula analytiskt. Kanske har det med IQ att göra. Vad vet jag.

Det finns annat än IQ, saker som nog är viktigare när det kommer till kritan. EQ och SQ till exempel. EQ är emotionell intelligens med lyhördhet, empati och liknande. SQ betyder social intelligens eller kompetens och har att göra med hur man fungera med folk och om man över huvud taget går att ha i möblerade rum. Om det finns fler sorters Q – humoristisk intelligens (HQ) och bloggerikompetens (BQ) – vet jag inte. Nu handlar det dock om DQ, alltså dammsugarkompetens!

Missförstå mig nu rätt! Naturligtvis kan jag dammsuga! Helt väck i planeten är jag nämligen inte. Jag vet att man tar apparatens sladd och ansluter den till två hål i väggen. Jag vet att man trycker på en knapp. Jag kan fatta tag i slangen. Jag kan fram och tillbaka över golv, mattor, bokhyllor och andra ytor föra den del av slangen som inte är fäst vid själva brum-maskinen. Jag vet också att man ibland behöver, eller i alla fall bör, byta änden på slangen så den får ett annat så kallat munstycke som inte alls ser ut som en mun. Jag kan till och med byta påse i maskinen!*

Alltså kan jag dammsuga – eller köra snabeldrake som det heter hemma hos oss efter en bilderbok barnen hade när de var små.

Idag var andra gången jag agerade enligt ett nytt dammsugningssätt jag just kommit på. Saken är en detalj i sammanhanget och gäller trappan från övervåningen ner i suterrängdelen.

Jag har alltid – alltid, alltid och jämt och ständigt! – börjat damsugningen med övervåningens sovrum, toa, hall, kök och vardagsrum. Sladden har då varit fäst vid de två hål i väggen som är mest i mitten av alltsammans. Då trappor skall städas uppifrån har jag sedan fortsatt med att snabeldraka nedåt. Arbetsställningen har då varit typ vinkelhake med slangens munstycke på trappsteg nedanför de avsatser där mina fötter varit placerade. Med den metoden fixas trappans första raka del, vänstersvängen, den andra raka delen och den andra vänsterkurvan.

Kommen så långt räcker inte sladden från uttaget mitt i hallen! Alltså får jag trycka på knappen så manicken blir tyst samt balansera redskapet på breda trappsteget i första vänsterkurvan, ta en promenad tillbaka upp där jag drar ur kontakten som jag kastar ner till vägguttaget rakt under som jag går ner till för att fixa anslutningen innan jag knallar upp tillbaka till snabeldraken som då bärs förbi trappans sista sektion som till sist kan dammsugas nerifrån innan golvytorna nere gnids av.

Vad har jag nu kommit på? Idag och förra gången jag dammsög?

Jag har direkt efter att övervåningen gjorts klar kastat ner sladden och anslutit den nere innan jag börjar ta det hela steg för steg. Visserligen är maskinen då fortfarande kvar en trappa upp men jag kan ta den i ett fast grepp och successivt städa trappan uppifrån genom att backa nedåt.

En fantastisk utveckling! Rak rygg! Inget avbrott med spring mitt i trappsugningen.

Detta har jag nu kommit på efter 38½ år i kåken! Snacka om varierad intelligens.

Apropå intelligens – hur smart känner du dig, noble Bloggläsius, när du just läst detta nonsens ända hit?

* Om byte av dammsugarpåsar kan noteras det märkliga fenomenet att när den påse som är i maskinen är full är påsen med nya påsar tom – sedan man väl hittat den.

Saker förblir och ändras.

Med de Corona-restriktioner som reglerar att arrangemang med fler än 8 personer inte skall äga rum sker Bibelstudier och liknande på distans utan fysiska samlingar åtminstone året ut. Som brukligt kommer "lathundar" via församlingens hemsida idag den 1:a och om två veckor den 15:e.

Till detta är att det bildats en grupp på Facebook – Bibelstudier läsåret 20/21. Jag har berättat om det i tidigare blogginlägg. Genom gruppen kan man om – teknik och kunnande i tekniken räcker – delta i samtal åtminstone skriftligt, kanske också muntligt förutsatt attman har ett Facebook-konto. Via Älvsby församlings hemsida hittar man länkar och mer information. Där finns också tidigare "lathundar" att ladda ner. I pappersform finns de på ett bord i Älvsby kyrka just där man kommer in.

Vem som helst, inte enbart personer som är listade i Bibelstudiegruppen som den var när man kunde träffas eller de i den nya på Facebook, är välkomna att använda "lathundarna" när och där de kan ha glädje av dem. Tankar, reflexioner, reaktioner och frågor kan man skicka som SMS till 070-6862466, som epost till [email protected] eller i vanligt brev till Stig Strömbergsson, Turistgatan 30, 94234 Älvsbyn.

 Nu över till "lathunden" för 1 december – Nya tag!

1. Ingen tillbakablick. I stället en sidoblick.

Tidigare "lathundar" har alltid börjat med en tillbakablick – men inte idag. I stället hänvisar jag till de tidigare pdf-filerna som man kan ladda ner från hemsidan. Ikväll provar vi i stället något annorlunda – något mer direkt via internet.

2. Det behövs att man har Facebook – som många har.

När församlingen sänder sina gudstjänster via sin hemsida och sitt Facebook kan man följa dem även om man inte är Facebook-are. Det går inte när det gäller Bibelstudier läsåret 20/21. För det ändamålet behöver man – som de flesta har – ett Facebook-konto som kostar gratis. När man har ett sådant kan man söka rätt på gruppen och vara med-varande den vägen. Gruppen har bara funnits några dagar och än så länge är de flesta som är med Älvsbybor som tidigare brukat mötas när vi kunde träffas samtidigt i samma lokaler.

Det måste inte vara så. Till en sådan grupp kan man ansluta sig själv och man kan inbjuda andra att komma med. Var nyfiken och initiativrik! Det blir ett annorlunda sätt där många, inklusive jag själv, är nybörjare.

Så här skrev jag i gruppen natten mot den 1 december. Det får också bli instruktionen i denna "lathund":

Nu blev det just 1 december, midnatt mellan måndag och tisdag. Jag har inte lyckats – än – men imorgon kanske det går. "Gör om, gör rätt" säger jag till mig själv.

Vad var det jag inte fick till?

Svar: En filmad start på tankeutbyte i denhär gruppen. Jag spelade in mig själv då jag försökte ge en introduktion till att här samtala om Liv, Tro och Bibel OCH ett referat av vad främst tisdagsgruppen sysslat med under hösten. Filmen blev för lång. 30 minuter blir för mycket  att svälja för Facebook. För många bytes? Eller så gjorde jag något annat fel sedan jag fått ljud och ljus som jag ville. Försöker nog igen tisdag förmiddag.

Förresten: Något referat av höstens onsdagskvällar blev och blir det inte. Där finns ju överenskommelsen att inte yppa på sidan om.

Så hur kan tisdagskvällen 1 dec bli?

Jag föreslår att man kollar här runt 18.30 för att se vad som finns. Vid 19-tiden provar jag öppna det som heter "Rum" längst upp till vänster. Kanske ser och hör vi varandra då. Dessutom kan vi ju skriva samtalstrådar och samtala på det sättet inte bara då utan framöver så länge vi vill.

Det är okänd terräng - för mig i alla fall - att ha Bibelstudium med tankebyte på just det här sättet helt utan att ens vara några i samma rum. Det är okänt men inspirerande. Vi får treva oss fram tillsammans.

Sedan såg jag att filmen ändå hade gått igenom och var synlig. Hur fattar jag inte.