stigstrombergsson

Det är nu mer än en vecka sedan jag sist skrev något på den plats i cyberrymden som är en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet – som ståri blogghuvudet om man läser det på dataskärm. Mer än en veckas ”tystnad” och utan ”annonseringar” på Facebook kan nog sägas ge diagnosen på bloggens äkta lästal. En influencer av rang är jag inte men besökstalet, den notering som visar hur många IP-adresser det gjorts ingluttningar från, är i alla fall tvåsiffrig också när inget nytt finns att ta del av. Tvåsiffrigt och ibland rentav med en 2a först.

Min tystnad betyder inte att jag saknar åsikter och tyckerier. Det är fasen exponerad kreativitet som tagit stopp! Sinnet har blivit lika disigt, mulit och kulit som vädret varit hela denna december.

Vi lever i en bubbla, Primärhustrun och jag. Vi uppmanas ju att göra så.man ska bara umgås med folk man bor med. Då vi sedan sommaren 1978 är sambo under äktenskapliga former kan med fog säga att vi bubblat in oss rejält.

Men ibland babblar vi med någon annan bubbla, i telefon men också på 1½ meters håll. När vi promenixar trixar vi inte med avstånd och trängsel – trängsel i Älvsbyn?! Inte ens när vi snabbträffar de norrbottenslevande barnen och barnbarnen vänslas vi närgånget i stora hopar.

• I förrgår blev det så med lilla Ava 2½ år i Unbyn utanför Boden. Vi reste dit för att avlämna julpaket till dottern, mågen och den lilla tösen – som fick flest. Den familjen planerar att jula med farmor och farfar i Umeå och då uppkom ju behovet av en förträff – typ. När man är så liten som Ava tror man att alla paket är för en själv så hon var överlycklig när morfar – jag – kom med ett stort paket i famnen. Att det var en bob i lådan under pappret visste hon ännu inte. Bobbar är stora. Jag höll paketet så att jag inte kom in genom dörren. Tösens ansiktsuttryck förändrades betänkligt när jag sa: Det är alldeles för stort! Jag lägger tillbaka det i bilen.*
• Kusinen Lisa 3½ som bor i Järvsö ser vi och pratar med i telefon. Hennes mor och far synkar jularna på samma vis som de i Unbyn och firar jul med pappornas föräldrar vart annat år. Med Lisa bubbel-babblar vi på håll och har låtit Postnord stå för vissa leveranser.
• Brukligt på jularna de sista 10åren har varit att vara där Luleå-barnbarnen Tyra och Adrian har sin nattvila. Vi brukar då vara en drös med folk: Tyra, Adrian, deras föräldrar, deras farbror, en morbror, deras mormor och morfar samt deras mammas mormor och morfar och så sist men inte minst vi från Älvsbyn. Det är det ”mindre sammanhanget” vart annat år. När småkusinerna med föräldrar gör norrbottensjul blir det 6 till, alltså ingen bubbla utan mer likt luftskeppet Hindenburg – googla!
• Detta pandemiska år har inte bara Hindenburg störtat utan också ”den mindre ballongen”för att i stället småbubbla häroch var och då och då. Imorgon blir det Lilla julafton i Luleå och sedan har vi plus yngste sonen en trepersonersjul här för att sedan på nytt träffa Tyra och Adrian på Annandagen eller så. En annorlunda jul. Alla är i alla fall friska.

Lokalt har smitt-talen sjunkit men i regionen, nationen och världen i övrigt är det inte muntert. Vad jag fattar har många fattat tag i situationen och bubblar in oss på liknande sätt som vi medans andra totalt verkar sakna fattningsförmåga för att handla och trängas i tunelbanor, på partajer och annat. Ett stor-tätorts-syndrom drabbar hela landet och ylandet efter munskydd tjuter högre och högre även i glest befolkade skogar, berg och dalar. Det är som om mediaoch tyckare tror att folk skyddas av de skydd man för en anständig kostnad kan köpa i handeln. Så är det ju inte! Det är sant att om jag är infekterad skyddas min medmänniska i någon mån av att jag bär mask. Men är jag infekterad ska jag ju inte vara med-mänsklig med andra utan ska hålla mig från folk. Munkavle skulle passa på en del mask-agitatorer.

Detta var en smula åsikter och tyckerier blandatmed lite information kring vad som händer och fötter med oss de närmaste dagarna. Jag har också mycket annat jag funderar över – inte minst hur kyrka är och skall vara Kyrka i tider som dessa. De sakerna skriver jag inte här – i alla fall inte nu. Det finns alldeles för många som är Nalle-Puh-iska till sitt sinne. När vi var hos lilla Ava såg vi ett avsnitt om den klen- och korttänka nallen och i där fanns denna tänkvärd dialog.

Kristoffer Robin: Det är något jag vill berätta.

Nalle Puh: Är det något trevligt?

Kristoffer: Nej.

Nallen: Då kan det vänta.

Det finnsmånga Nalle-Puh-ister som inte vill eller kan ta in dåliga nyheter, tveksamheter och funderingar. Sådana som jag som fast jag anser mycket är bra ändå har åsikter, tyckerier och genom någon sorts exponerad kreativitet skulle kunna påtala brister och profetera att allt inte håller på sikt anses som ”jobbiga”. Men jag funderar...

Till vill jag önska var och en som läst så här lång en GOD JUL!

* Naturligtvis vände jag paketet men man retas så med barn. En jul för en generation sedan kom en tomte och inledde samvaron med den undersökande frågan Finns här några snälla barn? Utifrån mitt svar Nej! Här finns bara bråkiga ungar! sa tomten Då går jag väl då! och gick ut igen. Flickorna skrek! Deras mesige farfar gick ut på bron och hämtade in tomte och säck.