stigstrombergsson

För några minuter sedan skrev jag en så kallad statusuppdatering hos mig själv på Facebook och på församlingens Facebook-sida.

Så kom jag på: Det finns folk som fast de finns där inte följer mig på Fäjjan. Det finns till och med individer som rentav saknar all kontakt med just det sociala mediets stormar, vindpustar och sardinhostningar. För (honom och alla eventuellt likadana) återger jag uppdateringen här:

"Vad gör du just nu?" frågar FB. Jag pausar. Har skrivit en "Omvärldsanalys" vad gäller ungdomsverksamhet och själavård i församlingen. Ingår i en kurs jag går.

Strax skall jag bita tag i förkunnelserna för i morgon. Högmässa Älvsby kyrka 11.00. Dop 13.00. Tro- och bönprat vid konsert i kyrkan 18.00. Matad helg.

Såhär skrev jag på Facebook tidigare idag, under eftermiddagen.

Sitter i solen. Storgatan i Luleå. Shoppar födelsedagssaker till barnbarn. Väntar på deras farmor. Och funderar på gudstjänsten i Älvsby kyrka på söndag 11.00. Bönsöndag och Första maj. Kombination?????

Det är det sista i saken jag vill beblogga. Inte presenterna till lille Adrian som snart fyller fyra. Sådant är privata och intima saken mellan hans farfar och farmor och honom själv – lillgubben.

En första maj? En söndag? Vad innebär det?

Den söndag som i Kyrkans år är Bönsöndagen?

Hur blir gudstjänsten? Och förkunnelsen i densamma? Och förkunnelsen sedan på kvällen i en gudstjänst till. En musikgudstjänst/konsert med inslag av låtar skrivna av Björn Afzelius?

Detta är de typ ”stora” förkunnelseuppdrag, och Böne-uppdrag. Som ligger framför mig detta veckoslut. Ett veckoslut där det för vilken gång i ordningen som helst åligger mig att inte ensam men väl med tolkningsföreträde i gudstjänster koppla ihop Vad Gud vill och står för med Människan av idag närvarande på plats. Det är ju gudstjänstens uppgift – att vara en bro mellan dessa brofästen. Jfr bilden som blir större när man klickar på den. Teologi kan mycket väl bytas ut mot Gudstjänst.

Sådant funderade ag som hastigast på när jag satt på Storgatan.

Jag funderade på Första-Maj-toner angående bönen:

….oket ned påskriften ”Bed och försaka” länge oss nedtryckt i mörker och nöd... ur sången Arbetets söner.

Eller Bed och slit, gnag in bit! Du får smör ovanför när du dör … av Joe Hill.

Sambandet Bön och makt.

Och Bön som ropet ur misären.

Blir det innehållet i förkunnelsen på söndag?

Vi får se.

Synpunkter mottages i kommentarfältet.

Jag vet inte hur folk i allmänhet ser på sig själva, sin lämplighet, skicklighet och fallenhet för de uppdrag de står i. Eller på sina brister och tillkortakommanden. Det är nog ganska olika. En del har ett hart när outhärdligt självförtroende och låter det låta. Andra klassar ner sig kapitalt och – för att använda ett uttryck ur Den Heliga Skrift – sätter sitt ljus under skäppan. En öppen fråga är verkligen om det är över- eller underskattarna som är mest malplacerade.

För egen del funderar jag också.

Jag vet att vissa saker som kan höra till uppdraget att vara präst ligger bortom min förmåga. Sjunga till exempel. Det har jag aldrig efter målbrottet kunnat göra på så sätt att folk bett om mer. Den lilla förmågan som en gång fanns att mer hjälp av ordbok och grammatik mödosamt dechiffrera Bibel-hebreisk text har försvunnit. Motsvarande färdighet vad gäller Nytestamentlig grekiska är på nedgång. Möta folk, välja rätt, hantera relationer, utveckla – allt sådant kan jag också tvivla på om jag fixar på rätt sätt.

Men ser jag realistiskt på mig själv vet jag också att det finns saker jag kan och fält jag behärskar. Dessutom finns det andra som anser jag kan det. Utbildning, vidareutveckling, erfarenhet spelar ju rimligen viss roll. Därför dristar jag mig till att påstå att jag åtminstone nog har tre kompetenser:

• 1. Jag är en kunnig erfaren präst. Teoretiskt kunnig med många tenterade poäng. Det fanns en ”fet” teologie kandidatexamen i botten redan 1977 följd av egen läsning genom alla år och vad det led en uppgradering till Teologie Magister. Till detta erfarenhet av vanligt församlingsliv i vanlig församling.

•  2. Jag är också en erfaren och hyfsat kunnig pedagog, främst en produkt av åren som skolpräst och lärare på folkhögskola med elever med olika förutsättningar och inriktningar. Formell lärarutbildning har jag inte men erfarenhet och viss förmåga att reflektera har jag levt och läst mig till.

Dessa två ”förmågor” tillmättes värde när jag under 2013 fick det uppdrag jag nu har – präst med uppdrag att fira gudstjänst och till det tydlig profil mot konfirmand-, ungdoms- och studieverksamhet. Min tredje kompetens var då inte aktuell. Det gjorde inte ett dugg – faktiskt. Men den finns nog där i alla fall.

• 3. Det var när jag var stiftsadjunkt drygt första halvan av 1990-talet som jag nog nosade på kompetens 3. Uppdraget då var till stor del av personal- och förtroendemanna-fortbildning och att som någon sorts kyrklig internkonsult fräsa runt i stiftet för att söka bistå församlingar i att vad gäller verksamheten tänka strategiskt, sätt mål och utarbeta handlingsplaner. Att vara bra på sådant strategiarbete är svårt men jag lärde mig nog en del. Faktiskt tillräckligt mycket för att inte ha håg till att söka bli till exempel kyrkoherde med just sådant ledningsansvar.

Det är alltså kompetens 1 och 2 jag tycker är skoj – att vara Präst och Lärare. Men samtidigt kan jag när jag ser kyrkan (och andra organisationer) lokalt, regionalt och nationellt inte helt hålla undan 3-an-tankarna. Det gör nog att jag ibland drabbas av viss sinnesoro. Det skapar nog också ibland sådan hos andra – jag håller ju inte alltid käft. Men i ljusa ögonblick kan det nog ändå vara en tillgång – kanske.

Men det är till uppgifter som hör till kompetenserna 1 och 2 min håg står.

Varför skrev jag detta?

Svar: För att sortera egna tankar!

Inget annat.

Det är rejält omladdande att förlänga vintern med en vecka som vi nu gjort också detta år. Rejäl time-out med utevistelse, miljöombyte, färre TV-kanaler, mindre saker att ”måsta” fundera kring, inga kända personer att byta och bryta tankar med än de närmaste som man valt att leva med, inte fått i tombolan som ger arbetskamrater, deltagare i verksamheter osv. Riktigt skönt.

Vad som hänt och icke hänt hemmavid har jag ingen aning om.

Har inte ens läst Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen på nätet. Bara tagit del av lite TV-nyheter som denna vecka av alla världshändelser av global betydelse valt att låta sig domineras av hur man på obligatoriskt ädelsvenskt sätt i alla tänkbara lägen ska hälsa på folk. ”Debatten” saknar verkligen inte inslag av storsvensk tolerant intolerans mot människor med intimitetsgränser som yttrar sig på annat sätt än hur ”vi vet att det skall vara”.

Ett par bloggar och Facebook är andra media som givetvis då och då kollas av medelst telefonen. Inte heller där händer i min värld något som hetsar upp mer än till en liten ruskning på huvudskalleknoppen. Jag säger bara: If it ain´t broken, don´t fix it!

Kontakter från ”jobbet” har lyst med sin frånvaro lika intensivt som solen gassat från skyn. Endast ett sms från chefen som önskade ett samråd kommande måndag*. Idag på morgonen kom också ett sms från en av konfirmanderna med fråga om kyrkogången. Inte mer. Både skönt men också lite tomt. Faktiskt.

Vinjettbilden ovan är en annan än de tidigare. I morse släckte jag törsten vid ½5-tiden och såg Lapporten i soluppgångstid just på det sätt bilden visat. Riktigt odumt!

Och till sist: Jag vet, fattar, inser och förstår att bloggskriverier av den art jag levererat sistlidna vecka inte välter några koiskar. Besöksstatistiken visar det. 20-30 ”trogna” (utan andra kvaliteter i livet?) per dag. Inte mer. Men å andra sidan inte färre heller.

Måste nog skärpa mig! Bli mer förargelseväckande – typ. Men om vad?

*  Här på bloggen har jag tidigare när hon var komminister kallat Brunetten. Nu när hon axlat kyrkoherdemanteln behöver jag en annan beteckning men har inte hittat den än. Förslag?

Ta rubriken till exempel – vvs1605 s&mv. Perfekt längd för att inte ge radbrytning i listan till höger över alla blogginlägg. Tydlig i sin innebörd,lättbegriplig men katastrofalt lång: vår-vinter-semester 2016 bloggpost 5 skinn- och muskel-vila. Klart som amen i korvspadet!

Det är alltså vad denna fredag innebär för egen del. Viss återhållsamhet. Hålla igen efter att ha varit på skidor måndag-tisdag-onsdag-torsdag. Även muskler behöver vila – särskilt när de är så oövade som mina. Men visst kommer jag att vara ute en del framåt dagen. Ett lätt molntäcke kommer denna dag att skydda min brända näsa mot solens strålar. Men jag känner ingen press – jag kan tro mig om att vara lat och sysslolös. Faktiskt.

Just sysslolöshet är något som lätt slår knut på sig självt. Man brukar ju ibland säga att vi svenskar ”har Luther på axeln” och därför fylls av skam och skuld av vad vi uppfattar som onyttigheter. Lättja är en sådan onyttighet. Flådig restaurangmat likaså. Extravaganser i vilken form som helst. Trist, grått, arbetsamt, nyttigt, hälsosamt, praktiskt,nödvändigt, plikttroget – allt sådant skylls eller prisas Luther för. Och då menar jag Martin Luther som med sin protest mot nasande av förlåtelse kom att kicka igång reformationen för snart 500 år sedan, inte Martin Luther King som en nyhetsfelsägning påstod för några dagar sedan.

Jag tror egentligen inte det är Luther vi har på axeln. Snarare Calvin som var en mycket tristare reformator. Luther var ju en glad lax som var så pass insatt i det tyska folkets ölhävande dryckesvanor att han kunde ta därtill hörande melodislingor och ge dem ny Bibelundervisande text.

Med detta menar jag givetvis inte att det skulle vara fel att vara nyttig, plikttrogen,ambitiös och arbetsam. Bort det! Jag menar bara att om man inte är det jämnt behöver man inte med en skammens rodnad gå i älven.

Men man luras! Alltså blir lurad. Av sig själv. I alla fall jag. Till och med denna vecka tänkt för lättja, återhämtning och reduktion av den övertid arbetet genererat.

Med flit och kraftfull beslutsamhet har jag valt att inte reflektera över konfirmand- och ungdomsverksamhetens utfall såhär långt detta ”läsår”. Mycket har gjorts i det under-bemannade läget men tid för återblick, eftertanke och avstämning har inte funnits. En fjällvecka skulle ju kunna vara smultron för en sådan sak – egentligen. Men si det har jag bestämt mig för att den inte skulle vara!

Och då drömmer jag om det! På nätterna!

Vilket måste vara att pliktskallen går på tomgång!

Fast inte natten mot idag. Den var jobbfri. Men de tidigare nattvilorna.

Och det har varit bra drömmar. Känts bra och bearbetande när jag vaknat till för att dricka lite vatten eller så. Intressanta. Men borta ur minnet när morgonen randats.

Det är myko. Men bra. Tyder troligen på att jag vilar – i alla fall.

Madammen har inte riktigt samma behov av muskelvila som jag. Såhär vid lunchtid är hon i backen. Jag är i stugan och när nu denna (meningslösa?) bloggtext skrivits färdigt skall jag åter dyka ner i volym två av Leo Tolstojs Krig och fred.

Det finns inte SÅ mycket att skriva om.

Det lilla får jag väl publicera imorgon, fredag.

Nu är det torsdag kväll med små notiser.

Vädret i Björkliden ger inget nytt. Bara sol, sol, sol och sol. Fast idag lite vind. Men bara lite.

Värre har det blåst i ”politiken”. Utebliven handskakning skakar handlöst alla. Visst har en person uppträtt lite apart men jag kan personligen inte mobilisera kraftig upprördhet. Diskriminering och särskiljning av kvinnor sker på många fler och allvarligare sätt än att en man med en personlig sexualmoral som får honom att känna sig tafsande vid beröring vill avstå från sådant. Men kanske måste vi alla bli högerhandsfundamentalister. Kanske. Jag skakar i alla fall tass på ”normalt” sätt.

Skellefteå ligger pyrt till. I hockeyn alltså. Måstematch nästa gång.

Solnedgång för en timme sedan – strax efter 21.

Kompenseras väl av fullmåne i Lapporten.

Bra godnattbild inför nattens vila och drömmar.

Just nu är det onsdag eftermiddag.

I den förhyrda stugan sitter jag och skriver.

Saknar dock internetuppkoppling. Men via telefonen funkar det. Utblickar man tycker sig blivit SÅ beroende av. Bloggar, Facebook, tidningar, annat kan finnas där. Och följas. I onödan?

Igår efter det jag publicerat mig på bloggen var det samma väder som dagen innan. Sol, ingen vind. Så jag åkte skidor. Igen. Milspåret till Tornehamns kyrka. Där var tavlan borta – den på bilden från tidigare år. Och tillbaka är resultatet en ännu mer strålande ansiktes hy än tidigare.

Samma enaväder råder idag.

Det är som att vara vid Medelhavet. Vrålsol. Lugnt hela tiden.

Ingen variation. Jätteosvenskt! Vädrets växlingar ger ju oss alltid anledning att diskutera detsamma. Men samma väder dag ut och dag in tömmer alla relationer på pratmaterial.

Och ansiktets hy strålar än mer.

Det blev ju nämligen skidtur idag också. Madammen som är oerhört bättre tränad än jag avsåg att skida till Låktatjåkkastugan – framme för ett tag sedan enligt inkommet sms. Jag följde henne en bit men inför motlut av värre slag tog jag höger, skråade ned till (nästan) Kratersjön och sedan tillbaka till stugan för dusch.

Igår kom i telefonen ett meddelande från en arbetskamrat.

Intressant. Och förbryllande. Mitt svar blev – med rättande av skrivfel:

Va fa...

Var har de fått sånt ifrån? ”Att” kan vi väl (kanske) berätta men ”hur” det blev så vette fulingen. Vi var ju bara där som isberget framför Titanic – typ.

Men bjudas på resa är ju alltid kul. När? Vart?

Och kanske blir andra bilden aktuell – med den text jag lät följa med när jag publicerade den på Facebook:

Det är inte alltid lätt att veta vägen. Men ser man tillbaka på den väg man gått blir det enklare att förstå var man är.

/fjällfilosofen Stig/

Och jag drömde om saken inatt...

När jag skriver detta är det tisdag morgon. Eller kanske förmiddag. Jag har inte ens (ännu) här å bloggen publicerat vvs1601 – utan snus. Men kommer att göra det senare under dagen strax före detta inlägg. Receptionen i hotellet har trådlöst nätverk och dit skall jag gå vad det lider.

De blogginlägg jag skriver härifrån Björkliden får rubriker av gemensamt utseende. Beteckningen vvs16 och ett par siffror till finns alltid innan ett mer beskrivande ord. Det var igår jag kom på den brukliga rubrikgemensamheten. Med vvs menar jag då naturligtvis inte det förkortningen vanligtvis står för: värme, ventilation och sanitet. Här betyder det i stället vår-vinter-semester – ehuru jag faktiskt inte har semester utan mer någon sorts kompenserande arbetsuppgiftsbefrielse.

Vi gick på tur igår!

En lång skidtur i vindstilla strålande sol. Med bil till Abisko och sedan på isen söderut längs med Abeskoeatnu. Här och var hade isen spruckit och madammen plurrade lite stillsamt – men inte mer.

Vidare västerut in i Gorsavaggi men i mitt fall inte ända fram till Kårsavaggestugan. Åkningen in var väl i alla fall gott och väl över en mil och med sammanlagt ungefär ca 300 höjduppåt. Det betyder inte speciellt brant alls, bara med inte en enda liten deci till skänks. Visst och sant hade vi de decimeterna till godo när vi skidade tillbaka men då var ju mina armar som överkokt spagetti. Ingen stakförmåga alls.

Men det var en skön dag. Vi var ute mellan 10 och 5 och vädret var toppentoppen hela tiden. Hemma i stugan dusch och sedan promenad ner till Gammelgården för att äta. Vi iddes ju inte laga mat själva. Och där var det stängt. Måndagsstängt. Gammelgården har museiöppet – typ.

Därför upp till hotellet – alltså mer backe. Och middag där vid åtta-tiden. Renytterfilé, kantareller, potatis och rött. Lingondricka alltså. Fick in en liter sådant och en liter vatten. Allt sveptes utan senare behov av toa. Det vätskeintaget säger också något om hur dagen varit, den dag som gör att idag ansiktet lyser rött.

Madammen stack nyss till backen.

Jag går till hotellet för att blogga.

Sedan sticker jag ut lite på skidor jag också.

Skrivet söndag ca 18.

Utan snus sedan tre dagar försmäktar vi på denna ö!

Minns jag rätt var det texten till den flaskpost Pippi Långstrump ville sända när hon tillsammans med den vattenkammade Tommy och den välartiga Annika sett den dåligt förtöjda båten driva iväg. Jag brukar travestera orden till Utan snus sedan flera minuter dagar försmäktar jag på denna plats, i detta sammanhang eller annat.

Men så är det inte nu. Snus har jag med. Två dosor. Däremot finns inget nätverk där jag befinner mig. I en tillsammans med madammen förhyrd stuga i Björkliden. Den medhavda datorn jag skriver blogginlägg – och annat – med har ingen kontakt i år heller. Men i receptionen uppe i hotellet finns det nätverk. Där kommer jag att vid tillfälle koppla upp mig och i efterskott publicera tankar och funderingar. Det är inget nytt. Jag ju brukar göra så när jag befinner mig på någon av mina Speciella resor.

I morse runt 8 for vi iväg för en bortlängtankurerande vecka i vårvinterfjäll. Mellan Jokkmokk och Porjus pausade vi för frukost och kom på rastplatsen i samspråk med ett par fågelskådare försedda med kraftiga kikare på stativ. Gäss av olika sorter och dimensioner, knipor, svanar och en havsörn.

Det är långt till Björkliden. Framme var vi vid 15-tiden. Väl uppackad inne i stugan kunde jag avnjuta slutet av andra finalmatchen mellan Skellefteå och Frölunda. Klar Skellefte-viktoria. Nu 1-1 i matcher. Nästa holmgång tisdag kväll.

Det skall bli skönt att vara utloggad en vecka – från uppgifterna i församlingen alltså. Inte så att jag inte tycker om det jag står i eller inte tycker om att knoga på. Tvärtom. Men underbemanningen denna vinter – jag har nämnt den tidigare – är inte betydelselös. Och tydlig. Nu ska vi på ett annat sätt än tidigare i fyraveckorsperioder i förväg redovisa vad vi faktiskt skall göra och uppskatta vilken tid det kommer att ta för att sedan ange hur det i vekligheten blev. Målet är då 40 timmar i snitt. Inte ens på planeringsstadiet stämde det med min verklighet. Första kvartalet var tjockt. Men på en 20-veckorsperiod kan det gå ihop. Den vecka som nu kommer reglerar en stor del av mitt uppkomna tidsöverskott om 57 timmar.

Jag har därför inte med mig något direkt arbetsrelaterat – förutom en liten konfirmandgrej värd kanske två timmar. Annars inte ens något att läsa med koppling till kommande konkreta uppgifter som Kyrkohandbok eller liknande. Allt sådant lämnat hemma!

Men Skriften är med. Givetvis. Och en Bibelvetenskaplig kommentar till Paulus brev till de kristna i Efesos, den kommentar som denna vinter blivit hack- och halvläst. Samt som omläsningsprojekt inspirerad av en nyligen sänd TV-serie den snart utlästa första delen av Leo Tolstojs Krig och fred – och andra delen i reserv.

Förhoppningsvis blir det inte så mycket lästid.

Utetid i vårvinterfjäll är bättre!

Om det blir skrivtid är också ovisst.

Säkert är dock att publiceringstidpunkt och skrivtid inte är samtid.

Samt att fastigheten hemma vaktas av välväxt man med hund.

Undrar om det är vad jag känner – bortlängtan.  

En bortlängtan är det som rumsterat om i huvudet den sista tiden. Den har yttrat sig i tanken på att i början av juni ta mig en solo-vecka på den grekiska ön Samos. Innan veckan då vi åker dit med de då nykonfirmerade ungdomarna. En vecka jag började fundera över att vara där själv. Och ta det lugnt. Vila. Läsa. Rekognosera lämpliga undervisningsmål och upplevelser för ungdomarna. Typ. Jag gick till och med så långt att jag kontaktade det resebolag vi gör gruppresan med för att sondera om det skulle gå.

De planerna har jag nu skrinlagt. Inte för att det skulle vara alldeles omöjligt. Inte heller för att det skulle ställa sig för dyrt. Inte ens för att en ensamvecka kanske skulle kännas seg. Utan bara för att jag insåg drömmens verkliga drivfjäder: bortlängtan.

Det har ju varit en tuff vinter som börjar kännas nu. Tuff i arbetet alltså. Något jag bloggnämnt förr. Underbemanningen av att på fyra tjänster vara två präster plus en del inhopp och ändå upprätthålla kvantiteten av verksamheten. Sådant sliter i längden. Dels för att det är mycket. Dels för att det känns att kvaliteten blir lidande, att man accepterar en lägre förberedelsenivå och fler hastverk. Och då blir behovet av time-out och omladdning större – typ. Och en Samosvecka i relativ isolering hägrar.

Vi har varit på Samos tidigare. Madammen och jag i tvåsamhet. Månadsskiftena augusti-september tre år på raken. Men i år blir det inte så. Jag får ju min vecka där i storgrupp på försommaren. Vi två funderar nu på annat resmål fram emot hösten. En annan holme i den grekiska skärgården. Vi vårvinterförbereder som bilden visar. Bilden växer om man klickar på den.

Och min bortlängtan, mitt behov av att stanna av, har jag nu insett att jag får tillgodosett i vecka 16. I Björkliden med förlängd skidsäsong. Det är också rekreation – återskapelse.

Vad biskopar i allmänhet tycker i olika frågor är inte lätt att veta. Vad en enskild biskop anser är inte alltid heller lätt att ha insikt i. Ofta är deras uttalanden i tal eller skrift ganska fåordiga. När sedan citat- och bedömningsmaskinister kortar ner det blir allt ännu mer fragmentiserat och så kallade ”debatter” om vad den eller den egentligen påstått landar i rent spekulationsutbyte.

Just spekulera är vad jag skall göra nu. Spekulera över vad som i dessa dagar rör sig i sinnet hos Hans Högvördighet Biskopen av Nordkalotten alias Hans Stiglund i Luleå. Det är vanskligt att göra så. Vem kan utröna en annan människas tankar? Men jag tar risken.

Det pågår slutspel i ishockey. SHL kallas det. Konservativ som jag är föredrar jag, liksom att jag anser att Windows 38 var ett förträffligt program, benämningen Elitserien. Nu har de fyra semifinallagen två och två spelat 4 av max 7 matcher. I det ena finalparet figurerar Skellefteå som har 2-2 i matcher mot Växjö. Igår kvitterade Luleå till 2-2 mot Frölunda. Spännande så det förslår.

Låt mig för sydländska läsare nu göra detta extra tydligt.

Två av de inblandade lagen hör hemma i Luleå stift.

Fullt tänkbart men ingalunda säkert är att finalen vad det lider blir en helt inomstiftig historia. Jag, en ringa präst i skogen mellan Skellefte och Lule älvdalar, tycker det skulle vara helt eminent. Eller mer vulgärt uttryckt: Skitkul!

Jag tror dessutom att min genuint hockeyintresserade i Haparanda uppvuxne biskop i sitt sinne hyser samma tankar. Kanske också parat med förhoppningen att vid nästa biskopsmöte kunna uppträda med ödmjuk återhållen hockeyrelaterad kaxighet.

I eftermiddag möter Skellefteå Växjö igen.

I morgon Frölunda Luleå.

Jättespännande slutspel!

Och om finalen så småningom blir inomstiftig – vad finns då i biskopens sinne?

Jag spekulerar: Tror Skellefteå, Hoppas Luleå. Och vet: Älskar Asplöven!

Hej konfirmander!

Hoppas att ni haft/har ett bra Påsklov. Nu håller det i alla fall på att "gå över". Nästa vecka blir det som vanligt - utom i Vidsel som har PRAO.

Jag – alltså Stig – ser fram emot att träffa er i Älvsbyn nu på tisdag och torsdag.

Några av er – den det gäller känner nog på sig detta själv – fick det sI och så med närvaron innan lovet. Extra noga att de/ni inte kommer efter mer.

Några av er – anar nog också själva – är också efter med att gå i kyrkan. I alla fall fick jag det intrycket när jag gick igenom alla mars-lappar.

Nu är det april och dags för nya tag. I morgon söndag är det gudstjänst i Älvsbyn kl 11. Jag skall "prästa". Kul att se er där och då. Nästa söndag är det åxå jag både i Älvsbyn 11 och i Vidsel 16. Dessutom i Älvsby kyrka onsdag 18.30.

Och på tisdag och torsdag ses vi.

/Stig/

De har alltså haft lov-uppehåll. Liksom en del i medarbetargruppen. Inte jag. Spar mig till vecka 16. Istället har jag funderat över hösten – faktiskt redan i mars. Under Kyrkoordningens aspekter Undervisning och Mission/Evangelisation. Hur det kan se ut. I alla fall en preliminär planering.

Årskalender och pärlplattepärlor ger ett möjligt förslag till ett tänkbart upplägg att eventuellt ha som utgångspunkt för rådslag kring hösten.

Nu skall jag strax till Storforsens kapell. Vigsel där. På tre språk. Engelska-svenska-tyska.men du kan, noble Bloggläsius, vara helt lugn. Tyska skall jag INTE försöka ge mig på!

Det är en vanlig vanföreställning – att vintern står för det rubriken anger.

Så är det naturligtvis inte alls. Vintern står för omladdning, retreat, kraftsamling.

På vår-vintern är det allra tydligast. Nu är det på gång!

Solvarma dagar och kalla bevarande nätter. Ljuset tillbaka så ända in i bänken.

Stilla. Ingen vind. Hög luft. Tyst.

Visst kan det vara som bilden visar – klickar man på den blir den större. Det kan verka fruset och dött.

Inget vatten rinner i Döda fallet i Storforsenområdet.. Bara is och kalla klippor. Med en död tall på krönet. Allt ser både fruset och dött ut. Visst är tallen bortom all räddning men allt i övrigt tyder på omstart. Naturen laddar och samlar kraft.

Vi var arbetsuppgiftsfria idag, madammen och jag. Så vi utflyktade till ”forsen”. För lokala läsare är det överskottsinformation men för sydländska bloggbesökare som saknar inblick i grannskapets kultur och natur förtydligar jag mig: Med ”forsen” menar jag Storforsen fyra mil från vår egen brevlåda. Googla gärna på ordet för att hitta fina bilder.

Storforsen fryser aldrig till. Rinner hela vintern. Som minst med runt 150 kubikmeter i sekunden. På försommaren vid vårflod är det mer än 80000 kubik i minuten som forsar förbi. Idag var det lite vatten. Såg ut som bilden visar.

Vi var beväpnade med kaffetermos, smörgåsar och liggunderlag.

Vi pressade solgass med röd panna och näsa som följd. Riktigt skönt.

Särskilt med den apelsin som hör till när man är ute på (vår)vintern.