bortlängtan?

Undrar om det är vad jag känner – bortlängtan 

En bortlängtan är det som rumsterat om i huvudet den sista tiden. Den har yttrat sig i tanken på att i början av juni ta mig en solo-vecka på den grekiska ön Samos. Innan veckan då vi åker dit med de då nykonfirmerade ungdomarna. En vecka jag började fundera över att vara där själv. Och ta det lugnt. Vila. Läsa. Rekognosera lämpliga undervisningsmål och upplevelser för ungdomarna. Typ. Jag gick till och med så långt att jag kontaktade det resebolag vi gör gruppresan med för att sondera om det skulle gå.

 

De planerna har jag nu skrinlagt. Inte för att det skulle vara alldeles omöjligt. Inte heller för att det skulle ställa sig för dyrt. Inte ens för att en ensamvecka kanske skulle kännas seg. Utan bara för att jag insåg drömmens verkliga drivfjäder: bortlängtan.

 

Det har ju varit en tuff vinter som börjar kännas nu. Tuff i arbetet alltså. Något jag bloggnämnt förr. Underbemanningen av att på fyra tjänster vara två präster plus en del inhopp och ändå upprätthålla kvantiteten av verksamheten. Sådant sliter i längden. Dels för att det är mycket. Dels för att det känns att kvaliteten blir lidande, att man accepterar en lägre förberedelsenivå och fler hastverk. Och då blir behovet av time-out och omladdning större – typ. Och en Samosvecka i relativ isolering hägrar.

 

Vi har varit på Samos tidigare. Madammen och jag i tvåsamhet. Månadsskiftena augusti-september tre år på raken. Men i år blir det inte så. Jag får ju min vecka där i storgrupp på försommaren. Vi två funderar nu på annat resmål fram emot hösten. En annan holme i den grekiska skärgården. Vi vårvinterförbereder som bilden visar. Bilden växer om man klickar på den.

 

Och min bortlängtan, mitt behov av att stanna av, har jag nu insett att jag får tillgodosett i vecka 16. I Björkliden med förlängd skidsäsong. Det är också rekreation – återskapelse.


Kommentarer
Postat av: Torbjörn Lindahl

När jag känner bortlängtan, då drömmer jag om att konvertera.Tur att jag har trofaste vännen Andreas som alltid är berrdd rycka ut och visa mig tillrätta :)12

2016-04-14 @ 10:45:34
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: bloggaren själv

Jag skrev ovan att bortlängtan hör samman med "behovet av time-out och omladdning". Den är alltså något som hör till att komma tillbaka. Ungefär som en soldat som längtar efter permission.

Med den analogin blir att konvertera som att lämna armén innan muck - alltså desertera.

2016-04-14 @ 22:25:45
Postat av: Torbjörn Lindahl

Dessertera vill ju ingen göra. Men man kan ju se det som alla polska soldater och flygare som efter Polens utplåning i andra världskrigets inledning valde fly till England och där ta värvning i armen eller RAF.

2016-04-16 @ 08:39:19
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: bloggaren själv

Men de polackerna gjorde det efter det totala sammanbrottet då det inte längre fanns någon front i Polen. Den yttre motståndaren hade ockuperat landet och förbjöd fortsatt aktiv kamp. Då stack de - inte det 12:e september efter eget val därför att de tyckte det var jobbigt.

2016-04-16 @ 12:21:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0