stigstrombergsson

Det kan bli si och så med skrivandet och publicerandet av det skrivna*. Det kan jag konstatera när vi varit här ett halvt dygn. Tiden skall ju först och främst användas till förmån för dem som resan är till för – ungdomarna och deras erfarenheter och upplevelser. Sedan kan det ju bli badväder – vem vet. Så det blir då och då jag skriver. Och då och då jag publicerar. Den dator jag har med är inte (längre) sams med webben utan har reducerats till ett skrivverktyg. Det skrivna sätts då på sticka för att via en arbetskompis dator i lobbyn hamna på nätet – i sanning en koordinerings- och tillgänglighets-situation av rang.

Skrivande kan därför bli lite snuttifierat. I förmiddags denna fredag, första dagen på plats, skrev jag denna notering strax före lunch:

Resan ner gick bra. Redan före 18 kom en del till Kallax, flygplatsen utanför Luleå. Paradoxalt var det – eller så är det oftast paradoxalt så att – de som hade längsta resvägen är först på plats. Vidselarna alltså.

Klockan 20.20 lyfte vi och flög i dryga fyra timmar, den sista timmen i åskväder. Några av ungdomarna och vi ledare passade på att tupplura en stund samtidigt som en del tonåringar bara var tysta när de andades in – och då med kort andning. Fina ungdomar – men de håller aldrig käft! som min far sa när han nypensionerad hade varit extraförare på en bussresa kyrktonåringar från Luleå till Göteborg. Sant också för vår flock.

Ungefär så tänkte jag och fortsätter strax efter klockan 18:

Det är tredje året för mig här nere i Kusadasi. Fjärde lägret eftersom vi hade två för ett år sedan. Aldrig, jag menar aldrig, har det tidigare hänt det som hände idag. Dagen regnade bort.

Åskan från nattflygningen höll i sig. Knall! Pang! Och Dunder. Med spöregn. Riktigt skyfall som spolade allt rent – inklusive en del inomhusområden.

Tonåringar vill inte bada i pool när det regnar. Ville inte blöta ner sig – typ. Märkligt folk.

Fram på eftermiddagen lugnade det ner sig så att jag och ett par ledare till fann det njutbart att fara in till stan för att se om det ungdomarna skall göra i morgon går att genomföra – likt tidigare år. Med vissa justeringar går det. Just nu har de små liven ”lektioner” med ett par av mina arbetskamrater. Om Turkiet av idag och lite om Islam. Allt för att studiebesöket inne i Kusadasi i morgon skall bli så vettigt som möjligt.

Vad gäller metod för i morgon handlar det om att utifrån en skriven instruktion gå omkring i, se på och lyssna till verkligheten runtom. Till detta kommer utmaningen att öva sin engelska, fungera i en grupp med andra än sina bästisar, hålla ihop i grupperna om 6 och till sist själva ta sig hem till hotellet för att dela sina intryck med andra.

Släpper ni verkligt 14-15-åringar på det sättet? torde någon (inte) undra.

Jo-o! blir vårt nordsvenska svar. Det har fungerat de tidigare åren utan att någon kommit bort. I stället har många ”kommit ut” ur tron att de själva inte skulle klara av det, inte kunna prata engelska osv. Och också lärt sig att ge akt på folk och företeelser runtom. Samt också helt enkelt lärt sig en del – så att de kan ställa sig mer frågande och undersökande. Egentligen klassisk folkbildning!

Jag tycker just detta med folkbildning är viktigt. I synsätt och praktiska upplägg. Enkelt och renodlat uttryckt är det så att i folkbildningen lär man sig något genom att själv lära sig det – om än ofta coachat av någon ledare. Det är alltså inte riktigt det lärande som kommer av att någon annan lär ut stoff till den olärde.

Så sett är en folkbildare en kunnig som lotsar de mer o- eller fåkunniga att själva lära sig det de vill och ska lära sig, inte en korvstoppningspedagog. Visst har till exempel föredraget eller faktalektionen också sin plats – inget snack om den saken – men för många har det blivit ett alltför dominerande lär-sätt.

Den döde greken Sokrates var folkbildare som lotsade sina elever till insikter genom att fråga, inte tala om hur det är. De o- och fåkunniga fick själva räkna ut hur det var.

Jesus var också folkbildare som berättade kluriga liknelser för att få folk att tänka efter, inte bara att svälja ett proklamerande budskap – hur sant det än är

Nu har det i alla fall åskat färdigt! I morgon planeras det för sol – liksom lägret ut.

Bilden? Havsutsikten från vårt rum tre trappor upp. Tallskog i vägen!

*Sanning si och så! Det är först på lördagskvällen tid och uppkoppling tillåter publicering. Vem vet om inte det mesta av bloggandet från denna resa kommer att bli synligt först när vi kommer hem. DS

Nu bär det snart iväg. Om en dryg timme kommer bilen jag skall samåka i. Den skall rattas till Kallax varifrån ett plan lyfter strax efter klockan 20 mot Izmir i Turkiet – om planet ryms för allt NATO-flyg som i dagarna samövar med det svenska flygvapnet för att visa ryssen att vi i väst aldrig hotar någon och alltid älskar fred.

Det är årets resa med de nykonfirmerade som skall äga rum. 36 ungdomar och 6 ledare far – och en vuxen till som primärt medicinsk assistent åt en av ungdomarna men också som en extra resurs.

Det är tredje året jag får åka med på den här resan, fjärde året församlingen gör den. Både i fjol och förfjol skrev jag här på bloggen i månadsskiftena maj-juni om trippen. Jag avser göra så nu också. Då det är en speciell resa blir det kategorin Speciella resor jag kommer att använda mig av.

Mitt bloggskrivande är inte en officiell lägerkrönika. Det måste betonas noga. Allt vi gör och allt som händer kommer inte med, bara det jag känner för att berätta – och hinner skriva om. Min blogg är ju som det står högst upp under mitt namn en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Inget officiellt nyhetsorgan alltså! Jag skriver blogg för mitt eget höga nöjes,för tänka via tangentbordet och leka med språket.

Det är alltid pirrigt att åka med ett så stort gäng – 43 stycken. Många som skall hjälpas åt att hålla reda på varandra. Och det finns många olika förväntningar och farhågor. Jag bara MÅSTE få sitta vid fönstret när vi flyger! har en liten tjej tjatat om i 2 månader. Båtresa! Det vågar inte jag! Jag blir sjösjuk av att koka ägg! har en annan ylat i högan sky. Kommer vi ha rummen bredvid varandra? förefaller vara en viktig sak. Och: Tänk om planet störtar!

Vuxensvar fungerar inte! Alltså förnuftigheter som:

Vi vet inte! Det beror på! Ingen aning! Vi får se! Ta det lugnt! Det ordnar sig! Men får du inte dela rum med den du vill dela med får du ju dela med någon annan så se möjligheterna! Störtar planet spelar det väl ingen roll om du har fönsterplats. Inga sådana svar fungerar.

Tydliga svar fungerar inte heller i storgruppsinformation. Vad ska man ha för pengar? besvarade vi med tipset Euro! Vi ska ju till Grekland också! fyra gånger inom 15 minuter innan den ställdes en femte gång och ledarstaben suckade – typ.

Samtidigt är det just denna iver och energi – om än de har minne som guldfiskar – som gör att jag ser fram emot dagarna där nere och kontakten med tonåringarna. För någon kväll sedan läste jag lite av vad jag skrev förra året och det förstärkte min längtan och min känsla att detta skall bli en vettig vecka – och kul. För oss ledare betyder det gott och väl 4-8 klocktimmars koncentrerat arbete varje dag i undervisningspass, organiserade gruppaktiviteter och studiebesök. Till det är alla annan tid klockan runt någon form av tillgänglighetsjour.

Som du ser, noble Bloggläsius, är det grekiska bokstäver i rubriken. Krumelurerna έν Έφέσω betyder rätt och slätt i Efesos. Den första siffran säger vilket inlägg i serien det är och 15 betyder 2015, alltså i år. Konfirmanderna på bilden är årgång 2013.

Den församlingstilldragelse det handlade om var avtackningen av församlingens första och eviga diakon Mona Hedman. Hon fanns sedan ett par år på plats redan 1978 när jag nyprästvigd kom till församlingen och har ända till nu troget arbetat år ut och år in i lite skiftande uppgifter.

Diakonissa var hon till att börja med. Kvinnliga diakoner kallades så dåförtiden. Besökstjänst sysslade hon med. Och hade haft ungdomsgrupp. Och samordnade barnverksamheten med juniorer, barntimmar, miniorer, decimaler, mikrober och allt vad det hette – och inte hette. Med åren då de flesta barn började vara på dagis förändrades hennes uppgifter till vuxen-barn – mammor med spädisar – och arbete med flyktingar och invandrare. Varierat i 40 år. En hel livsgärning.

Diakoner får inte sina porträtt på väggen. Det är bara kyrkoherdar som hängs i sakristian. Ganska orättvist tycker jag. Men sådan är seden. Präster i allmänhet och herdarna i synnerhet är på något sätt offentligare än diakonifolket som gör sitt mesta och sitt bästa mer dolt och under radarn. Men i sanning värda allt tack och allt erkännande.

Mona lämnar sin tjänst men förblir i sitt ämbete och uppdrag att i kyrkan vara vigd till nytta för sina medmänniskor. Hon själv betonar att diakon är hon till livets slut. Då återvänder hennes diakonsmycke till Vårsta för att ges till någon annan som då börjar sitt livslånga uppdrag. Därför kan en diakon inte fullt avtackas förrän vid minnesstunden. Det som hänt nu är bara att hon efter 40 år inte längre behöver passa tider – och slutar få ett lönebesked från församlingen.

Kyrkofullmäktiges ordförande frågade folk på byn och bad dem säga något om Mona. Sedan sammanställde hon – ordförarn alltså – det sagda till den stora bilden. Träffsäkert!

Tro inget annat.

Det var precis vad det var!

Inte nån löjlig fluga i soppan.

Nej – kalbaggor i kompotten! var det.

Barnbarnen var på besök under helgen. De kom om fredagen till middag ungefär. Och sedan for föräldrarna tillbaka till Luleå. Tyra 5 och Adrian 3 blev kvar. Återställdes vid 19-tiden igår.

De är roliga de där små.

Inte roliga i norsk mening. Men i svensk. Jätteroliga.

Om lördagen då det regnade jättemassor blev det regnställspromenad till folkhögskolan där det var Folkhögskolans dag med en mängd olika aktiviteter och mycket folk. Egentligen ville de små färdas på sina medhavda cyklar men jag och deras farmor avrådde bestämt. Först en backe upp till kyrkan som de inte skulle orka och sedan ner till skolan i en backe de inte skulle våga. Nej! Till fots blev det.

De är konstiga de där små.

Noll till hundra på ingen tid alls.

Bär mig! Jag orkar inte gå mer! Är trött i benen!

Det sa den ena kanske 200 meter innan vi var tillbaka i bostaden.

Och sprang 50 meter fram till farmor och syskonet för att säga samma sak.

De är nyfikna de där små.

Pingstdagen sken solen. Då blev det cykling till lekparken i kvarteret invid. Bilden av farmor togs där Sedan ute i trädgården där de i hög grad ineffektivt ”hjälpte till” i olika sysslor. Det var då treåringen uttalade de ord som gav detta inlägg sin kärnfulla rubrik. Gossen har svårt med bokstaven S men visar prov på kreativ pluralbildning.

De är älskade de där små.

Över allt vett och förstånd. Precis som det skall vara.

Jag har en arbetskompis som är väldigt klipsk.

För att nu ingen skall känna sig förbigången eller tro att jag är selektiv är det väl bäst att jag vidgar det hela till:

Jag har flera arbetskompisar som är väldigt klipska.

Men i det här inlägget är det en klok sak en har sagt som jag vill spinna mina tankar kring. I ett samtalet för en tid sedan fanns den aspekt av event & process som jag berört i ett par inlägg även om just de beteckningarna inte var för handen när vi snackade. I alla fall sa han ungefär så här om olika kyrkliga verksamheter och arrangemang:

Både i kyrka och frikyrka gör vi en massa bra saker.

Men man kan verkligen fundera över om det är rätt saker vi gör.

Älvsby församling har beslutat att under några år koncentrerat satsa på verksamhet bland tonåringar och unga vuxna plus olika avknoppningar av detta. Det kallas Ungdomsprojekt även om en och annan renlärig terminologifundamentalist nog skulle påstå att det inte riktigt är ett projekt. I avsaknad av styrgrupper och referensgrupper och ho vet allt är det egentligen mer en kraftsamling inom ramen för ordinarie organisation. Vara hur det vara vill med glosornas grad av korrekthet. Inom de många tanketrådarna tror jag dock att vi väljer rätta vägar och gör rätt saker – men frågan maler om vi gör det tillräckligt bra.

En artikel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen idag styrker mig i tanken att vi nog är på rätt väg. Artikeln – bör läsas i sin helhet här – berättar om konfirmandarbetet i tidningens spridningsområde och att man där vad gäller antalet ungdomar inte följer de på nationell nivå nedåtgående siffrorna. I en tabell gavs följande siffror för 2011 och 2014:  

• Hortlax församling: 61 och 46
• Norrfjärdens församling: 15 och 23
• Piteå församling: 128 och 117
• Älvsby församling: 19 och 41
• Arjeplogs församling: 12 och 9
• Arvidsjaurs församling: 17 och 17

 Församlingarna är olika stora! Det är det första som skall sägas.

Årskullarna kan variera i storlek – mest märkbart i de mindre församlingarna.

Älvsbyn låg jättelågt 2011 – behöver också sägas.

Församlingarna har olika upplägg. I den stora Piteå församling har man inte så kallad Vinterläsning med samling varje vecka. Där möts man ett antal veckoslut och gör en Göteborgsresa innan konfirmationen. I Älvsbyn är det tvärtom. Konfirmanderna har samlats ett par timmar i veckan under tiden september-april med ett veckoslut och ett i jämförelse stort ”kyrkogångsbeting”. En gemensam resa görs som uppföljning av och fortsättning efter konfirmationen. På torsdag kväll kommande vecka far 36 ungdomar och 6 ledare till Turkiet för att besöka Efesos med bland annat Marias hus.*

Det vänstra diagrammet ovan visar tabellens totala innehåll. Blått är antalet 2011, orange 2014. Den högra grafen visar 2014 i procent av 2011. För mig ger staplarna intrycket att vi gör rätt saker. Frågan är om vi gör det tillräckligt bra. Men glad av artikeln blev jag.

*  Vill du, noble Bloggläsius, ta del av dessa resor de två senaste åren är det bara att leta upp min serie blogginlägg under kategorin speciella resor månadsskiftena maj-juni 2013 och 2014.

Ibland är jag samtidigt välmöblerad i skallen och osorterad i tanken. Idag är en sådan dag. Det kan verka kaxigt att beteckna sig som välmöblerad i skallen – men jag tar risken. Jag är faktiskt ganska smart. Ibland. På arbets-platsen alltså. Och i kyrkliga ting.*

Osorterigheten i tanken yttrar sig i att det finns en massa funderingar som går kors och tvärs. Smarta funderingar. En del snurrar kring event & process, alltså rubriken i förrförra inlägget. Det handlar då inte om mer grubbel kring just den bok jag då skrev om utan snarare tankemodellen event & process i sig. I kyrkan. Och då mest utifrån det jag antydde i fotnoten i det inlägget.

Att jag som jag berättade sist blev Mårran av alla Muminfigurer är också en sak att stilla begrunda. Jag funderar rentav på att skapa en ny kategori här på bloggen kallad Mårran morrar. Eller rentav en separat blogg för att gorma, klaga, gnälla och vara satirisk kring stolligheter av skilda slag – inte minst kyrkliga. Kommer dock inte att göra så. Det vore det inte rätt. Först skulle det ge intrycket att jag föraktar och ser ned på Kyrkan i sig – och det gör jag ju inte! Sedan skulle det bryta mot min bloggpolicy att inte på bloggen föra samtal och åsiktsbyten jag är involverad i på annat vis. Men Mårran morrar kan bli aktuell om några år. När jag blir en gnällig pensionär. Men inte nu. När jag bara är gnällig.

Om Mårran skall dock sägas att den kursiverade beskrivningen i förra inlägget inte är helt korrekt. Där löd sista meningen: Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill. Så är det inte alls! Att det finns dystra tankar – yes! Och som följer. Men att jag skulle vara van att få som du vill är fel.

Jag är inte alls van att få som jag vill. Jag är van att få rätt. Det är en annan sak. Men oftast bara med tiden. Men i all ödmjukhet är det faktiskt ganska sant och det händer att jag med fog säger: Nog är det förunderligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Dock – ett litet morr. Om event & process.

För några år sedan vara Pingsthelgen en dubbelhelg. För nytillkomna läsare nämner jag detta. Annandag Pingst var röd dag i almanackan. Skolbarn och deras knegande föräldrar var lediga. Det var en Allmän helgdag. Den var också Kyrklig helgdag. Naturligtvis! Det är ju kyrkliga högtider som skapat vår kalender.

Nu är det inte så. En på norskarna avundsjuk opinion ville göra Svenska flaggans dag den 6 juni till Nationaldag och Allmän helgdag. Inte till Kyrklig helgdag. Sådana är ju sammantagna något av en process som varje år rekapitulerar och berättar om hur Gud i och genom Jesus befriar världen. I det dramat, i den berättelsen, har nationen ingen plats. Därför bara Allmän helgdag, inte Kyrklig.

Arbetsköpare, kapitalister och profitörer skrek och larmade:

En arbetsfri dag till! Vi går i konkurs! Tappar bytesbalans!

Så när dagen infördes för att lönearbetarna i sina stugor skulle kunna vara lediga och via TV bedåras av hurusom konungen med barn och blomma befinner sig på Skansen – just då alltså en plats både för Skogens konung och Sveriges – vidtogs samtidigt en åtgärd för att tvinga proletariatet till fabriker och kontor. Annandag Pingst blev svart i almanackan.

Vara hur det vara vill med detta. En kyrkas helg- och högtidssystem måste inte vara exakt likt samhällets. Samhället kan ha helgdagar som inte är kyrkliga – 1 maj är ju ett gammalt exempel. Kyrkan kan ha helgdagar som inte är arbetslediga – för närvarande Askonsdag och Annandag Pingst.

Men vad händer? Vad ser jag? Vad vet jag?

I dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen kan jag i de så kallade Predikoturerna läsa om allt kyrkligt och kristligt som skall hända och gå av stapeln kommande helg och efterföljande vecka. Och detta från Bottenvikens sanddyner upp till norska gränsen. I en kyrka i Piteå år det något slags musiktjolahopp på måndag kväll klockan 19. Och i Älvsby kyrka är rubriceringen Pingstgudstjänst samma kväll men 18.30. Det är allt!

I Kyrkoordningen kapitel 17 3§ står: I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.

Är dispanseriet allmänt? Finns det generella beslut jag inte känner till?

Men är det inte hur som helst, med eller utan dispens, en urholkning?

Påverkas inte tanken på Kyrkans år som en återkommande process negativt av att en av de tre stora helgerna – Pingsten – också i och av kyrkan själv hyvlas av till nivån av vilken höst-söndag som helst?

Nu märker du, noble Bloggläsius, att Mårran morrar.

Och hur blir det sedan den 6 juni?

På flera håll och kanter genomför man då event av pampigt slag – också i kyrkorna?

Vaffödådå? frågar Rumpnissen. Han är i detta Mårans kompis. Vaffö ärä på detta viset?

Ikväll kommer i alla fall Tyra och Adrian – barnbarnen. Med sammantagna krafter kommer nog femåringen och treåringen att skingra farfars tankar – och göra skallen och bostaden något mindre välmöblerad.

*  Kommer det sedan till praktiska saker som fixa bilar, bygga verandor, för hög profit investera sparade slantar, kröka rör eller vårda levande växter – då blir det värre. Dumhet och klumpighet i fysisk form – typ.

Så förkunnade Facebook när jag gjorde en koll på vilken Muminfigur jag är mest lik. Till egenskaper och karaktär alltså, inte utseende. Facebook innehåller ju alla möjliga tester av det slaget och bara rent undantagsvis gör jag dem. Kom dock in på denna test genom att den yngre av döttrarna på Fäjjan redovisade att hon fick resultatet Lilla My. Bara SÅ träffsäkert! De tio frågealternativ man skall besvara måste just denna gång i alla fall ge en rättvis bild. Så tänkte jag och gjorde testet.

Du är Mårran! förkunnade Facebook. Och beskrev mig:

Du är överskuggad av din ensamhet och mörka sida. Man är rädd för dig och undviker dig men det är bara för att de inte förstår dig.

Du är inte farlig och har aldrig skadat någon. Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill.

Jag har just läst en bok. Den finns nog som tryckt bok att köpa men den version jag läste var en pdf-fil du, noble Bloggläsius, hittar om du klickar här. Då hamnar på din skärm ca 100 sidor nästan-A4-text som det bara är att skriva ut. För att läsa med tankekörteln påslagen. Det är nämligen inte alldeles enkel text.

From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017. Lutherska Värlsdförbundet tillsammans med The Pontifical Council for Promoting Christian Unity* står bakom alstret. Det är en frukt av en mångårig och seriös ekumenisk tanke- och arbetsprocess med målet att katoliker och lutheraner gemensamt om ett par år skall kunna högtidlighålla att Martin Luther för 500 år sedan på slottskyrkoporten i Wittenberg spikade upp sina 95 teser om avlaten – det som startade det vi kallar reformationen.

Spontant kan nu folk tänka:

Va!! Katoliker och Lutheraner ”firar” tillsammans??

Är det möjligt? Vettigt? Vill man det? Känns det rätt?

Och så kan man svara olika. Och resonera olika.

Och det har att göra med min rubrik: event & process.

Med event menar jag en enskild eller enstaka händelse. Tar jag exempel ur de prästuppgifter jag har är begravnings- och dopgudstjänster event, enstaka händelser.

Med process menar jag mer det synsätt man har i en Bibelstudiegrupp eller omgång konfirmander då man över tid steg för steg rör sig igenom en medvetet uppställd disposition och tankegång.**

Många gånger blir så kallad ekumenik bara event. Olika kyrkor och församlingar på en ort kan år ut och år in ha någon traditionell ”Ekumenisk helg” eller en ”Vi-besöker-varandra-vecka” – men det leder ingenstans. Det blir marsch på stället. Vattentrampning. De som tror förenas ju bara till eventet för att sedan låta sig finnas kvar i årets 360-dagarshållning: Vi är för sig själva i vår egen gudstjänstgemenskap och ger i praktiken katten i de andra! fast man inte säger det så plumpt.

Den ekumenik som finns i From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017 är av mycket bättre slag. Den står för en process

• som tar fasta på det gemensamma – och det är mycket.
• som i ljuset av en ny tid försöker förstå vad man (ofta medvetet) inte förstått av den andra partens hållningar
• som söker se enighet bakom skilda sätt att formulera sig
• som inte väjer där olikheter faktiskt finns och vill arbeta med dessa olikheter
• som har alla kristnas enhet som mål

 Jag tycker att alla präster (och andra intresserade) skall ladda ner pdf-filen och läsa. Ta den engelska texten – lite hjärngympa dödar inte. Fast en svensk översättning är på G.

*  Översättning?

**  Kyrkligt sett kan man naturligtvis se Dop och Begravningar som led eller punkter i var sin process. Så sett hanterar Begravningen livet som gåva från Gud, det faktum att det oundviklig tar slut och att det har en evig fortsättning – med eller utan Gud. Dopet finns ännu tydligare i en process där en från Gud bortkommen människa förenas med Jesus, Gud som människa. Det kopplar samman det Jesus gjort och den Jesus är med den som döps och skall leda till växt och utveckling i medveten kristen tro, bön, gudstjänst, kärlek och Jesuslikhet. Sådant process-tänkande – om uttrycket tillåts – är helt riktigt att ha i kyrkan.

Men jag påstår: För brukarna, sorgehusen och dopklanerna, är processen inte tydlig. Sakerna blir event, enstaka händelser. Också för dukarna, vi som regelbundet agerar i eventen, hamnar processen under under vår egen tankeyta och vi ser i praktiken lätt och ofta Dop och Begravningar endast som event – i värsta fall av drop-in-typ.

För ett par veckor kom i brevlådan – plåtburken utanför fastigheten, inte i e-posten – ett brev från biskopen i Luleå, min kompis sedan KGF-tiden Hans Stiglund. Hans skrev:

Bästa Prästkollega i Luleå stift.

Jag har ett ärende till Dig inför prästmötet den 1-3 september i år.

Jag vill få ett brev av dig. Ett brev där Du enkelt och uppriktigt reflekterar och berättar för mig om glädjen.

Vad ger Dig energi, ork, glädje, motivation och frimodighet för Din tjänst?

Sedan kommer lite mer beskrivande text om karaktär, omfång och att han önskade det senast den 13 maj. Jag skrev och skickade mitt brev för snart en vecka sedan. Idag är det den 13:e. Såhär skrev jag:

Biskopen frågar: Vad ger Dig energi, ork, glädje,motivation och frimodighet för Din tjänst?

Mitt svar skulle kunna vara Gudstjänsten i största allmänhet. Det är ju där Gud och människor möts. Det skulle också kunna vara Möten med människorna – sådär allmänt i parti och minut. De svaren skulle vara sanna. Men jag svarar på annat sätt:

Onsdagar! – nästan hela.

Onsdagar börjar 08.00 med kort andakt innan planeringskollegium i arbetslaget fram till kaffet. Sedan samverkan, planeringar och förberedelser i olika mindre grupper och konstellationer, olika för olika veckor och detta ungefär fram till lunch.

Då ungdomar på eftermiddagen – jag beskriver nu rytmen under ”terminerna” – kommer loss från skolan blir det konfirmandgrupp i Vidsel, alternativt någrafjolårskonfirmerade i Älvsbyn som i årskurs 9 valt att vara med i en fortsättningsgrupp.

Innan Svenska kyrkans unga vid 19-tiden faller Veckomässan 18.30 oftast på min lott – även om ungdomarna inte (ännu) hittat dit. Svenska kyrkans unga kan bäst beskrivas som Internationellt Ungdomscafé med tillfälle till samtal med ett besökstal på mellan 15 och 30 personer. Av dessa är grovt hugget tre fjärdedelar utlandsfödda pojkar och en fjärdedel svenskfödda flickor. Vid 21.30-tiden stänger vi för kvällen.

Hela dagen arbetar vi mestadels i ett litet arbetslag och sedan ungdomarna gått för kvällen har vi under eftersnacket konstaterat det märkliga: Vi är piggare, gladare,mer motiverade klockan 22 än tolv timmar tidigare strax efter kollegiet.

Det är alltså Onsdagar, liksom tisdagarna då konfirmanderna i Älvsbyn samlas, som ger energi, ork, glädje,motivation och frimodighet för tjänst.

Söndagar! – var annan.

Arbetsrytmen är sådan att jag är uppgiftsfri vart annat veckoslut och ”i tjänst” vart annat. De flesta söndagar med arbetsuppgift innehåller gudstjänst i Älvsby kyrka – ofta också annat.

I Älvsby kyrka firas Högmässa i princip varje söndag. De 45 till 60 personer som regelbundet samlas kan grovt delas i tre ganska lika stora grupper: konfirmander, kristna nysvenskar och svenskfött traditionellt kyrkfolk.

Konfirmanderna kommer näst intill alla ur sekulariserade eller i alla fall icke gudstjänstfirande familjer. De har ett (fungerande)”kyrkogångsbeting” på minst två gudstjänster i månaden.

De asylsökande och invandrarna från Afrika, Mellanöstern och Östeuropa med annan kristen bakgrund har (ännu) begränsad tillgång till svenska språket.

De svenskfödda oftast äldre som under många år troget firat gudstjänst är den minoritet som är något så när bekant med den i hög grad verbala gudstjänst som utmärker Svenska kyrkan.

Denna situation innebär en utmaning att med medel som kompletterar ord och med ord sagda på lätt svenska fira gudstjänst. Den utmaningen på söndagarna ger energi, ork, glädje, motivation och frimodighet för tjänst.

Och så finns det annat också....

/Stig Strömbergsson, komminister i Älvsby församling.

Jag googlade ordet optimistjolle och fann bland annat den lilla bilden. Men jag tänker inte skriva om någon liten båt. Ingalunda. Det är det särskrivna optimist joller jag vill åt. Optimistiskt joller. Optimistjoller. Sånt som Kyrkans Tidning ägnar sig åt. Här.

Det har alltid funnits blaskor och publikationer som sträckt sig i spagat för att tilltala dem som i alstrens närhet makten haver. Nazityskland hade Völkischer Beobachter och gamla Sovjet Pravda som undergivet kablade ut de budskap de tongivande ville skulle visas. Man spred alltid i etablissemangets ögon goda och positiva nyheter utan negativa eller kritiska uppgifter. Dessa nämnda avisor var/är mediala giganter med stor betydelse för att snedvrida verklighetsuppfattningar och styra eller hindra utvecklingar. De är extremer men många vanligen smärre sammanhang visar prov på samma sak. Det kan gälla tidningar men också hur man beskriver och betonar olika saker. Kyrkans tidning ger ett sådant bidrag i artikeln man hamnar på om man klickar på länken ovan – vilket jag hoppas du gjorde.

Se först rubriken. Låter positiv. Skulle ha kunnat vara Nästan nattsvart utveckling! i stället. Men man envisas med ljuspunkter. De första fetstilade raderna låter också positiva. Men sedan går det inte riktigt längre. Tidningen måste ju redovisa de kalla siffrorna som visar att mindre än hälften av alla barn döps och att bara en tredjedel konfirmeras. Detta gör man totalt fritt från analys och funderingar över att detta på något vis skulle kunna vara bekymmersamt när man vill kalla sig folkkyrka eller majoritetskyrka.

När det gäller gudstjänstlivet blir det ännu värre. Siffrorna nämns över huvud taget inte. Men de finns tillgängliga på nätet och i detalj visar diagrammet utvecklingen de senaste 25 åren.

Den blå kurvan står för Huvudgudstjänster – ca 9 miljoner i början, inte ens hälften nu.

Den gröna linjen är Andra gudstjänster av alla möjliga slag. Också då runt 9 miljoner i början och hyfsat stabilt halva tiden men sedan utförsbacke parallellt med den blå kurvan. Andra gudstjänster kompenserar alltså inte ”söndagssönderfallet”.

Röda linjen är engångsgrejerna dop-, konfirmations-, vigsel- och begravningsgudstjänster – församlingsbärande gudstjänster. 

Jag tycker lutningarna är allvarliga. Mycket allvarliga. Men inte allvarligast.

När Folkpartiet – jag tar dem bara som exempel – träffades till något sorts nationellt pep-talk för en tid sedan sa partiledaren i radio att förlustvalet i höstas gör att man måste ta andra tag och förnya politiken. Tyder på ett internt krismedvetande. I samma insikt avgick Moderat-ledarskapet och KD-ledaren på grund av siffernedgångarna. Det tyder på ansvar. Där. I politiken.

Men i kyrkans ledning håller höga vederbörande med kyrkopolitiker och kansliledningar i spetsen färgen. Där tillsätts inte haverikommissioner avgår någon. Inte på nationell nivå. Eller regional. Och på de lokala grundläggande nivåerna i församlingarna sitter kyrkoråds-ordföranden och kyrkoherdar lugnt kvar för att ännu en mandatperiod göra ungefär som man (alltid) gjort. Det är i sanning ett märkligt sätt att ta ansvar!

Och Kyrkans tidning – bedriver den journalistik? Alltså kritisk sådan?

Näppeligen! Den ägnar sig åt optimistjoller.

Jag har problem med mitt bloggeri!

Det blir inte av att jag skriver.

Långt mellan varven blir det.

Glest mellan intigheterna.

Vad är att göra åt det?

Hur skapa nystart?

Skriv personligt om dig själv! var ett råd jag fick en gång när jag veklagade kring samma sak. Skulle alltså pränta funderingar kring hur jag för egen del utvecklats, inspirerats och traumatiserats genom åren. Förslaget föll mig inte på läppen – faktiskt. Det jag vill kalla Direkta SjälvbekännelseBloggar – förkortas DSB – må väl ha sina författare och sin läsekrets men jag finns inte där. Inte än i alla fall. Lika lite som jag reser med DSB – alltså Danske Statsbaner som är Danmarks motsvarighet till SJ.

SJ är nog då en bättre beskrivning på mitt bloggande. Om man ger bokstäverna betydelsen Spridda Joxigheter. Men dessa är i någon mån självbekännande – om än indirekt.

Denna regniga lördag kan det komma en del spritt jox. Kanske.

Det finns ju saker man kan skriva om. Onekligen.

Typ att Moderaterna nu följer Folkpartiet och Kristdemokraterna i ökad kramvänlighet gentemot Sverigedemokraterna. Detta i frågan om tidsbegränsat uppehållstillstånd för flyktingar. En i princip mycket allvarlig sak. Man viker sig från uppfattningen att människor har ett skyddsvärde i sig för att i stället i kapitalismens mammonitiska anda krasst räkna ekonomiskt bruksvärde. Mycket okristligt! Kan det rentav utgöra en grund för exkommunikation?

Jag tyckte att en insändare i veckans nummer av Kyrkans Tidning var särskilt kul. Läs den här. Visar på ett tydligt sätt hur kanslimänniskors byråkratiska verklighetsuppfattning slår knut på sig själv. Jag klandrar sådant men beklagar det mer än jag klandrar det. Jag har ju själv arbetat på ett kansli – Stifts-ditot i Luleå – och vet hur lätt man börjar agera som om den kyrkliga verkligheten inne i församlingarna är den man tror sig se när man på sitt pappersvändarkontor blickar ut genom fönstret. Under de 6 år jag var kanslikuf i början av 1990-talet märkte jag att det blev svårare och svårare att i tanke, ord och gärning behålla kyrkodialekten komministiska. Präst- och lärartjänsten vid Älvsby folkhögskola och arbetet där med så kallat vanligt folk min räddning. Och en kanslityper har varit sådana nästan hela livet....

Om fredagskvällarna ser jag och madammen i mitt liv serien Mord i paradiset där det i slutet av varje avsnitt ges en klurig lösning på en mord-i-det-slutna-rummet-gåta. Sedan kommer en liten förblick på nästa avsnitt.

• Så gör jag också här. Ger en förblick på kommande bloggerier.
• Kanske kommer något om koalitionsresultatet av det israeliska valet för en tid sedan – för freden rent katastrofalt.
• Kanske skriver jag här om ett brev jag skriver till biskopen.
• Definitivt nämner jag en församlingstilldragelse i morgon.
• Kanske också annat.

Den 25:april 2006 skrev jag ett blogginlägg som det kan vara aktuellt att påminna om såhär i Valborgs- och Förstamajtider. Om elden. Och en del annat. Läs här.

Igår Valborgsmässoafton kurade vi hemma i fastigheten. Det blåste liksom för kallt och två ½gamla människors lust att ge sig iväg bara för att värma korv på öppen eld ville liksom inte infinna sig på allvar. Vi blev hemma och begluttade en film som vi fann i TV-leverantörens filmotek.

När filmen var slut såg vi att blötsnön vräkte ned utomhus och i morse fann vi att världen var vit igen. Visserligen regnade det vita bort innan lunchtid då det till och med blev uppehåll men vädret medförde att jag avstod från att ge mig ner på byn för att se på när en massa motorcyklister på sin Majrunda gjorde uppehåll på Storgatan. För kallt!

I stället deklarerade jag. Och i eftermiddag har jag däcklarerat till sommarhjul på bilen.

Nu tillbaka till filmen!

Vi såg Exodus: Gods and Kings i nästan 2½ timme.

Ganska åckej rulle faktiskt. En typisk hållyvåddisering i gigantformat av en stor episk berättelse och därtill en biblisk sådan. Om Moses och uttåget ur Egypten.

När jag hade sett filmen om Noa för ett år sedan skrev jag här lite generellt om själva schangern – stavas egentligen genren. Det då skrivna gäller även för filmen igår som innehöll en del justeringar jämfört med originalmanus i Andra Mosebok men som helheten är ändå någotsånär bra. Givetvis är alltsammans överromantiserat vad gäller kärlek och tockena ting men det får man nog bara ta. Det är ju Hållyvådd. Men det tar ju int illt ini öga av att vila blicken på Sippora som Moses raggade upp alternativt raggades upp av i öknen – klicka på bilden blir toppsnäckan större.

Många konsumerar väldigt mycket film. Särskilt ungdomar. Den som ser Exodus: Gods and Kings blir inte dummare. Förhoppningsvis rentav mer intresserad.

Tänkvärt och associationsskapande är hur Gud framställs när Moses pratar med honom. För det är en han. Men, noble Bloggläsius, hur Gud är en han skvallrar jag inte. Du får allt vackert se filmen själv!

Får man skriva så?

Alltså med fulord?

Använda fulordet jävel?*

Men jag måste ju!

Den bok jag just läst handlar om en smart jävel.

Och om en inte lika smart.

Det är den lilla boken Från helvetets brevskola som jag läst om och vet inte för vilken gång i ordningen jag gjort det. C.S.Lewis är författaren. Var och en som tagit del av annat han skrivit – Narnia-böckerna till exempel – vet att han inte var en person som bara använde skallen som stativ för mössan. På världsmänniskornas dialekt skulle han nog kunna benämnas En listig fan.

Med rubriken en smart jävel menar jag Onkel Tumskruv, bokens huvudgestalt. Men då djävlar är andevarelser typ änglar fast tvärtom som vanligtvis saknar gestalt skulle nog huvudogestalt vara en bättre beteckning. Hur som helst: Tumskruv en gammal pampdjävul lågt nedsatt i helvetes administrativa byråkrati med stor erfarenhet av fanstyg av olika slag. Hans nevö lille Malört är en mindre rackare som just utexaminerats från Frestarhögskolan. Han har nu fått sitt första uppdrag. Han skall hålla en människa borta från Fienden – alltså från Gud. Tumskruv skriver brev med råd och tips hur Malört skall gå till väga.

Boken är bara SÅ bra.

Jag läser om den vart tredje-femte år så mitt ex – pocketboken på bilden – som är från 1977 är i sönderfallande skick. Vilken tryckning i ordningen det är av första upplagan från 1944 vet jag inte. Såg bara på bokus och adlibris att det nu försäljs en andra upplaga som förefaller lite mer omfattande. I vart fall har den fler sidor och är inbunden. Min paperback har bara 119 sidor.

Jag säger: Läs! Köp och läs!

Och notera hur en smart jävel trixar med ditt liv – och andras.

*  Ordet smart kan ju rimligen inte uppfattas som ett fulord. På det stora hela taget alltså. Men säker är jag inte. I livet och kivet har jag kring andra men också för egen del sett och erfarit att det finns inskränkta maktbyråkratiska, arbetsplatssociala, politiska och dessutom kyrkliga sammanhang som hanterar den som är smart eller dennes smarta tankar och idéer som något läbbigt som katten drar in. Som om smart vore fulordet – typ.