stigstrombergsson

Ibland är jag samtidigt välmöblerad i skallen och osorterad i tanken. Idag är en sådan dag. Det kan verka kaxigt att beteckna sig som välmöblerad i skallen – men jag tar risken. Jag är faktiskt ganska smart. Ibland. På arbets-platsen alltså. Och i kyrkliga ting.*

Osorterigheten i tanken yttrar sig i att det finns en massa funderingar som går kors och tvärs. Smarta funderingar. En del snurrar kring event & process, alltså rubriken i förrförra inlägget. Det handlar då inte om mer grubbel kring just den bok jag då skrev om utan snarare tankemodellen event & process i sig. I kyrkan. Och då mest utifrån det jag antydde i fotnoten i det inlägget.

Att jag som jag berättade sist blev Mårran av alla Muminfigurer är också en sak att stilla begrunda. Jag funderar rentav på att skapa en ny kategori här på bloggen kallad Mårran morrar. Eller rentav en separat blogg för att gorma, klaga, gnälla och vara satirisk kring stolligheter av skilda slag – inte minst kyrkliga. Kommer dock inte att göra så. Det vore det inte rätt. Först skulle det ge intrycket att jag föraktar och ser ned på Kyrkan i sig – och det gör jag ju inte! Sedan skulle det bryta mot min bloggpolicy att inte på bloggen föra samtal och åsiktsbyten jag är involverad i på annat vis. Men Mårran morrar kan bli aktuell om några år. När jag blir en gnällig pensionär. Men inte nu. När jag bara är gnällig.

Om Mårran skall dock sägas att den kursiverade beskrivningen i förra inlägget inte är helt korrekt. Där löd sista meningen: Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill. Så är det inte alls! Att det finns dystra tankar – yes! Och som följer. Men att jag skulle vara van att få som du vill är fel.

Jag är inte alls van att få som jag vill. Jag är van att få rätt. Det är en annan sak. Men oftast bara med tiden. Men i all ödmjukhet är det faktiskt ganska sant och det händer att jag med fog säger: Nog är det förunderligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Dock – ett litet morr. Om event & process.

För några år sedan vara Pingsthelgen en dubbelhelg. För nytillkomna läsare nämner jag detta. Annandag Pingst var röd dag i almanackan. Skolbarn och deras knegande föräldrar var lediga. Det var en Allmän helgdag. Den var också Kyrklig helgdag. Naturligtvis! Det är ju kyrkliga högtider som skapat vår kalender.

Nu är det inte så. En på norskarna avundsjuk opinion ville göra Svenska flaggans dag den 6 juni till Nationaldag och Allmän helgdag. Inte till Kyrklig helgdag. Sådana är ju sammantagna något av en process som varje år rekapitulerar och berättar om hur Gud i och genom Jesus befriar världen. I det dramat, i den berättelsen, har nationen ingen plats. Därför bara Allmän helgdag, inte Kyrklig.

Arbetsköpare, kapitalister och profitörer skrek och larmade:

En arbetsfri dag till! Vi går i konkurs! Tappar bytesbalans!

Så när dagen infördes för att lönearbetarna i sina stugor skulle kunna vara lediga och via TV bedåras av hurusom konungen med barn och blomma befinner sig på Skansen – just då alltså en plats både för Skogens konung och Sveriges – vidtogs samtidigt en åtgärd för att tvinga proletariatet till fabriker och kontor. Annandag Pingst blev svart i almanackan.

Vara hur det vara vill med detta. En kyrkas helg- och högtidssystem måste inte vara exakt likt samhällets. Samhället kan ha helgdagar som inte är kyrkliga – 1 maj är ju ett gammalt exempel. Kyrkan kan ha helgdagar som inte är arbetslediga – för närvarande Askonsdag och Annandag Pingst.

Men vad händer? Vad ser jag? Vad vet jag?

I dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen kan jag i de så kallade Predikoturerna läsa om allt kyrkligt och kristligt som skall hända och gå av stapeln kommande helg och efterföljande vecka. Och detta från Bottenvikens sanddyner upp till norska gränsen. I en kyrka i Piteå år det något slags musiktjolahopp på måndag kväll klockan 19. Och i Älvsby kyrka är rubriceringen Pingstgudstjänst samma kväll men 18.30. Det är allt!

I Kyrkoordningen kapitel 17 3§ står: I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.

Är dispanseriet allmänt? Finns det generella beslut jag inte känner till?

Men är det inte hur som helst, med eller utan dispens, en urholkning?

Påverkas inte tanken på Kyrkans år som en återkommande process negativt av att en av de tre stora helgerna – Pingsten – också i och av kyrkan själv hyvlas av till nivån av vilken höst-söndag som helst?

Nu märker du, noble Bloggläsius, att Mårran morrar.

Och hur blir det sedan den 6 juni?

På flera håll och kanter genomför man då event av pampigt slag – också i kyrkorna?

Vaffödådå? frågar Rumpnissen. Han är i detta Mårans kompis. Vaffö ärä på detta viset?

Ikväll kommer i alla fall Tyra och Adrian – barnbarnen. Med sammantagna krafter kommer nog femåringen och treåringen att skingra farfars tankar – och göra skallen och bostaden något mindre välmöblerad.

*  Kommer det sedan till praktiska saker som fixa bilar, bygga verandor, för hög profit investera sparade slantar, kröka rör eller vårda levande växter – då blir det värre. Dumhet och klumpighet i fysisk form – typ.