stigstrombergsson

Det kan bli si och så med skrivandet och publicerandet av det skrivna*. Det kan jag konstatera när vi varit här ett halvt dygn. Tiden skall ju först och främst användas till förmån för dem som resan är till för – ungdomarna och deras erfarenheter och upplevelser. Sedan kan det ju bli badväder – vem vet. Så det blir då och då jag skriver. Och då och då jag publicerar. Den dator jag har med är inte (längre) sams med webben utan har reducerats till ett skrivverktyg. Det skrivna sätts då på sticka för att via en arbetskompis dator i lobbyn hamna på nätet – i sanning en koordinerings- och tillgänglighets-situation av rang.

 

Skrivande kan därför bli lite snuttifierat. I förmiddags denna fredag, första dagen på plats, skrev jag denna notering strax före lunch:

 

Resan ner gick bra. Redan före 18 kom en del till Kallax, flygplatsen utanför Luleå. Paradoxalt var det – eller så är det oftast paradoxalt så att – de som hade längsta resvägen är först på plats. Vidselarna alltså.

Klockan 20.20 lyfte vi och flög i dryga fyra timmar, den sista timmen i åskväder. Några av ungdomarna och vi ledare passade på att tupplura en stund samtidigt som en del tonåringar bara var tysta när de andades in – och då med kort andning. Fina ungdomar – men de håller aldrig käft! som min far sa när han nypensionerad hade varit extraförare på en bussresa kyrktonåringar från Luleå till Göteborg. Sant också för vår flock.

 

Ungefär så tänkte jag och fortsätter strax efter klockan 18:

 

Det är tredje året för mig här nere i Kusadasi. Fjärde lägret eftersom vi hade två för ett år sedan. Aldrig, jag menar aldrig, har det tidigare hänt det som hände idag. Dagen regnade bort.

Åskan från nattflygningen höll i sig. Knall! Pang! Och Dunder. Med spöregn. Riktigt skyfall som spolade allt rent – inklusive en del inomhusområden.

Tonåringar vill inte bada i pool när det regnar. Ville inte blöta ner sig – typ. Märkligt folk.

 

Fram på eftermiddagen lugnade det ner sig så att jag och ett par ledare till fann det njutbart att fara in till stan för att se om det ungdomarna skall göra i morgon går att genomföra – likt tidigare år. Med vissa justeringar går det. Just nu har de små liven ”lektioner” med ett par av mina arbetskamrater. Om Turkiet av idag och lite om Islam. Allt för att studiebesöket inne i Kusadasi i morgon skall bli så vettigt som möjligt.

Vad gäller metod för i morgon handlar det om att utifrån en skriven instruktion gå omkring i, se på och lyssna till verkligheten runtom. Till detta kommer utmaningen att öva sin engelska, fungera i en grupp med andra än sina bästisar, hålla ihop i grupperna om 6 och till sist själva ta sig hem till hotellet för att dela sina intryck med andra.

 

Släpper ni verkligt 14-15-åringar på det sättet? torde någon (inte) undra.

Jo-o! blir vårt nordsvenska svar. Det har fungerat de tidigare åren utan att någon kommit bort. I stället har många ”kommit ut” ur tron att de själva inte skulle klara av det, inte kunna prata engelska osv. Och också lärt sig att ge akt på folk och företeelser runtom. Samt också helt enkelt lärt sig en del – så att de kan ställa sig mer frågande och undersökande. Egentligen klassisk folkbildning!

 

Jag tycker just detta med folkbildning är viktigt. I synsätt och praktiska upplägg. Enkelt och renodlat uttryckt är det så att i folkbildningen lär man sig något genom att själv lära sig det – om än ofta coachat av någon ledare. Det är alltså inte riktigt det lärande som kommer av att någon annan lär ut stoff till den olärde.

Så sett är en folkbildare en kunnig som lotsar de mer o- eller fåkunniga att själva lära sig det de vill och ska lära sig, inte en korvstoppningspedagog. Visst har till exempel föredraget eller faktalektionen också sin plats – inget snack om den saken – men för många har det blivit ett alltför dominerande lär-sätt.

 

Den döde greken Sokrates var folkbildare som lotsade sina elever till insikter genom att fråga, inte tala om hur det är. De o- och fåkunniga fick själva räkna ut hur det var.

Jesus var också folkbildare som berättade kluriga liknelser för att få folk att tänka efter, inte bara att svälja ett proklamerande budskap – hur sant det än är

 

Nu har det i alla fall åskat färdigt! I morgon planeras det för sol – liksom lägret ut.

 

Bilden? Havsutsikten från vårt rum tre trappor upp. Tallskog i vägen!

 

*Sanning si och så! Det är först på lördagskvällen tid och uppkoppling tillåter publicering. Vem vet om inte det mesta av bloggandet från denna resa kommer att bli synligt först när vi kommer hem. DS