stigstrombergsson

Såhär i slutet av ett år skelar ögonen vilt. Samhällsögonen alltså. Mest bakåt. Vad gäller sport, politik, nöje och ho vet allt görs listor och krönikor över året som gått och nästan ingen ropar Gott flytt år. Givetvis finns också framtidstankar om året som kommer – om Gu well! som min farmor brukade säga. Men mest är det backspegel, inte vindruta.

Så varför inte här göra sammalunda?

Bläddra genom kalendern för 2015 och försöka minnas?

Samt gå igenom bloggen – naturligtvis!

Den nästan helt arbetsrelaterade kalendern först.

• Januari: Inget speciellt. Bara noteringar om arbetsuppgifter med gudstjänster, konfirmander, sorgehus mm.
• Februari: Som Januari. Dessutom besök från Tanzania den 4:e. Alla konfirmander på ett-dyngns-läger i Vidsel. Goda samtal.
• Mars: Som Januari och Februari. Hade den 15:e bloggat i 10 år. I slutet av månaden påörjades arbetet med BarnKonsekvensAnalys för Älvsby församling.
• April: Som... – läsaren fattar! Jag repeterar inte dessa vanligheter mer, bara det specielle. Påskmånad och därför naturligtvis speciell. Vecka 16 ledig för fjällvistelse. Konfirmationer sista helgen.
• Maj: Nu inga konfirmander men annars som vanligt. Resa till Efesos med ungdomarna den 28:e.
• Juni: Inleddes i Turkiet. Hemma först efter Nationaldagen – så den slapp jag. Semester månadens andra hälft.
• Juli: Semester sista veckan. Åter i selen den 13:e med en uppsjö vigslar och dop i röret. Regelbundna besök på Vårdcentralen – klantskadan!
• Augusti: Fortsatt högkonjunktur på vigselfronten! Arbetskamrater börjar återvända och höstplanering görs.
• September: Inleds med Prästmötet i Luleå. Sedan en vecka på Samos.
• Oktober: Besök från Tanzania. Kyrkoherden avtackas – nu två präster på fyra tjänster. Konfirmanderna drar igång. Fler än förra året men något mindre årskull att ta av.
• November: Normalmånad – vad det då är. Starkt fokus på konfirmand och ungdom, mindre på Kyrkliga handlingar. Visst arbete med gudstjänstfrågor som medför att Första Advent ersätts (efter många om och men) den gamla ordalydelsen i bönen Fader Vår med den på alla andra håll brukliga Vår Fader.
• December: Klippte håret den 7:e. Annars Julmånad.

Bloggen med antalet blogginlägg och axplock ur livet:

• Januari – 10: Vår gamla Volvo försvann ur ägandet. En massa snö.
• Februari – 10: Renoverad toa.
• Mars – 18: Tidvis småkrasslig. Inbrott på jobbet. Kyrkostatistik. Solförmörkelse.
• April – 16: Fjällveckodagbok.
• Maj – 13: Barnbarnen.
• Juni – 31: Resedagbok från Turkietresan. Äldsta dottern gifte sig! Midsommar i fjällen. Skadade fingrarna i gräsklipparen.
• Juli – 18: Bäste kompisen anmäld till Domkapitlet.
• Augusti – 19: Domkapitelcirkusen fortsätter. Pippi pep i fläkten – och iväg.
• September – 23: Massor från Samos. Åhörde Domkapitlets utfrågning av den anmälde.
• Oktober – 10: Biskopen misslyckad som klimatfaktor.
• November – 10: Faktiskt inget speciellt.
• December – 14 med detta: Ganska mycket jul – med släktbild.

Så var året som flytt.

Nu randas ett nytt.

Jag önskar dig, noble Bloggläsius, ett

Gott 2016!

Vuxna ger och får andra julklappar än barn. Särskilt av och åt varandra. Nästan enbart nyttoprylar. Och böcker. Självvalda och överraskande. En nätt trave. Och nu har jag läst två. Helt olika men ändå samhöriga.

Men först en tillbakablick.

När jag och madammen i mitt liv for till Samos i höstas köpte jag på Kallax* en bok skriven av Jan Guillou. Romanen Att inte vilja se är fjärde delen i hans romansvit Det stora århundradet. Till dags dato har fem delar kommit. Faktum är att i höstas blev det debatt kring den femte delen. Bråket gällde i vad mån han plagierat eller åtminstone spekulativt frossat i sådant som berättats i en annan bok.

Jan Guillou kommer aldrig att få Nobels litteraturpris. Jag tror inte han aspirerar på det heller. Så någon ”stor litteratur” är det inte frågan om. Men han berättar intressant. Eller snarare ljuger bra. För det är ju vad man gör i det som kallas historiska romaner – knutet till verkligheten ljuger man friskt. Och då kan lögnerna faktiskt ändå förmedla sanningar – om tiden, stäm-ningarna, konflikterna.

Väl hemma från Samos gick jag till bokhandeln för att köpa de tidigare delarna. Jag ville ju läsa dem i ordning. Dessutom fanns del fem då bara i inbunden form vilket och jag ville vänta på en billigare utgåva. Nog skriver han bra men inte så bra att jag vill investera massor med slantar.

Pocketböckerna beställdes och kom. Jag läste delarna 1-3 under hösten och ställde in mig på att vänta på 5:an. Men fick den i julklapp. Inbunden. Och har nu läst den.

I julklapp fick jag också Jan Bergmans bok Sekreterarklubben – C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. Den har jag nu också läst. Alla 380 sidorna. Och det var ju den bokens förhållande till Guillous Blå stjärnan debatten gällde i höstas.

Sekreterarklubben är inte en roman.

Den är En dokumentär spionberättelse. Och det är ju något helt annat. Persongalleriet är autentiskt utom i några avidentifierade fall. Arkiv – i den mån de finns kvar – är genomtuggade. Intervjuer med folk som ännu lever är gjorda. Det är alltså inte en roman. Men inte heller en strikt faktaredovisning. Den är en dokumentär – och mycket intressant.

Baksidestexten till ISBN 978-91-7579-093-0 lyder:

Detta är historien om ”Nordens Casablanca” – Stockholm under andra världskriget – och den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten: C-byrån.

Det är historien om ”svalorna”, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ”eskortflickor”. De stod lägst i rang i underrättelsearbetet, tog ofta de största riskerna, offrade sina kroppar och sin framtid, och ibland även sina liv. Utan ”svalorna” hade man inte kunnat knäcka den tyska koden eller kunnat få tillgång till information som i många fall var direkt avgörande för Sverige under kriget.

Men detta är också maktens historia, de högsta officerarnas, polisernas, politikernas, intrigmakarnas … Och här får läsaren veta hur det hela började för Säpo, Must, FRA, BND, CIA och ”Stay Behind”.

Detta är även en djupt personlig historia, eftersom en av kvinnorna i Sekreterarklubben var författarens mor.

Läs Bergmans Sekreterarklubben – för att informera dig.

Läs för all del gärna också Guillou – som förströelse.

*  Kallax är flygplatsen utanför Stifts- och Residensstaden Luleå.

Det har varit många helgdagar den sista tiden. I inlägget vintergäspsjuka behandlade jag Julaftonens eskapader och Juldagens brist på sådana.

Annandagen var det färdiggäspat.

Indeed! som engelsmannen skulle sagt.

För mig började det tidigare än för fastighetens övriga sömntutor. Visserligen hade jag redan sent om Juldagskvällen noterat ned min tankegång för martyrtemats Högmässo-förkunnelse men viss finputsning behövdes. Samt koncentration. Och före 10 luffade jag iväg*.

När jag kom hem hade barnbarnen med föräldrar anlänt. Fastigheten började alltså fyllas. Ett par timmar senare kom äldstadottern med make och då var alla på plats – hela vår gamla familj i utvidgat skick. Efter julbordsätning kunde därför ovanstående Lödder-bild arrangeras. Från vänster finner där den ointresserade läsaren följande personer – med våra egna ätteläggs småbarnssmeknamn som bas i uppräkningen: Äldsta dottern Snuppans make, Snuppan själv, Heffaklumpen (vår yngste), barnbarnens moder, surrdosan Adrian, hans fader Hattifnatten, Snorvans sambo, prinsessan Tyra, Snorvan samt de två som orsakat alltsammans. Bilden är ett synligt bevis på att förmögenhet inte finns på konton**.

Det vänstraste paret återvände till Luleå på kvällen. Alla de andra blev kvar till igår då Järvsöparet for. Idag – det är måndag – reste de små med föräldrar så nu är vi tre i kåken. Och har det jämförelsevis väldigt stillsamt.

Och det är kallt ute. Minus 20.

*  Högmässa på Annandagen är ingen kioskvältare. När Ingångspsalmen sjöngs var vi 14 dvs två fler än de lärjungar Jesus startade allt med. Under andra psalmen var vi 17 och vid slutpsalmen 19. Som komplettering kan nämnas att ungefär fyra gånger Annandagens antal hade firat Julotta dagen innan – kyrkokör inräknad. På Julaftonen var vi ca 200 och igår – Söndag efter Jul mötte 30 personer upp. I Vidsel samlades knappt 60 på Julaftonen och drygt samma antal i Ottan.

Nu är inte besökstal världens viktigaste grej. Statistikfascism ogillar jag skarpt. En gudstjänsts eller helgs ”värde” avgörs inte av dess popularitet utan av dess mening och innehåll – typ. Därför har vi i Älvsby församling valt att i dessa flykting- och förföljelsetider inte dumpa Annandagens martyrtema till förmån för något mer ”publikdragande” julsångigt eller inget alls.

**  Klockan på väggen är arvegods från mitt barndomshem. Gammal. Och med egenheten att den trots att urverket inte längre fungerar ändå visar rätt tid två gånger varje dygn.

Nu i Luleå för familjejulfirande. Men dagen började tidigt. Förberedelser, frukost och sedan vid 10-tiden till Älvsby kyrka. "Samling kring krubban" är temat och när sedan några barn strukturerat den under gudstjänsten framarrangerade julscenen blev det som bilden visar. Runt 200 i kyrkan.

Sedan julfirande i Församlingsgården med lite mat, lek och tomte. 120 ätande varav max 1 av 6 var svenskfödd. 15-20 nationer på plats. Kul!

Men nu i Luleå i barnbarnens boning.

Vi var fyra generationer. Sett ur den yngstes, Adrians, synvinkel handlade det om storasyster Tyra, två föräldrar, sex fastrar-farbröder-morbror, ett farmor-farfars-par (där jag är 50%) samt gammelmormor och gammelmorfar. Mormor och morfar var inte med detta år utan vistades annat håll. Vi blev i alla fall fjorton stycken! – om jag räknat rätt.

Det är ganska full rusch med så mycket folk och så rara små barn. Mycket kretsar ju kring dem och de flesta paket har också dem som pappersavrivare. De får de roliga presenterna – lego, radiostyrda bilar osv. Bland de vuxna byttes en del böcker och nyttosaker men inte så mycket annat. Som det skall vara alltså.

Runt ½12 på nattkröken var fem av oss tillbaka i Älvsbyn för nedvarvning och lite ytterligare bok- och nytto-klapperi. Vid 2-tiden var den långa människofyllda Julaftonen över.

Så det blev ingen Julotta. Vaknade runt 8 och då var den ju i det närmaste över. Tidigt i höst var det tänkt att jag skulle haft ansvaret för ottan i Vidsel men det kom att ändras. Jag har i stället förtroendet imorgon då Högmässan i Älvsby kyrka bryter fokuset julkrubbad Kristus mot ihjälklubbad kristen. Annandagen har ju martyriet som tema.

Men efter en sådan Julafton präglas Juldagen av vintergäspsjuka.

Jag har läst en bok!

Jag anbefaller ivrigt, angeläget, enträget, pockande och strängt att alla läser den! I alla fall alla som på ett eller annat sätt tillhör den svenska medelklassen och funderar på varför vi är som vi är. Och i synnerhet om du tillhör just den kategorin och samtidigt arbetar eller på annat sätt är engagerad i kyrka eller frikyrka. Eller bara är intresserad av tro, religion och livsåskådning.

Boken är Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen skriven av religionshistorikern och professorn David Thurfjell. Den är på 260 sidor (+40 med litteratur, noter och register) och mycket tänkvärd. På sitt vis en svensk nutidsidéhistoria men begränsad till attityder kring religion, inte politik, ekonomi och sådant.

När jag berättar om böcker här i kategorin Predikaren 12:12 brukar jag återge baksidestexten. Det gör jag inte nu. I stället kommer hela presentationen så som den finns på här där man kan beställa den.

Vi firar kristna högtider, gifter oss i kyrkan och när livet blir tufft ber vi men vi kallar oss inte för kristna. När vi däremot ser andra fira Ramadan och be ser vi dem som muslimer. Det är andra som är religiösa. Inte vi. Det som är kulturellt kristet ser vi inte, medan kulturella uttryck för andra religioner ses som religiositet, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola i Stockholm. Det är en mycket dubbel inställning som hindrar oss från att se likheten mellan oss själva och andra. Det gudlösa folket granskar sekulära svenskars attityder till religion och spårar varifrån de kommer. Ingen forskare har tidigare tagit en sådan idéhistorisk ansats.

Sverige ses som ett av de mest sekulariserade länderna. Frågar man svenskarna om de tror att det finns en gud svarar bara 23 procent ja. Det är extremt lågt jämfört med andra länder. Snittet i Europa är på 52 procent. I Mellanöstern svarar så gott som alla ja. Tittar man däremot på svenskarnas beteenden blir bilden genast en annan. 80 procent betalar avgift till olika religiösa samfund, och majoriteten firar kristna högtider som påsk och jul. Det är också vanligt, även bland svenskar som inte kallar sig kristna, att manifestera livets stora händelser, som bröllop och begravning, i kyrkan.

Begreppet kristen har fått en snäv betydelse, säger David Thurfjell. Det är frikyrkornas definition, där bara den som tror stenhårt på Jesus är kristen, som har blivit allenarådande. Så är det inte i andra länder. I forskningsprojektet som ligger bakom den nya boken har David Thurfjell intervjuat ett hundratal svenskar om deras attityder till religion. En majoritet har en öppenhet inför andlighet och tro, men de kallar inte sig själva kristna. Att vara kristen känns pinsamt och främmande. Istället letar man efter andra ord att sätta på detta. Andlighet är ett sånt ord. Många gillar också buddhism, men det är oftast en tillrättalagd och delvis fantiserad form av buddhism som man tycker om, förklarar David.

Varför har då svensken ett så motsägelsefullt förhållande till religion? Svaren hittar David Thurfjell i historien. Han delar in den svenska religionshistorien i tre huvudspår: den svenska kristendomens historia, den religionskritiska rörelsen och den västerländska esoterismen. I det sistnämnda ryms exempelvis New Age. ”Alla föreställningar som jag har stött på i mina intervjuer härrör från något av dessa tre spår. Vi är mycket mer frukten av vår historia än vi vill kännas vid” säger han.

David är själv en sekulariserad svensk och han känner igen sig i sina intervjupersoner. Tidigare har han främst studerat shiitisk islamism och pentekostal kristendom bland romer. ”När man studerar andra finns det en risk att man sätter sig på höga hästar. Jag tyckte att det var dags att vända blicken mot mig själv och att religionshistoriskt studera min egen grupps idéer på religionsområdet”.

Köp den! Den är inte dyr!

Då tar du ledigt! Begrips!

Så talade min vänliga och stränga chef till mig för en tid sedan och syftade på de första dagarna i nästa vecka. Då fredag är min ordinarie arbetsuppgiftsfria dag och den kommande helgen 4 Advent sedan fordom var ett i arbetsrytmen uppgiftslöst veckoslut befinner jag mig nu i början på en sammanhängande fem-dagars-paus.

Sånt är svårt!

Avstängningsproblematik!

Då vi framför allt på prästsidan är underbemannade och har ett ambitiöst program med konfirmander, ungdomsgrupper, den sista tiden många nyanlända flyktingar, gudstjänster och en massa annat fylls dagarna väl och ymnigt med nödvändiga och meningsfulla och roliga sysslor. I princip har jag inget emot sådant. Blir det vad man kallar övertid gnölar jag inte heller.* Situationen kräver ju det. Då att vara präst är en livsuppgift och inte ett jobb leder vakanser naturligt till mertid och att skalle och engagemang då får gå på helfart. Det är OK. För en tid.**

Men det leder till mentalt svårstopp. Just för att skalle och engagemang går på helfart fortsätter snurret in på den arbetsuppgiftsfria tiden. Idag har jag alltså utan att vara tvingad helt naturligt läst arbetsknutet stoff jag här i bloggen framöver ska återkomma till. Boken Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen är färdigläst och Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 – kommentarer har jag tagit mig genom till hälften.

Men inte för att jag varit tvungen, bara för att det är intressant – och lite nödvändigt.

*  Med övertid menas mer än 160 timmar på fyra veckor – och det har det blivit mest hela hösten.

**  Men den tiden kan jag själv inte välja. Tiden med vakanser är ju exakt den tid de förtroendevalda anser kunna ta på sig för att göra församlingen attraktiv för en uppsjö sökanden, rekrytera i hopen och utse folk till de två vakanta komministertjänsterna. Jag erkänner villigt att jag inte imponeras av deras hastighet och dådkraft. Och vet att för att människorna och församlingsverksamheten inte skall bli allvarligt eftersatt springer det decimerade arbetslaget under tiden aschlet av sig.

Jag tycker Barak Obama är ett ljus i mörkret. Inte så skinande som jag tycker han skulle kunna vara men i alla fall något. Han fick Fredspriset direkt han blivit vald första gången och det kan jag tycka var lite förhastat. Man skall ju få pris för vad man gjort, inte för vad man förhoppningsvis skall göra. Och levererat har han inte! Ännu! I vart fall inte så att det är värt ett fredspris.

Ändå är han ett ljus i mörkret i amerikansk politik – så som den ter sig. Vem som blir Demokraternas kandidat i kommande presidentval pratas det inte så mycket om. Hillary Clinton verkar vara ett namn att räkna med. Annat folk känner jag inte till alls. Och Hillary kanske inte är det USA-ljus världen behöver men i alla fall något – typ.

Mörkrädd blir jag dock när jag tar del av uppgifter om de kandidater Republikanerna vaskar bland. Thrump gör mig riktigt trumpen, om man så får säga. Snacka om stolle! De verbala grodor Thrump trumpetar ur sig är ju i antal likt desamma i Egypten på Moses tid*.

Obama läser den Israeliska dagstidningen Haaretz. Det gör jag också då och då.

Och om Haaretz säger Obama att tidningen "aldrig är rädd för att säga sanningen till makten" och att ”han under årens lopp har vänt sig till Haaretz för rapportering och analys."

Och till någon sorts Haaretz-konferens i New York skickade han en videohälsning som själva tidningen berättade om i förrgår. Jag håller med Obama. Lät därför Google göra en grovis som jag putsade till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska kan artikeln läsas här.

OBAMA VID HAARETZ-KONFERENS: ISRAEL MÅSTE STÄLLA DEM SOM ATTAKERAR PALESTINIER INFÖR RÄTTA

USA: s president säger till HaaretzQ with NIF conferens: Banden mellan USA och Israel och engagemanget för Israels säkerhet är okrossbara.

I en video-hälsning till HaaretzQ with NIF conferens i New York sa USA:s president Barack Obama att fred är det enda sättet för Israel att förbli en judisk och demokratisk stat. Obama fördömde den senaste tidens våg av terroristattacker mot israeler samt uppmanade den israeliska regeringen att ställa alla som begår våldshandlingar mot palestinier inför rätta**.

Obamas hälsning öppnade den allra första Haaretz-konferensen i USA. Den arrangerades i samverkan med New Israel Fund – NIF. Omedelbart efter Obama talade president Reuven Rivlin till konferensen***. En som också förväntas tala vid konferensen är Robert Malley, Obamas rådgivare i kampanjen att bekämpa ISIS.

USA:s FN-ambassadör, Samantha Power, skall bidra med ett av huvudtalen på konferensen. Andra talare är PLO:s generalsekreterare Saeb Erekat, den tidigare utrikes- och justitieministern och ledamoten i Knesset Tzipi Livni och ordföranden för Joint List Knessetledamoten Ayman Odeh****.

I sitt tal betonade Obama den särskilda relationen mellan Israel och USA och hans administrations engagemang för Israels säkerhet och sade att bägge är orubbliga. Han tillade att säkerhet och militärt samarbete med Israel för närvarande ligger på en aldrig tidigare skådad nivå.

"Vi är i ett kritiskt ögonblick", sade Obama. "Oförlåtligt våld har tagit många liv – israeler, palestinier och amerikaner. Jag har gjort klart för de palestinska ledarna att de måste fördöma de pågående attackerna [mot israeler] och stoppa uppvigling. Personer som är ansvariga för våld, inklusive våld mot palestinier, måste ställas inför rätta."

"Fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt" sade USA: s president Barack Obama

Obama tillade att USA "uppmanar båda sidor att arbeta för att minska spänningarna, vara återhållsamma, förhindra fler dödsfall och återställa lugnet."

"Det bästa sättet att minska spänningarna och garantera Israels säkerhet är att fortsätta arbeta konkret för en tvåstatslösning", tillade han.

"I tider som dessa är det viktigt att bekräfta vad vi vet är sant så jag säger det igen – fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt. Fred är nödvändigt eftersom det är det enda sättet att säkra sann och varaktig trygghet för israeler och palestinier samt det enda sättet att se till att Israel förbli en demokratisk och judisk stat. "

Obama fortsatte med att säga att "Fred är rättfärdigt därför att en tvåstatslösning kommer äntligen att ge israeler den normalitet de har rätt till och palestinierna den suveräna stat och värdighet de förtjänar. Och fred är möjlig om ledare och folk är villiga att uppbåda vilja och mod att bryta sig loss från mönster från det förgångna och skapa en ny framtid. "

*  Se Andra Mosebok kapitel 8.

**  Inte är detta SÅ olikt det Sveriges utrikesminister sa i Riksdagen i början av månaden, det som president Nethanyahu kallade skandalöst. Undrar vad han säger nu. Och en del svenska borgerliga antipalestinska politiker och en och annan ledarsida som gick igång i frågan – kommer de nu att anklaga även USA för att vara ensidigt pro-palestinskt? Onekligen ser jag fram emot att Jan Björklund tar Obama i hampan.

***  Rivlin är Israels president sedan den 24 juli 2014.

****  Joint list är engelska för en politisk allians av fyra Arab-dominerade partier i Israel – Hadash, the United Arab List, Balad och Ta'al. Joint List är den tredje största gruppen i Knesset.

Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning

Protokollet börjar faktiskt så! Ger besked direkt. På första sidan står

Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning men utan utropstecken.

Folk har efterlyst kommentarer från min sida vad gäller Luleå Domkapitels beslut att fria min barn-, ungdoms-, vuxen-, präst- och bloggarkompis Torbjörn Lindahl från alla anklagelser som i anmälningar riktats mot honom. Jag kommer här inte att kommentera hela ärendet eller protokollet. Om du, noble Bloggläsius, klickar här kan du själv läsa alltsammans. Dokumentet är segt som en femårsplan men ingen skall säga annat än att du får en grundlig och seriös redovisning av vad som hänt, vad som skrivits och vad som sagts. Så sega dig igenom! Men kom hela tiden ihåg inledningsorden: Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning.*

Jag kom tidigt in i saken och fick redan från början vad jag tror är fullständig information. Med början menar jag då inte att det faktiskt var jag som i mars 2008 förförde Tobbe ut på bloggandets riskfyllda tassemarker och sedan läst allt han skrivit där. Med början menar jag från i sommar när de första (anonyma) anmälningarna druttade in. Och jag fick vara med i samtalet med kapitlets utredningsgrupp i september. Och när utredningsgruppen föredrog ärendet för 1½ vecka sedan. En del kring detta har jag bloggat om tidigare med det får du, högt aktade Bloggläsius, snoka reda på på egen hand.

Jag tycker att från Domkapitlets sida har processen fram i princip varit juste. Samtalet jag fick höra och sättet att då fråga och bemöta Tobbe var korrekt och vänligt. Kapitlet hade ju också den goda tonen – annat var ju inte möjligt – att enhälligt jävförklara en egen ledamot som förlöpt sig i sociala medier. Det kan verka bagatellartat men är egentligen inte det. En sådan formaliakritik mot en förtroendevald person är en örfil – faktiskt. Att sedan av formella skäl bara lämna åt sitt öde en anmälan från en kyrkofullmäktigeordförande (som dessutom agerat i pressen) är också halvt om halvt en käftsmäll. Kapitlet hade ju i sin roll som tillsynsorgan kunnat,”tipsad” av henne, nysta i saker hon anförde – men gjorde det inte.

Men en annan sak gör faktiskt Kapitlet – med motivet tillsyn. Ingen anmälare hade påtalat det och ingen med tillsynsansvar hade förra hösten noterat att Tobbe då nämnde att med en kvinnlig ärkebiskop kan situationer uppkomma att hennes biskopsvigningar inte av alla tas som självklara. Ingen uppmärksammade det för ett år sedan. Och Kapitlet hade aldrig sett det om inte någon klagat över annat i bloggen och att allt Tobbes bloggande under 1½ år gått in som bilaga. Men Kapitlet tar den lilla spiken och kokar soppa – om än en liten portion. Varför?

Jag har ingen aning om det finns någon avsikt bakom. Men effekten blir att det känns som man tänkt: Vi kan ju liksom inte fria honom rakt av. Då uppfattas vi stödja honom helt. Vi måste ju förebrå honom för något. Men inget allvarligt. Ett par slarviga ordval och så det där om ärkebiskopen som skulle kunna uppfattas sisådär blir lagom. Och sen finalorden: ”Med dessa uttalanden avskrivs ärendet från vidare handläggning”.

Så nu är detta utagerat. Fallet Torbjörn Lindahl i Domkapitlet. Förhoppningsvis.

Kvar är – vad jag ser – ett arbetsmiljöproblem i Domkyrkoförsamlingen.

Där har en medarbetare utan att ta upp saker man ogillar med den det gäller, lyft det i arbetsgemenskapen eller gått till sin chef anmält en arbetskamrat. Så skall det inte vara! Det är dålig kommunikation! Samt desavouerar chefen.

Där har den högsta uppsatta förtroendevalda också gått runt den chef man anställt och gett uppdraget att – bland annat – hålla reda på att personal och arbete fungerar. Ordföranden har ju dessutom lämnat egna verktyg oanvända – arbetsgivarverktygen – för att i stället agera i media mot en enskild arbetstagare. En sådan arbetsgivarpolicy är ett problem i vilken bransch som helst!

Så jag avundas inte Domprosten/kyrkoherden som fått allt detta i knäet. Inget jag tagit del av tyder på att hon har orsakat denna arbetsmiljöproblematik. Inte så! Men hon är ansvarig för den – och behöver rimligen agera. Om inte består rötan och någon annan medarbetare eller hon själv kan framledes få en kniv i ryggen av folk som inte vet hur saker hanteras på en arbetsplats.

Hur pinsamt allt detta är för det Socialdemokratiska Arbetarpartiet kanske jag skriver om en annan gång. Denna bloggpost har redan blivit alltför lång.

*  De första 8 tättskrivna A4-sidorna har rubriken Redogörelse för ärendet och refererar med datum inkomna anmälningar med innehåll, yttranden, samtal mm. Visst hade man kunnat presentera saken på annat vis typ Det och det datumet inkom en skrivelse från den och den – se bilaga med ett nummer. Och Det och det datumet inkom den anmäldes yttrande över en skrivelse från den och den – se bilaga med ett annat nummer. Men vad jag förstått är det brukligt i svensk rättstradition att göra referat i stället för att bilaga. I det läget är det ju för läsbarheten tacksamt att det enbart var två av ”anmälningarna” som innehöll något att referera.

Avsnittet Kyrkorättslig reglering på sidorna 8-11 ger en lektion i just regler och paragrafer innan det hela avrundas med 1½ sida Domkapitlets bedömning som slutar Med med dessa uttalanden avskrivs ärendet från vidare handläggning.

Trettonde sidan är formalia om överklagan och sånt.

Norrländska Social-Demokraten ljuger!

Eller har folk som inte kan läsa innantill!

Eller inte kan dra slutsatser av det de läser!

Här är det bara att välja. Och fundera varför.

Idag fick jag mig tillsänt en kopia av Luleå Domkapitels ställningstagande i vad som skulle kunna kallas fallet Torbjörn Lindahl – min kompis som i somras anmäldes av några som inte gillar hans uppfattningar och valt att inte förstå vad han skrivit på sin blogg. Domkapitlets resonemang och beslut löper över 13 A4-sidor – till vilka jag troligen kommer att återkomma – och mynnar ut i att anmälarnas anmälningar tillbakavisas. Han blev alltså friad. Det är beslutet, slutsatsen och poängen. Vill man se allt i sin helhet är det bara att klicka här.

Jag läste alltsammans under en julklappsinköpspaus tidigare idag. Nu strax efter midnatt kollar jag länsmedia på webben och finner inget i Norrbottens-Kuriren. I Norrländska Social-Demokraten möts jag dock av denna rubrik: Präst kritiseras för blogginlägg. Sedan följer en kort text som berättar att det han anmälts för är han friad ifrån men att en annan sak Domkapitlet hittat själva renderar viss förebråelse men inte av den arten att han utsätts ens för den allra mildaste formen av disciplinär åtgärd.

Är Norrländskans hantering rättvis? Han friades ju!

Varför blir bisaken tidningens huvudsak? Inkompetens? Eller medvetet val och ett billigt försök att kanske rädda ansiktet på (minst) två i kyrkan socialdemokratiska förtroendevalda som i denna härva blamerat sig fullständigt?

I alla fall vrider NSD sanningen på ett skruvat sätt.

Skäms!

Det är Nobel-middag på TV nu.

Jag är inte där – fick inget pris.

Jag är inte där – blev inte ens bjuden.

Snillen får spekulera utan mig, jag utan dem.

Och det har jag gjort! En tid. Lite från och till under hösten. När tid och motivation inställt sig samtidigt. Tillsammans med SEÅ 80/2015. SEÅ betyder Svensk Exegetisk Årsbok som utges av Svenska Exegetiska – betyder Bibelvetenskapliga – Sällskapet. 80 står för att det är det 80:e året den kommit ut, 2015 är ju i år.

Innehållet är först tre föredrag från en samling hösten 2014 med det gemensamma temat Judiska och kristna grupper i den grekisk-romerska världen – som också är bokens undertitel. Sedan kommer sju andra artiklar i olika ämnen följt av recensioner av ett trettiotal böcker. Alltsammans 270 sidor engelsk faktatext för mig som ensamspekulerande snille att njuta av.

Är allt intressant? torde någon fråga.

Det ärliga svaret måste bli: Inte riktigt allt. Men det mesta.

Är det matnyttigt? kanske någon undrar. Matnyttigt för en präst?

Njae... Det vete kissemissen! En del. Men långt ifrån allt.

Men det är klart att en inblick i ekonomiska villkor och de system som råder just för Judiska och kristna grupper i den grekisk-romerska världen ger ju lite mer förståelse för hur de första kristna församlingarna levde och kunde fungera. Hur – nu citerar jag en titel – Jewish Culture in the Greek-Speaking Diaspora after the Destruction (av templet i Jerusalem) är ju intressant. Det var ju i sådana sammanhang de kristna församlingarna först formades och Nya testamentets böcker skrevs. Och vilka institutioner, roller, ämbeten som fanns då belyser ju en del – det var en tredje artikel.

Den bästa av artiklarna var Myths, Visions, and Related Literary Forms in the Gospels skriven av Torsten Löfstedt. Han visar tydligt att Bibelforskningen löpt vidare från de ofta och ännu högt uppe i de kyrkliga hierarkierna omhuldade tankarna att Jesus botande av sjuka, att han gick på vattnet, till och med hans Uppståndelse inte skall tas bokstavligt utan är medvetna litterära genrer författarna tar till som symboler något annat. För ett halvsekel sedan trampade forskningen fortfarande i ett sådant mytologiskt träsk som modern forskning nu inser var ett dyhål. Det är faktiskt tvärt om! Evangelieförfattarna rapporterar och menar sig rapportera sådant de anser är i yttre sant. Jesus botade sjuka! Gick på vattnet! Uppstod! Inte som myt utan som fakta – menar författarna med sina texter. Och med sådana fakta blir ju Jesus märklig. Och ses som unik av dem som berättar. Enligt forskningen.

ISBN-numret är 1100-2298.

Läs om den här – hela innehållsförteckningen finns.

Skaffa den, läs och känn dig nördigt snillig.

Det finns många anledningar att vara tacksam över att de borgerliga – förlåt: de jämfört med sossarna ännu borgerligare – partierna inte styr Sverige. Jag kan inte gå in på alla men en aktuell vill jag nämna, den Israels premiärminister just mu gått i taket över. Och låt mig börja med honom.

Nethanyahu kallar den svenska utrikesministern uttalande för ”skandalösa”. Här kan du, noble Bloggläsius, läsa mer om det samt vad Margot W faktiskt har sagt. Vill du få saken ytterligare belyst kan du läsa här vad en Mellanösternexpert säger.

Men vill du verkligen ta reda på saken klickar du här. Då kommer du till Riksdagens snabbprotokoll från i förrgår där du kan finner ministerns uttalande i hela sitt sammanhang – och en hel del annat. Protokollet är en 12-sidig pdf-fil där saken behandlas på sidorna 3-8.

Tre riksdagsledamöter har ställt var sin fråga till utrikesministern och argumenterar med henne: Mathias Sundin, Magnus Oscarsson och Kent Ekeroth. De representerar Liberalerna (som i avsaknad av folk lämnat namnet Folkpartiet), Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, två etablerade borgerliga allianspartier och ett erkänt enögt gäng som efter nästa val om de inte släpps in i en borgarregering i alla fall kommer att ge en sådan sitt stöd.

Läs tjafset!

Se noga på de borgerligas faktaurval.

Notera argumentationen som jämställer enstaka Facebook-noteringar, ett och annat barnprogram och diplomatiska uttalanden i en enda röra utan nämnvärd källkritik. Allt ges samma dignitet! Se den totala ensidigheten utan anspelningar på den andra sidans parlamentariker, opinionsbildare eller liknande.

Är de tre representativa för sina partier bävar jag för en mycket pinsam utrikespolitik om Alliansen skulle använda Sverigedemokraterna i eller vid sitt regeringsunderlag – om de skulle vinna kommande val.

Siffror och statistik tycker jag är kul. Särskilt om man kan vrida och vända nuffrorna lite fram och tillbaka så att det passar en själv och vad man själv vill förespråka. Riktig komik kan man till och med få till. Som för några år sedan då en numera avliden rikskänd komiker vid lusläsning av SCB – Statistisk Årsbok – kunde konstatera att det i Sverige fanns ungefär lika många kvinnor som höns. Av andra tabeller kunde han också utröna att det fanns nästan dubbelt så många kvinnoben som det fanns kvinnor. Slutsatsen var given: En svensk kvinna håller en höna under armen och har lätt låghalt gång.

Siffror och statistik tycker jag är kul också när det gäller verksamhet i församling och kyrka – liksom passande siffervridningar. Jag är inte ensam om att göra så. Från så kallat ”centralt håll” kan man till exempel se hur färre utträden jämfört med ett tidigare år väcker klang och jubel även om nettominus fortfarande råder. Och sjunkande konfirmandstatistik på de flesta håll drunknar i eufori över att på en och annan annan plats har man fler än förra året.

Och nu till mina siffror.

Räknar jag gudstjänstfirare i Älvsby församling – vi har ett alldeles utmärk bokningsprogram som underlättar detta – från och med mitten av oktober och november ut når jag drygt 550 personer, av dessa knappt 100 i Vidsel. Alltsammans har varit i så kallat ”vanliga gudstjänster” utom en som var en ekumenisk historia då alla andra föreningar och församlingar sammanlyst sig till kyrkan och som därför också sticker ut en del i antalet gudstjänstfirare – 100+.

För årsklassen 2001 började konfirmandverksamheten i mitten av oktober. Nu har grupperna stabiliserat sig till summa 44 stycken rara liv som förutom att mötas en gång i veckan har ett beting på minst två gudstjänster i månaden, tre runt Jul- respektive Påsk.. ”Kommer de efter” får de gå ikapp nästa månad, gör de ”för mycket” en månad har de inte det till godo utan skall ”hålla tempot”. Hur de redovisar sin kyrkogång berättade jag i inlägget kapat självförtroende den 15 november.

Var femte gudstjänstfirare de sista en och halv månaderna av förra Kyrkoåret var konfirmand!

Det betyder en åldershomogen femtedel kyrkovant folk – alltså kyrk-ovant folk.

Vilka andra ”kategorier” firar gudstjänst i snitt 2½ gånger i månaden?

• Bibelstudiegruppens deltagare? Två handfullar.
• Korister? Också två handfullar varav en samma näve som den nyss nämnda.
• Svensk medelåldrig folkkyrklig medelklass i övrigt? Näppeligen.
• Förtroendevalda beslutsfattare som inte är kyrkvärdar? Förlåt! Jag skall inte skoja.
• Nysvenskar från Afrika, Östeuropa och Mellanöstern? JA! Färre än konfirmanderna men med högre frekvens. De är där näst intill varje söndag. Blir också ungefär 100 under perioden.

Så vad är egentligen en svenskkyrklig gudstjänstfirande församling idag?

Och hur bör därför gudstjänsten formas? Hur visar kompassen?