stigstrombergsson

Lukasevangeliet kapitel 10 verserna 38-42.

Det finns många ”ett” men alla är ihop med och är kopplade till ”den Ende”. ”En är nödvändig!” – Jesus.

Så långt från igår.

”Ett är nödvändigt!” är temat.

Till temat ansluter också texten jag läste. Nu går vi ”textvägen”.

Berättelsen är enkel i sin poäng: Den ena systern – Maria – gjorde ett bättre val än den andra – Marta. Hon – alltså Maria – lämnade allt spring och alla praktiska saker för att i stället lyssna till Jesus. Hon satsade då på det som då var/är nödvändigt, på ”den nödvändige”.

Familjen

Egentligen är det en intressant familj, den där syskontrion i Betania. Det är där de bor. Bara en bit från Jerusalem. Det är hos dem Jesus sedan vistas strax innan sin död. Två systrar och en bror – som evangelisten Lukas inte nämner. Lasaros. I Johannesevangeliet får vi veta mer om honom – och systrarna.

De är ogifta de två. Tre. En detalj i berättelsen värd att notera. Man kan undra Varför?

De bryter mot alla normala regler. Bägge systrarna. Också värt att notera.

Rimligen bör deras bror – Lasaros – ha varit värd. Så var det normalt i Palestina på Jesus tid. Att en man bjuder hem en annan man och samtalar i sällskap av män. Kvinnorna var för sig. Extra uppdelat blev det när det gällde något annat än vanligt snack om folk i byn, vädret och roliga historier. När den hembjudne var en rabbi, en skriftlärd, en Gudsman – då var det männens värld. Då och där.

Men Lukas nämner inte Lasaros. Bara systrarna.

Den ena – Maria – bryter mot alla regler!

Hon lämnar sin förväntade kvinnliga plats med praktiska bakgrundsbestyr. Tränger sig in bland karlarna, bland teologerna, bland dem som samtalar om Gud. Skandal kanske är ett starkt ord. Men ovant. Pinsamt. Kanske skamligt för brodern Lasaros, mannen i huset.

Den andra – Marta – bär sig helt tokigt åt!

Hon blir missnöjt med att vara ensam för att fixa för 13 extra män till middag – kanske fler. Det kan man förstå. Ett diskret meddelande till systern vore på sin plats. Vinka lite i dörren – typ.

Inte! Hon går rakt in och gormar. Inte på Maria utan på Jesus.

Fruktansvärt oartigt! De andra måste ha tappat hakan. Och Lasaros duckat. Den manlige gästen och Gudsmannen blir utskälld! Marta är en militant tant.

Så det är en speciell familj den där i Betania. De uppför sig sig speciellt.

Maria, hon som då satsar på det som är nödvändigt, på ”den nödvändige”.

Hon är ju ställd inför ett ett ”två-val”. Ett ”två-val” vid ett speciellt tillfälle. Där och då. Köket eller Jesus. Och det rätta valet blir att sätta sig, odla sin tro före de praktiska bestyren. Den gången.

I Bibeln finns ju exempel på motsatsen.

I liknelsen om ”Den barmhärtige samariern” – också hos Lukas – är det två personer, en präst och en levit (annan slags präst) som sätter sin tro, sin andlighet, före det praktiska. I den berättelsen är det fel att göra så. I det ”två-valet”.

Att Maria väljer sitta och lyssna betyder alltså inte att Martas sätt generellt skulle vara är fel, bara att det just då och där var det nödvändiga – för Jesus var där.

Är vi Marior eller Martor? Innerst inne?

Om vi nu säger att Jesus gör hembesök här, alltså hos oss – har vi då Marias sinne, Marias prioritet? Att ta intryck av honom? Eller martar vi bara på men på våra och andra sätt.

Det jag tänker på nu är inte alla de Martor och Martar som tyckte de hade så mycket annat att göra så att de inte ens kom hit till gudstjänsten, som inte ens är i huset.

Jag tänker på oss, på mig. Var vi har våra sinnen. Fast i det vanliga, ordinära tro-och-tanke-formerna, i de invanda åsikterna, det sätt jag redan tror på och resonerar och värderar. Sånt kan påminna om det Maria gör men kan faktiskt också vara Martasbestyr – som det brukar kallas. Som inte lyssnar, inte tar intryck av ”Den nödvändige”.

Det är Jesus som är centrum i hemmet i Betania. Inte systrarna. Inte brodern.

Han – alltså Jesus – sitter där och visar på Gud. Är Gud – på hembesök.

Jesus låter folk – Marta – stöka för att på sitt sätt, om än inte det bästa, uttrycka sin kärlek till honom och de andra. Han avbryter henne inte med ett Sluta slamra med kastrullerna! Det hon gör är på ett sätt också OK. Så: år man praktisk är man inte en B-kristen.

Han – Gud som människa – kan till och med ta emot en utskällning.

Det kan vara viktigt att minnas. Ibland är ju faktiskt livet – och tron – en plåga, till och med så att man blir arg på Gud. Och då är det rätt att fräckt säga: Bryr du dig inte om...

Gud spricker inte av sånt. Gud blir inte ens arg. Gud avvisar inte.

För Gud är som Jesus i hemmet i Betania.

Gud är som Jesus i hemmet i Betania – den nödvändige.

Gud är som Jesus i hemmet i Betania – som tog emot och mötte med kärlek. Både Maria som lyssnade och Marta som stökade och bråkade.

Som tar emot också dig och möter dig med kärlek – vare sig du nu är en Maria eller en Marta.

Amen.

Märk väl, vill jag redan nu säga, att de flesta laestadianer och andra kristna är rättrogna och hederliga människor. Det är inte dessa jag vill tala om, utan de andra som bidrar till det tvivelaktiga rykte laestadianismen fått,speciellt inom vissa områden.

Jag har forskat, övertolkat och förvrängt en del av innehållet i denna bok. Allt jag beskriver har hänt, men inte med samma människor och vid samma tidpunkt. Det här är en roman, inte en forskningsrapport. Skulle någon känna igen sig i någon person i boken så är det en tillfällighet och får då stå för den personens åsikt.

Så skriver författaren Lawe Söderholm i förordet till romanen Sprid ljus över ondskan som utgavs den 5 juni i år. Jag fann boken på lokala bokhandelshopsdisken bland andra titlar skrivna av lokala författare, alltså folk som bor på orten eller i närområdet. Ren lokalpatriotism gör då boken intressant. Jag vet ju vem han är!*

Ämnet är ju också intressant. Jag är inte själv laestadian men är andra det – jag känner flera. Flera Älvsbybor kommer att läsa den lokale författaren. Det vore därför näst intill tjänstefel att som präst här och i hela Norrbotten inte läsa romanen. Och det är en roman! Med romanförfattarens frihet. Men baserad på sanna händelser som det ibland heter. Författaren ljuger sant – typ.

Jag gissar att Lawe Söderholm inte aspirerar på Nobelpriset i litteratur men det är vi ju å andra sidan inte många som gör – och ännu färre som får. Språket är enkelt, boken är lättläst.

Baksidestexten presenterar boken på detta sätt:

”Predikanten” kallas han och kvinnorna säger att han har en röst som silke. I de laestadianska församlingarna i norra Finland och Norrbotten har han snart erövrat en position som gör det svårt att gå till botten med övergreppen han anklagas för. Församlingsledarna förespråkar förlåtelse och sopar sanningen under mattan. Att gå mot strömmen kostar utfrysning och förakt.

Det sekteristiska klimatet drabbar tre kvinnor i den här romanen. Närmast kommer vi Malin, som efter år av våldtäkter och förnedring träder fram och berättar. Men då är det kanske redan nästan för sent …

Sprid ljus över ondskan är inspirerad av verkliga händelser, men är skriven med romanens frihet i förhållande till fakta.

Läs den!

*  Jag lärde känna Lawe Söderholm en del då han och hans fru för ett antal år sedan gav ut boken Kyrkor på Nordkalotten.  Jag var då skolpräst vid Älvsby folkhögskola efter att tidigare varit Stiftsadjunkt med bland annat en del församlingars arbete med Vägkyrka på mitt bord. Då han hade en mängd goda tankar om besöksnäring, turistvägar och liknande kontaktade han stiftet, skolan och mig för eventuellt samarbete med kurser och kulturprojekt kring hur olika Gudshus kan vara intressanta och attraktiva också i sådana sammanhang.

Den 18:e skrev jag. Idag är det den 23:e.

Om man inte skriver på sin blogg blir det färre som läser.

Och de få som läser får mindre att läsa.

Kanske därför blir de färre. Typ.

Men nu blir det (kanske) nya tag vid den nya datorn vi just köpt.

Jodå! Så är det! Ny mackapär av modernare snitt. Utan Windows XP som varit programmiljö för hemmets bägge maskiner och förklarats oacceptabelt för framtiden både vad gäller säkerhet och funktioner. Ny modern grej inköp, en jag ännu inte riktigt fattar mig på och som därför de facto går långsammare än de gamla. Men det beror på förarfel.

Vi är igång med arbetet på allvar – på jobbet.

Ett drygt halvår har församlingens Ungdomsprojekt pågått. I förra veckan skrev jag en hel del i projektets loggbok. Trots ambitionen att skriva minst en gång i kvartalet har inte mycket skrivits tidigare. Det var definitivt läge att komma ikapp. Efter att ha berättat om konfirmand- och ungdomsarbetet samt en del ting som angränsar till de fälten hösten 2013 och våren och sommaren 2014 slutade jag loggboksanteckningen med ungefär följande text:

I skrivande stund har följande gjorts inför arbetsåret:

• Det har varit en återträff på kvällstid för dem som konfirmerades i våras.
• Kyrkans Unga har börjat med samma strukturella situation som tidigare. Ett par gånger har bara 3-4 utlandsfödda men inga svenskfödda ungdomar mött upp. Denna vecka kom och gick närmare 30 personer under kvällens lopp. Verksamheten söker med det antalet personer inte sitt berättigande men väl sina former.
• Högstadieskolorna har besökts och information med inbjudan till konfirmandverksamheten har getts till eleverna i årskurs 8. De aktuella hemmen har brevledes fått samma information.
• I Vidsel kom 12 ungdomar (av 17 i klassen) till inskrivnings- och informationsträff. Gruppen kommer att samlas onsdagar kl 15-17 med start i nästa vecka.
• I Älvsbyn där högstadiet har tre stora klasser i årskurs 8 mötte ca knappt 30 upp vid introduktionen. Tisdagar 14.30-15.30 har tagits i anspråk för den verksamheten.
• En inbjudan att delta i en Konfa2-grupp har skickats till de som konfirmerades i våras. Givetvis mötte man också dessa i skolornas korridorer. I Vidsel kommer dessa att kunna mötas parallellt med när deras ett år yngre kamrater har sin konfa-läsning. I Älvsbyn planeras det så att de samlas på sin ”gamla konfatid” onsdagar 15-17.
• de i årskurs 9 som inte konfirmerades förra läsåret har fått skriftlig inbjudan att ansluta detta år på verksamhetens ordinarie tider, inte i egna grupper.
• Personal från församlingen finns med vid ”Läxhjälp” tisdagar 13-15ca på högstadiet, onsdagar på mellanstadieskolan.
• En grupp kallad 17+ kommer att samlas första gången söndag kväll 1800 den 28 september. Inbjudna är ”icke döpta kyrkotillhöriga i avvaktan på dop” födda 1996-97, icke konfirmerade i samma årskullar, internatelever vid Älvsby folkhögskola och några till.

I eftermiddag startade så konfasamlingarna i centralorten. Tjugonio föranmälda på listan. En var sjuk, en bortrest, en utebliven. Tillkom tre som inte anmält sig tidigare. Kul att komma igång.

I morgon onsdag konfirmander i Vidsel och Konfa2 i Älvsbyn. Det team på fyra som vi är delar upp sig. Jag blir kvar med Konfa2-gruppen som vi inte exakt vet hur den blir. Sedan Mässa i kyrkan 18.30 och därefter Kyrkans Unga. Då dagen börjar med kollegium 8.00 kommer den att anses vara fullmatad.

Torsdagen kommer att gå i förberedelsernas tecken inför helgen.

På söndag 11.00 skall jag nämligen predika och celebrera på EFS som ”lånar” en av oss kyrkpräster en gång i månaden. Rimligen bör jag då ha något genomtänkt att säga.

16.00 är det sedan dags för Familjegudstjänst med dophjärteutdelning i Älvsby kyrka. Bakgrunden till dophjärteutdelning är att när någon döps i Älvsby församling – baby ung eller vuxen – fästs ett hjärta på ett nät i kyrkan. Till alla som döpts sedan Mikaeli förra året har därför gått en inbjudan till just denna Familjegudstjänst som garanterat blir en ganska speciell historia med spädbarnfamiljer till max på plats för att hämta ”sitt hjärta” Och så många konfirmander som möjligt – kyrkovant folk. Efter gudstjänsten middag i Församlingsgården.

Sedan det spännande kallat 17+ i en första träff för intro och planering. Antal? Ingen aning!

Javisst-ja! Lördag kväll skall jag ävenledes förkunna Ordet på EFS där man bestämt sig för att börja (om) att ha dubbelmöteshelg en gång i månaden.

Som synes full kubbning! Meningsfullt.

Ledig fredag!

Det finns mycket att skriva om på bloggen – när tillfälle ges, beslutsamhet tas fram och inspiration rinner till. Jag har ju till exempel ännu inte i serien med rubriker εν Σάμος plus ett nummer berättat om resdagen till Patmos där aposteln Johannes i en grotta den tid det begav sig fick se de syner som finns beskrivna i Bibelns sista bok, inte heller om den sista dagen och den lyckliga resan hem.

Att vikariera i mitt gamla uppdrag på folkhögskolan med lektioner på Svenska kyrkans grundkurs och där fundera med de eleverna kring Svenska kyrkans framtida öden och äventyr ger ävenledes en del intressanta tankegångar möjliga att dela med sig av – vi får se hur det blir med det.

Att skolan från och med slutet av vecka äntligen anställer en ny skolpräst är definitivt värd en kommande bloggpost!

Onekligen finns en del annat arbetsrelaterat men då i församlingen som också kan vara värd en betraktelse. Liksom det internationella läget, valrörelsen, vädret och vinden.

På Facebook skrev jag denna lördagsförmiddag:

Packar upp och monterar snygga IKEA-hyllor och vitrinskåp. I sista stora paketet - vitrinskåpen - visar det dig att en 35 mc lång pinne saknas. LIDER!!!

Telefon med koncernen ger att pinnen kommer med posten till veckan.

Nu med madam, macka och kaffeflaska mot LINGONSKOGEN!

Så är jag tillbaka i vardagen igen med en mer årsnormal växling mellan det som benämns arbete och den så kallade fritiden man mer disponerar själv. En lång sommar med sol och ledighet – det blev mer mer sol än ledighet – är över och höstens uppgifter skall genomföras. Idag innebar denna första arbetsdag försök att komma ikapp, uppdatera och få överblick – vilket inte gick. Har än så länge bara koll på de närmaste två veckorna, inte mer. Detta beror dock inte på att församlingens liv och verksamhet skulle skulle sakna planerad strukturer och linje. Det innebär bara att jag själv inte helt tagit in vilka strån till stacken jag skall dra. Men en del vet jag.

• Måndag förmiddag: Administration och närvaro på Pastorsexpeditionen. Eftermiddagen alternativt kvällen förberedelser, besök och liknande.
• Tisdag förmiddag: Då och då andakter på äldreboende. Efter lunch ibland pastors, ibland annat, kanske konfirmander i Vidsel – startar om ett par veckor på dag ännu inte spikad – besök, skriverier mm.
• Onsdag morgon kollegium och personalmöten av skilda slag. Eftermiddagen konfirmander och på kvällen oftast en Veckomässa med efterföljande Kyrkans Unga – som redan börjat för terminen. Onsdagar blir långa dagar.
• Torsdag förmiddag expedition eller begravningsjour. Eftermiddagen kan också innehålla en begravningstid (men som regel inte två samma dag) alternativt konfirmander i Vidsel.
• De helger jag är i tjänst kan lördagarna handla det om en tid för begravning och 2-4 reserverade klockslag för dop eller vigslar – allt utifrån efterfrågat behov. Söndagarna som regel minst en gudstjänst, ibland två, rentav tre.

• en fortsättningsgrupp parallellt med konfirmandarbetet för dem som konfirmerades i våras,
• en 17+-verksamhet för de så kallat antecknade kyrkotillhöriga som inemot sin 18-årsdag inte är döpta eller konfirmerade,
• något vettigt i relation till den vaga kategorien unga vuxna,
• kanske Bibelstudium på engelska eller på lätt svenska inriktad på invandrare,
• speciella temakvällar en söndagskväll i månaden,
• annat jag nu glömt att nämna.