olika prästsorter
Jag läste Dag Sandahls blogg om avhopparpräster. Läsandet kom mig att associera och att tänka. Inte särskilt djupt och på eller utifrån vad Sandahl skrev – hans bloggeri berörs alltså inte här. Nej – det var just ordet som sådant som startade en hjärnkontorets lekaktivitet kring hur man skulle kunna beskriva olika sorters präster som kan skönjas här i jämmerdalen.
Avhopparpräster. Yes! De finns. De som av olika anledningar slutat vara präster. Två underavdelningar. Kanske tre. Eller fyra.
En är de som resonerar konsekvent och som utifrån att man hellre vill verka i ett annat yrke eller har nått en annan samfundstillhörighet avsäger sig prästämbetet. Dessa är tydliga och konsekventa. Har man hjärtat på ett annat ställe lyfter man inte lön i kyrkan.
Ett par andra slag är de avhopparpräster väljer att behålla sitt prästuppdrag och sin skjorta fast de inte ser det meningsfullt för dem själva att i den dagligen gärningen prästa på – om man nu gör ett nytt verb. Dessa lyfter inte lön i kyrkan utan får blodpudding på bordet på annat sätt. Gruppen, grupperna, individerna är lite vaga i konturen och ibland tycker jag att det finns lite av ett snobberi i saken. Men i vissa lägen är det helt OK. Är man till exempel präst med en hjärna som passar för akademisk forskning i teologi är det ju fullt rimligt att man med bibehållet prästämbete gör det på ett universitet – typ. På något sätt tjänar man ju kyrkan. Men vad gäller konsulter och annat privatpraktiserande jox på det mer allmänmänskliga fältet är jag mer osäker.
Ett fjärde slags avhopparpräst är kanske den – noga här är ordet kanske – som hoppar av inom systemet för att ha specialuppdrag av olika slag. Stiftsadjunkter till exempel. Fast i dessa lägen handlar detta med att vara avhopparpräst verkligen om inställningen man har. Har och vill man ha uppdraget för att verka där har jag inga invändningar. Vill man vara i specialuppdraget därför att man aktivt inte vill vara ”vanlig präst” tycker jag motiven blir avhoppiga – typ.
Inhopparpräster finns! Det är oftast pensionerade farbröder och tanter som kliver in och vikarierar där sjukdomar och/eller vakanser lämnar pinsamma gluggar i det prästerliga bemanningsgarnityret. Ovärderliga snubbar och snubbor utan vilka den kära Svenska (folk)kyrkan på många håll många gånger skulle stå sig rejält slätt.
Finns det överhopparpräster? Kanske. Alltså de som snabbt som blixten gör eller söka göra karriär eller lanseras kraftigt inom organisationen. Som grupp betraktat är de inte många men en del av dem jag sist beskrev bland avhopparprästerna kanske snarare är överhoppare som tar genvägar förbi det som ibland kan kännas som ett ganska otacksamt harvande som adjunkt och komminister i en församling.
Påhoppare finns! Ordet kan betyda olika. Dels de som villigt och glatt hoppar på det som behöver göras för Guds och människornas skull. Dessa är inget problem, bara guld värda. Kanske för några irriterande energiska men det är allt.
Värre är de påhopparpräster som ägnar sig åt att hoppa på allt och alla, inte minst sina kollegor och kyrkan själv. Att vara kritiskt eller argumentera mot linjer andra företräder gör en inte till påhoppare – tro inte jag menar så. Det när grälsjuka och skadeglatt osakligt agiterande finns men blir påhopparpräst.
Leker man vidare med orden finns det givetvis också påhoppade präster liksom de som blivit av olika vettiga och ovettiga skäl överhoppade. De avkopplade prästerna som bara tar det lugnt utan att engagera sig och ta tag i något finns också. Kommer läsaren på ytterligare typer är jag tacksam om man i kommentarsfältet fyller på min lista.
Kommentarer
Postat av: Inece
Hopplösa präster? Fast präster om någon yrkesgrupp borde vara fulla av hopp, särskilt som den här världen verkar bli mer och mer hopplösför många att leva i.
Trackback
