stigstrombergsson

I senaste inlägget aviserade jag att jag ämnade återkomma med att berätta hur den 27:e januari högtidlighölls vid Älvsby folkhögskola. I detta inlägg återkommer jag. Alltså nu. Precis.

Under flera års tid har vi uppmärksammat Förintelsens minnesdag och vi är alltid samma två lärare på skolan som får huvudansvaret för det som skall hända och ske på årsdagen av att Röda armén befriade Auschwitz. Det vi två lärare har gemensamt är att vi var sitt år besökt just Auschwitz och varit där i ungefär en veckas tid tillsammans med ett antal ungdomar. Förutom bilder och inköpta prylar att visa har vi en erfarenhet ”under huden” som det känns angeläget att ta till vara – och få dela med sig av.

Hela skoldagen var vikt för saken och alla skolans elever var samlade i kapellet/hörsalen där
första lektion innebar presentation av förintelsen och bakgrunden till den genom en PowerPointare jag byggt av bilder jag själv tagit, scannat eller hämtat på nätet.
Andra och tredje lektion – mellan kaffe och lunch – var tänkt att innehålla spelfilmen Pianisten men en bandtuggande VHS-maskin gjorde att timmen mellan 11 och 12 i stället blev improviserad information, bikupearbete och diskussion.
Fjärde timmen – efter lunch – sågs ytterligare en film men nu av dokumentärt slag.
Sedan var dagen slut.

Kan tyckas vara mycket film och en hel del passivt tittande men blev ändå bra. Rejält med tid viks åt ämnet och fokus sätts på de mekanismer och attityder som ledde fram till utrotningen av judar och andra misshagliga människor. Och så diskussioner om hur sådana eller snarlika mekanismer fungerar idag, vilka som nu i vårt samhäller har eller får samma roll som judarna hade eller fick i Tredje riket – alltså marginaliserande syndabockar för allt skit och alla problem.

En sak till:

Förintelsens minnesdag kan lätt bli politiserad på olika sätt. Förra året – strax efter Gaza-kriget – funderades det utifrån Israels övervåld på att ställa in firandet i Luleå. Den tanken uppfattades dock – helt rätt – som att felaktigt politisera dagen och kritik hördes. Kritiken togs också emot och inställandet kom att ställas in och offren för förintelsen kom således att hedras i Luleå domkyrka.
Samtidigt politiserar andra dagen så att, förutom att de hedrar offren och värna tanken att judar (och alla folk) har rätt att existera, utnyttjar förintelsen till att försvara den nuvarande staten Israels nuvarande politik med ockupation, åtskillnadsbarriärer, markstölder osv.

Vi som fått ansvaret på Älvsby folkhögskola valde ingen av dessa vägar. Politiserade vi så var det i den riktningen att förintelsens minnesdag skulle motverka segregation, främlingsfientlighet och intolerans mot andra i vårt eget samhälle där vi ser ett tilltagande syndabockssyndrom riktat mot invandrare – främst muslimska men också andra. Att hedra förintelsens offer med den tanken är att låta deras oskyldiga lidande och död ge näring åt tolerans, försoning och liv i kvalitet och gemenskap – det människorna i Auschwitz förvägrades.

En till cirka 2 minuter lång film på min andra blogg visar bildspelet.

Doktorsavhandlingar är lustiga böcker som ger festliga reaktioner.
Just det: Lustiga böcker! Festliga reaktioner!! Faktiskt!*

Jag äger några sådana nöjesalster. Fjärrlånar dessutom understundom** en och annan via kommunbiblioteket. I dessa yttersta tider går de ju dessutom att i pdf-format i vissa fall enkelt kopiera en avhandling från nätet. Gissar att det då är tänkt att man skall läsa på skärm vilket jag finner djupt opraktiskt. Understrykningar och marginalanteckningar gjorda med märkpenna på dataskärmen vill som till att ta bort en del av synligheten i korten när man senare, efter tio minuters avhandlingsläsning ungefär, medelst muspekaren önskar flytta dem i patiensen Harpan. Givetvis finns möjligheten att skriva ut pdf-filen men att skriva ut en bok på 200-250 sidor blir nästan lika dyrt som att köpa den.

Vara hur det vara vill med detta hamnar avhandlingar lätt i min (växande) hög för på olika språk författade sedemera partiellt genomläst akademisk litteratur i varierande ämnen.

Vad gäller språk drar jag en näst intill knivskarp gräns mellan svenska och engelska å ena sidan och alla andra rotvälskor å den andra. Engelskan fungerar bra och avhandlings- och facklitteraturläsande sker och kan mycket väl ske på det språket. På franska – schemaämne under högstadiet och ett år på gymnasiet – har jag inom ämnet Bibelvetenskap läst en avhandling och en annan bok. Dock vågar jag kan inte säga att jag noga läst dem i sin helhet eller att jag helt förstått det jag läst. Bägge innehåller dock tabeller och grafisk framställning av argumentation i olika Bibelböcker och då dessa scheman gjorts utifrån och med den grekiska texten funkar det ganska bra – trots franskan. Dessutom är de i sin specialitet oerhört facktermstäta vilket – tro det eller ej – ökar läsbarheten. Så kallas till exempel ett textavsnitt på svenskvetenskapliska för perikop, på franska pericope och på engelska pericop, vilket gör det hela ganska lättöversatt då man inte måste ta hänsyn till verbböjningar, tempusformer och andra läbbigheter. Till detta har jag märkt att om man läser fransk text med engelskt uttal drar det ganska ofta i någon riktning - om inte den rätta så i alla fall en begriplig***.
Tyska har jag aldrig studerat och läsbart material på det språket förbigår jag konsekvent liksom spanska – två år som C-språk på gymnasiet – som inte heller fungerar. Norska eller danska avhandlingar har jag inte med men material på dessa skandinaviska dialekter skulle nog kunna fungera.

Kom till saken, farsan!!
Vad vill du egentligen säga/skriva??

Så brukar mina otåliga barn ibland utbrista när jag när jag berättar eller argumenterar för något råkar hemfalla åt långa och vidlyftiga inledande kringelikrokar så att nyfikenheten på själva ärendet hinner slockna hos alla i min närhet. Snirklingarna medför dessutom inte sällan att tanken på vad som egentligen var på tapeten ramlar bort också hos mig själv****.

Alltså: Nu nog om det som jag inte alls tänkte hemfalla åt när jag satte mig vid tangentbordet för att skriva detta inlägg försett med den satta rubriken. Avsikten var i stället att fundera över begreppet trovärdighet som jag kommit att tänka på när jag nu läser en sådandär avhandling – faktiskt på svensko. Det är Anna-Karin Hammars Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament – dopteologi i mötet mellan tradition och situation som från nätet kan nedladdas här. Ingalunda har jag kommit mig igenom den utan för mig än så länge bara partiellt genomläst och jag befinner mig i de inledande resonemangen av problemställningar, begreppsdefinitioner, forskningsöversikter osv. Där - i det sammanhanget - väcktes funderingar kring hur vi använder och kan använda ordet trovärdighet. Dock ber jag att få återkomma i ärendet när läsaren är utvilad.

I ett tidigare inlägg – knäppkallt – skrev jag att jag i julklapp fått böcker av mina barn. Två volymer av Nordstedts Sveriges historia fanns i högen och när nämnda inlägg skrevs dagen efter Trettondagen var första volymen jullovsläst.
Nu är jag klar med volym 2 som på drygt 450 matade sidor behandlar tiden 600-1350 efter Kristus. Vanligen brukar just det tidsspannet inte användas som en sammanhållen del av historien utan man brukar epokavgränsa annorlunda – ofta kring år 1000 – men den indelning som det nu aktuella bokverket ger mycket intressanta annorlunda aspekter och nya infallsvinklar. 

På baksidan presenteras boken – skriven av Dick Harrison – på följande sätt:

Det här är historien om hur Sverige grundades under en 750 år lång process som inleddes på 600-talet. Då bestod landet av självstyrande bygder och landskap som på 1100-talet enades under en kung. Riket stärktes sedan under Birger Jarl och hans söner. 
Den röda tråden i andra delen av Sveriges historia är det svenska rikets uppkomst. När boken börjar, år 600, finns inte ens en tillstymmelse till riksorganisation. Det område som motsvarar dagens Sverige består av självstyrande bygder med sinsemellan mycket stora ekonomiska och sociala skillnader. När boken slutar, omkring 1350, har bygdemakten fått vika för en expansiv riksmakt med kung, drottning och råd. Under ledning av Birger Jarl och hans familj har det svenska politiska systemet formats till en medeltida monarki.
Historien om hur riket skapades är berättelsen om hur ett flertal företeelser utifrån fördes in i landet: kristendomen, skatteväsendet, stads- och befästningsbyggandet samt myntpräglingen och plöjningen. Mötet mellan allt det nya och allt det gamla var inte sällan dramatisk och blodig, och det är inte märkligt att epoken i efterhand har blivit föremål för omfattande mytbildning. I synnerhet seklerna mellan 800 och 1100 - vikingatiden - har omgetts av ett närmast romantiskt skimmer som har försvårat för oss att inse hur stora och djupgående förändringarna var. 
Det här är historien om de bönder, präster, änkor, krigare, handelsmän och invandrare som byggde upp riket, vilket gav Sverige en riksidentitet som ännu består.

Tredje delen om perioden 1350-1600 kommer den 21 april 2010 – om tre månader!

Det börjar nu ha gått ett rejält tag sedan jag var i Palestina-Israel. Behovet att slutföra mina skriverier knutna till resan blir mer och mer påträngande. Tanken att på liknande sätt beskriva händelser och intryck från resan till England vet jag inte huruvida jag kommer att verkställa alldenstund* den resan också kommer längre och längre bak i historien.
Till dessa gamla företeelser inställer sig dessutom nya bebloggansvärda topics**. Ett sådant är de förvillelsens tankar kring hur det i Svenska kyrkan skall ses på dopet – den intresserade kan läsa artikel här och här. Att samma kyrka de närmaste 10 åren förväntas tappa en miljon tillhöriga och därmed en miljard skandinaviska pesetas*** vilket man kan läsa om här är väl också värd en tanke. Kanske också motsättningarna mellan kristna och muslimer i Egypten – omnämnda här.

Vädret är givetvis alltid nämnbart men klaras nu i förbigående snabbt av genom kungörelsen att kylan nu frusit ihjäl. Att det idag är arbetets juluppehålls sista dag kan vara värt att nämna samt att i morgon morgon börjar en ny termin med hittills okänd variant av Svenska kyrkans grundkurs.
Och ändå har jag inte nämnt, och kommer inte att fördjupa mig i, mellandagarnas massakrer på den svenska vargstammen – ett topic som fyller Lokala Världsbladets insändarsidor med affekter riktade åt olika håll. Att Hortlax församling enligt notis skall vetenskapligt undersöka sin omvärd**** är intressant liksom hur den sammanslagna Piteå församling genom helsidesannons i Lokala Världsbladet kommunicerar med läsekretsen. Detta skapar också funderingar men jag väljer att inte fördjupa mig i dessa saker och här kan alltså läsarna bara ana vad han och hon går miste om.

Efter denna långa innehållslösa inledning flyttas nu fokus till Jerusalem – världens mitt.

Öster om stadskärnan ligger Olivberget och dit gick spankulerandets tur en av dagarna. Vilken minns jag inte och inte heller är den exakta kronologin viktig för min berättelse*****. Vi hade i alla fall gått Via Dolorosa baklänges ut ur staden, passerat förbi den kyrka som armenierna håller för att innehålla Marias grav, valt att på grund av trängseln inte gå till Getsemane utan i stället till en snarlik plats kallad Dominus flevit. Det är alltså den plats där Jesus skall ha befunnit sig när han grät över staden, vilket man kan läsa om i Lukas kapitel 19 verserna 41-44.

Olivberget ligger i östra delen av staden och besattes av israelisk militär i samband med det så kallade sexdagarskriget 1967. Staten Israel har dock ensidigt valt att annektera östra Jerusalem vilket innebär att man införlivat det ockuperade området med sig självt och proklamerat det hela och odelade Jerusalem som sin huvudstad. Inget annat land har godkänt detta och till exempel flyttat sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. Frågan är laddad och i slutet av förra året drog Sveriges – och då också EU:s – utrikesminister Carl Bildt på sid Israels vrede genom att påtala att östra Jerusalem inte är israeliskt territorium utan tillhör Palestina för så vida inte förhandlingar och avtal i framtiden skulle leda till annat.

Befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem är alltså palestinsk och skall så förbli eftersom ockupanter enligt internationella folkrättsliga regler inte får förändra demografin genom att låta sin egen befolkning flytta in på ockuperat område. Israel struntar – och har tillåtits strunta – i dessa civiliserade överenskommelser och låter så kallade bosättare bosätta sig här och var i området. För ändamålet måste då, då och då, palestinier flyttas undan och hus demoleras vilket man då och då här och var kan läsa om i media.
På Olivbergets krön finns en tockendära bosättning försedd med den största israeliska flagga jag överhuvud taget fick syn på. Med bosättarna följer givetvis soldater eftersom de civila ockupanternas illegala inflyttning givetvis provocerar de ockuperade. Och detta inte så långt från den plats där Jesus grät över Jerusalem.

Promenerandes upp mot och senare förbi storflaggestället såg jag många kråkor. Plötsligt flaxade en grupp duvor upp – också svarta och gråa. Mitt i duvflocken fanns dock en fågel av annan färg vilken fick mig att snabbskjuta med kameran och jag fick med mig något som mitt i allt kan vara en förhoppningens bild.

Från kiosken högst upp tog vi buss till Augusta-Victoria-sjukhuset som drivs av Lutherska Världsförbundet och är det mest avancerade sjukhuset i Palestina, specialiserat på cancerbehandlingar av olika slag. Det makabra är dock att de människor sjukhuset skall betjäna får sina möjligheter att komma till behandling rejält saboterade av den mur som byggs för att separera Palestina från Israel i allmänhet och ockuperade östra Jerusalem i synnerhet. Den amerikanske präst som var vår guide berättade om hur man söker fungera i alla fall men också om de stora problem situationen skapar för sjuka personer.

Sjukhuset finansieras bland annat av bistånd från Svenska kyrkan. Vi fick dessutom möjlighet att under några timmar handgripligt bistå genom att delta i arbetet med att skörda oliver som skall pressas till olja som skall säljas till förmån för lasarettet ifråga. Att få göra detta kändes bra på många vis. Dels var vi nog – fast fumliga – lite nyttiga. Dels fick vi vara ute och göra något med händerna – rekreerande i sig.

Den 450 år långa Vasco da Gama-epoken är i stort sett över. Vad evangeliet går ut på, bestäms inte längre inom kristenheten i väst. Tyngdpunkten ligger numera utanför den nordatlantiska sfären. Där tar den kristna tron färg, form och smak ur jordmånen på de nya växtplatserna likt den en gång gjorde i Medelhavs-området och därefter Europa.
Kristna teologer och tänkare i syd och öst hävdar att trostolkningen i Europa och Nordamerika blivit anemisk, blodfattig. Den har levt för länge i en rationalistisk, individualistisk och bibelkritisk kulturmiljö. Däremot finns det nya, friska skott på det gamla vinträdet, som börjar ge frukt i deras kyrkogemenskaper. De delar gärna med sig.
Nu finns det en ny generation teologer i Afrika, längre bort i Asien och i Latinamerika, som prövar att forma en teologi för vår tid och för en vidgad kristenhet, både lokalt tillämpad och katolskt övergripande. Om teologin vid akademierna i väst tycks tråkigt torr och litet vilsen, finns det spännande perspektiv från andra marker att ta till sig.

Så lyder baksidestexten till boken Evangeliet på andra marker än i väst skriven av den pensionerade biskopen Biörn Fjärstedt. Det var en bra bok som jag läste innan julklappsböckernas 19-centimeters-stapel kom att befinna sig på det skåp som tjänar som natt-duksbord. Helger och andra aktiviteter har sedan förhindrat skrivandet av detta inlägg.

I baksidestexten stod att en rationalistisk, individualistisk och bibelkritisk kulturmiljö präglar teologin i Europa och Nordamerika. Det är bara så sant!! Dessutom kan det tilläggas att denna gäller vare sig man hänger sig åt akademiskt rationalistiskt färgat iförrgårssvammel likt det som K-G Hammar undfägade Kyrkans tidnings läsare med strax före jul* eller en antiakademisk individualistisk Bibelfundamentalism som ofta prägla sammanhang som väljer att distansera sig från vetenskapligheter i dess olika former.

Boken är tunn – bara ca 150 sidor – och innehåller sisådär 814917 hänvisningar till böcker, artiklar och rapporter kopplade till teologiskt tänkande i Afrika, Asien och Latinamerika. Ger alltså en viss begränsad introduktion till dessa teologiers innehåll men många tips för vidare läsning.

Rekommenderas!!
Jo, förresten: rubriken ex Africa lux är från ett av kapitlen. Tyckte den passade.
nattstånden exegetik – för att använda Biörn Fjärstedts ord i ett inlägg i den så kallade Jesusdebatten i Svenska Dagbladet vårvintern 2003.

Denna lokala lutherska församling vi besökte bildades i slutet av 1800-talet och är inte stor. Tyska missionärer fanns som inspiration och basen var givetvis inte muslimer som konverterade utan i stället bildades församlingen av några ortodoxa familjer som böt kristendomsform – proselytism alltså.

Gudstjänsten, som ungefär var en Högmässa, firades på arabiska men med en agenda**** som för vår skull också var på engelska. Predikan – viktig i lutherska sammanhang – var på arabiska men en sammanfattning på engelska gavs efter gudstjänstens slut. Det är från detta summary in english som nedanstående tankar är hämtade och vidarefunderade kring.

Texten som den lokale kollegan utgick från var olika utsagor i Bergspredikan – Matteus kapitel 5-7. Där finns ord som Älska era fiender och Saliga är de som håller – eller skapar – fred.

Budskapet både i och från Betlehem blir här glasklart.

Skapa fred står högt uppe på prioriteringslistan för kristna och att befästa eller fördjupa konflikter kan inte vara Jesusfolkets kallelse. Intressant är att översättningen skapa fred – något aktivt – är klart grundtexttrogen och givetvis är naturligt när man lever under krigsorsakade förhållanden där fred just aktivt måste skapas. I den svenska Bibel 2000 står i stället håller fred som inte riktigt gör rättvisa åt grundtextens aktiva betydelse men verkar varit mer nära till hands för översättare i ett land som åtnjutit fred i 200 år.

Att i en konflikt älska sina vänner är inget märkligt. Så gör också hedningarna säger Jesus.
Att älska sina fiender eller sina motståndare är något mycket mäktigare och det är vad Jesus säger åt oss att göra. Prästen på orten betonade med kraft att detta inte betydde kapitulation eller underkastelse för fienden/motståndaren. Inte heller innebar det att man skall förneka konflikten man står i när det gäller den illegala åtskillnadsmuren, restriktioner, rörelseförbud mm. Motståndaren – han föredrog det ordet om Israels regering och armé – förblir motståndare som det gäller att älska samtidigt som man kämpar mot honom för rättvisa och fred. Det är den kristna kallelsen. Och de medel man brukar i kampen mot sin motståndare måste stå i överensstämmelse med kärleken och vara i samklang med Jesus sätt att lära, vara och agera. Våldet är därför ingen väg. Sanning, rättvisa, försoning blir vägarna till fred.

Två och två var vi sedan gäster i familjer som tillhör församlingen. De som fått mig och en av medresenärerna på sin lott var en familj jag bedömer som lägre medelklass. Mannen arbetade i eller ägde ett tvätteri och kvinnan hade precis öppnat ett privat dagis för tre eller fyra barn. Själva hade de en flicka i 10-11-årsåldern.

Gästfritt bemötta blev vi och umgicks några timmar med hjälp av kvinnans ganska knackiga engelska. Vi blev bjudna på lunch vilken för mig kom att introducera en måltidsdryck jag aldrig tidigare fått till soppa och kyckling – tre delar CocaCola och en del Grants whisky. familjen var glad av att ha oss som gäster men samtidigt generade över att de inte kunnat städa då de varit utan vatten i ett antal dagar innan vi kom. I den illegala israeliska bosättningen Har Homa en kilometer därifrån hade man av någon oförklarlig anledning dock hela tiden haft vatten till sina pooler.

Vi skiljdes åt och vi for tillbaka till vårt pensionat i östra Jerusalem – ett gott möte rikare.

Slutligen vill jag nämna att bilden som pryder inlägget är från kyrkan i Beit Sahor, Bilden har publicerats tidigare men jag tar med den i detta inlägg också. Krumelurerna är Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig på arabiska.

Klockan 01.05 i natt ramlade följande SMS in i min mobiltelefon:
Tjena Stig.
Vi sitter ett gäng här i Piteå och diskuterar om lite saker. Hoppas jag inte väcker dig.
Till att börja med: Kommer alla kunna ångra sig vid Guds domstol? Är det alla som kommer till Guds domstol?
För det andra: Kan man komma till Gud om man har en längtan efter honom och gör det via självmord?

Två minuter senare pep det på nytt:
Du behöver självklart inte svara på det här smset om du inte vill men skulle vara kul att höra din åsikt.

Tre minuter senare kom:
Sista frågan: Har gärningarna stor del i om man kommer till himlen eller inte?

Redan efter det första meddelandet började jag skriva mitt svar som dock inte var färdigknappat förrän både tvån och trean pipit in. Mitt svar som sändes tolv över ett löd:
Jag skriver sms så sakta. Tar upp saken på min blogg i morgon.

Omedelbart – inom minuten – kom:
Tack så mycket. Hoppas att jag inte väckte dig än en gång.

Till att börja med blir jag irriterad över det faktum att mitt smsande inte ens är en stilla pekfingervals utan mer handlar om att fingret – ett finger – sakta defilerar över telefonens knappar. Ungdomar i allmänhet, mina egna barn samt madammen i mitt liv skickar sms i farliga farter men jag kommer inte upp i högre hastigheter än en polioskadad daggmask med ryggsäck i uppförsbacke. Morr!!!

För det andra är det ju kul att bli tillfrågad. Då eftersom smsaren satt ut förnamn och www.hitta.se finns kunde jag identifiera typen ifråga som en icke helt obekant tonåring som bor i lokalsamhället och nyligen deltagit i lägret Livskraft Polar. Utifrån denna kännedom kan jag sluta mig till ungefär vilken typ av pratgäng det är frågan om. Tyckte dessutom att de i stället för att sitta uppe och snacka skulle gå och lägga sig så att de kan vara pigga och alerta i gudstjänsten om söndagsförmiddagen – alltså senare idag. Givetvis skulle de vara att rekommendera en helt annan ungdomstaktik än de är vana vid men som gubbe 56½ år ung kan man väl få kvirra lite – eller?

Nåväl – till frågorna!

Det är människans lott att en gång dö och sedan dömas står det i Hebreerbrevet kapitel 9 vers 27. Jag fattar det stället – och andra – så att alla människor – de som har dött och de som då lever – skall alltså vid Jesus återkomst mötas av en utvärdering. Det bekänner vi också i Trosbekännelsen när vi säger om Jesus på Faderns högra sida: därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Då sker alltså utvärderingen av livet och de val man gjort under livet. Lite sent att nyorientera då. Ångertiden är som över vid det tillfället eftersom det ju är livstiden som är valtiden – typ. Min rekommendation blir alltså att göra sina val nu, inte sen.

Fråga två blir lite komplicerad att svara på. Förstår jag frågan som Jag längtar efter Gud så mycket att jag vill kvicka på processen och hänger mig! så tror jag inte det är rätt väg. Gud ger ju människan livet för att det skall levas till nytta för medmänniskorna – som är samma sak som till nytta för Gud. Om en människa å andra sidan är så deprimerad att hon inte orkar leva kan hon ju ändå ha en gudslängtan. Observera här att en depression – och nu menar jag en riktig depression – är en psykisk sjukdom där individen inte längre är sig själv. Tar hon då sitt liv – i sitt mörker – kan inget lovas eller sägas mer än att Gud är en barmhärtig Gud.
Frågan är som sagt svår att svara på kort och snabbt – liksom alla själavårdsfrågor.

Tredje frågan om gärningarnas roll för att man skall komma till himlen har två svar:
Gärningarna spelar ingen roll alls!! och
Gärningarna spelar all roll i världen!!
De gärningar vi gör – goda som onda – meriterar oss inte inför Gud. Hur goda de än är når de inte den fullkomlighet Gud önskar. Gärningarna diskvalificerar snarare och att lita på sin hygglighet är som att försöka promenera på vatten och hoppas att ytspänningen håller. Dock – och detta är viktigt – räknar Gud bort våra onda och goda gärningar och väljer i stället att räkna med det Jesus gjort för oss. Alltså levt, lidit, dött och uppstått. Han blir den bridge over troubled water som vi får använda, lita på, tro på. Det gamla kristna ordet nåd – på latin gratia – alltså.
Samtidigt spelar våra gärningar mot varandra roll då de avslöjar halten av vår tro.
Tro utan gärningar är död står det i Jakobs brev. Gärningarna följer tron.

I Johannes evangelium kapitel 3 vers16 står:
Så älskade Gud världen att han gav den (=offrade) sin ende son,
för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Det handlar om tro utan gärningar.

I första Johannes brev också kapitel 3 vers 16 står:
Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.
Också vi är skyldiga att ge våra liv för bröderna.
Det handlar om våra gärningar med Jesus som mall.

Tack för att ni frågade!

20 i 3 smsade jag att jag svarat.

Innehållet i detta inlägg är beredelseordet vid den tredje kvällsmässan under lägret. Vid den första mässan – ”livskraft kväll 1” – deltog hela lägret då gudstjänsten reservationslöst ingick i programmet. Andra kvällen var gudstjänsten pålyst som ”en möjlighet” för den som ville och dryga 20-talet ledare och ungdomar valde att delta och utsattes då för beredelseordet i det tidigare publicerade ”livskraft kväll 2”. Vid den tredje mässan valde strax under 40 personer att delta. Vid gudstjänsten visades bilderna som PowerPoint-presentation. Här i inlägget står huvudbilden här intill och de andra har satts samman till något av ett fotomontage.

Beredelseord kväll 30/12 2009 

Nu blir det några bilder till i en PowerPoint.
Denna första är slutbilden jag skall återkomma till.
Innan dock en del om platsen där bilden togs.



Det handlar om Gravkyrkan i Jerusalem – bilden längst till vänster i montaget visar ingången. Här är med mycket stor sannolikhet (rent historiskt) platsen för Jesus död och kvinnornas erfarenhet av att han blivit levande igen. Gravkyrkan är stor och överbygger platsen för händelserna, för Guds kärlek till oss. Platsen framför – och inuti – är jämt fylld med folk.

Gravkyrkan är byggd över en markant klipp-kulle. Skallen kallad. Golgota på Jesus eget språk. När man kommit in och går en smal trappa upp på klippkrönet – fortfarande inne i kyrkan – kommer man till en glasskiva lagd över själva berget. Där är klippan och där ber människor precis som i födelsekyrkan jag berättade om igår kväll – och kysser glaset.

Bredvid ”klippglaset” finns altaret med ljus, lampor osv. Och trängsel. Under det altaret finns ett hål i golvet och när man stoppar in handen i det kan man känna klippan och i den ett hål, som efter en stolpe ungefär. Där är platsen- här fotat på avstånd.

Alldeles nedanför finns en bänkformad slät sten som människor torkar med dukar. Troligen är den av senare datum och var inte där från början. Dock finns tanken är att det är stenen Jesus kropp lades på sedan han dött för att smörjas innan gravläggningen. Och människor stryker stenen med dukar. Verkar ”ladda” dem genom att stryka dem på stenen där Jesu offrade kropp låg. En kvinna föreföll ”ladda om” ikoner genom att lägga dem på stenen. Som uppladdningsbara batterier ungefär.

Och så själva graven inuti en liten kyrka inuti den stora kyrkan. Där är platsen för uppståndelsen. Men dit in gick vi inte. Raden av köande var ungefär 45 minuter lång.
Så långt bildmontaget.

Fokusera nu på första (ensamma) bilden som föreställer en spricka i klippan just under där korset stod. Utanför Bibeln finns kristna tankar – kanske också judiska – på att Adam var begravd där. Och när Jesus dör så spricker klippan av en jordbävning – omnämnd i Matteus evangelium – och Jesus blod kommer att rinna ner i Adams grav. Med den bilden, med den beskrivningen, säga alltså att Jesus försonar, är ett offer för, hela mänskligheten, alla Adams barn. Det är tanken bakom och den finns också på ikoner och i annan kristen konst.

Jesus försonar världens fel. Och han gör det innan världen, du, jag, vi tror. Jesus försonar medan vi var Guds fiender faktiskt – om man skall tro Paulus i Romarbrevet kapitel 5 verserna 6, 8 och 10:
Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne.
Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. 

På Jesus tid kom folk till honom för att få hjälp.
De sökte nyttan. Naturligt kanske.
Ingen som kom sökte förlåtelsen.

Men Jesus gick också. Han sökte upp människor och då gav han förlåtelsen - och då utan att de hann fråga om den. Och efter sin uppståndelse sänder han sin kyrka för att ge förlåtelsen till världen. Det sker nu i Mässan – att han själv i kropp och blod kommer och ger sig själv. Och med sig själv Liv och sin förlåtelse.

Låt oss därför bekänna det vi vet han vill förlåta. Alltså allt.

Den önskan jag har mer för livet i stort än bloggskrivandet nådens år 2010 är dock denna: 

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hopp.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädje.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljus.

Gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.