ninannananina...
Rubriken kan lämpligen gnolas av de läsare som har åldern inne att minnas TVprogrammet Boktipset som slutade sändas 1989. Ni som inte vet vad det handlar om remitteras till http://sv.wikipedia.org/wiki/Boktipset för förstärkt allmänbildning.
Mitt boktips är den bok bilden avbildar - klicka. Boken har nu så länge varit smyglånad ur Älvsby församlings referensbibliotek att den börjar vara i gränstrakterna till stulen men kommer dock snart att återställas till förmån för ett för egna pengar inköpt exemplar. Och boken är så bra!! Och Luther är så bra!!
Missförstå mig nu rätt!
Mitt förhållande till Luther är inte - trots att jag är präst i en luthersk kyrka - den tanklöse repeterarens relation. Ett sådant Lutherförhållande är ju näst intill utdött liksom många gånger Luther-igheten i kyrkan över huvud taget. Dock finner jag i Ingemar Öbergs redovisning så mycket tillämpbar klarsyn hos reformatorn att jag rentav blir förvånad. Boken om Bibelsyn och Bibeltolkning hos doktor Martin är väldigt intressant som kuliss till dagens debatter och strömningar i kyrkan både nationellt, regionalt och lokalt.
Läsandet skapar frågor som:
- Vilken plats har förnuftet egentligen i relation till Bibeln? Är det ett analysredskap eller ett urvalskriterium?
- Vilken är erfarenhetens och den egna andlighetens plats? Formas sådant av och bedöms genom Guds ord eller formar och bedömmer de vilka ord som kanske skulle kunna bevaras undan historiens skräpkammare eller ha praktisk tillämpning idag?
- Och vilken blir kyrkostrukturens roll - alltså koncilier, kyrkomöten och opinioner, höjdares tyckanden och andras debatter, påvar, bloggare och kulturpersonligheter - i relation till det Gud talat genom profeter, sin Son, apostlar och evangelister och som sedan bildat vår Bibel?
Jag tycker sådat är intressant - som boken Bibelsyn och Bibeltolkning hos Martin Luther, trots att den ibland upprepar sig samt ganska ofta brister ut i citat på tyska språket vilket jag aldrig studerat.
Och så till något helt annat: Kanske kräkelfäktning till sist.
Till att börja med hänvisning till ett par tidigare blogg-inlägg:
pedagogiskt problem - och inveckling av den 21:a mars
äntlingen kanske kräkelfäktning av den 17:e april i år.
Läs dessa (på nytt) och kolla sedan nedanstående länkar. Förstå den glädje jag upplever övar att biskoparnas strävan efter framträda enfaldigt - observera att det är ett räkneord - äntligen kanske har övervunnits! Kanske kan därmed också kyrkans tankeslaveri under den mest pratsjuke mitrabäraren komma att upphöra.
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17140743.asp - ett frikörarinlägg.
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17167141.asp - kanske ett trendbrott.
terrorbalans för en säkrare värld
För ett par dagar sedan köpte jag som en test en ny godisprodukt jag inte tidigare smakat. Helt tydligt var det frågan om Kexchoklad men vit som såldes med reklamen smular inte. Och mängder med tankar for genom mitt huvud medans godiset lades i ett skåp* för att fara in i huvudet först igår kväll.Kexchoklad (klicka på bilden) har ju alltid funnits!!!
Det är en klassiker!! Som stor kaka som ska smula!
Det kom småkexchokladisar i påse!! - vad var det för larv??
Och sedan Mörk kexchoklad!!?? Motbjudande att den existerar men fantastiskt god!
Och nu i dessa yttersta tider: Vit choklad!! Varför??
Och smulfri!! Så vanvettigt larvigt!
Och - om läsaren är bekant med inlägget kaviar med... av den fjortonde denna månad - kan han/hon se den försåtliga parallellen och ett mönster: Den härskande kapitalistklassen alias marknaden söker, genom att förvränga klassiska varumärken till mutipla underprodukter, tubba löntagarproletariatet till att spendera ännu mer av sina surt förvärvade slantar i ett försök att konsumera sig lyckliga**.
Dessutom sker propagandan sker det försåtliga säkerhetsargumentet: Du som är försäkrad och kör Volvo, Du som har bältet på, hjälm när Du cyklar och som läser varningstexten på snusdosan, Du som har Kalles kaviar med ägg för att undvika den klädfläcksriskabla ägg-och-kaviar-mackan - till Dig har vi ett budskap: Just Du (här blir rösten lismigt viskande) kan tack vare oss i detta ögonblick äta den smulfria kexchokladen - köp den. Mmmmm...
Mmmmm... var riktigt passande. I risörtcharbetet inför detta inlägg fann jag - och detta hade jag helt missat - att det inte bara är Cloetta som numera är på kexchokladbanan. Den smulfria är en Marabouprodukt!!! Stöld av varumärke! är vad det är. Dessutom betyder det att Ytterligare en konfektisk supermakt har skaffat sig kexchokladvapnet och en terrorbalans har uppkommit - med säkerhet som mål - typ. Och den vita smulfria kexmarabouchokladen är så färsk att den inte ens finns på deras hemida. Bilden är den mörka varianten som också är smulfri - men inte för att den har en annan konsistens utan bara för att kakan är delad i sju småbitar.
Mundus vult decipi... - världen vill bedragas sade en gammal romare. ...ergo decipiatur - må den alltså bedragas fortsatte han. Snart kommer kexchokladen med smak av Kalles!
Är detta ett stort problem - globalt sett alltså??
Givetvis inte!! Ändå har någon - du - läst ända hit.
* Skåpet är naturligtvis ett överskåp så att snask och annat farligt skulle kunna förvaras på betryggande vertikalt avstånd från barnen. Att yngsta barnet nästa vecka fyller 16 och syskonen givetvis är äldre har dock inte inneburit omlokalisering av sötsaksförrådet - märkligt nog.
** I USAmerika firar denna strategi oanade triumfer. Goda vänner berättade nämnligen att, när de skulle fira jul i USA hos dotter och dotters blivande svärföräldrar och sökte förtvivlat få tag i grädde för att kunna koka svensk knäck, så fanns det hur många gräddar som helst. Jordgubbssmak, nötsmak, banansmak, spraygrädde med kola och så vidare. Det närmaste man kom vanlig grädde i detta enorma utbud av varianter var en grädde som var smaksatt endast med socker.
gamla läjauten tillbaka
För ro skull skrev jag till dem som håller i detta att bloggen fungerar och frågade varför det blivit som jag påtalade i inlägget ny läjaut - påtvingat. Strax efteråt var det både svarat och fixat. Problemet var att en för lång rubrik utan mellanslag föst ner porträtt mm till bottennivån.
Därför heter nu inlägget mittiveckaninläggomingenting av den nittonde september mitt-i-veckan-inlägg-om-ingenting. Och bloggen är grön igen.
Därför heter nu inlägget mittiveckaninläggomingenting av den nittonde september mitt-i-veckan-inlägg-om-ingenting. Och bloggen är grön igen.
linka bland länkar
En del av mitt arbete består av lektioner med Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola (den infällda bilden visar tavlans utseende efter lektionen igår). Grundkursen har en egen blogg - http://grundkursen07.blogg.se och på den bloggen brukar jag lägga in vad lektioner mm handlat om. Och jag menar verkligen handlat om! Långt ifrån varje lektion följer nämnligen det planerade upplägget - tacka katten för det, det är ju folkhögskola! Situationen innebär att till lektionsplaneringen måste man lägga lektions-fotograferingen, alltså en mobiltelefonbild av tavlan där man kan se vad det faktiskt blev av det hela. På grundkursens blogg har jag idag under rubriken torsdag 27 september + fredag 28 september främst kommenterat tavlans utseende men också tipsat om en del länkar till intressanta aktuella artiklar i den för dagen massmedilt största kyrkliga debattfrågan.
Därför manar jag eventuella läsare att, för att ta del av mina länktips, länka sig dit genom klick på länken ovan eller på rubriken arbetet II under länkar till höger på denna blogg.
ny läjaut - påtvingat
Jag fann att när jag öppnade min egen blogg så hamnade mitt porträtt, länkar osv inte bredvid de senaste inlägget utan nedanför september månads första skriveri. Ivrigt provande och laborerande med andra stilmallar inebar att jag fann att med detta utseende på bloggen kommer min nuna med från start. Detta ligger bakom att jag - åtminstone för en tid - frångår det gall-grönfärgade utseende min blogg haft.
kyrkvigsel vaddå?
Kyrkliga vigslar - om, hur, varför och kanske varför inte - är i dagarna ämnet för tidningarnas skriverier, bloggares aktivitet, TV-soffor och magasin i radio. Två ting har fört upp saken på dagordningen: ett förbud och ett kanske nej.Förbud mot så kallad brudöverlämning finns exempel på i Stockholms stift. Jag gissar att det är vanskligt att förbjuda. Dels låter det så negativt och trist. Dels får det människor att tänka på vad de inte skall tänka på. Både teoretiskt och sannolikt kommer förbud mot brudöverlämning att få några som inte tänkt på det att fundera över idéen. Jag menar: Vilken bild uppkommer i min bloggs läsares huvud när jag nu skriver Tänk på vilket djur du vill utom isbjörn!
Givetvis är den filmamerikanska pappa-lämnar-över-bruden-till-hennes-nya-beskyddare-så-att-det-lilla-våpet-alltid-skall-ha-någon-som-tar-hand-om-henne-seden något som jag inte vill ha. En tydlighet om vigselgudstjänstens utformning och en rimligt konformitet av denna gudstjänst tror jag är eftersträvansvärt. Kräver dock förstärkt kollegial anda bland dem som har till uppgift att leda dylika gudstjänster.
Själv har jag få vigslar eftersom jag inte har församlingstjänst men när frågan kommit på tal har jag utmanat, redovisat vilken patriarkal syn som ligger bakom samt - då jag oftast känner mina brudpar ganska bra - försiktigt häcklat arrangemanget. Frågan När säger du att han får kyssa bruden? besvarar jag alltid med Aldrig! Det har han gjort tidigare utan att be om lov så att jag nu skulle ge tillstånd vore rent hyckleri. Pussa ni varandra. Håller ni på för länge säger jag till.
Kloka kommentarer kring detta finns på http://www.faderjonatan.blogspot.com/
Information om bröllopshysteri hittar man på http://www.brollopsguiden.se/
Ett framtida kanske nej från kyrkan vad gäller vigslar överhuvud taget skapar en radikal-konservativ panik i media. Kyrkomötet - Svenska kyrkans högsta beslutande organ - diskuterar just nu frågan utifrån ett antal motioner och samtidigt pågår samtal i kyrkan kring frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Ärkebiskopen har dessutom förespeglat att civiläktenskap - alltså en obligatorisk borgerlig vigselakt med rättverkan så att icke gift blir gift - vore en tänkbar ordning och att brudpar sedan, om de vill, kan välsignas i gudstjänst som inte är en vigsel utan det som redan finns: Välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap. Jag tycker den iden är bra. Mycket bra.
Ett exempel på vad jag kallar radikalkonservativ panik är ledaren i dagens lokaltidning där skribenten på ett totalt osammanhängande sätt söker göra det ideologiskt radikalt att vara cermoniellt konservativ. OBServera att tidningens syn på kyrkan är strikt folkviljemässig utan ens ett kommatecken som antyder att kyrkan i sig själv skulle kunna ha en ideologi grundad på Bibeln och hennes tro.
En sidoledare i tidningen är inte heller någon höjdare. Läs gärna skräpet och notera att ägget kom borti katta när skrbentens ovilja mot gratisföredragshåller nämns.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=78598&cat=3&pageIndex=0&arkiv=False
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=78571&cat=3&pageIndex=0&arkiv=False
frimärke och lift samt bär och bäver
Så är jag då sedan dryga dygnet tillbaka från min tjänsteresa och första delkursen inom ramen för projektet Navet. Vad projetet Navet exakt innebär, varuti det består och tankar om vartill det gagnar kanske jag återkommer till vid ett senare tillfälle.
Hemresan skedde bland annat med tummen som färdmedel - extra intressant för långgråhåriga män vid pass 54 års ungdom. Jag har vid några tillfällen i mitt liv också efter jag fyllt 40 tillgripit denna resemetod för att förkorta tiden i trafiken och nedbringa resekostnaderna. Detta sista har dock aldrig av mina arbetsgivare bemötts med den tacksamhet jag tycker tumresemetoden förtjänar.
På omständig klartextiska kan orsaken till resemetoden beskrivas på följande sätt:
När jag befunnit mig på resa till Skellefteå eller Umeå och för detta ändamål samåkt med arbetskamrater eller samverkanspartners från Luleå som under nedresan hämtat upp mig i Piteå sedan jag färdats dit medelst buss och således inför hemresan saknar eget fordon och därför rimligen bör returbussbefodras från Piteå till hemorten men det är ganska lång tid kvar tills bussen går och vädret är njutbart så söker jag placerad på lämplg plats i Öjebyn lifta hem under förvissningen att om lift ej erhålles så kommer bussen vad det lider. Detta har jag gjort några gånger och jag har alltid fått lift!!
En gång liftade jag med en bil fullastad med barnmorskor från Älvsbyn som varit på fortbildning på Pite älvdals sjukhus. Jo, det är våran präst som står och liftar som en skolpojk! ropade de efter tvärniten.
En annan tvärnit gjorde kommunens före detta kommunalråd med hustru - lika förvånade över att pastorn stod vid vägen.
Pojkdrömmen att åka timmerbil uppfylldes för några år sedan då föraren sett prästskjortan och identifierat ägaren som boende i det villaområde han själv vuxit upp i.
Jag har aldrig behövt vänta mer än tio minuter. Prästkragen och den för älvsbybor bekanta nunan har berett mig plats i fordonen. Och andra fordon har stannat men då de inte skulle åt mitt håll har jag avböjt deras erbjudanden.
Igår blev det dock strängt. Ingen stannade på mer än en halvtimme.
En bil med frimärksprästskjortebeklädd förare saktade dock in något som om föraren trodde sig känna igen en kollega med lyft lifttumme men avfärdade sin misstanke som osannolik och valde att köra vidare. Tanken att min kollega var på väg till en höghelig förättning som tvingade honom att hasta förbi bör man dock inte odla alldenstund han har sin bostad bara några kilometer längs vägen och ett lifterbjudande hade tjänat mig föga. Hans osäkerhet förstår jag också då jag inte var prästskjortemarkerad utan var, som det brukar sägas, civil - en klädstil många väljer för att lättare smälta in bland och enligt vad man säger mer otvunget få kontakt med folk. Att jag är tveksam til vettigheten i ett sådant resonemang har nog framgått tidigare i denna blogg och att civilskjorta försvårar liftning är jag efter gårdagens undersökning helt övertygad om.
Så passerar ytterligare en bil som ryckte till som om föraren kanske känt igen mig. Själv tyckte jag jag kände igen föraren men då bilen for tänkte jag OK, hon kände inte igen mig. Det blir nog bussen i alla fall.
Två minuter senare kommer bilen tillbaka. Jag var - fast civil - igenkänd av en tidigare arbetskamrat och fick lift hem.
Idag - veckoslutets enda lediga dag - gick i skogspromenadens tecken. Det var promenad för mossa-samling som stod på min och madammens agenda när vi traskade ut i det vackra höstvädret. En lingonplockare och några plastpåsar tog vi med för säkerhets skull men ambitionen var inte bär. Hur det då bar sig bar det sig inte bättre än att det i alla fall bars hem bär - 15 liter.
Ett tidigare bärplockarinlägg pryddes av en bild på en björnriven myrstacksstubbe*. Idag är det bäverns framfart i skog och mark som kan visas. Bilden av bävergnaget togs medelst mobiltelefon strax utanför samhället vid en liten bäck - med damm och allt.
*Se bär bär tankar av den nionde september i år.
Hemresan skedde bland annat med tummen som färdmedel - extra intressant för långgråhåriga män vid pass 54 års ungdom. Jag har vid några tillfällen i mitt liv också efter jag fyllt 40 tillgripit denna resemetod för att förkorta tiden i trafiken och nedbringa resekostnaderna. Detta sista har dock aldrig av mina arbetsgivare bemötts med den tacksamhet jag tycker tumresemetoden förtjänar.
På omständig klartextiska kan orsaken till resemetoden beskrivas på följande sätt:
När jag befunnit mig på resa till Skellefteå eller Umeå och för detta ändamål samåkt med arbetskamrater eller samverkanspartners från Luleå som under nedresan hämtat upp mig i Piteå sedan jag färdats dit medelst buss och således inför hemresan saknar eget fordon och därför rimligen bör returbussbefodras från Piteå till hemorten men det är ganska lång tid kvar tills bussen går och vädret är njutbart så söker jag placerad på lämplg plats i Öjebyn lifta hem under förvissningen att om lift ej erhålles så kommer bussen vad det lider. Detta har jag gjort några gånger och jag har alltid fått lift!!
En gång liftade jag med en bil fullastad med barnmorskor från Älvsbyn som varit på fortbildning på Pite älvdals sjukhus. Jo, det är våran präst som står och liftar som en skolpojk! ropade de efter tvärniten.
En annan tvärnit gjorde kommunens före detta kommunalråd med hustru - lika förvånade över att pastorn stod vid vägen.
Pojkdrömmen att åka timmerbil uppfylldes för några år sedan då föraren sett prästskjortan och identifierat ägaren som boende i det villaområde han själv vuxit upp i.
Jag har aldrig behövt vänta mer än tio minuter. Prästkragen och den för älvsbybor bekanta nunan har berett mig plats i fordonen. Och andra fordon har stannat men då de inte skulle åt mitt håll har jag avböjt deras erbjudanden.
Igår blev det dock strängt. Ingen stannade på mer än en halvtimme.
En bil med frimärksprästskjortebeklädd förare saktade dock in något som om föraren trodde sig känna igen en kollega med lyft lifttumme men avfärdade sin misstanke som osannolik och valde att köra vidare. Tanken att min kollega var på väg till en höghelig förättning som tvingade honom att hasta förbi bör man dock inte odla alldenstund han har sin bostad bara några kilometer längs vägen och ett lifterbjudande hade tjänat mig föga. Hans osäkerhet förstår jag också då jag inte var prästskjortemarkerad utan var, som det brukar sägas, civil - en klädstil många väljer för att lättare smälta in bland och enligt vad man säger mer otvunget få kontakt med folk. Att jag är tveksam til vettigheten i ett sådant resonemang har nog framgått tidigare i denna blogg och att civilskjorta försvårar liftning är jag efter gårdagens undersökning helt övertygad om.
Så passerar ytterligare en bil som ryckte till som om föraren kanske känt igen mig. Själv tyckte jag jag kände igen föraren men då bilen for tänkte jag OK, hon kände inte igen mig. Det blir nog bussen i alla fall.
Två minuter senare kommer bilen tillbaka. Jag var - fast civil - igenkänd av en tidigare arbetskamrat och fick lift hem.
Idag - veckoslutets enda lediga dag - gick i skogspromenadens tecken. Det var promenad för mossa-samling som stod på min och madammens agenda när vi traskade ut i det vackra höstvädret. En lingonplockare och några plastpåsar tog vi med för säkerhets skull men ambitionen var inte bär. Hur det då bar sig bar det sig inte bättre än att det i alla fall bars hem bär - 15 liter.Ett tidigare bärplockarinlägg pryddes av en bild på en björnriven myrstacksstubbe*. Idag är det bäverns framfart i skog och mark som kan visas. Bilden av bävergnaget togs medelst mobiltelefon strax utanför samhället vid en liten bäck - med damm och allt.
*Se bär bär tankar av den nionde september i år.
mitt-i-veckan-inlägg-om-ingenting
Förr i världen, när livet lekte, fann jag alltid en anledning att på onsdagar skriva en kort rad åtminstone om hur många minuter det är kvar till onsdagskvällens avsnitt av LOST. Den anledningen finns inte direkt nu men jag vill i alla fall skriva något av ett mittiveckaninlägg - detta desto viktigare eftersom jag i morgon bitti beger mig på en tredagars tjänsteresa. Målet är Strömbäcks folkhögskola och ändamålet är en kurs skolan arrangerar i samverkan med Stiftet. Kursen kallas Navet - det som är ett bärande centrum - och handlar om gudstjänstutveckling.Dagen till ära kollade jag på internet om LOST och gör uppskattningen att det kan vara en hel kvarts miljon minuter kvar till nästa avsnitt. Snacka om att livet inte leker.
nyhetsparadox
15-åring avled efter våldsam krasch
och Storvinst till Älvsbyn
De två nyheterna från orten står efter varandra på http://www.pitea-tidningen.se idag. Givetvis är den första den viktigaste. Den andra, att någon vunnit drygt 400 000, är intressant i och för sig men griper inte tag i en i nämnvärd mån - något jag tror att också den nyrike tycker.
Gripande är i stället att ta kvällspromenaden förbi olycksplatsen, se ljusen, se ungdomar där, hur de söker stöd av varandra, sitter nära runt en eld, håller om varandra, skrivit brev brev, tänt ljus osv. Fint är också att se hur vuxna finns i bakgrunden - folk från högstadiet, sociala, kyrkan. Gripen blir man när man tänker på familjen, släkten, skolklassen och han som körde.
En tråkig nyhet om livets skörhet...
kaviar med...
Till att börja med vill jag förtälja läsaren att några viktiga saker i min barndom
Det var bland annat
- uppskjutrningen av Sputnik 1 den 4:e oktober 1957
- uppskjutningen av Sputnik 2 med hunden Laika den 3:e november samma år
- uppskjutningen av Vostok 1 den 12:e april 1961 med Jurij Gagarin ombord
- uppskjutningen av Mercury 6 med den första amerikanen ombord - John Glenn - den 20:e februari 1962
- uppskjutning av ytterligare ryska och amerikanska astronauter respektive kosmonauter
- uppskjutningen av Apollo 11 som innebar den första månlandningen den 20:e juli 1969
- upptryckningen av en cylinderformad massa smarrigt smörgåspålägg som avskuret meddelst vidhängande snöre pålades hårdbröd för inmundigande beledsagad av himmelsk njutning - se bilden i beklickad form.
Sådan var min barndom - de viktiga händelserna och pålägget.
Idag å den kooperativa handelsbutiken skådade mina ögon ett nytt pålägg som i sin utformning enligt min goms dömande i förtid torde innebära det historiskt djupaste lågvattenmärket vad gäller knäckebrödsutensilier. Företeelsen ifråga var den troligen senaste länken i Abbas Kalles-kaviar-kedja. Innan den farhågade smakkollisionen nämns vill jag inledningsvis visa på hur påläggsförfallet fortskridit genom åren.
Kalles Kaviar - http://www.kalles.se/ beskriver det blå orginalet från 1954 som - och här må man lyssna till det extatiska tonfallet - Kaviarernas kaviar. Originalet. Det är ingen hejd på hur stolta vi är över vår Kalle. Men det kanske inte är så konstigt, med tanke på att det äts en kvarts miljard mackor med Kalles varje år. Och frågar man svenskar som bor utomlands vad de längtar mest efter (förutom svensk sommar kanske) blir svaret nästan alltid - Kalles kaviar. Den tillverkas av extra mycket och extra fin, utvald torskrom efter ett hemligt recept. Ingen annan kaviar smakar som Kalles!
Kalles kaviar dill är enligt samma webbsida samma goda mildrökta kaviar som Kalles original, smaksatt med finklippt dill. Konceptet således något utvecklat i grön tub men föll mig fordom aldrig riktigt på läppen.
Kalles kaviar, light. En kalorisnålare Kalles... Hallå!! Varför?? Koffeinfritt kaffe typ. Givetvis vit eller snarare färglös tub.
Kalles kaviar mild i röd tub. En mildare Kalles som passar bra om du vill ha en kaviar som inte är så salt och rökt. Vad är det för meseri?? Orginal-Kalles var väl mild nog!
Kalles Randiga. Hälften mildrökt kaviar och hälften krämig färskost. En mildare variant av Kalles som inte bara barnen älskar. Här börjar devolutionen - alltså förfallet - ta fart på allvar. Utspädd kaviar vittnar om att produkten börjat förlora sin sälta
Kalles Randiga ägg. Väl på det sluttande planet går färden än hastigare utför. Till kaviaren som parats med ost trycker man nu också in ägg och gulfärgar tuben. Avsikten med arrangemanget torde vara att säkerhetsskydda den goda pysselmacka som uppkom då man förr i världen först tog bröd, sedan smör, därefter skivat hårdkokt ägg och spritsade ut kaviaren på toppen. Själva inmundigandet av en sådan kulinarisk sensation innebar oftast upplevelsen att delar av pålägget föll just just när man var i färd med att avdela en lämpligt stor tugga - något som man gissningsvis numera vill skydda allmänheten emot. Fjanteri!! Säkerhetsnoja!!
Kalles Färskost Naturell. Världens första Kalles helt utan kaviar! lyder webbsidans stolta text. Ser läsaren här åt vad håll vi är på väg - kaviar utan kaviar? Världsbilden förändras och begreppen förvanskas bortom all rimlig gräns. Givetvis finns liknande företeelser också i andra sammanhang. Som exempel kan nämnas en amerikans biskop (pensionerad) som vill reformera - eller deformera - kristendomen till en tro utan Gud. Det är så dumt att klockorna går baklänges. Eller så påminner själva språkförändringsmetoden om nyspråket i George Orwells bok 1984 där krig kallas fred, fattigdom kallas frihet osv. Företeelsen finns i samhälle och i kyrka och givetvis blir då parallellen kaviar utan kaviar en bagatell.
Om Kalles Färskost Räka skryter man: Ingen kaviar alls!! och det blir bara en variant på den nyss beskrivna intigheten.
Om Kalles randiga med banan! finns ingen text på http://www.kalles.se - ännu. Men det var vad jag såg i butiken. Givetvis införskaffades inte någon sådan styggelse men jag anar avsiken. Man söker återställa något av sältan men samtidigt förena denna med något totalt främmande för att få fram en synkretistisk mix att ha i fruktskålen. Ryys!!!
Läsaren kanske frågar: Varför skriver du om denna bagatell??
Och jag svarar: Ja, säg det.
Och ställer frågan till läsaren: Varför har du egentligen läst ända hit??
morgonljus och mörkerlyse
Hösten är en vacker årstid och bor man vackert till blir det mycket vackert att se. Märkligt är dessutom att sådant man sett varje dag i mer än ett kvarts-sekel hela tiden förändras och många gånger får ny vackerhet - om nu det ordet finns. Bilden (klicka på den) är gårdagsmorgonens utsikt från vardagsrummet alias balkongen ungefär 10 minuter över sex. Scenariot var mäktigt och bilden gör det inte riktigt rättvisa.För övrigt händer inget speciellt mer än att lingonen från i söndags är rensade samt frysta eller syltade. Det pågår också en del skrivningar på nätet kring en artikel i Stockholms Storkyrkoförsamlings "evangelisationsskrift" samt att Pingströrelsens förgrundsgestalt Hedin uppmanar pingstvänner att lämna Svenska kyrkan på grund av denna. Jag gitter inte kommentera den debatten mn konstaterar att den finns. Skriv till exempel sthlmsliv kyrkan i google och läs själv.
Notera också att i http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=141346 görs det idag pudlar i en omfattning som nog får många begravna hundar att rulla runt av glädje i sina gravar.
bär bär tankar
För några inlägg sedan - jag tror det var i ett om Auschwitz - skrev jag att jag nästan alltid tänker och att det faktiskt ibland skulle vara skönt att kunna stänga av litegrann. Det har jag alltså svårt att göra utan jag fungerar som för det mesta. Med det är inte sagt att alla funderingar är jättesmarta eller ens nödvändiga. Men de finns där och idag har det varit en sådan dag och orsaken till detta är märkligt nog bärplockning.
Det blev alltså ut i lingonskogen idag för mig och den sambeskattade.
Vi hamnade inte på världens bästa ställe men eftersom det handlar om lingon går det alltid att vinna en arbetsseger. Vädret var dessutom bra, markerna bekanta, höstfärgerna börjar komma och spår efter framfart från både älg och björn fanns i skogen. Den misshandlade stubben på bilden invid - klicka - tror jag är ett spår efter en nalle försåvida inte någon sorts kalaharisk jättehackspett varit framme.
40 liter bär - ännu inte rensatde - blev resultatet av denna trivsamma utflykt.
Och under bärplockningen funderade jag - som så många gånger förr.
Förra hösten när jag plockade bär sysselsattes tankeverktyget av problem knutna till min magisteruppsats i Bibelvetenskap. Jag drog slutsatser, formulerade kapitel, förde vetenskapliga diskussioner och bar mig åt. Väl hemma vid tangentbordet var givetvis allt som bortblåst men det är inte klokt hur smart jag var i skogen.
Året dessförinnan blev det inte så mycket bärplockning men tankarna fylldes då av det som jag återkommer till i slutet av detta inlägg.
Ännu ett år tidigare stod kyrkopolitik på dagordningen.
Och i år - eller i alla fall idag - var det fyra saker: Äkta Vara, OAS-mötet, jobbet och prästmötet.
Äkta Vara är en positiv företeelse i den lokala ungdomsvärlden. Det handlar om att lite äldre ungdomar - sådär 20-24 år gamla - själva organiserar och genomför välbesökta ungdoms-gudstjänster som besöks företrädesvis av dem som är lite yngre - typ årskurs 9 och uppåt. I går kväll var en sådan gudstjänst med ungefär 50-talet tonåringar på plats. Platsen var EFS-kyrkan men det är mindre viktig. De som kommer kommer från olika samfund och ingen etablerad församling räknar inte - i vart fall inte ännu - Äkta Vara som sin egen verksamhet.
Mina funderingar går i riktningen hur vuxenvärlden inklusive jag själv kan stödja och vara till hands i skeendet. Jag tror att ungdomar behöver det så att upplevelser och känslor kan fördjupas till tro och tillförsikt - typ.
OAS-mötet från i somras skall utvärderas till veckan och kring det har jag många tankar. Det var ett bra möte men givetvis finns det sådant som kan förbättras och göras annorlunda nästa sommar - detta inte minst vad gäller OAS-rörelsens kontakt med de etablerade församlingarna på orten.
Jobbet funderar man ju givetvis på - i morgon skall jag ju ha lektioner både i Bibelskolan och på Svenska kyrkans grundkurs. Dessutom planeras ungdomsläger, kyrkväktarkurs, återsamling för Auschwitz-resenärer och allt möjligt annat. Och så behöver skolan finna fler kurser på en eller två terminer som lockar fler elever.
Prästmötet med dess oemotsagda anmärkningsvärda teologiska föredragningar har jag tidigare skrivit om och fast jag funderade också över detta kom jag inte fram till något nytt - vilket jag inte heller trodde jag skulle göra. Jag är bara fortfarande så förvånad över Hammars påstående - enligt NSD - att Guds rike inte skulle finnas. Det gör ju Kykoordningen som han själv varit med att införa helt obegriplig eftersom det i den står att syftet med Kyrkan/församlingen bland annat är att Guds rike skall utbredas. Och jag funderar på om inte NSD-läsarna borde få möta en av stiftet startad dementiapparat som korrigerar den avgågne ärkebiskopens märkliga nyhet.
I samband med bärplockningen skar vi enris, plockade mossa och samlade stenar. Prydnadsljung hade vi skaffat tidigare medelst inköp. Med kofferten full med bär for vi hem men på vägen gjorde vi höst på mamma och pappas grav. Dels behövdes det göras, dels är det idag exakt två år sedan pappa dog. Det kändes därför extra rätt att göra fint just idag.
Det blev alltså ut i lingonskogen idag för mig och den sambeskattade.Vi hamnade inte på världens bästa ställe men eftersom det handlar om lingon går det alltid att vinna en arbetsseger. Vädret var dessutom bra, markerna bekanta, höstfärgerna börjar komma och spår efter framfart från både älg och björn fanns i skogen. Den misshandlade stubben på bilden invid - klicka - tror jag är ett spår efter en nalle försåvida inte någon sorts kalaharisk jättehackspett varit framme.
40 liter bär - ännu inte rensatde - blev resultatet av denna trivsamma utflykt.
Och under bärplockningen funderade jag - som så många gånger förr.
Förra hösten när jag plockade bär sysselsattes tankeverktyget av problem knutna till min magisteruppsats i Bibelvetenskap. Jag drog slutsatser, formulerade kapitel, förde vetenskapliga diskussioner och bar mig åt. Väl hemma vid tangentbordet var givetvis allt som bortblåst men det är inte klokt hur smart jag var i skogen.
Året dessförinnan blev det inte så mycket bärplockning men tankarna fylldes då av det som jag återkommer till i slutet av detta inlägg.
Ännu ett år tidigare stod kyrkopolitik på dagordningen.
Och i år - eller i alla fall idag - var det fyra saker: Äkta Vara, OAS-mötet, jobbet och prästmötet.
Äkta Vara är en positiv företeelse i den lokala ungdomsvärlden. Det handlar om att lite äldre ungdomar - sådär 20-24 år gamla - själva organiserar och genomför välbesökta ungdoms-gudstjänster som besöks företrädesvis av dem som är lite yngre - typ årskurs 9 och uppåt. I går kväll var en sådan gudstjänst med ungefär 50-talet tonåringar på plats. Platsen var EFS-kyrkan men det är mindre viktig. De som kommer kommer från olika samfund och ingen etablerad församling räknar inte - i vart fall inte ännu - Äkta Vara som sin egen verksamhet.
Mina funderingar går i riktningen hur vuxenvärlden inklusive jag själv kan stödja och vara till hands i skeendet. Jag tror att ungdomar behöver det så att upplevelser och känslor kan fördjupas till tro och tillförsikt - typ.
OAS-mötet från i somras skall utvärderas till veckan och kring det har jag många tankar. Det var ett bra möte men givetvis finns det sådant som kan förbättras och göras annorlunda nästa sommar - detta inte minst vad gäller OAS-rörelsens kontakt med de etablerade församlingarna på orten.
Jobbet funderar man ju givetvis på - i morgon skall jag ju ha lektioner både i Bibelskolan och på Svenska kyrkans grundkurs. Dessutom planeras ungdomsläger, kyrkväktarkurs, återsamling för Auschwitz-resenärer och allt möjligt annat. Och så behöver skolan finna fler kurser på en eller två terminer som lockar fler elever.
Prästmötet med dess oemotsagda anmärkningsvärda teologiska föredragningar har jag tidigare skrivit om och fast jag funderade också över detta kom jag inte fram till något nytt - vilket jag inte heller trodde jag skulle göra. Jag är bara fortfarande så förvånad över Hammars påstående - enligt NSD - att Guds rike inte skulle finnas. Det gör ju Kykoordningen som han själv varit med att införa helt obegriplig eftersom det i den står att syftet med Kyrkan/församlingen bland annat är att Guds rike skall utbredas. Och jag funderar på om inte NSD-läsarna borde få möta en av stiftet startad dementiapparat som korrigerar den avgågne ärkebiskopens märkliga nyhet.
I samband med bärplockningen skar vi enris, plockade mossa och samlade stenar. Prydnadsljung hade vi skaffat tidigare medelst inköp. Med kofferten full med bär for vi hem men på vägen gjorde vi höst på mamma och pappas grav. Dels behövdes det göras, dels är det idag exakt två år sedan pappa dog. Det kändes därför extra rätt att göra fint just idag. prästmöte, press, annat mm
Det är inte ofta man figurerar i tidningen.
Oftare figurerar annat i tidningen som kan ge anledning till bloggkommentarer.
Idag finns en kombination.
Kyrkans tidning har en om artikel prästmötet denna vecka - se långa länken nedan. Denna artikel fick mig att fundera helt kort kring mina egna bloggkommentarer om sagda möte. Jag insåg då att jag bara kommenterat K G Hammar och hans agerande så långt jag kunde följa det. Givetvis är ett prästmöte mer.
Lokaliseringen till Luleå och Kulturens hus är värd många glada tillrop.
Prästmötet är, genom att hållas i Stiftsstaden, så att säga hemma igen i stället för att vara utlokaliserat till den förre biskopens hemby Skellefteå. Närheten mellan kulturens hus, Domkyrkan och boendet var bra.
Linné-föreläsningen var mycket intressant och fantastiskt välformulerad, rentav ett språkligt njutbart mästerstycke.
Tankelinjen och pedagogiken har jag berört tidigare. Som det var tänkt var det bra - möjligen med reservationen att det återigen var ett möte där alla gemensam tid innebar matning från podiet utan tillfälle till någon form av dialog eller rentav debatt. När dessutom innehållet kom att förändras kom det oemotsagda Hammar-andet att ge intrycket att hans provokativa särmeningar skulle vara stiftets nuvarande och framtida linje. Någon har sagt ungefär det är bra att han rör om i grytan och det kan väl vara sant. Dock är det väl så att om inte grytan tillåts koka anrättas ingen mat och det spelar ingen roll hur mycket man rör. Jag önskar därför prästmöten där man vågar att från podiet ge en kreativ spänning mellan olika synsätt en del samt törs släppa det gemensamma samtalet fritt - typ.
Norrbottenskuriren innehåller idag en artikel: Lär ut kyrkans grunder på distans. Man hittar den genom att följa kuriren-länken nedan, klicka på sök och då skriva in till exempel ordet grundkurs. Läs, begrunda och njut av bilden.
Folkhögskolelänkarna går till samma information samt annan information på folkhögskolans hemsida.
Piteåtidningen igår hade också en intressant artikel men om något helt annat - kortsiktigheten i kommunala och statliga myndigheters agerande vis à vis människor som behöver stöd i tillvarom. Förutom att artikeln berör något viktigt har den en koppling till min värld av tväggehanda art. Det är dels så att bristen på insatser indirekt påverkar min arbetsplats eftersom den på uppdrag av myndigheter varit leverantör av insatser till behövande människornas fromma men detta nu upphört - förhoppningsvis tillfälligt. Det är dessutom också så - vilken är min främsta koppling till artikeln - att damen mellan de två herrarna på bilden är den madam jag varit sambeskattad mer i snart trettio år.
http://www.kyrkanstidning.se/kyrkanstidning/upload/files/html/stift/lulea/index.html
http://www.kuriren.nu/
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=76772&arkiv=False
http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/grkvt08index.htm
http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/bibelskolapolarindex.htm
Oftare figurerar annat i tidningen som kan ge anledning till bloggkommentarer.
Idag finns en kombination.
Kyrkans tidning har en om artikel prästmötet denna vecka - se långa länken nedan. Denna artikel fick mig att fundera helt kort kring mina egna bloggkommentarer om sagda möte. Jag insåg då att jag bara kommenterat K G Hammar och hans agerande så långt jag kunde följa det. Givetvis är ett prästmöte mer.
Lokaliseringen till Luleå och Kulturens hus är värd många glada tillrop.
Prästmötet är, genom att hållas i Stiftsstaden, så att säga hemma igen i stället för att vara utlokaliserat till den förre biskopens hemby Skellefteå. Närheten mellan kulturens hus, Domkyrkan och boendet var bra.
Linné-föreläsningen var mycket intressant och fantastiskt välformulerad, rentav ett språkligt njutbart mästerstycke.
Tankelinjen och pedagogiken har jag berört tidigare. Som det var tänkt var det bra - möjligen med reservationen att det återigen var ett möte där alla gemensam tid innebar matning från podiet utan tillfälle till någon form av dialog eller rentav debatt. När dessutom innehållet kom att förändras kom det oemotsagda Hammar-andet att ge intrycket att hans provokativa särmeningar skulle vara stiftets nuvarande och framtida linje. Någon har sagt ungefär det är bra att han rör om i grytan och det kan väl vara sant. Dock är det väl så att om inte grytan tillåts koka anrättas ingen mat och det spelar ingen roll hur mycket man rör. Jag önskar därför prästmöten där man vågar att från podiet ge en kreativ spänning mellan olika synsätt en del samt törs släppa det gemensamma samtalet fritt - typ.
Norrbottenskuriren innehåller idag en artikel: Lär ut kyrkans grunder på distans. Man hittar den genom att följa kuriren-länken nedan, klicka på sök och då skriva in till exempel ordet grundkurs. Läs, begrunda och njut av bilden.
Folkhögskolelänkarna går till samma information samt annan information på folkhögskolans hemsida.
Piteåtidningen igår hade också en intressant artikel men om något helt annat - kortsiktigheten i kommunala och statliga myndigheters agerande vis à vis människor som behöver stöd i tillvarom. Förutom att artikeln berör något viktigt har den en koppling till min värld av tväggehanda art. Det är dels så att bristen på insatser indirekt påverkar min arbetsplats eftersom den på uppdrag av myndigheter varit leverantör av insatser till behövande människornas fromma men detta nu upphört - förhoppningsvis tillfälligt. Det är dessutom också så - vilken är min främsta koppling till artikeln - att damen mellan de två herrarna på bilden är den madam jag varit sambeskattad mer i snart trettio år.
http://www.kyrkanstidning.se/kyrkanstidning/upload/files/html/stift/lulea/index.html
http://www.kuriren.nu/
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=76772&arkiv=False
http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/grkvt08index.htm
http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/bibelskolapolarindex.htm
40% på topp
Så är jag då tillbaka från en knapp vecka i fjällen. Vädret har varit ½hyfsat men medgav utan problem en toppbestigning en av dagarna. Av grundkursens 10 elever - jo, det är en ganska liten kurs denna höst - klarade alla av att gå till trädgränsstugan dv etapp ett medan kvartetten på bilden också gick etapp 2 upp på toppen av Pieljekaise.
Med deras medgivande läggs bilden på nätet.
teologisk profil eller nåt
På nätet finns en massa intressant. Tipsad via en annan blogg uppsökte jag länken nedan där man kunde svara på en massa frågor samt få sin teologiska profil uträknad. Resultatet för mig blev följande uttryckt på det engelska språket:
93% Evangelical Holiness/Wesleyan
82% Neo orthodox
75% Emergent/Postmodern
71% Roman Catholic
57% Reformed Evangelical
46% Charismatic/Pentecostal
39% Classical Liberal
39% Fundamentalist
25% Modern Liberal
I ord blev beskrivningen denna:
You scored as a Evangelical Holiness/Wesleyan. You are an evangelical in the Wesleyan tradition. You believe that God's grace enables you to choose to believe in him, even though you yourself are totally depraved. The gift of the Holy Spirit gives you assurance of your salvation, and he also enables you to live the life of obedience to which God has called us. You are influenced heavly by John Wesley and the Methodists.
Wesleyan/Metodism finns praktiskt taget inte i Sverige. Men metodismen som är påverkad av Luther kom att påverka Carl Olov Rosenius som påverkade väckelserörelsen EFS som tidigare positivt påverkat Svenska kyrkan som påverkat mig. Att det sedan idag är si och så med det evangeliskt-lutherska både i kyrkan och EFS är en annan sak. Jag gillar utfallet för egen del men är lite bekymrad över de liberala tendenserna - typ.
http://quizfarm.com/run.php/Quiz?cmd=showResult
93% Evangelical Holiness/Wesleyan
82% Neo orthodox
75% Emergent/Postmodern
71% Roman Catholic
57% Reformed Evangelical
46% Charismatic/Pentecostal
39% Classical Liberal
39% Fundamentalist
25% Modern Liberal
I ord blev beskrivningen denna:
You scored as a Evangelical Holiness/Wesleyan. You are an evangelical in the Wesleyan tradition. You believe that God's grace enables you to choose to believe in him, even though you yourself are totally depraved. The gift of the Holy Spirit gives you assurance of your salvation, and he also enables you to live the life of obedience to which God has called us. You are influenced heavly by John Wesley and the Methodists.
Wesleyan/Metodism finns praktiskt taget inte i Sverige. Men metodismen som är påverkad av Luther kom att påverka Carl Olov Rosenius som påverkade väckelserörelsen EFS som tidigare positivt påverkat Svenska kyrkan som påverkat mig. Att det sedan idag är si och så med det evangeliskt-lutherska både i kyrkan och EFS är en annan sak. Jag gillar utfallet för egen del men är lite bekymrad över de liberala tendenserna - typ.
http://quizfarm.com/run.php/Quiz?cmd=showResult
nu blir det Jäkkvik
I morgon - måndag - bär det iväg till fjällen.Det är Svenska kyrkans grundkurs som reser iväg för att bygga grupp, arbeta intensivt samt nöte på varandra i matlagning, vandring och logementsförläggning.
Detta kanske innebär några dagars bloggpaus.
prästmöte i Luleå 4 - deus grammatikalis (forts)
Direkt fortsättning av prästmöte i Luleå 3 - deus grammatikalis
Hammar summerade en annan tankegång med orden: Gud vill vara subjekt i mitt liv.
Jag kan ana vad han menar: Gud vill vara den som agerar, påverkar.
Det jag inte förstår är varför Gudsrelationen skall beskrivas i grammatikaliska termer som får en att fundera på om man själv är någon sorts predikatsfyllnad eller nåt. Det blir så pretto, nästan snobbigt.
Är man inte driven i grammatisk terminologi känner man sig dessutom bara dum. Så blev det för min far vid ett tillfälle då han i sin rullstol såg Hammar på TV uttrycka sig på samma sätt.
Han får mig att känna mig dum. Som om det jag jämt trott inte duger sa pappa.
Givetvis gick den gången en säkring för sonen - alltså mig. Fast egentligen flög hela proppskåpet.
Jag tyckte att min far, då 80 år, rullstolsburen och morfinerad mot smärta, oförmögen att komma sig till kyrkan, förväntansfull inför ett andligt samtal på TV, förtjänar något annat än att hans kyrkas ärkebiskop ger honom upplevelsen av att vara korkad - vilket han ingalunda var. Jag tyckte - och tycker - att han förtjänade en ärkebiskop som inte föreföll nedvärdera hans tro - och inte heller själv föreföll förneka den.
Jag måste nog erkänna att jag sedan den dagen nog varit extra kritisk mot K G....
Nåväl: Gud vill vara subjekt i mitt liv sade han.
Gud och relationen till Gud kan mycket väl beskrivas i analogier till mänskliga förhållanden. Det är dessutom det dominerande och exemplen kan ges i parti och minut: Guds som Fader, brudgum, kung, också Moder, herde osv. Och Gudsrelationen som trolovad, barn, elev etc. Analogier till eller ur det mänskliga är alltså helt OK vilket desutom Gud visar genom att i Jesus Kristus analogisera sig totalt och anta mänsklig gestalt - inkarneras. Det betyder väl då rimligen att påståendet Gud vill vara subjekt i mitt liv bör låta vettigt också om man byter ut ordet Gud mot något mänskligt - till exempel hustruns förnamn.
Givetvis kollade jag detta hemma genom att huggandes sallad fråga den med mig middags-framställande madammen på följande vis: Älskling! Vill du vara ett subjekt i mitt liv?
Nej! blev givetvis det korthuggna svaret.
Givetvis är det inte så att hon inte vill vara verksam i mitt liv men känslan är att den ömma lågan i vår äktenskap liksom lyser med sin frånvaro när relationen beskrivs på grammatiska.
I vårt samhälle har vi friheten att uttrycka olika saker och den friheten vill jag inte inskränka för någon. Samtidigt kan man alltid fundera på hur saker och ting lämpligast skall uttryckas och vad det leder till.
När det i dessa dagar noteras i pressen att troende muslimer känner sig främmande för, blir stötta av och kanske arga över att profeten Muhammed avbildas som rondell-hund kan jag något förstå deras känslor utifrån vad jag själv känner när Gud och min relationen till Gud blir en fråga om seman-tikar och syn-taxar.
prästmöte i Luleå 3 - deus grammatikalis
Igår skrev jag att det blev väldigt mycket K G Hammar under prästmötet. Det är värt en reflexion eftersom det enda som den kyrkotillhöriga allmänheten via dagspressen fått sig till livs om prästmötet är just att Hammar var där och sade en del. Jag återkommer till det längre ner i detta mycket långa inlägg.
Internt i prästmötet hade 62 personer - nästan 3 av 10 - anmält sig till det seminarium han var planerad att leda medans 7 av 10 inte valt det. Förutom jag hade 2 av 10 valt ett seminarium med kyrkoherden (tillika professor i dogmatik) i Burträsk om eskatoligi - de yttersta tingen, döden och det eviga livet. De andra sex seminarierna delade på den andra hälften av deltagarna.
Mot bakgrund av valen är det i viss mån begripligt att, när den andra dagens föredrag försvann på grund av sjukdom, det mest valda seminariet uppgraderades till ett föredrag för alla. Givetvis hade man kunnat lösa det på annat sätt men det är begripligt att man valde som man valde.
"Men Gud är inte hel och färdig. Guds rike finns inte", sade K-G Hammar till de 220 prästerna.
Det kan de kyrkotillhöriga preneumeranterna läsa i sina NSD som slutkläm på tidningens " bevakning" av prästmötet. Nu är det Hammar säger inte alltid enkelt att förstå och om han riktigt sade så kan jag inte exakt minnas men det verkar inte helt otroligt. Han hade funderingar kring Gud - och här tycker jag det är lite svårt att veta om han menar en självständigt agerande Gud eller ordet Gud som ett begrepp för att summera våra tankar och erfarenheter - som Alfa och Omega, begynnelsen och änden. I resonemanget skissar han, präglad av evolutionstankar, att Gud varit Alfa och är på väg att bli Omega vilket skulle betyda att jorurnalisten uppfattat tankegången rätt - Gud är inte hel och färdig.
Detta är givetvis ett något sensationellt påstående från en biskop i kyrkan - må vara emeritus vilket på svenska betyder förbrukad - då Bibel och kyrkans lära påstår att Gud är en, hel, genom evigheterna densamme, utan växling av ljus och mörker etc.
Tanken Guds rike finns inte är naturligtvis också kristet sett lite udda då Jesus säger: Guds rike är nära.
Hammar påstod också i sitt föredrag, som också - det skall ärligen sägas - innehöll god information och många kloka tankar hämtade från Dag Hammarskjöd, att i en gammal världsbild, innan vår post-moderna tid, tänkte man sig Gud på avstånd, inte nära som nu i det post-moderna tänkandet. Gud var således - och detta sade inte Hammar utan är min egen formulering - en vad religionsvetenskapen kallar Deus otiosus, en tillbakadragen, overksam, och avlägsen Gud.
Och jag undrar:
Var har han bott???
Vilka för-post-moderna människor har han träffat???
I vilka kretsar har han umgåtts???
Min farmor, som var en för-post-modern torparänka med Gud således på avstånd, tillfrågades en gång av min pappa, alltså hennes son, om vad hon egentligen gjorde för att få tiden att gå där hon bodde på Brännans ålderdomshem i Skellefteå.
Jo, dö förstå - jag ska i skrift försöka få till hennes dialekt - ått om mörrn se våkna i förre saix.
Åsså sait i mä opp ini säinga Åssa knäpp i hännren.
Åsså tack i Gu för att i lev. Å seda tack i Gu för att i jär klar i huvve.
Men seda änner i mä å tack Gu för att i fortfarande tro att i jär klar ini huvvude.
Skulle den Gud man pratar med på det sättet varit avlägsen? Skitprat!
Eller ta tant Vasti, som jag lärde känna under mina första prästår i Älvsbyn och som var gammal redan 1980 - alltså duktigt för-post-modern. Hon bodde i en by ett par mil från centralorten och lär ha sagt till sin gubbe att När en å oss doi sko i flytt nerå boin - när en av oss dör ska jag flytta till Älvsbyn.
Tant Vast var bondmora och levde sitt liv mellan köket och ladugården. Hon var dessutom den man kallade på när någon kvinna i byn skulle föda. Oftast var hon hos föderskan i väntan på och sedan som medhjälp åt barnmorskan från Älvsbyn.
Men iblann komme int barnmorska! berättade hon en gång.
He hanns int eller se kunn hon ha varre i anre ända av sockna. Då feck i vårra där allèn.
Å mang gang geck e bara bra. Men iblann vort he swårt.
I minns särrskillt ein gang då barnmorska eint komme. Å he vorte swårt, reiktit swårt.
Du förstå Stig, att då ställd i mä inve fönstre å titte ut, åsså sa i dell Storbarnmorska att "Nö få du hjalp dell för ånnars gå hänna oppa tok!" Å he geck bra - Guvarrelov för he.
Var tant Vastis Storbarnmorska en Gud på avstånd?? Eller...
För 40-50 år sedan var nog Gud på avstånd i universitetsteologin. Kanske också i intellektuella prästgårdsmiljöer. Men för farmor och tant Vasti, som levde bondmorors och torparkärringars kvinnoteologi i vadmal, var Gud påtagligt nära.
prästmöte i Luleå 2 - blev annars
Temat Dela liv - dela tro gick som en tanketråd genom prästmötet - i vart fall som jag tror det var tänk. Sjukdom kom dock att i någon mån förändra det hela.
Jag tror tankarna var ungefär dessa:
Med utgångspunkt i de många brev, fler än 700, som människor skrivit till biskopen som svar på hans brev för något år sedan till alla hushåll i stiftet skulle biskopen vid ett par tillfällen ge reflexioner under rubrikerna Att dela smärta, glädje och liv samt Att dela längtan och tro. Jag var med vid första tillfället.
Dela liv - dela tro var temat för den första dagens huvudföredrag. Det tog sin utgångspunkt i ett levande möte talaren haft med en levande människa och handlade om hopkopplingen av människors berättelse med en bukett bärande berättelser i Nya testamentet. Intressant och mycket bra!
Dela liv. Om att se bakom det synliga skulle den andra dagen varit en introduktion i ett sätt att förhålla sig och en metod som kallas Exposure som handlar om hur man kan arbeta med att komma i närheten av människors erfarenheter och tankar. Det föredraget utgick sorgligt nog och jag tror att detta fick till sin följd att tanketråden kom att tvinnas om något.
Fri & beroende, om språk för liv och om liv som språk var den tredje dagens föredrag. Av hävd på prästmöten brukar tredjedagens huvudpresentation ges en, i relation till de andra dagarnas innehåll, något annorlunda riktning men ändå vara ett komplement till mötets huvudspår.
Som sjukvikarie för den andra dagens föredragshållare fick den tredje dagens namn kliva in med det innehåll som hans seminarium planerat ha: Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Det gjorde att det blev väldigt mycket K G Hammar från podiet på årets prästmöte vilket, som jag tror, tvinnade om innehållet.
Och några tankar tifrån detta kanske jag skriver i morgon...
prästmöte i Luleå 1 - som eljest
Denna vecka har jag varit på prästmöte två dagar av tre. Den tredje dagen bonnade jag och prioriterade uppgiften att för alla skolans elever och en stor del av personalen tillsammans med en arbetskamrat berätta om och visa bilder från Auschwitz. Därför blir mina intryck intryck från ett ofullständigt möte med nästintill alla präster i stiftet. Det gick av stapeln i Kulturens hus i Luleå samt givetvis i Domkyrkan..
Nåväl. Vad känner jag när jag är på prästmöte?
Det är kul!
Det är kul att byta tankar, roliga historier, erfarenheter.
Det är kul att möta kumpaner man sällan träffar, vänner, tidigare studie- och arbetskamrater.
Det gnager.
Det gnager eftersom jag inte känner igen den kyrka jag blev präst i.
Om det vill jag nu skriva en del. Och en del av den del jag vill skriva kommer här.
En viktig - men jag vet inte hur viktig - orsak till att jag inte känner igen mig är givetvis det faktum att de flesta präster i stiftet i dag är yngre än vad jag själv är. Jag vet inte varifrån de kommer eller vad de heter. I den kyrka jag för 20 år sedan riktigt kände mig hemma i kände jag ju många och kände till nästan alla präster. Dåförtiden fanns det en massa stadiga gubbar och en och annan likadan tant i femtioårsåldern och uppåt och deras gedigna framtoning gjorde att jag kände mig trygg - men ibland också givetvis också ofantligt provocerad. Det gänget saknas nu. De kommer inte på prästmöte nuförtiden. Det faktum att jag nu, med några undantag, bara känner en minoritet ungdomar i min egen ålder gör att kåren verkar så annorlunda. Den verkar på något sätt förändrad eller utbytt eller nåt.
Jag är givetvis inte så korkad att jag inte begriper denna så kallade kohort-effekt och att den är naturlig. Det jag funderar är i vilket mån detta formar känslan av att jag inte känner igen mig.
De allra flesta väljer dessutom att uppträda i vad man kan kalla civila kläder. Om man med detta vill avmarkera sin prästidentitet vet jag inte men tydligt är i vart fall att man inte önskar att med klädsel markera den. Vad det i sin tur beror på vet jag inte heller. Kanske ser man sig inte vara i tjänst. Eller kanske tror man att det syns i alla fall att man har uppdraget från Gud att till människors tjänst vara präst - alltså vigd VDM, Verbi Divine Minister, det Gudomliga Ordets Tjänare. Kanske tror man att de människor man är till för i alla fall fattar att man är präst och detta då på grund av prästens helgelse eller att hans/hennes ansiktes hy på något sätt utstrålar uppdraget eller den nära Gudskontakten han/hon lever i - som det var för Moses. Vad vet jag.
Det jag vet är att på mig märks det inte automatiskt att jag är präst. Det gör att jag behöver visa detta så att de människor jag är till för, som Gud faktiskt gett mig till, ska kunna veta. Det jag också vet är att i denna - ändå inte världens viktigaste fråga - har jag fler funderingar.
Dock: På prästmöte fattar man ju ännu sämre om de många civila okända man ser i Kulturens hus med omnejd faktiskt är präster eller om det är några andra som samtidigt vistas i samma byggnad men på någon annan konferens. Dessutom vore det väl ett kul spratt om Luleåborna tvingades lägga märke till 200 präster strosandes i city.
Det gnager värre - ungdomar tror jag skulle sagt suger - att jag inte känner igen teologin.
Eller kanske är det sättet att uttrycka teologin, de ord man använder, som känns främmande.
Eller kan det vara frågan om en förändrad betoning av vad som är teologins kärna?
Eller - tanken har slagit mig - saknas kärna i teologin?
Eller har jag bara blivit dum i huvudet som inte förstår?
I detta måste jag tänka på vad jag kanske ska skriva.
Jag kan kanske inte skriva allt jag tänker.
I vart fall inte exakt som jag tänker det nu.
Så jag tänker ett tag till...
