prästmöte i Luleå 4 - deus grammatikalis (forts)
Direkt fortsättning av prästmöte i Luleå 3 - deus grammatikalis
Hammar summerade en annan tankegång med orden: Gud vill vara subjekt i mitt liv.
Jag kan ana vad han menar: Gud vill vara den som agerar, påverkar.
Det jag inte förstår är varför Gudsrelationen skall beskrivas i grammatikaliska termer som får en att fundera på om man själv är någon sorts predikatsfyllnad eller nåt. Det blir så pretto, nästan snobbigt.
Är man inte driven i grammatisk terminologi känner man sig dessutom bara dum. Så blev det för min far vid ett tillfälle då han i sin rullstol såg Hammar på TV uttrycka sig på samma sätt.
Han får mig att känna mig dum. Som om det jag jämt trott inte duger sa pappa.
Givetvis gick den gången en säkring för sonen - alltså mig. Fast egentligen flög hela proppskåpet.
Jag tyckte att min far, då 80 år, rullstolsburen och morfinerad mot smärta, oförmögen att komma sig till kyrkan, förväntansfull inför ett andligt samtal på TV, förtjänar något annat än att hans kyrkas ärkebiskop ger honom upplevelsen av att vara korkad - vilket han ingalunda var. Jag tyckte - och tycker - att han förtjänade en ärkebiskop som inte föreföll nedvärdera hans tro - och inte heller själv föreföll förneka den.
Jag måste nog erkänna att jag sedan den dagen nog varit extra kritisk mot K G....
Nåväl: Gud vill vara subjekt i mitt liv sade han.
Gud och relationen till Gud kan mycket väl beskrivas i analogier till mänskliga förhållanden. Det är dessutom det dominerande och exemplen kan ges i parti och minut: Guds som Fader, brudgum, kung, också Moder, herde osv. Och Gudsrelationen som trolovad, barn, elev etc. Analogier till eller ur det mänskliga är alltså helt OK vilket desutom Gud visar genom att i Jesus Kristus analogisera sig totalt och anta mänsklig gestalt - inkarneras. Det betyder väl då rimligen att påståendet Gud vill vara subjekt i mitt liv bör låta vettigt också om man byter ut ordet Gud mot något mänskligt - till exempel hustruns förnamn.
Givetvis kollade jag detta hemma genom att huggandes sallad fråga den med mig middags-framställande madammen på följande vis: Älskling! Vill du vara ett subjekt i mitt liv?
Nej! blev givetvis det korthuggna svaret.
Givetvis är det inte så att hon inte vill vara verksam i mitt liv men känslan är att den ömma lågan i vår äktenskap liksom lyser med sin frånvaro när relationen beskrivs på grammatiska.
I vårt samhälle har vi friheten att uttrycka olika saker och den friheten vill jag inte inskränka för någon. Samtidigt kan man alltid fundera på hur saker och ting lämpligast skall uttryckas och vad det leder till.
När det i dessa dagar noteras i pressen att troende muslimer känner sig främmande för, blir stötta av och kanske arga över att profeten Muhammed avbildas som rondell-hund kan jag något förstå deras känslor utifrån vad jag själv känner när Gud och min relationen till Gud blir en fråga om seman-tikar och syn-taxar.
Å andra sidan kan man väl tänka sig att akademiskt utbildade präster kan förstå vad som menas med att "Gud vill vara subjekt i mitt liv"? Inte därför att präster är smartare eller förmer, men bör(?) förstå vad han refererar till utifrån teologistudierna. Visst kan man söka anledningar till att kritisera andras språk (speciellt om man inte gillar vederbörande), men med tanke på att han talade på ett prästmöte tycker jag att det var en rätt finurlig formulering. Håller däremot med dig om att det är korkat och förödmjukande att använda sådant språk i alla sammanhang.
Jag håller i princip med att bland akademiker kan akademiskt språk användas men många gånger halkar det det upp åxå i vanliga gustjänster. Sådant har jag hört, dock inte där jag bor men väl i radio- och TV-sammanhang.
