stigstrombergsson

Denna vecka har jag varit på prästmöte två dagar av tre. Den tredje dagen bonnade jag och prioriterade uppgiften att för alla skolans elever och en stor del av personalen tillsammans med en arbetskamrat berätta om och visa bilder från Auschwitz. Därför blir mina intryck intryck från ett ofullständigt möte med nästintill alla präster i stiftet. Det gick av stapeln i Kulturens hus i Luleå samt givetvis i Domkyrkan..

Nåväl. Vad känner jag när jag är på prästmöte?

Det är kul!
Det är kul att byta tankar, roliga historier, erfarenheter.
Det är kul att möta kumpaner man sällan träffar, vänner, tidigare studie- och arbetskamrater.

Det gnager.
Det gnager eftersom jag inte känner igen den kyrka jag blev präst i.
Om det vill jag nu skriva en del. Och en del av den del jag vill skriva kommer här.

En viktig - men jag vet inte hur viktig - orsak till att jag inte känner igen mig är givetvis det faktum att de flesta präster i stiftet i dag är yngre än vad jag själv är. Jag vet inte varifrån de kommer eller vad de heter. I den kyrka jag för 20 år sedan riktigt kände mig hemma i kände jag ju många och kände till nästan alla präster. Dåförtiden fanns det en massa stadiga gubbar och en och annan likadan tant i femtioårsåldern och uppåt och deras gedigna framtoning gjorde att jag kände mig trygg - men ibland också givetvis också ofantligt provocerad. Det gänget saknas nu. De kommer inte på prästmöte nuförtiden. Det faktum att jag nu, med några undantag, bara känner en minoritet ungdomar i min egen ålder gör att kåren verkar så annorlunda. Den verkar på något sätt förändrad eller utbytt eller nåt.

Jag är givetvis inte så korkad att jag inte begriper denna så kallade kohort-effekt och att den är naturlig. Det jag funderar är i vilket mån detta formar känslan av att jag inte känner igen mig.

De allra flesta väljer dessutom att uppträda i vad man kan kalla civila kläder. Om man med detta vill avmarkera sin prästidentitet vet jag inte men tydligt är i vart fall att man inte önskar att med klädsel markera den. Vad det i sin tur beror på vet jag inte heller. Kanske ser man sig inte vara i tjänst. Eller kanske tror man att det syns i alla fall att man har uppdraget från Gud att till människors tjänst vara präst - alltså vigd VDM, Verbi Divine Minister, det Gudomliga Ordets Tjänare. Kanske tror man att de människor man är till för i alla fall fattar att man är präst och detta då på grund av prästens helgelse eller att hans/hennes ansiktes hy på något sätt utstrålar uppdraget eller den nära Gudskontakten han/hon lever i - som det var för Moses. Vad vet jag. 
Det jag vet är att på mig märks det inte automatiskt att jag är präst. Det gör att jag behöver visa detta så att de människor jag är till för, som Gud faktiskt gett mig till, ska kunna veta. Det jag också vet är att i denna - ändå inte världens viktigaste fråga - har jag fler funderingar.

Dock: På prästmöte fattar man ju ännu sämre om de många civila okända man ser i Kulturens hus med omnejd faktiskt är präster eller om det är några andra som samtidigt vistas i samma byggnad men på någon annan konferens. Dessutom vore det väl ett kul spratt om Luleåborna tvingades lägga märke till 200 präster strosandes i city.

Det gnager värre  - ungdomar tror jag skulle sagt suger - att jag inte känner igen teologin.
Eller kanske är det sättet att uttrycka teologin, de ord man använder, som känns främmande.
Eller kan det vara frågan om en förändrad betoning av vad som är teologins kärna?
Eller - tanken har slagit mig - saknas kärna i teologin?
Eller har jag bara blivit dum i huvudet som inte förstår?

I detta måste jag tänka på vad jag kanske ska skriva.
Jag kan kanske inte skriva allt jag tänker.
I vart fall inte exakt som jag tänker det nu.
Så jag tänker ett tag till...