stigstrombergsson

Årets första Hemavanvecka är lagd till handlingarna. I lördags faktiskt. Nu är det måndag och visst plocka ihop har genomförts både häroch där. Så har jag till exempel ”städat till” de blogginlägg jag skrev medelst tellefån när vi där i väster var datorlösa. Tvättmaskinen har också gått några varv.

Jag/vi tycker om att vara i Hemavan även om vädret var lite si och så förra veckan. Så är det alltid. En fjällvecka kan vädermässigt vara perfekt men också rena skiten – oftast blandat som i år. Jag gillar också själva tanken med Hemavan-kyrkan. Den finns som ett tecken på vad jag skulle vilja kalla en ”evangeliserade inställning” hos folk, grupper och församlingar som skapade lägergårdar, studiecirklar och överhuvud taget en kristlig infrastruktur och arbete för att nå ut med budskapet. Jag upplever en tendens att detta avtagit å det allvarligaste. Känner jag mig själv rätt har jag nog genom bloggar-åren ordat i den saken och den upplevda tendensen att ha sjunkit från vad som kan göras för att människor skall komma till och växa i tro till vad som måste göras för att kyrkoapparaten något så när inte skall alldeles kallopsa. Tecknen är tydliga. Jag ser dem generellt kring kyrkosituationen i konungariket som helhet, jag ser det regionalt på stiftsnivå och i många församlingar både i Svenska kyrkan och i frikyrkan. Den sammanlagda effekten blir till sådant som färre gudstjänster, färre som firar gudstjänst, haltande ungdomsverksamheter och annat.

I alla fall kom vi hem strax före tre på lördagen. Igår, söndag, var det Högmässa i lokalhelgedomen. Kören med Primärhustrun och drygt 20-talet andra sjöng. Jag hade fått förtroendet att leda Gudstjänsten – men naturligtvis inte kören. Totalt blev alltsammans kanske lite onödigt långt men det är lätt hänt med fyra körsånger, beredelseord, psalmer, predikan, litanian och 56 nattvardsgäster – av totalt 74 i kyrkan.

Efter gudstjänsten dracks kyrkkaffe och i den vevan auktionerades skänkt bröd ut till förmån för Svenska kyrkans intenationella arbete ACT. Jag höll i klubban (som var en hammare) och satte den standard jag kallar missions-försäljnings-regler: Meningen är inte att vara här för att köpa billigt bröd. Vi är här för att ha roligt och bränna pengar till förmån för andra. Jag acceperar inga bud under hundralappen! Allt gick åt.

Månne någon läshungrig Bloggläsius undrar och säger: Jamen Trump då? Och Vance, Nethanyahu, Grönland, Putin, Zelenskyj, Ebba Bush, Ulf Kristersson, jordbävningen i Asien, Gaza, Lars Adaktusson, hälsoläget för påven, Erdogan? Har du inga åsikter, Stig?

Klart jag har! En massa! Men det är en annan historia. Eller snarare många.

Det här inlägget handlade dock bara om att jag är hemma igen.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har funderingar och kanske idéer. Jag vet egentligen inte om jag borde ha eller har rätt att ha dem. I alla fall finns de och ältar runt i huvudet.

Bibelstudiet i lokalförsamlingen har jag haft förtroendet att hålla i och leda det senaste året. Det har varit helt enligt vad som varit överenskommet. Jag hade både som yrkesverksam och pensionär varit Bibelstudieledare i 4-5 år innan yngre kollega fick ta över stafettpinnen. Då en annan yngre kollega försvann för annan tjänst kom ansvaret för konfirmand och ungdom att för drygt ett år sedan falla på Bibelkillen och pinnen kom att återtillfalla mig, den evige pensionären.

Förstå mig rätt! Jag tycker saken är kul. Och viktig. Dock är det i grunden inte bästa lösningen att icke ordinarie präster håller i saken. Jag står för och brukar säga: Nya kvastar måste sopa och gamla sopor måste ställas ut.

Mycket tyder nu på att det verksamhetsåret 25-26 inte blir så. I siktet fanns att (ytterligare) en yngre kollega skulle ges huvudansvar för vuxenverksamheten där det etablerade Bibelstudiet är en komponent i en svärm av tankar som finns i röret – endags- och helgretreater, evangeliserande Alphagrupper och annat. Det blir inte så. Den nyaste yngre kollegan har hela sitt släkt- och nätverk i Götaland och lämnar nog församlingen vid sommarens slut. Begripligt men beklagligt. En följd av det blir att jag sannolikt blir ombedd att fortsätta leda Bibelstudiet.

Att bara enkelt göra det går ju men på något eller några sätt behöver sakerna utvecklas, inte bara bedrivas. Det är det jag har funderingar och kanske idéer kring sista dagarna av årets första kvartal. Mitt eget arbetsnamn på det hela är rubrikens Bibel-gas.

Bibelarbetet behöver gasas, alltså acceleras, utvidgas, fördjupas både vad gäller innehåll och pedagogiska arbetsformer. En signal jag då uppfattat är att det finns några – som för närvarande inte är inom Älvsby församlings verksamhet – som skulle vilja gripa tag i Bibelboken Apostlagärningarna. Den boken har 28 kapitel. Om man skulle hantera den "på vanligt vis" med att mötas var annan vecka skulle det ta upp emot två år innan man med Paulus lider skeppsbrott på Malta och kommer sig till Rom. Att, och i så fall hur, gasa tempot blir då ett frågekomplex. Kontaktyta och rekryteringsvägar är ett annat. Delat och roterat "ledarskap” – och då med vilka – är ytterliga ett. Sådant spinner i huvudet knappt ett halvår innan eventuell sjösättning. För närvarande innehåller ett klottrat A4 noteringar som kan innebära att hela den nämnda Bibelboken plus en del annat tröskas igenom med start i september och målgång innan juni månad. I praktiken betyder det inte längre var annan vecka utan varje – två av tre med ledare och mellanliggande vecka egenfunderingar eller möten och samtal i mindre grupper utan prästerligt ledarskap. Material och lathundar för samtal eller eget arbete behöver då framställas. Kanske påverkas också fördelningen av onsdagarnas Veckomässor. Allt är högst preliminärt och än så länge isolerad bara hos mig som ser Bibel-gas som något riktigt, viktigt och nödvändigt både i vår liksom i varje församling.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har lärt mig ett nytt ord – durativ. Det är en aspektform av ett verb som uttrycker pågående handling, jämför gärna det engelska ordet duration, alltså nåt som pågår. Det pågående hos mig är bland annat en viss nördighet och det var i utlevandet av den nördigheten jag snappade upp ordet i en nyläst boks Ordförklaringar.

Att jag på lite olika sätt har, och gärna också odlar, en viss nördighet är inte okänt. Jag går till och med in för det i olika fält av livet och vad jag tillåter mig vara intresserad av. Språk, särskilt en del gamla sådana, är en sådan sak. Ser jag realistiskt på saken är det nog en följd av min prästutbildning. På den tid det begav sig ingick både gammal hebreiska och gammal grekiska i vad som krävdes för att bli det som då kallades teologie kandidat.* Halva tredje terminen innebar råplugg av grekisk grammatik och glosor. Andra halvan torterades jag med hebreiska på samma vis. Med detta i ryggen gick man vidare i studier av texter ut Gamla och Nya testamentet på deras grundspråk – som är radikalt annorlunda än vad som idag talas och skrivs i Israel och Grekland.**

Under sammantaget en termin jobbade jag med hebreiskan och litteratur kring Gamla testamentet. Två terminer samma visa med grekiskan och Nya (och betydligt senare i livet ytterligare två halvfartsläsår i det senare). Sådant, noble Bloggläsius, grundlade en durativ nördighet hos mig som jag ganska gärna kan tänka mig att då och då snobba med.

Det finns andra nördar. Yngsta prästkollegan råkade nämna att hon – om jag fattade rätt – pausat de direkta teologistudierna för att under ett år läsa Akkadiska, ett semitiskt språk som dog ut för 2500 år sedan. Varför? blev mitt spontana utrop. Inget direkt svar gavs annat att det verkade intressant.

I någon mening kan jag hålla med. Akkadiskan var ett semitiskt språk som sedan utvecklades till assyriska och babyloniska – bägge utdöda – och tog över sumerernas – icke semiters – kilskrift. Akkadiskan har med det skrivsättet lämnat en massa lertavlor om både det ena och det andra.

Har du någon litteratur om saken? blev min fråga från nörd till nörd. Hon gav ett jakande svar och lovade att ta med en del till sitt rum på Pastorsexpeditionen. Dagen därpå fann jag tre böcker men lämnade en akkadisk grammatik där den låg. Två följde med hem men en av dem ska jag inte böka mig igenom – en självinstruerande lärobok på engelska i babyloniska. Någon gräns för durativ nördighet måste faktiskt finnas!

Men Ett hav av mäktig rörelse – Om de semitiska språken av Ola Wikander tog jag och har läst. Sanningen att sägandes var det mycket av de ungefär 200 sidorna som jag inte begrep mycket av – nästan inget faktiskt. Ändå var den intressant och när Wikander berättar om hebreiska tändes ett och annat minnesljus. Det var många år sedan jag sysslade med det språket och de mesta har försvunnit ur eller rentav bortträngts in i någon dunkel hjärnvindling. Ord som radikal, verb-rot, status construktus, jussiv och flera andra termer kände jag igen och flaschade tillbaka till tidigt 1970-tal då jag kämpade med de sakerna. Faktiskt en intressant bok – trots allt – som bekräftade en kvarvarande och kronisk durativ nördighet.

* Under gymnasietiden kom jag/vi på ungdomsläger och i andra sammanhang i kontakt med en då gammal präst. Han tyckte krasst att latin också skulle ingå. Han menade att präster rimligen behöver kunna läsa den skylt Pontius Pilatus satte upp på Jesus kors och som på grekiska, hebreiska och latin beskrev vem han är och vad han dömts för. Latinet var borta på min tid men de andra två språken ingick. Numera i dessa yttersta tider kan man bli faktiskt bli präst helt utan men vanligen med ett av de språk Bibelförfattare skrev sina alster på.

** Jag fick alltså verktyg att dechiffrera texter från antiken. På de nutida varianterna av språken kan jag inte ens beställa korv.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Sådant rubriken anger kan vara typiskt i norra Norrlands fjälltrakter där vi befinner oss just nu. Igår söndag var det soligt, klart och vindstilla som jag beskrev det då. Idag är det mulet, runt 0 och blåser så att flaggor flaggar. Snö är nog på gång. Det är egentligen inte dåligt väder utan bara annat väder. Ute kan man vara men sitta i solgrop känns inte lockande – om man som jag är lite bekväm.

Igår kväll klockan 19 firades Mässa här i Hemavankyrkan där jag nu sitter och skriver. Vi var 7 personer. Det är ju inte jättemycket folk men det var ganska väntat. Ett par tre fastboende, någon säsongare och ett par ur familjeklanen. Söndag kväll har de flesta helgskidåkare rest hem men att fira gudstjänst är i alla fall viktigt. Det är ju söndag!

Jungfru Marias Bebådelsedag* bryter Fastan i egenskap av att vara kyrkans skyltsöndag nio månader före kommande jul. Egentligen är den dagen i morgon och var fordom en helgdag likt julens alla olika helgdagar fasta på datum och rörliga på veckodag. Helger kopplade till Påsken är å sin sida fasta på veckodag och rörliga på datum.

Vad sa jag då i gudstjänsten? Alltså i förkunnelsen som brukar kallas predikan? Det finns på en ljudfil liksom i ett handskrivet manus och där vilar väl orden till helvetet fryser till is.

Den doldheten är lik det mesta kring präster och pastorer. I ett samtal för en tid sedan med en yngre kollega kom jag fram till att – som det brukar sägas – präster kommer och går men församlingar består. I församlingar spelar faktiskt enskilda präster ganska liten roll – vilket gnager mitt ego. Det är som med lärare, läkare, lokförare eller vad som helst. Nästan ingen pratar om hur det var när han eller hon som slutat, flyttat eller pensionerats faktiskt var i farten. Jag konstaterar att det är så förutom vissa skojiga och halvskojiga anekdoter.**

Är detta bra eller dåligt? sporde den yngre kollegan. Mitt svar blev att jag tycker nog det är bra – fast det gnager mitt ego efter att närmare 50 år varit blandat löst och fast knuten till en enda församling. Det är ju så att präster är överklädda av alba, stola och mässhake och ser något så när likadana ut. De ordningar vi följer är hyfsat lika. Vi bildar då något av en kedja och kedjan är viktig för människor men inte i samma mån den enskilda länken. Naturligtvis finns individer för vilka en enskild präst kommit att betyda något. Det förnekar jag inte men konstaterar att på ett övergripande plan spelar enskilda prällater ingen nämnvärd roll.

Under det att jag satt i kyrkan slog vädret om ordentligt. Mulet och lite blåsigt var det när jag in men nu vräker snön ner parallellt med backen. SMHI förutspår varannandagsväder.

* Jag skriver Marias, inte Marie. Jag gillar generellt inte kvardröjande latinska genitiver hur kyrkspråkliga de än är.

** Naturligtvis finns det också här och var och då och då pinsamheter, till och med inkompetens eller rena skandaler det är bra att lämna oältade.

Jag har två ljudfiler som är ganska färska. Om de eller någon av dem på ett åtminstone halvvettigt sätt kan transponeras om till bearbetad text vette kissemissen. Kanske gör jag ett försök, kanske inte.

Det ena var att berätta något vid Onsdagscafé i Älvsby Församlingsgård för ett par veckor sedan – erkannerligen på Askonsdag. Vid det tillfället hade jag telefonen i ett inspelningsläge och fann att inspelningen med frågor och inhopp kom att landa på dryga timmen.

På samma sätt gjorde jag torsdag i förra veckan, tidigare än planerat var. Den 20:e var det tänkt att jag skulle ansvara för något i Torsdagsgruppen på folkhögskolan. Den gruppen är en kul grej, närmast att likna vid en föreläsningsförening eller nåt sånt. Någon eller ett par personer i samverkan har då att ansvara för ett informativt innehåll om nåt mellan klockan 10 och 12. Efter lunch blir det i två timmar ett annat pass med samma upplägg men annat innehåll och andra föredragande. En gång per termin eller åtminstone en gång per läsår blir det så att jag får uppdraget att vara tvåtimmarsartist om något. Innehåll brukar jag få förtroendet att välja själv.

Då alltsammans är på dagtid blir ju deltagandet därefter. Halv- och helvuxna skolelever från folkhögskolan och gymnasiet har ju sitt, yrkesverksamt folk likaså. Det är alltså pigga pensionärer som gör sig en dag på folkhögskolan. Då jag är en gammal Älvsbybo är vi hyfsat bekanta med varandra och ett par timmars möte med en hel- eller halvbekant präst skapar ju lätt växelvekan vad tiden i detalj fylls med – naturligtvis kring områden tro, kyrka, Bibel, livsåskådning och aktuella ting i de fälten. Givetvis har jag också något i bakfickan som jag ändå avser att presentera.

Det var tänkt att jag den 20:e skulle drabba de 40-50 som brukar mötas. Min plan var då att berätta omtvå jubileer och jag hade börjat läsa på en smula. Den 12:e ringer hon som är ansvarig för alltsammans och meddelar att de två från kommunen som den 13:e skulle informera om samhällsbyggande och sådana saker var sjuka eller hade sjukt barn och inte kunde komma. Skulle jag kunna byta dag?

Jag var halvförberedd. Hade till exempel börjat på nytt läsa boken Bekänna en och samma tro – en ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen på 180 sidor. Men klar var jag inte på långa vägar. Något påbörjat manus i fulltext fanns inte heller men jag gick med på datumbytet.

De som kom var alltså bespetsade på samhällsinformation men fick en presentation av två kyrkliga jubieer i stället.

Det ena var ett 100-års-jubileum av att den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom 1925 inbjöd en massa kyrkoledare främst från Europa och USA till ett möte som på något vis hade parollen Aldrig mer krig! Första världskrigets folkslakt var färskt i minnet och det tänkte man verka för att det inte skulle upprepas. Det blev väl lite si och så med det men mötet i Stockholm blev en av startpunkterna för världsekumeniken. Den historiska situationen och tankarna då redogjorde jag för.

Till det andra jubileet var det ett längre tidsavstånd. Den kursiverade boktiteln ovan ger nog en aning om innehållet – Kyrkomötet i Nicea år 325 för 1700 år sedan. På samma vis berättade jag om den historiska situationen som då var för handen. Efter vågor av förföljeser och interna motsättningar hade kristendomen förklarats tillåten och ungefär 300 biskopar från fråmst östra delen av medelhavsområdet samlades för att söka definiera sin gemensamma tro och ta beslut om olika saker. Ett resultat blev vad vi kallar den Nicenska trosbekännelsen som i större eller mindre grad brukas eller åtminstone accepteras av kristna kyrkor och samfund. Ett annat resultat från 325 styr fortfarande våra vårvinterledigheter då det bestämdes att Påsken skulle infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Det är de 300 bkoparnas beslut för 1700 år sedan som är orsaken till att Påsken för oss ibland är tidig och ibland sen. Och så säger en del att kyrkan inte spelar någon roll.

Jag lät inspelningsfunktionen vara på den gången ockå – en timme och 40 minuter.

Jag skriver inte ut mina två ljudfiler som jag faktiskt tycker blev ganska bra. Manus till det första är bladen med färg. Det skrivna A4-bladet är sidan 1 av 2 till det andra. Boken jag nämnde kom också med på bild-

Nu blir det troligen bloggpublicerings paus åtminstone en vecka. Datorn får vara hemma när vi imorgon reser till Hemavan där jag skall vara fjällpräst en vecka.

Jag har ställts inför en smal debatt och jag blev ställd. En speciell bok ställde mig där, en som kommer varje år och avbryter annan bokläsning, blir läst och så småningom också kommenterad här på bloggen – som nu.

Boken är Svensk Exegetisk Årsbok utgiven av Svenska Exegetiska sällskapet. Hemma hos oss kallar vi den Nörd-boken. Den brukar komma någon gång under fjärde kvartalet men den här gången dröjde det till i januari innan den damp ner i brevlådan. Hur som helst är Svensk Exegetisk Årsbok – Bibeln i norr, The Bible in the Nordic North sedan någon vecka läst närapå i sin helhet. Som titeln anger finns artiklar och annat på både engelska och svenska så språkliga hinder föreligger inte. Att inte 100% är läst beror på att jag utan sorg hoppar över en och annan recension av något bokverk på tyska. Orsaken till att jag sådana avsnitt är att tyska böcker är obegripliga redan vid första anblicken oberoende av innehåll.

Huvudmaterialet detta år handlar om Bibelöversättningar etc på Nordkalotten. Väldigt intressanta principfrågor kring när-var-hur Bibeln i sin helhet eller delvis översatts till olika samiska språk i Sverige, Norge och Finland. Jag kan ingen variant av samiska och kan därför inte kontrollera resultaten men de översättningsteoretiska bitarna var intressanta – och inte minst frågan om varför Bibeln översattes.

Om jag minns och fattat rätt kom olika kyrkliga texter på sydsamiska redan under 1600-talet. Jag tycker det är intressant och lite oväntat men också vid närmare eftertanke självklart. Det var ju före nationalstatens tid i en tid då det gemensamma språket inte var det kitt som sammanlänkade stat och nation. I det svenska imperiet talades då svenska dialekter, i östra rikshalvan finska dito liksom runt finska viken. I de baltiska provinserna talades innevånarnas språk samtidigt som samhällseliten där var tysktalande, så också i de nordtyska provinserna. Ett gemensamt språk var alltså inte det som höll samman staten tillsammans med kung, lagar, skattesystem och krigsmakt. I stället var det den gemensamma evangelisk-lutherska formen av kristen tro som kittade samman staten – tillsammans med kung, lagar, skattesystem och krigsmakt. Man sökte således inte att försvenska undersåtarna med att införa svenska överallt – den tendensen kommer senare under 18-1900-talen med nationalismen. Bibel på samiska liksom andra texter på folkens språk var snarare ämnad att ”förlutherska” dem.*

Boken förde mig också in i en smal debatt om en helt annan sak. På 100-talet fanns en skrift som kallades Petrus predikan som inte är bevarad i sin helhet utan bara omnämnd hos tidiga kristna författare. För två år sedan i Svensk Exegetisk Årsbok 87/2022 fanns en artikel som gick igenom de fragment som bevarats och nu i årets omgång av årsboken kritiserade en annan forskare den framställningen. Jag begrep egentligen inte så mycket av det hela men tyckte det var lite småkul att få inblick i en smal debatt helt inom den akademiska världen utan betydelse för förkunnelse eller liknande av idag.

* Att regent, skatter, armé och någon form av ideologi är sammanfogande band i flerspråkliga och kulturellt spretiga stater och imperier var inte bara något för Sverige på 1600-talet. Samma synsätt rådde till exempel i det romerska imperiet runt Medelhavet den tid det begav sig. Utifrån det höll jag i förra veckan ett föredrag på folkhögskolan. Kanske berättar jag om det vad det lider.

Efter huvudärendet i detta inlägg påmin blogg kommer en notis om hyckleri i förkroppsligad form. Innan dess kommer en för mig, uppvuxen i Luleå och efter bara några unga år i universitetsstaden Uppsala också sedan många år är bofast Norrbottning, en inblick i en konstant debatt av lite varierande intensitet. Tankebrottningen gällar sådant som centrum och periferi, utsikspunkt och skevseende, viktigt och mindre viktigt.

Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår är första delen av ett verk i två delar skriven av en av Sveriges mest uppskattade folkbildare – Historiepoddens Robin Olovsson. Jag saxar från baksidestexten:

I Dimmans land får vi möta personer som är okända för de flesta men alla viktiga för den stora berättelsen om Norrland. Från de allra första människorna som befolkade Norrland till färgstarka karaktärer som trumslagarpojken Hendrich Walter, Magnus ”Vildhussen” Huss och sameflickan Milla ”Maria” Andersson-Clementsdotter. Vi möter också den svenska historiens portalfigurer som Gustav Vasa och Carl von Linné – men sedda från ett nytt, norrländskt perspektiv.

Här berättas omvärldens äldsta skida, om arkeologerna somskingrade dimman över Norrlandsforntid, om häxprocesser, om Västerbottens hövding och om när och varför man började säga ”Norrland”.

Robin Olovsson är uppvuxen i Arvidsjaur men utflyttad till Stockholm, utbildad gymnasielärare i historia och svenska och specialiserad på Norrland. Genom Historiepodden har han blivit en av landets mest folkkära populärhistoriker.

Måndag för en vecka sedan trampade jag och Primärhustrun till folkhögskolan på kvällskvisten. Vi hade anmält oss till ett föredrag just av Robin Olovsson efter årsmötet för Älvsby forskarförening. Exakt starttid för föredraget var inte satt mer än att det skulle vara efter årsmötet som vi alltså utan att vara medlemmar blev åhörare till. Att vara publik vid ett årsmöte är oftast lika intressant som att titta på när någon försöker sluta röka och forskarföreningens ändrade inte detta. Dock är sådant nödvändigt så det är bara att bita ihop och vänta. Föreningen har faktiskt – och detta gjorde mig förvånad – runt 250 medlemmar. Alla var inte där men skolans kapell/aula var fullsatt.

Efter årsmötet var det dags för Robin Olovsson som gav axplock och intro till både sin bok och den koloniala attityd som präglat och präglar det Mälardals- och centralmaktsperspektiv som styr och styrt svensk politik, historieskrivning mm mm. Upplysande och bra. Tanken att från Norrland – vad det nu är – kan vi hämta saker men inte i övrigt något att bry oss med har dominerat och dominerar. Inte minst syns det i den nu aktuella rapporteringen och värderingen av Northvolt-konkursen och annat som hör till den gröna omställningen i norr. Stockholms-perspektivet är bara SÅ tydligt från media, Tidö-pakten såväl som från den så kallade oppositionen.

Köp och läs Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår. Den är inte dyr. Volym två kommer till hösten och fortsätter en försummad konstant debatt.

Nu den ovan utlovade efter-inläggs-notisen:

Som svar på Trumps mångfaldiga tullkampanjer har en kanadensisk gränsprovins strypt export av el till delar av USA. Om det skriver Trump: Kan ni föreställa er att Kanada skulle sjunka så lågt att de använder el – som påverkar oskyldiga människors liv – som ett förhandlingsvapen och hot?

Att hans kompis Nethanyahu strypt all el till Gaza värderar han inte på samma vis. Hycklare!

Jag vet inte hur det blir.

Vet inte ens vad jag önskar eller vill.

Flera tankar susar i skallen. I skrivfunktionen Anteckningar i tellefånen trängs några halva och fjärdedels texter som kanske suktar efter att publiceras på denna min anspråkslösa blogg. I huvudet rusar är mer men jag undrar om jag egentligen lider av att joxet inte bebloggas? Och längtar den eventuella läsekretsen efter nån inblick? Eller fruktar den? Dessutom: Är detta med blogg egentligen inte något helt ute? Betyder en bloggplosion i debatter nåt? Eller inte?

Jag känner mig alltså mitt i debatterna. Det finns ju så många. Trump i USA i förhållande till Ukraina och EU och Ryssland till exempel. Regeringen Nethanyahu i Israel som inte håller det avtal om vapenvila och hjälpsändningar vad gäller Gaza kombinerat med aggression på Västbanken är ett annat. I de sammanhangen kryper ju också Trump i moraset med sin koloniala idé om att tvångsflytta två miljoner palestinier som om de vore indianer från Gaza till något sorts annat reservat. I tomrummet han så tänker sig skapa och dessutom göra amerikanskt vill han bygga semestermiljö för européer och amerikaner. Tankemässigt finns jag i dessa internationella ting också i funderingar över hur ”kristliga” dagsblaskor som Världen Idag och Dagen värderar vad de anser vara värt att rapportera och bevaka – just angående Mellanöstern. Deras kätterska och i olika grad uttalat krist-sionism med framför allt kommentarsfälten på sociala medier tenderar att alltmer eskalera i politisk högerförvridning utan sinne för rättvisa och rättfärdighet.

Fler debatter finns! Var det rätt låt som vann Mello? Jag tycker det! Humor måste trumfa kommersialism. Borde jag ha unnat de norska skiddamerna i alla fall ett guld eller skall jag stenhårt trumpeta Sverige först! Och i Bibelvetenskap – finns det debatter där att klämmas i?

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte uppslag som den senaste tiden getts (temporärt) avslag. Tiden har ägnats åt annat än tangentbordsexercis. Det har nämligen varit sportlov.

Tror man att sportlov med angränsande helger innebär att far- och morföräldrar alltid har ledig tid bedrar man sig. Tror man att jag klagar bedrar man sig också. Det gör jag inte. Jag konstaterar bara och meddelar att tidsglappet mellan mina blogginlägg tenderar att bli större när barnbarnen är lediga från skolan. Annat flätar till sig och samlar på sig – som bilderna visar.

Fredag kväll innan sportlovet skulle Lisas mormor och föräldrar på konsert i Luleå. Morfar och Lisa skulle då sköta om varandra. Lisa valde att fredagsmyset med övernattning skulle ske hos morfar och mormor, alltså i vårt hus. Hur bra som helst. Bland alla spel vi spelade och aktiviteter vi aktiverade oss med flätade tösen morfars vita lockar. Innan dess hade hon ritat och pysslat vid det skrivbord där morfars predikoförberedelser ägde rum. Om förkunnelsen på Fastlagssöndagen blev bättre eller sämre av det kan jag inte själv bedöma. Jag kan inte när det gäller sånt värdera mina egna insatser. Situationen var dock den att i gudstjänsten skulle ansluta ett drygt 30-tal konfirmander och ledare från Boden på läger på folkhögskolan. De gänget plus dussintalet av Älvsbyns ”egna” konfirmander skapade situationen majoritet tonåringar i Högmässan. Det är en kul utmaning för en präst som är lite mer än 71½ år ung. Jag tycker nog jag kom ner på fötterna – men andra får bedöma.

Om jag håller kvar i kyrkliga sammanhang kan jag nämna att onsdag eftermiddag i sportlovet hade jag fått förtroendet att hålla ett föredrag om något och då inom ramen för församlingens Onsdagscafé. Jag valde då tematik Fasta-Askonsdag med utvikningar. Jättemycket folk var det inte. Jag gissar att det superisiga väglaget – och att andra daglediga kanske hade sina barnbarn på besök – gjorde att några tog det easy i föret och uteblev. Vid Askonsdagsmässan på kvällen var vi i alla fall 22 personer. Det fick mig att fundera på hur det man skulle kunna benämna Veckomässo-församlingen ser ut i relation till Söndags-församlingen men det tänker jag inte skriva om, i alla fall inte nu.

På torsdag vällde barnbarn in. Äldsta dottern med Ava snart 7 och August drygt 2 kom och då blir det också aktivitet med kusinen Lisa snart 8. Fredag för jag med bil till Luleå – lyssnade i radion på damstafettens två sista sträckor – och hämtade Adrian snart 13 och Tyra nyss fyllda 15. Henne hade vi förresten på hennes födelsedag lördagen före Fastlagssöndagen firat i Luleå och vid det partajet uppvaktat också hennes pappa och mamma som bägge fyllt sina år i slutet av februari. Väl inplockad i bilen skjutsade jag i alla fall Tyra till en kompis utanför Boden innan jag och gossen körde till Älvsbyn och där anslöt till hans småkusiner och fastrar på badhuset. Lördag var vi ute i blåsten. Alla åkte skidor utom morfar som drog och åkte bob med lille August. Mellot titta vi på hela stora gänget tillsammans. Under söndagen började det hela trappa av.

Nu är det skol- och arbetsvecka igen. Möjligen kommer det en andra våg av bloggplosion i debatter i form av kommentarer kring ett par nyligen lästa böcker och annat. Dessutom: Pusslet, en 1000-bitars-karta över London av år 1831, är såhär långt bara tvåtredjedelslagt.