stigstrombergsson

Jag har läst igenom en bok till. Pö om pö. En bok med en inledning följd av 10 uppsatser om skilda aspekter eller delar av en del kyrklig verksamhet. Titeln är just Livskraft i församlingen – berättelser från Luleå stift. Hela bibban är material inför präst- och diakonmötet i Luleå i höst. Inför det förväntas deltagarna ha läst boken – typ.

Trots att jag är pensionerad präst – så kallat emeritus – ämnar jag mig alltså till prästmötet. Det är inte på eget initiativ utan snarare något förmedlat. Kyrkoherdarna har vad jag fattat inbjudits att efter omdöme med-anmäla eventuella vigningstjänstgubbar och dito gummor de kanske använder sig av i församlingslivet. Den lokala herden frågade därför om jag ville räknas in. Naturligtvis tackar jag inte nej till två nätter på hotell i Luleå och dagsprogram som egentligen inte (längre) berör mig. Ett speciellt sido-pass skall dock ägnas åt oss emeriti. Det latinska ordet betyder förbrukade. Märkligt är att många av oss återbrukas mer eller mindre flitigt i olika sammanhang då nyrekrytering av präster och diakoner inte på långa vägar motsvarar pensionsavgångarna.

Tillbaka till boken, dess uppsatser och karaktär.

I Livskraft i församlingen är det frågan om just berättelser från Luleå stift, alltså inblickar i enskilda personers arbete, erfarenheter och tankar kring sådant de är involverade i. Karaktären blir med det något av individuella vittnesbörd mer än övergripande analyser. Om det är bra eller dåligt har jag ingen bestämd uppfattning. Hur materialet används när alla möts i höst spelar härvidlag stor roll. Möjligen anar jag en individualisering och privatisering jämfört med till exempel biskop Rune Backlunds Framtiden tillhör oss. Luleå stift 1989-1994. Ämbetsberättelse angiven vid 1995 års prästmöte. I den luntan hade jag själv som stiftsadjunkt uppdraget att skriva två avsnitt.

Naturligtvis skiljer sig karaktär och innehåll mellan två böcker med nästan 30 års intervall. Vore det inte så vore det hemskt. Till detta kommer att en biskopelig ämbetsberättelse som under den statliga tiden före år 2000 skulle avges åtminstone vart sjätte år hade en annan mer officiell karaktär än ett nog så bra samtals- och inspirationsmaterial. Utmaningen 1995 – jag skrev om gudstjänstlivet och vuxenarbetet – var att ge en överblick över hur saker mer generellt utvecklades i stiftet. Materialet Livskraft i församlingen varken är eller behöver vara en ämbetsberättelse på samma sätt. I stället ges lokal inblick i bitvis samma men också andra saker än för 30 år sedan.*

Det skall bli intressant att delta.

* Vill du, noble Bloggläsius, brottas med mer text kring boken från 1995 sak rekommenderar jag det snart 3 år gamla blogginlägget det är även mitt fel som du kommer till om du klickar här. Nyare blogginlägg som misslyckad präst tangerar också saken.

Först av allt: Rubriken uttrycker INTE ett önskemål från min sida. 

Vad den handlar om är en bok med titeln The end of Israel – dispatches from a path to catastrophe vars innehåll är skrivet av Bradley Burston. Boken är sammansatt efter Hamas vettlösa angrepp den 7:e oktober förra året men har inte fått med det senaste halvåret då Israel med försvar som argument systematiskt ödelagt Gaza och nu dödat upp mot 40.000 personer – varav vart fjärde är barn. Bokens titel uttrycker i alla fall varken i sig eller hos mig en önskan. Den är dock kanske något av en prognos.

Bradley Burston som står för som författare är USA-född jude som i unga år flyttade till Israel för att leva där. I tidningen Haaretz* har han under flera år skrivit artiklar och krönikor. Det är 75 sådana från 2006 till 2023 som grupperats under olika teman, inte kronologiskt. Sammantaget har det landat på 370 sidor.

Om man skulle ordna ett led efter hur folk ställer sig till den israeliske premiärministern Nethanyahu och ställa de positiva längst fram skulle Bradley Burston hamna mycket långt bak. Det märks i hans artiklar och krönikor. Flera av dem förstår jag inte alla detaljer i då de anspelar på både utrikes- och inrikespolitiska händelser och detaljer jag inte har på mina fem fingrar. Huvudspåret är dock tydligt. Högervridningen av israeliska regeringar och Nethanyahus motiv och roll i det ger författaren klart farhågan om att Nethanyahu (med flera) kan innebära the end of Israel som en demokratisk stat där alla som bor i det man kontrollerar – Israel i sig invid en palestinsk stat eller ett stor-Israel from the river to the sea – lever rättvist med samma rättigheter och skyldigheter.

En mycket läsvärd bok – om än inte enkel. Kan beställas på bokus.se.

* Tidningen Haaretz är en oppositionstidning, inte ett regeringsorgan. När jag fick vara med på en studieresa till Palestina och Israel liknade en av våra svenska guider tidningen vid Dagens Nyheter här hemma – liberal, socialt medveten, en smula åt vänster. Blaskan Jerusalem Post sa han politiskt motsvarade ungefär Svenska Dagbladet, alltså mer åt höger. Skillnaden var att i Sverige var/är DN större än SvD, i Israel är JP större än Haaretz.

Min bloggarkompis tobbe lindahl publicerade redan igår kväll ett inlägg om en grej vi bägge fanns med på det gågna veckoslutet – läs gäna här. På Facebook hade värden Thommy Bäckström också sent före midnatt gett en notis om vilka vi var, varför han inbjudit oss och var vi var – här. Med de två länkarna i bagaget behöver jag inte bli så detaljerad. Men...

...det var alltså alltså en gubbklubb 70-åringar – några redan fyllda 71 – som möttes. Sett ur min synvinkel var det kompisar sedan från runt 60 och 50 år tillbaka som genom åren mellan varandra hållit olika grader av kontakt lite hit och dit på lite olika sätt. Kul i alla fall med en form av återträff som visade att gammal vänskap inte rostar. Visst har livet har för oss på lite olika vägar, format olika åsikter och skilda erfarenheter så det var inte bara gamla minnen som kannstöptes. I alla fall hade vi förfärligt trevligt!

Vilka var vi? Börjar man på bilden (som blir större om man klickar på den) med mig själv är det den vithåriga hästsvansen med nacken mot kameran. Vandrar men sedan medurs blir det Håkan Blom, Torkel Lindahl, Håkan Jonsson, Torbjörn Lindahl och Thommy Bäckström.

Vad som är en lyckad respektive misslyckad präst finns inga givna parametrar att bedöma efter, inte heller några objektiva kriterier – tack och lov och tyvärr. Visst finns det saker man ibland mäter efter, både kvantitativa och kvalitativa. En präst/förkunnare som drar mycket folk – i dessa tider en sällsynt fågel – kan se sig och ses som lyckad. En vars församling förefaller växa i antal likaså. Om han* håller ”bra predikningar” – vad sådana nu är – blir en mer kvalitativ grej. Man kan i och för sig hit och dit väga sådant och säkert också en massa andra faktorer. Till sist kommer det ändå an på känslan, alltså vad enskilda individer känner om prästen och hur han själv känner sig.

Jag känner mig misslyckad – faktiskt. Känslan går i vågor men böljornas dån blir högre och högre. Frågan och tankar på att det är 46 år sedan jag som nyprästvigd hamnade i Älvsby församling och att jag funnits kvar till den dag som idag är – och till vad nytta?

Hela tiden har jag funnits med i församlingen, alltså bland den krympande skara som församlas till gudstjänst. De första drygt dussinet åren och de sista fem innan pensionen var jag församlingspräst i underställd befattning. Däremellan hade jag i 6 år uppdrag på stiftet och 16 som skolpräst och lärare på ortens folkhögskola.** En del av de år jag inte var anställd i församlingen provade jag i tre mandatperioder att vara förtroendevald. Till sist må nämnas att jag sedan pensioneringen sommaren 2018 vikarierat i varierande omfattning främst i aspekterna Gudstjänst och Undervisning av församlingens grundläggande uppdrag – och till vad nytta? I mörka stunder känner jag mig som en misslyckad präst.

Det var runt en vecka sedan jag i min tellefån skrev ovanstående text med fötternötter och allt. Naturligtvis har jag tänkt vidare både fram och tillbaka och kors och tvärs. Jag har bara inte (ännu) skrivit mer om saker jag sett och inte sett tillräckligt bra under de 46 åren. Det handlar om församlingens vägval och icke vägval, prioriteringar och försummelser, dess förveckling och inte minst mitt eget ansvar som misslyckad präst.

Det kan komma fortsättningar – typ misslyckad präst 2, 3, 4 osv.

* I fortsättningen av detta inlägg betecknar jag präst som han eller jag. Könsinkludering med hopskrivning som han eller hon blir för otympligt och pronomenet hen undviker jag både i allmänhet och i synnerhet. Mitt skrivsätt ska inte uppfattas som ett inlägg i någon ämbets- eller könsdebatt utan bara en praktisk sak. Retar sig någon på detta rekommenderar jag en skål jordgubbar.

** Detta har jag då och då berört tidigare här på min blogg. Tycker någon att det nu blir störande och tröttande upprepning rekommenderar jag en skål jordgubbar till.

Rubriken är inte en följd av utflykter för att hitta bär – hallon, blåbär och hjortron. Sådana finns, till ochmed åkerbär. Men det är för varmt. Älvsbyn hade idag mellan 08 och 14 tredje högsta temperaturen – 26,1. Inläggets titel härrör inte heller från mitt mellanstadiemedlemskap i orienteringsklubben Renen eller motsvarande aktiviteter på 19:e infanteriregementet i Boden 1975-76. Nu gäller skog och träd i stället en bok jag just läst ut.

En gång i världen fanns en bemärkt man vid namn Anders Nygren (född 1890, död 1978) som var professor, biskop, ledamot av Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund mm och på sin tid en teologisk tungviktare som skrev flera böcker. Någon renodlad fokuserad Bibelforskare – det jag kallar exe-get – var han inte. Hans ämnesområden var främst systematisk teologi och teologisk etik men naturligtvis fanns rejäla kunskaper i bägge de bibliska grundspråken i hanns hjärna.

1943 skrev han i serien Tolkning av Nya testamentet en 450 sidor tjock bibba med rubriken Romarbrevet. Den är volym sex i serien och utgavs av AB Verbum/kyrkliga centralförlaget i Stockholm. Min bok som jag för länge sedan nog köpt på antikvariat är en nytryckning från 1968.

Här ska man då vara observant vad gäller placering, tid och avsikt. Nygren var biskop i den Evangelisk-Lutherska Svenska kyrkan, professor i troslära/dogmatik med tydlig Luther-inriktning vid ett svensk statligt universitet som när det begav sig hade viss anknytning till kyrkan som var knuten till en stat som inte ännu hade full religionsfrihet. Främsta målgruppen för kommentarserien var givetvis evangelisk-lutherska präster med svenska som arbetsspråk.

Den exe-get-ik jag läst mest och gillar bäst är ganska olik den metod Nygren använder sig av. Hans metod saknar dock inte poänger och styrkor. Han målar med ganska bred pensel kring huvudtankar och bärande linjer han (helt vettigt) ser att Paulus har men fördjupar sig inte i detaljer. Yngre Bibelforskning å andra sidan vrider och vänder ofta i stor detaljrikedom till den grad att helheter blir lidande och att man inte ser skogen för alla träd. I Nygrens fall blir det alltså tvärt – en tydlig skog men lite detaljer om träden.

Man måste inte kunna grekiska för att följa hans resonemang. När han på grekiskan tar upp vissa centrala ord ger han alltid en översättning till svenska, oftast i Bibelöversättningen från 1917. Det är OK. Att en man född 1890 på 1940-talet skriver med ett i nutida ögon ålderdomligt språk får man godta. Det skapar inga oöverstigliga hinder. Att påminnas om den syn och de resonemang Paulus konsekvent för om två eoner eller tidsåldrar tycker jag också är viktigt – och att det medfört tankar kring skog och träd.

En mindre släktträff var det i lördags då Primärhustrun och jag var på kalas. Näst yngsta barnbarnet Ava som bor i Unbyn utanför Boden fyllde 6 år. Sådant firas helt rätt med ett mindre partaj med 16 personer. Kul.

Varför jag (fortfarande) bloggar frågar jag mig då och då. Jag gissar att en och annan annan undrar samma sak. Varför? Till vad nytta? Till nöje för vem? På det har jag aldrig förr kunnat ge ett kortfattat någotsånär begripligt svar mer än att det roat mig en smula. Om det genom åren botat eller ökat skrivklådan, alltså behovet att ge tankar ord, skall hållas osagt. bloggandet har gått i vågor både på grund av egen lust och av saker jag tycker är viktigt att fundera över och kanske prioritera med en och annan kommentar växlat. I kategorin Bloggpolicy finns tidigare inlägg om sådant.

Nu i dessa yttersta tider har jag dock snubblat över tanken seriefiguren Kalle, på engelska Calvin, har som motivation för skriverier – se den andra bilden som blir större om man klickar på den. Hans ord får bli den blogganledning jag med ironisk självdistans också anger som min.

Om jag på detta inlägg satt rubriken Slutkrigat i Gaza hade det inte stämt. Det verkar bara så, i alla fall om man ser till hur dagspress, regering och särskilt så kallat ”kristna” tidningar till tystnad tonat ner vad som händer. Ta till exempel den senaste israeliska bombningen med knappt 100 döda och runt 300 skadade i en zon Israel själv förklarat säker och hänvisat folk till. Massakern noteras med i mina ögon en öronbedövande tystnad. Regeringen och utrikesminister andas ingen kritik av att Israel bombat civila. På Facebooksidorna till den Israelvänliga tidningen Dagen och den kristsionistiska blaskan Världen Idag ser man inte ett pip i saken. Inte heller syns och hörs någon upprördhet över att Israel attackerat FN-skolor och nyligen tagit beslut om att utöka de folkrättsvidriga bosättningarna på Västbanken. Att den borgerliga regeringen är så tyst och att de nämnda bladen aktivt väljer att tiga tycker jag luktar illa. Det stinker!

Till sist ett par saker till – kyrkliga sådana.

2026 fyller Nya testamentet på svenska 500 år. En nyöversättning sker nu i Svenska Bibelsällskapets regi och planeras landa om ett par år. Delar är redan publicerade. Det är en idé och delvis redan en plan att dryfta de nya (och äldre) texterna i studiecirklar kommande höst med start i september. I Älvsby församlingsgård blir det då samlingar kring Markus evangelium tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer både under hösten och lejonparten av våren. Tisdagar i veckor med jämna nummer samma tid dryftas Paulus brev till församlingen i Filippi följt av Första Johannesbrevet – i Älvsby kyrka eller församlingsgård eller på någon annan plats. Tisdagskvällar blir alltså Bibelkvällar var annan eller varje vecka.*

Nästa år firar den Nicenska trosbekännelsen 1700 år.** En tanke jag fått mig tilllivs är att den söndagligen under 2025 nöts in i församlingen med start 1:a söndagen i Advent – och kanske uppmärksammas ytterligare med ett par temahelger under våren. Jag ska i alla fall ta upp saken med herden och ortens andra prällater.

Kategori för detta inlägg? Farfar/morfar funderar? Bloggpolicy? Politik? Församling?

Det får bli Allmänt.

* Vad gäller onsdagskvällarna efter Veckomässan 18.30 blir det så att efter de gudstjänsten jag får uppdraget att leda – senare planering och annonsering kommer att visa exakt – blir det möjligt att ansluta för öppna samtal om tro och liv – i kyrkan.

** Fakta om den samt hur den lyder hittar man via denna länk.

Igår gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var på en begravning. Naturligtvis är det inte en ny erfarenhet. Som präst har jag ju varit inkopplad på många men nu gällde det en person jag kände, inte att vara så kallad officiant där kopplingen – om man får använda det ordet – oftast är att i ett tjänsteuppdrag bistå en familj/släkt vid ett för dem svårt tillfälle. Att söka göra det vettigt och bra är viktigt – tro inte jag tänker annorlunda – men den personliga kopplingen präst-sorgehus är oftast låg.

Begravningen var i Skellefteå, närmare bestämt S:t Maria Katolska Kyrka som tidigare var distriktskyrkan Sjungande dalen i Svenska kyrkan. Den som begravdes var en tidigare Älvsby-präst jag var arbetskamrat med under 1980-talet, Sture Lundberg. Han – hans fru Gunilla var också präst – flyttade till Skellefteåområdet för en massa år sedan. För 17 år sedan fick han en stroke av den valören att han blev permobiliserad och inte längre kunde inneha tjänst. Också hon hade, om jag fattat saken rätt, vacklande hälsa. Kontakten via telefon blev dock mer och mer sporadisk, de senaste åren ingen alls. Men när han nu dog ville jag fara på begravningen.

Bägge två kom med tiden att konvertera till katolska kyrkan. Därför var begravningen i Romersk-katolsk ordning som skiljer sig något från det jag är van. Inte på något allvarligt sätt men tydligt. Det som sjöngs – katolska sångboken 485, 420 och 404 – kunde jag utantill.* Böner påminde om sådant jag är van. Den märkbara skillnaden var dock att officianten, Fader Per, predikade i stället för att hålla vad vi kallar ett griftetal.**

Det blev en klangskillnad – typ. Våra och mina griftetal är ofta mer lik-riktade om ordvitsen godtas. De innehåller oftast en levnadsbeskrivning och ett tilltal till de närvarande och ibland kan själva det kristna budskapet om Jesus uppståndelse mm hamna i bakgrunden. Jag vet naturligtvis vad jag brukat säga. Jag har alltid haft med vad jag menar vara centrala kristna tankar som att Gud genom att bli människan Jesus ställde sig på människors sida i kampen mot döden och allt annat ont och att Jesus efter sin uppståndelse står vid människors sida med stöd, tröst, förlåtelse. Sådant har jag alltid haft med oberoende av om den döde och hans/hennes anförvanter tror eller inte. För mig är det naturligt i en kyrklig begravning.

I den katolska begravningsgudstjänsten ordades oerhört lite om honom vi begravde. Predikan kom att handla om Jesus. Stures namn och anhöriga nämndes i stället flitigt i böner. Det blev personligt med en annan klang. Inte en opersonligt men tydligare Krist-riktat om man så vill. Jag tyckte det var ett bra sätt att göra rätt utan att jag för den skull tycker att det Svensk-kyrkliga sättet är fel. Väl hemma berättade jag för en granne dessa mina intryck och funderingar. Han är från Polen men har bott i Sverige flera år och alltså mött bägge de aspekter jag nu nämnt. Det ni gör är bättre, sa han.

Vila i frid, Sture Lundberg, till uppståndelsens morgon.

* I Svenska kyrkans Psalmbok är det 303, 201 och 188.

** Också Fader Per är en gammal bekanting. Vi gick samtidigt i Uppsala och den 11:e juni 1978 prästvigdes han och jag och sex andra i Luleå Domkyrka. För honom kom dock livet att gå konverteringens väg följt av en prästvigning i Katolska kyrkan.

Jag har varit lite blogg-tyst sedan den 29:e förra månaden. När jag den 6:e juli skriver denna text i min tellefån har det gått en vecka efter senaste publiceringen och det kommer att dröja ytterligare några dagar innan det skrivna syns här. Orsaken till både skriveri och senare publicering är bland annat att jag och Primärhustrun befinner oss på en så kallad kortare roadtrip i norra och östra delarna av konungariket Sveriges nordligaste fjärdedel.

Igår, fredag, styrde vi kosan norrut. Det har vi genom åren gjort många gånger. Dock har vi aldrig tillförne stannat till vid Harsprånget för att titta på hur det egentligen ser ut efter vattenkraftutbyggnaden där. Det kan i sammanhanget vara värt att veta att utbyggnaden av Luleå älv försörjde landet med el för industrier, kommunikation och boenden i rejäl utsträckning. Runt 10 personer fick sätta livet till bara i Harsprånget.

På seneftermiddagen var vi framme i Kiruna i vår hotell-stuga på camping-platsen Ripan. Vi har bott där förr, en natt för två år sedan med de två äldsta barnbarnen på väg till Björkliden. Nu i år har vi valt två nätter.

Lördag efter frukost bar det iväg ut på stan – var den nu är. Stora delar av Kiruna är ju under flyttning då gruvan ska borra sig in under staden där den ligger. Vi promenerade genom vad som liknar en enorm byggarbetsplats till det nya centrum som uppförs allt efter hand. Hyfsat fort kom vi vilse bland staket och avgränsningar. Innan vi var tillbaka i stugan hade vi traskat en mil.

Egentligen är det intressant detta med flyttning av en hel stad med bostäder, stadshus, kyrka och allt. Snacka om att våga genomföra och tåla förändringar! I jämförelse framstår till exempel kvirr över också små ändringar vad gäller kyrkliga och andra saker som patetiska.

Imorgon söndag rattar vi österut mot och via Pajala längs med Torne älv. Kokkula är målet 33 mil bort. Där blir två nätter till. Mer text kanske tillkommer där och då. Tisdag-onsdag är vi hemma och då blir det publicering.

Jag återupptar mitt skriveri söndag eftermiddag den 8:e ett par mil från Haparanda. Sju timmar efter start från Kiruna och med sammantaget runt två timmars pauser i Pajala och vid Kengis bruk – googla! – är vi nu inkvarterade vid Kukkolaforsen i en trevlig liten stuga.

Till Pajala kom vi några minuter före 11. Kyrkan gick inte att se och än mindre att komma fram till på grund av värsta gatumarknaden med allsköns naseri-raseri. Montrar och stånd med och om allt – godis, hantverk, kläder, krafs, mat och allt möjligt annat. Massor med folk och flera språk i vimlet.

Vi körde lite till och vek oplanerat in till sevärdheten Kengis bruk för att där justera upp koffeinet i blodomloppet. Intressant ställe. Jag visste inte att Lars Levi Laestadius en tid var industripräst där innan han, prästgård och kyrka omlokaliserades till Pajala. Ordet industripräst är väl i och för sig en liten jättesmula anakronistiskt hämtad från en senare tid. Över huvud taget kan det vara en poäng att se på LLL:s liv och gärning. Jag ska nu inte bli mångordig i saken – massor med info kan man hitta på nätet – men ändå kom jag på mig med att ha fått min bild av kyrkoherden Lars Levi i viss mån justerad och utfylld.

Ta till exempel detta att han var kyrkoherde i Pajala. Vad var det för sammanhang? En vanlig tanke om kyrkoherde i mitten av 1800-talet var att en sådan residerade bland människor som levde av hyfsat produktivt jordbruk, bönder med ett halvdussin kor eller fler. Såg befolkningen ut så i Pajala?

Näppeligen. Där fanns småbrukare och skogsfolk tillhörande en betydligt lägre samhällsklass än bönder. Ett par järnbruk i området stod för ett mer dynamiskt näringsliv och hade egen brukspastor, alltså industripräst.

Dessutom: Innan dess – jag har inte kollat årtalen exakt – var han kyrkoherde i Karesuando som i princip då saknade jordbrukande bofast befolkning. Nomader dominerade. I sin tjänst i Karesuando ingick att visitera församlingar i stora delar av dåvarande Härnösands stifts så kallade lappmark – ett avsevärt stort område. På en resa till Åsele i nuvarande Västerbotten möter LLL flickan Maria som hjälper honom till klarhet vad gäller trons centrum. Kolla nu avstånden mellan de orterna och reflektera lite över vägnätets obeskaffenhet på den tiden. Det ger en bild av situationerna och villkoren och tankar av det slaget fick jag i bilen efter besöket i Kengis innan vi hamnade i Kukkola.

Det är nu tisdag morgon och vi ska strax begiva oss åstad – fin gammal formulering – med planerad slutdestination i den egen ägandes fastigheten i hemkommunen. Kanske görs en avstickare in till Torneå för att köpa en butelj åkerbärslikör, kanske inte. I så fall blir det i alla fall EN utlandsresa 2024. Något besök på IKEA planeras dock inte.

Kukkola är en fin lugn plats utan frestelse till allsköns aktiviteter. Tyst, forsbrusande, lugnt och ganska myggigt – typiskt Norrbotten.

Och hem kom vi som planerat. Det blev Torneå och sedan Seskarö innan vi blåste hemåt. En alldeles lämplig kortare roadtrip.