stigstrombergsson

Tisdag denna vecka var jag på sammanträde!

Det var första sammanträdet för mig som ordförande för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola. Dagordningen hade 21 punkter. Alla viktiga men i princip också av formaliakaraktär – ekonomisk periodrapport, verksamhetsplaner, firmateckning och annat. Lugnt, städat, faktiskt ganska lidelsefritt.

Jag har varit i styrelsen förr. Längre tillbaka i historien var det partssammansatt så att stiftet hade någon representant, kommunen en, regionen en, lokalförsamlingen en, kontraktet en och kanske någon till. Minns jag rätt var jag då representant från Älvsby församling – eller ersättare.* Innan jag för drygt 26 år sedan anställdes som skolpräst och lärare vid folkhögskolan intervjuades jag av det dåvarande arbetsutskottet och sedan en andra gång av hela styrelsen – faktiskt en ganska udda och inte så lite förnedrande hantering. Som anställd var jag om jag minns rätt någon gång personalrepresentant.

Nu har Luleå stift som jag tidigare berättat utsett mig till ordförande. Det är ett sätt att markera och utöva att stiftet är huvudman för skolan. Att en nomineringskommité utsedd av stiftet agerar när ledamöter skall bytas ut eller väljas om är ett annat uttryck för huvudmannaskapet – förutom att det anges i skolans stadgar.

Sammaträden är sällan roliga – i betydelsen underhållande eller käckt skojiga. Speciellt ballt var det inte heller i förrgår men jag tyckte ändå det var kul. Och viktigt. Folkhögskola (och studieförbund) är viktiga saker – trots att numera både regering och andra instanser drabbade av myndighetsyra och petimeteriver vill främja sig från folkrörelse och folkbildning och begränsa folks möjligheter att påverka sig själva och andra.

Alla 21 punkter var väl förberedda av rektor och övrig personal så styrelsen kunde fortsätta att ha sin mer formella funktion i att bekräfta mål, ramar och regelverk. En styrelse skall fungera så och inte grotta in sig i detaljer och ledningsfrågor.

* Ibland blev det ganska råddigt då det förekom att de utsedda ibland drevs av att vilja representera och bevaka intressen hos den part som placerat dem i styrelsen och därför behövde ”gå hem och fråga” efter åsikter mm. En annan anledning till att det kunde halta var att mandatperioderna var olika för kommun och region jämfört med de kyrkliga instanserna. Det fixades med en stadgeändring så att det numera är betydligt mer väloljat.

Vi är hemma i Älvsbyn sedan igår eftermiddag. Behandlingsveckan i Umeå är bakom oss. vistelsen på hotell Björken likaså och även trivsamma kaffestunder hos ett par kompispar. Väl hemma blir det enklare att publicera vad jag på hotellrummet petade ner i min tellefån.

I förra inlägget nämnde jag en bok – Ateisten som visste för mycket. I den ägnar sig författaren Andy Bannister åt vad som brukar kallas apologetik. Wikipedia beskriver inledningsvis den saken som verksamheten där man argumenterar för något, ger skäl för, och med ord och argument försvarar något (från grekiskans ἀπολογία, "försvarstal"). Vanligen är det en lära eller teori man argumenterar för…

Det handlar alltså om att argumentera kring påståenden och åsikter.

Om denna sak måste nu först sägas att när det gäller livsåskådningar i allmänhet och religion i synnerhet är åsikter faktiskt inte alls den viktigaste aspekten men finns naturligtvis med. Dumt vore att säga annat. Till kristen tro hör åsikter, till muslimsk tro likaså liksom till hållningen ateism. Dessa åsikter kan vara olika eller lika. De går att argumentera kring. Sådan argumentation kallas apologetik.

Viktigt att veta är nu att det inte främst är att ha åsikter som gör en till kristen, muslim eller annat. Den aspekten finns som sagt men är bara en bråkdel av vad tro innebär. I vår västerländska nutida kultur blir gärna denna sida förstorad på ibland ganska olyckliga sätt. En del diskvalificerar sig själva eller andra utifrån att man har eller inte har någon viss åsikt. Andra beväpnar sig med några teorier och menar sig i sin ensamhet utifrån dessa ha en tillräcklig livsåskådningsmässig identitet. Till sist skall också sägas att om åsikt vore ensamt det viktiga skulle ju tro vara otillgänglig för små barn, personer med intellektuell funktionsnedsättning eller dementa.

Vidare: Till tro hör också insikt som enligt min mening är en ännu mindre del än paketet åsikter. Oftast föds insikter ur en kombinationen av information och erfarenhet och kan variera oerhört mellan människor, också med samma tro.

Hos troende människor, vilken tro eller icketro de än har, är alltså åsikt och insikt med men som bråkdelar av konceptet tro. Det bärande och avgörande är i stället vilken avsikt man har – avsikten att vara kristen, muslim, ateist eller något annat. Det är avsikt som styr riktning, påverkar tillit och formar beteende typ bön, gudstjänst och liknande. Tro är alltså primärt avsikt och tillit.

Att argumentera kring åsikter är alltså att bedriva apologetik men är samtidigt en marginell företeelse. Det går inte att argumentera eller debattera någon till att bli till exempel kristen. Man kan ge skäl för saken, kanske också påvisa missförstånd, fördomar och bristande logik hos folk som oftast utan både avsikt och insikt har åsikts-mässiga invändningar mot tro.

Boken Ateisten som visste för mycket går fram på den linjen med framför allt ateismen som motspelare. Den är ett resonemangsangrepp ur kristen vinkel mot åsikter som angriper kristen tro. Detta kan låta tungt och teoretiskt men just denna boks 230 sidor är inte djupt filosofiska. Tvärtom! Med humor och med viss raljant ton pucklar författaren på några utvalda ateistiska debattörer som ju ofta själva raljerar över tro och troende.

Just detta sista är inget ovanligt fenomen. Det är lätt att möta så kallade ateister som raljerar och inte sällan hånfullt hanterar tro och till exempel kallar all religion för vidskepels. I varandras sällskap och ibland offentligt framställer man sig som den upplysta delen av mänskligheten som von-oben anser troende vara oinformerade, hämmade eller rätt och slätt dumma i huvudet. Inför sådant duckar gärna översnälla troende människor men Bannister böjer inte på nacken. Tvärtom! Han använder också anklagelser om inkonsekvens och viss skämtsamhet och visar att också ateism är mer än en åsikt eller insikt utan främst beror på avsikten att stelbent och fundamentalistiskt vägra ta in andra tankar än sådana man redan har bakom sitt förment gudlösa pannben.

Rekommenderas! Som begagnad kostade boken bara 15 spänn, som ny knappt 200.

Här i Umeå ligger universitetet nära sjukhuset. Det är bara en väg emellan. Tro för den skull inte, noble Bloggläsius, att det rör sig om en gata mellan två hus. Bort det! Det är en led mellan två omfattande komplex av en massa byggnader, vinklar, flyglar och prång på bägge sidor. Att lära sig hitta på sjukhuset till nivån ”skyltoberoende” torde vara ett projekt för livet men pilar och anslag finns så det funkar i alla fall. Jag gissar att universitetet är något mer lättnavigerat – men bara något.

När vi var här förra veckan tog vi, innan vi rattade norrut, en promenad med lunch inne i centrum. Vid ett torg finns där ett exemplar av Akademibokhandeln som jag stegade in i. Primärhustrun bläddrade bland blusar i en klädaffär. Min tanke var att en bokhandel av den sorten i en universitetsstad rimligen innehåller en massa intressanta obegripligheter och då åtminstone viss teologi kan studeras i Umeå kanske det skulle finnas nåt att botanisera i. Pilutta mig! Inget alls! Inte ens en sektion med Livsåskådning och religion. Viss liten besvikelse men inget allvarligt. Jag har ju redan en massa litteratur i den genren. Det mesta i mina hyllor har jag läst. En del av det lästa minns jag. Något har jag till och med fattat. Allt kan läsas en gång till.

Under den här veckan hittade vi Akademibokhandeln på ett ställe till – i en galleria hopbyggd med IKEA. Religionshyllan där innehöll EN bok. Det var i och för sig kvalitetslitteratur då det var en Bibel. Men bara EN bok! Inte långt ifrån fanns sektionen med inemot två hyllmetrar självhjälpsböcker i New-Age-anda om att exponera sig för solens röda strålar eller hitta sitt eget välbefinnande genom att umgås med sina vegan-biodynamiskt odlade morötter och liknande.

Är det fel att i detta se ett sekulariseringsfenomen? Eller är det en måttstock just för Umeå?

Dock – bokjakten gick vidare. Inne på universitetetsområdet finns också en bokhandel jag gissade kunde innehålla kurslitteratur för studenter. Där skulle jag kunna titta och läsa bokryggar. Nähä! Det gick inte. Handelsboden i fråga var organiserad som en forntida lanthandel där man vid disken talade om vad man ville ha och personalen flängde in bland hyllor för att hämta en mjölpåse, en snusdosa och en skvätt grädde. På Systembolaget var det förr likadant men också där är det numera snabbköpsorganiserat med självplock. Apotek är dock fortfarande en hybrid mellan dessa olika kommersiella metoder.

Bokhandeln på universitetsområdet var organiserad som en gammaldags korvkiosk men utan anslag om vad man kunde förvärva. Det man ville ha var vad som man förväntades ha på sin meny, alltså en litteraturlista kopplad till en kurs man studerar. Sådana böcker fanns (eller skulle finnas) – inget annat. Då jag inte hade någon meny blev de enda inköpsalternativen pennor, kollegieblock och begagnade böcker för bara 15 spänn styck. Block och penna har jag men en begagnad bok fick det bli – Ateisten som visste för mycket. Vad den innehöll – jag har redan läst den – ska jag berätta om i nästa inlägg.

Varenda dag innehåller besked om ekonomin för kära moder Svea.

Kronan faller i värde, priserna är höga, kommuner och regioner ställs inför ekonomiska stålbad. Allt verkar krisa – utom de privata företag inom skola, vård och omsorg som också i fortsättningen får flytta offentliga medel från skattebetalare till aktieägare. Folk som redan har råd att göra reperationer för stora belopp skall få ökade ROT-bidrag för upp-piffning av sina fastigheter och skattelindringar för sina höga inkomster. Exemplen kan bli flera på hur SD för att få fortsatt support av sin stödregering M+KD+L går in för att tillfredsställa moderaternas ideologiskt grundade robbing-hårt-etik som går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika. Miljarder spänn ska därför byta ägare och riktning så att överflödet växer hos de välbeställda och de på den sociala kanten blir överflödiga.

Naturligtvis är detta ideologiskt betingat av övertro på att så kallade ”marknadskrafter” ska fixa allt bara de får fritt fram. I ett pratprogram för en tid berättades att kungar och andra genom historien fram till 1700-talet ungefär lät sina beslut om både ditt och datt styras av planeternas läge i ekliptikan. Hur det fungerade visste man inte men tilltron till horoskopen tilläts styra. Pratprogrammet drog sedan parallellen till dagens nyliberala förtröstan på ”marknaden”. Man vet egentligen inte hur den påverkar men litar bara på den. I ett annat sammanhang liknade någon liberal ekonomi vid att ”navigera efter stjärnorna när det är mulet”.

Ideologi styr också annat. För att stödregeringen M+KD+L fortsatt skall säkra SD-medverkan måste Söder, Jomshof och Åkesson få något med kraftfullt symbolvärde. Sänkt bistånd är en sådan sak så att hemlighetstämplat elstöd och ROT-bidrag ryms i budgeten. Anfall mot bildning ett annat. För att ta det sistnämnda handlar det i dagarna om att en halv miljard på tre år skall sparas på kultur, gemenskap, aktiviteter och kunskapsinhämtning i studieförbundens regi.

Jag kan inte se den viktiga ekonomin i detta. Beloppet är jämfört med annat ideologisk småpotatis. Effekten blir dock stor, framför allt utanför storstäderna. Fjollträsk-perspektivet blir bara SÅ tydligt. 15 miljoner svenskar på olika kulturella evenemang och en femtedel av folket i studiecirklar för förkovran, gemenskap och integration spelar ingen roll när basen skall angripas och ”den upplysta eliten” skall styra.

Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: Fy farao!

Eller med Ronjas ord: Far åt pipsvängen!

Du förstår nog, noble Bloggläsius, vad jag egentligen menar.*

* Under ett repmöte – jag är så aktningsvärt ung att jag gjort sådana imin roll som sjukvårdare i ett skyttekompani – blev jag vid ett tillfälle irriterad på ett befäl som klantat så att en transport av sjuka och ett samband med trossen inte fungerade som det skulle. När jag med min kaffe-kosa i handen uttryckte mitt hjärtas mening satte sig en av kumpanerna i tältlaget upp, talade och sade:

Hör du Strömbergsson. Du är ju religiös och så. Du svär inte och lever f-n som vi andra. Du gormar på ett helt annat sätt så nu undrar jag: ”Vad tänker du?”

Inget akut eller alarmerande nytt.

Vi är tillbaka i umeå igen för Primärhustruns strålning.

Allt fortskrider enligt plan.

Vi körde ner måndag förmiddag för första ”dosen” efter lunch. Sedan promenad i fint väder innan middag på patienthotellet Björken.

Tisdag innebar busväder. Regnet öste ner i en omfattning som gjorde att man väntade sig att gubben Noak skulle komma förbi för att erbjuda lift med båten. Efter behandlingen – som bara tar en halvtimme inklusive promenaden dit och tillbaka – blev det självskadebeteende på IKEA. Nåt ska man ju göra – typ.

Nu är det onsdag. Kanske kommer ett blogginlägg till. Jag läser ju ett par böcker och tar del av nyheter.

Tre blogginlägg på en förmiddag!

Att var hemifrån förändrar rutiner.

Man gör inte som vanligt. En massa distraktioner blir lämnade.

Tid töms på invant innehåll. Resultatet blir tid att tänka – också på sånt vars bredd och djup inte bara är kul att fundera över.

I inlägget veckotillbakablick berättade jag den 2:a september om den diagnos min fru fått och vad som då hänt kring den. Ett par dagar denna vecka har präglats av den saken, inte dramatiskt utan med sånt som tillhör åtgärdsplanen.

Tisdag eftermiddag for vi till Umeå där hennes tumör så småningom skall bestrålas. Resan gällde bara ett par korta undersökningar på förmiddagen dagen efter så att man mer exakt kan göra behandlingen måndag till fredag i nästa vecka. Ett sätt för att den hyfsat långa bilresan och för att det knappa dygnet där i den främmande miljön inte enbart ska fyllas av tankar kring vad vi var där för är att medvetet tänka och texta kring andra saker. Att göra så fungerar i viss utsträckning som en form av självterapi som nu resulterat i tre bloggtexter i tellefånen och sedan via datorn hit. Av de tidigare är kohorteffekt ganska långt och messy church lite kortare.

Onsdag efter undersökningarna och lunch körde vi hem.

Nästa vecka skall vi vara i Umeå.

…ska det bli i Älvsbyn också. Intressant.

Man kan läsa om det här.

Begreppet messy church kommer från England. Det är ett uttryck – ett uttryck! – för tankegångar man där under ett par decennier haft kring A Mission-shaped Church – på svenska ungefär Uppdrags-formad kyrka. I det sammanhanget funderas över en hel bukett arbetsformer att prova i strävan att i nya situationer och sammanhang forma kyrkan efter hennes uppdrag från Gud, inte bara forma uppdraget utifrån hur kyrkan ser ut och brukat göra.

Church of England är i struktur och situation (men inte i ekonomi) ganska lik Svenska kyrkan. Det gör att impulser därifrån är väl värda att beakta. Till Sverige har olika varianter av Fresh Exprssions of Church kommit direkt från England men också – mitt intryck – via Norge och de så kallat ”lågkyrkliga rörelserna” där för att bland annat landa i EFS här hemma. På den sistnämnda vägen verkar en del så kallat ”högkyrkliga” exempel på Fresh Expressions of Church ha filtrerats bort men annat bra – typ messy church – har slunkit igenom.

På fredag händer det alltså i Älvsbyn. I Församlingsgården noga sagt. Som petimetrig vän av ordning tänker jag då att det borde kallas MPH – Messy Parish Hall, inte messy church. Under den tanken gömmer sig givetvis min benägenhet att åtminstone provtänka ett steg till. Jag triggas lite av tron att allt kan ske just i kyrkorummet – sammanträden, planeringar, förberedelser och ållt de till jer som det heter på dialekt. Pyssel, fingerfärg, lekar och annat kräver ju en del praktiska arrangemang men vanhelgar inte på något vis Herrens hus. Tillsammans ställer man så undan en del för en samling och andakt samt i slutet av terminen med messy church fira en Messy Mass.

I måndagens blogginlägg ganska usel idé använde jag i slutet de vanskliga begreppen normalgudstjänst och normalgudstjänstsfirare. Vad sånt säkert är och vad det varit kan jag inte beskriva exakt men en och annan fundering kan jag bjuda på – naturligtvis med en påtaglig utvikning som jag tar först.

För sisådär 30-35 år sedan hade det gått några år sedan den nya översättningen av Nya testament gjorts klar. Den kallades NT81 och sökte på nutida svenska återge vad som stod och menades i de grekiska grundtexterna.* Några år efteråt genomfördes i Svenska Bibelsällskapets regi Projekt NT81 för att genom flera undersökningar och böcker kartlägga en massa saker kring hur Bibeln läses och brukas i folket som helhet, bland kyrkligt och frikyrkligt aktiva och hos samfundens förkunnare och en massa annat. Förfärligt intressanta religionssociologiska uppgifter om hur tingen såg ut runt 1990 plus minus fyra-fem år. Väldigt intressant skulle vara om samma eller liknande undersökningar skulle göras nu. Fritt ur minnet återger jag en sak som jag tycker har bäring mot orden normalgudstjänst, normalgudstjänsts-firare och bloggrubriken kohorteffekt.

Bland annat påstods att i Svenska Kyrkans söndagsgudstjänster dåförtiden firade 2 av 3 personer gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Dessa klassades som flitiga gudstjänstsfirare och kunde anses som något av en församlingskärna. Den tredje av tre var mer av en tillfällighetsbesökare en gång i kvartalet eller mer sällan. I dåvarande Missionsförbundet – en frikyrka – var 8 av 9 ständigt återkommande och en mer sporadisk.** För Pingströrelsen var siffrorna 18-1.

En slutsats måste vara att gemenskapskänsla och sammanhållning rimligen blev olika mellan de stats- och frikyrkoaktiva grupperna. En annan slutsats är att Svenska Kyrkans trösklar uppfattades vara lägre och att betydligt fler kände viss anknytning dit och kunde tänka sig att då och då fira gudstjänst där. Min gissning är att dessa mer tillfälliga liksom de regelbundna främst var födda och uppvuxna på 1920-30-talen.

Tänker jag tillbaka på gudstjänster i Älvsby kyrka andra halvan av 1980-talet tycker jag mig se det 2-1-förhållande Projekt NT81 (bland mycket annat) påvisade. När jag gick upp till kyrkan då var min förväntansbild att 80-120 personer skulle vara där och att ungefär 2 av 3 kunde diagnostiseras som hyfsat kroniska, resten mer sporadiska och därmed mer okända.

Nu 30-35 år senare är min förväntan helt annorlunda – kanske runt 30 där två tredjedelar är svenskar som återfinns ett par söndagar eller oftare varje månad. Den sista tredjedelen är också flitiga gudstjänstfirare men nysvenskar med rötter främst i Afrika. Kategorin tillfälliga som var en stor grupp för 35 år sedan finns inte längre. Varför?

Svar: Det beror på vad sociologer kallar kohorteffekt. Mer plumt uttryckt är det att tidigare årsklasser som kunde tänka sig att möta upp trots att de nog många gånger kände sig löst anknutna rätt och slätt har dött bort. En massa av dem jag slarvigt gav beteckningen kroniker har marscherat samma väg. Nya årsklasser har i nya kohorter inte följt i deras spår, inte heller mött tilltal från kyrkan och inte inbjudits och utmanats till tro – i större antal.***

Men är det så viktigt, detta att till exempel fira gudstjänst?

Jag tror det är ett viktigt tecken – faktiskt. Både att man gör det och att man väljer att låta bli. Projekt NT81 visade nämligen att det var de som firade gudstjänst som också beskrev sig som troende, som bad och som rentav (främst i frikyrkorna) läste Bibeln något så när regelbundet. Att tro tog sig vissa uttryck – typ.

Man kan utifrån denna backspegelblick kanske ställa jobbiga analysfrågor?

Vad tyder icke-uttryck på – hos folk i allmänhet men också hos förtroendevalda och anställda?

Ska man reflektera över arbetsformer och resultat, både tidigare och framtida?

Är budget i balans med årlig tillväxt av ackumulerat kapital något som ska prioriteras så att offensiva åtgärder inte tillåts?

En kohorteffekt av förändringar av uppfattningar och beteenden i olika grupper beror sällan på att folk individuellt byter åsiktsfot utan just på det oundvikliga i att folk åldras och dör. Det viktiga blir då att för framtiden samla nya legioner och inte bara hålla fast vid ett exercisprogram själva systemet och några kvarvarande legionärer gärna vill håller fast vid.

* Översättargänget bakom NT81 gick sedan vidare med de böcker i det fullständiga Gamla testamentet som bara finns på grekiska, de så kallat Deutrokanoniska eller Apokryfa skrifterna. Minns jag rätt kom de på ny svenska runt 1986. Arbetet med Gamla testamentets hebreiska text var mycket marigare och mer omfattande. Det dröjde ända till 1999 innan det var klart och tillsammans med NT81 kunde bindas samman till Bibel 2000 som nu används.

** Lokalt i Älvsbyn var Missionsförbundet väldigt litet jämfört med till exempel Tierp i Uppland som var Primärhustruns uppväxtmiljö. Där saknades dock helt EFS. I Älvsbyn fylldes det utrymmet av EFS som var ett påtagligt inslag i den norrbottniska miljön. Att tillämpa uppgifterna från Missionsförbundet på EFS är därför rimligt.

*** Liknande kohorteffekt kan man se i flera sammanhang i samhället – politiska partier, folkrörelser, fackföreningar, biobesök och på många andra sätt.

Varning!

Detta är ett småsurt inlägg.

Den lokala öppna folkkyrkan var låst igår, söndagen efter IBAPABD. Det fanns inte ens en lapp på dörren med text, pilar och annat som kunde förklara och ge anvisningar vart man skulle gå för att fira gudstjänst. I allmänhet har jag tidigare haft uppfattningen att så kallade ”sammanlysningar” är en ganska usel idé. Idag hände inget som fick mig att ändra ståndpunkt. Tvärtom!

Gudstjänsten var ”sammanlyst” till EFS. Att på olika sätt öka samverkan mellan gudstjänst-gemenskaper är i princip ingen dum sak men det är ju inte det som det är frågan om – oftare och oftare. Att samverka innebär ju att man gemensamt laddar och möts, inte att man rationaliserar så man – med man menar jag nu kategorin församlingsanställda – kan vara ledig.

Det var alltså ”sammanlyst" igår. I och för sig var det nog inte många som berördes direkt. Saken hade man ju informerat om. Erfarenheten ger dock vid handen att inte alla tar del av (den tunna) annonseringen. Själv tog jag mig därför en spatsertur upp till kyrkan lite för att kolla läget och där fundera över om jag skulle traska vidare ned till EFS.*

Jag var framme runt kvart i elva och fann, tyvärr inte helt oväntat, att kyrkan var låst, tillbommad och larmad. Som ovan sagt fanns inte heller något meddelande på någon av dörrarna. En kyrkvärd kom spatserande och nämnde sitt uppdrag att vara i området för att hänvisa folk nedför backen – ett uppdrag alltså jag helt oombedd och självutnämnt hade tänkt ta på mig. Han nämnde att han redan tipsat en person som alltid firar gudstjänst och sin vana trogen kommit i god tid.

Medan vi pratade kom fem i elva två barnvagnar rattade av mammorna till vagnarnas innehåll. Vid en av vagnarna gick två lite äldre syskon. För att dessa relativt nya på orten skulle hitta följde kyrkvärden dem nedför backen mot Missionshuset. Jag blev kvar för att möta eventuella andra – i tanken fram till kvart över. Två i elva kom en man på cykel som också lite besviken styrde kosan nedöver.

Jag vet inte om man kan eller ska använda sig av begrepp som ”normalgudstjänst”. Om jag gör det för söndagar i september innan konfirmander börjar delta kan jag nämna att i sådana brukar var tredje gudstjänstfirare vara en så kallat ”invandrare”. Alla de sammantaget 8 vi hänvisade var sådana med rötter i Afrika söder om Sahara. Mitt brutala antagande är att dessa inte nåtts av informationen trots att saken nämndes förra söndagen. De andra 15-16 stycken som brukar finnas i en ”normalgudstjänst” är nog hyfsat hemmastadda i svenska språket och bekanta med ord, begrepp och geografi och hade nog tagit del av informationen men hur många av dem som de facto låtit sig omlokaliseras har jag ingen uppfattning om. Av tidigare erfarenhet gissar jag på ett halvdussin. Jag tillhör själv den sorten men valde klockan 11.20 illojalt att gå hem tämligen övertygad om att sammanlysning är en ganska usel idé.**

* Orden upp och ner är adekvata. Kyrkan ligger uppe på en ås sett från där vi bor, EFS ligger nedanför åsen på andra sidan.

** I vilken grad det skall anses illojalt att utebli från gudstjänster kan man naturligtvis fundera kring och diskutera – i arbetslag, bland förtroendevalda och gudstjänstfirare emellan.

Det är på lördag 9 september som man på lämpligt sätt kan ta tag i International Buy A Priest A Beer Day – med versaler IBAPABD. Man kan läsa om den här.

Jag har de senaste åren brukat uppmärksamma datumet genom att förära mina kollegor på orten och en och annan annan prälle en öl av någon sort. Det har åxå hänt att jag fått någon. Ska jag vara ärlig har jag som helhet gått back. Bitter över detta är jag dock inte, bara lite butter.

Så här långt verkar saken alltså vara en ganska intern prästgrej för smärre nördiga sammanhang. Gissar att det skulle behövas åravis av träget opinionsarbete för att International Buy A Priest A Beer Day skulle få fotfäste i lekmannaleden så att jag och andra ordinerade kunde hamna på pilsnerplus. Till detta kommer även frågan om hur folk rent praktiskt ska kunna få tillfälle att komma till skott. Eftersom jag har idéer, uppslag och tankar kring allt möjligt har jag det också i detta stycke – åtminstone två.

Så mitt dilemma kvarstår. Jag anar nog att 2023 års IBAPABD blir som tidigare år på så vis att jag ”uppvaktar” kollegorna och sedan själv sitter i bostaden och väntar med en burk Staropramen jag ger till mig själv – eller intalar mig att jag som gåva fått av Primärhustrun i mitt liv. Att folk skulle hämta mig för en pubrunda håller jag osannolikt.

Det ovissa skeendet jag berättade om i förra inlägget påverkade mig och oss på många sätt. Just ovissheten öppnade luckor för hela registret av tankar och känslor som pendlade mellan hopp om att allt bara var ett misstag till fasor för kort framtid och palliativ vård. Att organisera sådana tankar och känslor är svårt, hart när omöjligt. Att distrahera hjärn- och känslokontoren är dock hyfsat möjligt.

TV kan bjuda på distraktion – dock inte från program som kräver tanke. Lättsmält ska det vara, bara inte underhållningsblaj där samma så kallade mediala kändisar figurerar på olika sätt. Jag upplever att den genren växer och tilltar till total överkant. Att se om ett par måttligt engagerande serier jag sett förr blev därför min medicin. Netflix innehåller en del. En ”dramatisering” av Marco Polos liv blev en väg där 2-3 timmesavsnitt på raken på ett lagomt sätt skingrade sinnet utan att kräva något. En Star-Trek-serie med en massa säsonger fungerade på samma vis. Strategin blev att kvällstitta tills dess jag var så trött att jag somnade när skallen fick kuddkontakt utan att tankar hann börja spinna.

Läsning kan också skingra och forma tankar. När Marco-Polo-serien var betittad plockade jag därför för omläsning fram en bok om den venetianske resenären. Jag berättade den 14:e januari 2017 om boken i inlägget första boken – läs här. Det nästan skrämmande var att jag under den här läsningen fattade nästan ingenting. Hjärnan var upptagen på något vis. Dock är ju läsning också en tidskrävande och tröttande sak som leder till att man somnar på kvällen/natten.

På torsdag byttes ovissheter i mer konkreta och förhoppningsvis positiva besked. StarTrek förvandlades till helt intetsägande och jag fattade slutkapitlen i Marco-Polo-boken. Inspirerad av detta har jag ur hyllorna pillrat fram annan (tidigare läst) litteratur. Ett par volymer om Psaltaren plus en och annan baktanke lockar till omläsning – förutom Psaltartexterna i sig.

Att jag nu märker att jag förstår vad jag läser lockar mig till att tänka (och kanske skriva) vidare.

Bland viktiga och oviktiga ting är att färre läser min blogg en i jämförelse med annat oviktig sak.

Jag vet inte vad det beror på men kan konstatera att när jag som sist publicerat ett LÅNGT inlägg så sjunker markant antalet som tittar in på bloggen. Kanske var det min reklam på Facebook – Ett tvådelat och som helhet därför långt blogginlägg med helgreferat och en ”predikan – som avskräckte. Hur som helst noterar jag att färre läser blogg. I spridda skurar funderar jag över vad som skulle kunna få det att vända?

Kanske skulle arga åsikter om den SD-ledda högervridningen i samhället som till och med läbbiralerna nu verkar tolerera öka antalet läsare. Troligen ändå inte. Vad som förr hette Folkpartiet och var en pålitlig liberal kraft har nu så få sympatisörer att de knappast skulle påverka besökskurvorna.

Tänk om jag offentligt utanför kyrkan skulle bränns ett ex av den så kallade Församlingsinstruktionen och filma det i TicToc-filmad. Skulle ens då Kyrkofullmäktiges ledamöter (som antagit den) idas ta del av ett sådant inlägg så att besökstalet fördubblas? Knappast.

Ett meddelande att jag och Primärhustrun bokat av vår planerade Samosresa och orsaken till att vi gjort så kanske kan påverka. Vem vet.

För att ta det sistnämnda så är det så. Själva avbokningen/uppskjutandet av Samosresan är inte viktigt men anledningen hälso- och undersökningsskäl är en mer viktig sak. Läkare som ställde diagnos tyckte det var bäst att göra så för att inte fördröja nödvändiga provtagningar och röntgenfotograferingar. Nu, efter vad jag tycker varit ett snabbt agerande, har resultat kommit så man vet typ och placering av den diagnos Primärhustrun fått. Summa summarum var det goda nyheter – i alla fall i relation till den oro som funnits de sista 10-14 dagarna. Det finns en liten, lokal, godartad och behandlingsbar tumör som skall behandlas med strålning utan cellgifter och en senare sannolik kirurgi – allt med goda prognoser.

Vi är lättade! På något vis känns det som något positivt och befriande jämfört med de katastrofkänslor och farhågor främst hon men också jag och barnen burit på i ovisshetens tider. Naturligtvis hade ett helt frikännande besked varit allra bäst men själva vetskapen och karaktären av det hela kom som en lindring. Två veckor tog det från Vårdcentral-Sunderbyn-Vårdcentral-Piteå-Piteå-Sunderbyn. Sakligt sett snabb hantering och mycket gott bemötande på alla vis.

Leve vården!

Kanske kan det nu finnas mentalt utrymme för annat bloggande.